Ché Guevara

3 röster
17523 visningar
uppladdat: 2003-05-22
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Ernesto ”Che” Guevara

Inledning & syfte
Vem var egentligen Guevara? Ett vackert ansikte på tröjor och flaggor? Nej, inte bara det. Ernesto Guevara var en verklig person, en människa som levt och verkat i världen, precis som vi lever i den nu. Men genom hans aktiviteter i livet har han för många blivit mer än bara en vanlig person. Många ser honom som en stor förebild, eller till och med en fadersfigur. Han har blivit en symbol för frihet och jämlikhet. Han vigde sitt liv åt att kämpa mot förtrycket.
Han har också av många liknats vid självaste Jesus. När Påven talade på Kuba, talade han mellan en bild på Jesus, och en bild på Guevara.

Hur kan en person betyda så mycket för så många andra? Var det han gjorde verkligen så underbart bra och rätt? Det är enkelt att bära en tröja med hans ansikte på sig, men svårare att helt förstå hans liv och hans tankar.
Jag vill lära mig mer, jag vill känna att jag kan låta honom vara en förebild för mig, och kunna stå för det då någon frågar mig varför jag bör honom på min rock.

1. Uppväxten
1.0 Ernesto Guevara föds
Den 14 juni 1928 i Argentina föddes av en socialistisk medelklassfru vid namn Celia de la Llosa en pojke, som kom att heta Ernesto Guevara Lynch de la Serna.
I hans födelseattest står det dock at han föddes en månad senare, den 14 maj. Detta beror på att han föddes utanför ett äktenskap, och detta ville inte hans föräldrar att folk skulle veta om. I maj gifte sig föräldrarna, så då gick det bra att vara född.
Notera att namnet ”Che” inte ingår i hans riktiga namn, utan snarare är ett smeknamn som han senare i livet fick i gerillan. Det betyder på argentinska ungefär ”kompis”, eller ”vän”, och han fick det eftersom han använde det nästan hela tiden.

1.1 En motig uppväxt
Redan vid två års ålder fick Guevara sitt första astmaanfall, och han kom att lida av denna sjukdom resten av sitt liv. Doktorer och läkare rekommenderade, då astman bara blev värre och värre, ett miljöombyte. Så man flyttade till Cordoba där han sakta blev bättre. Slutligen bosatte sig familjen i Altagracia.

Guevara hade på grund av sin astmasjukdom inte kunnat gå i skolan under sin barndom. Han lyckades gå i andra och tredje klassen. Den femte och sjätte lärda han in tack vara bröder som gjorde anteckningar åt honom som han sedan fick lära in i hemmet. Resten av skolgången gjorde Guevara hemma, min sin mor som lärare. Hon kom att bli en av hans största förebilder.

Han var redan i tidig ålder, astman till trots, mycket intresserad av olika sporter. Han var aktiv i ett rugby, skidåkning och glidflygning.

Redan i tidig ålder läste Guevara väldigt mycket böcker. Speciellt intresserad var han va den kommunistiske poeten Pablo Neruda.
I sin pappas bibliotek hittade han böcker om och av bland annat Marx, Engels och Freud. Tre stycken grundare till kommunismen.

Som ung var han nästan inte alls intresserad av politik, han var inte med i något parti eller politisk förening. Istället ägnade han sig åt schack, arkeologi.

1.2 Studier och resor
1946 började han studera till ingenjör i Buenos Aires där han bodde hon sin moster. Han var väldigt diktig på matematik och passade därför utmärkt in i studierna.
Trots det övergav han snart ingenjörslinjen, och sökte sig istället till hans vänners stora förvåning, in på medicin.
Han hade intresserat sig väldigt mycket i olika tropiska sjukdomar och fortfarande ville han studera spetälska. Dessutom ville han förstå sin egen sjukdom, astman.

Han gjorde en mängd olika resor (studieresor om man så vill) runt om i Sydamerika. 1951 gjorde han till exempel på motorcykel en resa längs Stillahavskusten tillsammans med sin vän Alberto Granados.
En gång cyklade han även (med hjälpmotor) i flera månader läng Andernas sluttningar.
Ernesto Guevara berättar: ”På det sättet lärde vi känna befolkningen, vi tog tillfälliga arbeten för att kunna fortsätta. Vi var diskare, hamnarbetare, sjömän, läkare etc.”

