Heideggers fenomenologi

13488 visningar
uppladdat: 2003-09-18
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
För att överhuvudtaget kunna uppleva och granska Heideggers syn på fenomenologi (inom rimlig tid), måste man gå till Husserl. Först därefter kan man gå in i gränslandet mellan de båda och därigenom skapa sig ett grepp om Heidegger och hans uppfattning. Det tycks mig givet att Heidegger själv använde detta smala ingemansland av frågor som sitt eget tunna fält för revision, revisioner som ledde till hans personliga omtolkningar av honom själv. En del menar att Heidegger aldrig erkände sina fel (antyder således tillkortakommanden i hans person) utan istället använde omtolkningarna som ett sätt att rädda ansiktet.

Jag har funderat på om detta inte berodde på ett karatärsdrag format av hans egna teorier inom fenomenologins område, det är här möjligt att det för Heidegger inte existerade ”fel” i allmängiltig mening, kanske var det istället en fråga om betraktarens förhållande till saken. Heideggers och Husserls konflikt hade även den en karaktär som antyder ett dylikt synsätt, Husserl ansåg att Heidegger hade ”fel”, Heidegger å sin sida kände sig missförstådd. Jag upplever inte att han nödvändigtvis var i besittning av några nyanslösa distinktioner, vilka man däremot är nödgad att tillskriva Husserl.

Redan i de inledande avsnitten till Sein unt Zeit (§6, §7) tar Heidegger upp de konflikter som han sedemera skulle ägna sitt liv åt, han preparerar sitt radikalt frågande ställningstagande till Husserls fenomenologi genom att gå tillbaka till det ontologiska ursprunget. Han vänder sig mot det allmängiltiga i själva begreppet ”ontologi”, och dess avsaknad av metod, men erkänner dess inneboende ambition att särskilja varat från det varande och att därigenom explicera varat själv. Han ser inte heller ingen möjlighet att finna en relaterad ”metod” i historien vilket han tolkar som en produkt av begreppets allmänna karaktär.

Genom att i handling upprepa en maxim för fenomenologin; ”till sakerna själva!” försöker Heidegger betona ett brott med de tidigare filosofiska konstruktioner som skapats på bas av semantiska skenbilder, paradoxer och liknande.
För att skapa en stabil grund för begreppet ”fenomenologi” definerar Heidegger dess innebörd genom att utgå från termens båda led ”fenomen” och ”logos”, varefter han skapar en fixering av substantivets sammansatta innebörd. Genom denna inledande handling i Sein unt Zeit separerar Heidegger slutgiltigt fenomenologin från den klassiska ontologin. Han försöker ge den en stabil grund.

Varats mening, frågan som antyder ett ”vad”. En fråga som Heidegger kretsar kring som en hök, men utan att göra några ansatser att dyka. Han kretsar, och pekar mot målet, men undviker nogsamt att ge sig in ställningstaganden och slutledningar. Istället håller han den för ögonen som någon form av riktmärke i sökandet efter en metod, en anlytisk modell som ska möjliggöra ett dyk.
Men han hetsar den inte och undviker att stressa upp sig, han är alltför medveten om de historiska klavertrampen.
Hans fokus ligger hela tiden i varat självt, inte i något bakom.

Ordet ”mening” i sig själv är en egenskap hos tillvarons sätt att vara i världen, i den tillskrivna meningen hos tingen som ”don”, hela vägen till ”vad” och ändligheten. Tillvarons tidslighet är inte detsamma som varats själva mening, utan är mer en grund för svaret på den här frågan. Till att börja med behöver vi en utveckling av varaförståelsens bredd, ett steg inåt, bort från det linjära tidsbegreppet. Den här frågan om att utarbeta varats temporalitet tar Heidegger upp redan i inledningen av ”Varat och Tiden”, han påpekar här att temporaliteten i tidsligheten är avgörande för utredandet av frågan om varats mening.

Frågan om varats mening betraktar Heidegger som den ledande (inledande eller slutliga?) frågan. Han anser till skillnad från en historiskt sett förkrossande majoritet filosofer, att denna fråga är fenomenologisk (metodisk) fråga; hur? Inte en religiös eller åskådningsbaserad fråga; vad? Frågan om varats mening är den största av frågor, den besitter såväl karaktären (möjligheten) av att vara universiell och tom på samma gång.
Heidegger ser dock möjligheten att genom denna fråga finna vägen fram till en individualisering av frågans väsen såsom den ter sig utifrån varje särskild tillvaro. Han menar här att frågans unversiella natur inte står i strid med ett konkret och specifikt tillvägagångssätt för att finna dess svar, genom studier av tillvarons väsen i dess enskilda entiteter öppnas vägen för att finna det oantastliga fundament varpå ett generellt svar måste vila.
Den emfas som Heidegger lägger vid detta kan härledas till hans kritik av Husserl som till stor del grundade sig i det att Heidegger ansåg att Husserl lät sin filosofi vila på en rad outtalade förutsättningar, ett förfarande som stod i stark kontrast till fenomenologins innersta väsen, artikulerat av Husserl själv i frasen; ”att gå till sakerna själva”.
Heidegger såg sig nödgad att göra upp med ontologiska historien och ”rena” fenomenologin från de historiska brister som i hans ögon degraderade det vetenskapliga värdet och sänkte ner den i spekulationer, kvasiresonemang och lösryckta bevis.