Efter en mängd andra resor flög Guevara till Miami. Från början var meningen att han skulle stanna där i två dagar, men det blev slutligen nästan en månad. Det sägs att han bara levde på en kopp kaffe om dagen. Varje dag gick han till biblioteket för att läsa.
Efter att ha blivit inkallad av militären i Argentina återände han till sitt hemland, men lyckades få sin militärtjänst uppskjuten tills det att han fått sin medecinexamen. Med sin studieteknik och intelligens klarade han av att läsa in tolv ämnen på ett år.
Han fick sin examen i juni 1953, han var då 25 år gammal och en aktiv motståndare till diktaturen.

2. Revolutionären och befrielsekämpen
2.0 Den tidiga verksamheten
Ernesto Guevara led tillsammans med de indianer som fanns i Sydamerika, och deras förhållanden. Han bestämde sig för att börja arbeta för dem. Därför reste han till Caracas där den gamle vännen Granados väntade på honom. Tillsammans arbetade de sen på Cabo Blanco, ett sjukhus för spetälska.

Nu mötte han också en advokat vid namn Ricardo Rojo. De två blev vänner på tåget genom Ecuador då Guevara var på väg till Cabo Blanco. Ricardo övertalade Guevara att följa med till Guatemala, där det enligt Ricardo fanns mycket att se.
Ricardo och Ernesto reste dit tillsammans i december 1953.

Här kom han genom Hilda Gadea (som senare skulle bil hans första fru) i kontakt med fyra stycken exilkubaner, medlemmar i ”26 juli” rörelsen. Den hade nyligen börjat organisera sig på Kuba och i Mexico. Ledaren, Fidel Castro, satt då i fängelse efter att ha försökt erövra Moncadakasernen 1953.

2.1 Angreppet mot Guatemala 1954
Det var i Guatemala, år 1954 som Guevara för första gången skulle komma i kontakt med väpnade aktioner. Castillo Armas USA-stödda kuppförsöket mot den demokratiskt valda Jacobo Arbenz ägde rum. Guevara stod på Arbenz sida och anslöt sig till armén för att bekämpa angriparna. Han begärda att få bli skickad till fronen, men hans begäran avslogs och istället blev han placerad att försvara huvudstaden.
Castillo övertog dock landet och förtrycket mot de som tidigare kämpat för demokratin ökade, de anklagades för att vara kommunister.
”I Guatemala var det nödvändigt att kämpa, men nästan ingen kämpade. Det var nödvändigt att göra motstånd, men nästan ingen ville göra det”, sa Ernesto Che Guevara senare till Jorge Ricardo Masetti i Sierra Maestra.

2.2 Guevara flyr till Mexico
Guevara levde en tag på den Argentinska ambassaden, tills det att han lyckades ta sig till Mexico. Här arbetande han som gatufotograf, och senare på centralsjukhuset. Han deltog i kongresser om allergiska sjukdomar och skrev artiklar i ämnet.

Här blev han också medlem av Mexico-Sovjetföreningen. Han knöt även kontakter med revolutionära rörelser från Dominikanska Republiken och Panama.
Men han vägrade, trots att han var marxist gå med i det kommunistiska partiet. Detta omöjliggjorde möjligheten till ett statligt arbete.

Utfattig levde han tillsammans med en marxistisk kvinna vid namn Hilda Gadea. 1955 gifte de sig, hon blev hans första fru.

2.3 Den kubanska befrielsekampen
På centralsjukhuset där Guevara arbetade träffade han en viss Raul Castro. Genom honom kom han i juli 1955 i kontakt med Fidel Castro. Fidel frågade Guevara om han ville bli en del av den kubanska befrielsekampen, ett erbjudande som Che tackade ja till. Han skulle följa med som doktor.

Han började träna med en grupp exilkubaner för någonting som de kallade Granmas expedition. Enligt Alberto Bayo som ledde träningen var han den bästa eleven.
I juni 1956 hade gruppens övningar dragit till sig polisens uppmärksamhet och flera av mannarna arresterade av Kubas dåvarande pressident, Batista, efter att han fått uppgifter från sina spioner. Ernesto Guevara var en av de arresterade. Men efter påtryckningar från Mexikos ex-pressident Lazaro Cardenas fick kubanerna lämna fängelset.