Den ontiska möjlighet som forskningen utgör för tillvaron finner sin mening i tidsligheten. Själva tidsligheten är i egenskap av linjär företeelse, i sig själv ett villkor för ”historiskhet” (beg. historiskhet se s. 40, Varat och Tiden) såsom en tidslig varaart för tillvaron själv oberonde av på vilket sätt den är ett varande ”i tiden”.
Ungefär så här beskriver Heidegger sin syn på hur det som varit, påverkar det som blir, i ljuset av detta resonemang framträder destruktionen av ontologins historia som ett fullständigt avgörande led i skapandet av en fenomenologisk metod. Jag vänder mig mot användningen av ordet ”destruktion” i sammanhanget, Heidegger strävar inte efter att anrätta ett idéhistoriskt bokbål, vilket ordet indikerar. Istället pekar han på vikten av att revidera en vetenskaps historia för att extrahera gjorda lärdomar och samtidigt göra upp med de vanföreställningar som ofrånkomligen kommer, om inte sätta sin prägel på, så i alla fall ta onödiga resurser från det fortsatta vetenskapliga arbetet.

Heidegger ser ingen annan utväg för sitt eget arbete än att städa upp i garderoben, när han senare använder historiska referenser i sina egna resonemang är han noga med att redogöra för sina definitioner av dessa i egenskap av gemensam utgångspunkt och referens i interaktionen med läsaren. Man får lätt uppfattningen att Heidegger under sin tid med Husserl och senare uppmärksammat problemet med förlegade referenser, och vilka konsekvenser detta leder till i form av missuppfattningar och ineffektivitet i kommunikationen.
Skillnaden kan åter sammanfattas i ”till sakerna själva”, vilket störs av det historiska ontologiska arvet som karaktäriseras av raka motsatsen.

Det tycks mig naturligt att söka svaret på frågan om vad fenomenologi är enligt Heidegger i de skillnader som finns gentemot Husserls synsätt. Dessa skillander tvingar framför allt Heidegger i egenskap av utmanare till tydliga definitioner och gränsdragningar. Heidegger ser problemet med varat som det huvudsakliga, där problemet med tillvaron enbart utgör ett förstadium. Han ser till de skilda egenskaperna hos Husserls jag-begrepp som ett led i distinktionen. Jaget kan endast ha sina vara-egenskaper genom att förhålla sig till att det existerar.
Heidegger ersätter därför jag-begreppet (begreppet har dessutom en tradition som fördunklar dess fenomenologiska innebörd), med tillvarobegreppet ”Dasein”; en tillvaro som endast kan vara till genom att förhålla sig till detta att-vara-till. Införandet av begreppet utgör ett brott med Husserl. (Begreppet ersätter Husserls ”jag”, ”medvetande” och ”person”). För Husserl är ”att-vara-till”, något som konstitueras genom en rad medvetandeakter hos det transcendentala jaget.
Heidegger går ett steg närmare kärnan genom att fråga sig vad det transcendentala jaget är. De är eniga kring det att en person inte är ett ting, ingen substans, och inget föremål. Men det är i själva förhållningssättet till denna åskådning som vägarna går isär.

Heidegger ser frågan om ”varandets vara” som den viktigaste frågan av alla, dess grundläggande natur utövar uppenbarligen en dragning på Heidegger som ständigt sökte sig till kärnan, helt i enlighet med fenomenologins grundinställning. Husserl å sin sida avfärdade frågan som en ”skenfråga”. Husserl ansåg att filosofin hade två huvudsakliga uppgifter i formalontologin och den materiella ontologin, därutöver skulle man fokusera på att utreda distinktionerna mellan det varande och det medvetande som erfar och uppfattar det. Heidegger svarar på Husserls avfärdande med att hävda att Husserls filosofi innehåller två fundamentala försummelser. Husserls ambition att göra en väsensanalys av varandet kan aldrig ersätta Heideggers fråga efter varat. Detta hade krävt att man antar distinktionen mellan vad varandet nödvändigtvis är, och att det faktiskt är.
Oavsett från vilken vinkel man väljer att göra en dylik väsensanalys skulle den kräva att man förutsätter existensbegreppet, varvid man tvingas utgå ifrån att förhållandet mellan existensen och varandets vadhet (dvs dess väsen) är känt och utan problem. En andra lucka i Husserls resonemang utgörs av hans konstitutionsanalys i formen av frågan om det transcendentala jagets eget sätt att vara på, eftersom frågan om varat inte ställs skulle man kunna behandla jaget på samma sätt som ett föremål, han tillämpar här en generisk distinktion mellan ett ”väsen” och dess ”existens”.

Heidegger uppfattar i-världen-varon utifrån den reella existensen av strukturen ”värld”. Avgränsat att gälla själva själva tillvarons existens. ”Värld” som ontiskt begrepp rymmer allt det varande som inom strukturen ”världen” kan vara för-handen. ”Värld” som ontologisk term avser en region som utgör värld för en mångfald av olika varande, gäller således även en företeelse i de fall man vill beskriva dess rymd.

Världens värdslighet utgör här ett betydelsesammanhang som är fullständigt avgörande för vår förmåga att uppfatta och uppnå förståelse. Världen har naturligtvis en ontisk aspekt i egenskap av fysisk entitet, men rymmer även förontologiska element, i sökandet efter varat, dvs att fenomenologiskt närma oss strukturen, är vi tvungna att göra distinktioner mellan olika varandeformer. Ordet ”värld” rymmer en mångfald av meningar som gör det omöjligt att använda i analytiskt syfte. Med det ontologiska begreppet världens ”värdslighet” avser Heidegger strukturen i ett visst för i-världen-varande, separerat från sammanhanget i egenskap av konstitutivt moment.
Att beskriva fysiskt världen i termer av ”sten”, ”träd” eller ”hus”, saknar fenomenologisk relevans i egenskap av ”varande”, man söker här efter ”varat”, inte dess ontiska uppenbarelse. I jakten på det inomvärldsligas onotologiska mening, ger begreppet ”värdslighet” en möjlighet till ontologisk distinktion. En möjlighet att särskilja den karaktär som tillvaron har.

Heidegger delar Husserls uppfattning att det är ett grunddrag hos allt tänkande och varseblivande (osv) att det är riktat mot något, är ett intenderande av något. Riktadheten är ett grunddrag i sättet att vara-till på. Samtidigt erfar man enkelt att detta att vara-till, att existera, inte kan åtskiljas från att vad man är. Så erfar man samtidigt med samma enkelhet att man endast existerar genom att vara-riktad-mot föremål i omvärlden.

Man kan alltså inte undvika att förhålla sig till, att relatera till omgivningen (rikta, intendera), till allt ”varande” som omger oss. Jaget är alltså inte ett isolerat ”subjekt” som står utanför ett lika isolerat ”objekt”, intentionalitet är heller inget mystiskt förhållande mellan ett ”subjekt” och ett ”objekt”, som skulle kunna existera oberoende av varandra. Jaget kan bara existera genom att vara-till, denna existens utgör i sin tur en del i en till-varo för allt annat varande.
Heidegger ersätter de gamla jag-, medvetande- och subjektbegreppen med det nya begreppet om ”tillvaron”, detta är fullständigt baserat på idén om jagets principiella riktadhet. Heidegger ansåg att medvetandet var riktat mot objekten som realiteter, det medvetandeoberoende varandets objekt, inte mot föreställningen om varandet som sådant. Såväl ”tilltäckandet” som ”avtäckandet” av varandet är fullständigt beroende av varat som objektiv företeelse, utan den reella existensen, det faktiska föreliggandet, kan jag varken missta mig eller göra ett korrekt antagande. Heidegger utplånade detta gamla kunskapsteoretiska problemkomplex genom att revidera föreliggandet och därigenom upplösa frågan.

Det varande som Descarté sökte greppa med sitt ”extensio” är enligt Heidegger något som blir upptäckbart först genom perspektivet av något varande som inomvärldsligt. Descartes ”res extensa” innebär för Heidegger en substansialitetsidé som saknar vara-mening, den gäller objektens utsträckning i sin egen slutna form. Objektet besitter sina primära och sekundära egenskaper oberoende av omgivningen. Utsträcktheten är en primär egenskap emedan egenskaper beroende av våra sinnen är sekundära.
Detta ger begreppet en såväl ontisk som ontologisk dimension, där substansens inneboende suveränitet utgör grund för resonemanget. Där Heidegger placerar sitt ”don” eller ”tyg” i relation, låter Descarté objektet sväva fritt och ensamt besitta såväl sitt eget fång som subjektet mot vilket det relaterar, han återför i detta varafrågan till tinget i sig. Dess utsträckning får rymma sj...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Heideggers fenomenologi

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-09-18]   Heideggers fenomenologi
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2269 [2020-08-06]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×