Den 25 november samma år startade 82 man en resa på en flotte nedför Tuxpanfloden mot Kuba. Ombord fanns bland annat Guevara.
Kamraterna började nu kalla honom för Che, ett namn som kom att följa honom genom hela hans resterande liv, och till och med efter det.

2.4 Revolution var ett faktum
Den 2 december 1956 landsattes flotten på Kuba. Landstigningen blev försenad på grund av dåligt väder, och när man steg i land väntade Batistas trupper på dem. Av de 82 deltagarna lyckades bara 12 ta sig vidare upp i bergen. Bland dem fanns Fidel Castro, och Che Guevara.
Tillsammans, och med bara ett gevär, lyckade man bygga upp en frihetsrörelse. Efter drygt två år hade man praktiskt taget besegrat Batistas trupper.
Natten till den första januari 1959 flydde Batista med stadskassan.

Under erövringen var Che Guevara blivit beskriven som en av de mest våldsamma och bestämda av gruppens medlemmar. Tveklöst sköt han de kontrarevolutionärer (de som arbetade emot revolutionen). Det kom senare att ge honom ett dåligt rykte som kallblodig.
Viktigt för objektiviteten i samanhanget är nämna att Batistas anhängare avrättades i stora massavrättningar.

2.5 Kuba är fritt
Kubas nya president hette nu Fidel Castro, och has närmaste man var Ernesto Che Guevara. Tillsammans skapade de en kommunistisk stat. Men man ville undvika den strama ortodoxa kommunism som användes i bland annat Sovjet. Istället siktade man in sig på en starkare, oberoende och mera demokratisk kommunism.

Guevaras roll i landet blev ansvarsfull på en gång. Han arbetade med industri- och jordbruksfrågor. 1961 blev han industriminister. När Che flyttade in i sitt nya kontor som minister skall han ha sagt till sin kontorist: ”Här ska vi vara i fem år. Med fem år på nacken kan vi fortfarande starta en befrielserörelse”.
Che ämnade att fortsätta sitt arbete, och fortsätta med att befria hela Sydamerika.

2.6 USA blandar sig i
Ett år tidigare, 1960 hade USA:s sanktioner mot Kuba just tagit sin början. Man slutade löpa socker, Kubas viktigaste exportprodukt. Men att hitta andra säljare än de förena staterna var inte särskilt svårt för Kuba. Man började istället handla med Sovjetunionen, som njöt av att plåga Amerikanarna. Dessutom erbjöd sig Kina, Vietnam, Mongoliet och Nordkorea att köpa sockret.

Che Guevara visste från det ögonblicket han fick kontroll över industrin hur viktigt det var att verkligen motivera alla arbetare. Att få igång infrastrukturen (få hjulen att rulla, produktionen att komma igång etc.) var mycket viktigt för att förhindra att USA tog tillbaka makten i landet. Hans paroll var: Lika för alla, och inga privilegier för någon. Utom barnen, som han tyckte skulle vara de enda privilegierade på Kuba.

2.7 Sanktionerna mot Kuba ökar
Våren 1961 genomförde USA och CIA (Den Amerikanska underrättelsetjänsten) ett invasionsförsök i Grisbukten på Kuba. Invasionen misslyckades fatalt eftersom alla Kubaner stod emot och upp för revolutionen och de nya ledarna.
Då hade Che Guevara redan under en lång tid i Amerikanska medier målats ut som ”den röde diktatorn bakom Fidel”.

Che Guevara besökare i augusti samma år Punta del Este för att medverka på en OAS-konferens (Organization of American States). USA arbetade för att Kuba skulle uteslutas ur organisationen. De övriga länderna skulle ansluta sig till USA:s blockad mot landet. Som belöning skulle länderna få pengar från en annan allians (Framstegsallians) som den amerikanska presidenten, John F. Kennedy startat som ett motgift mot befrielsesträvarna.
När Che kom till konferensen mottogs han av folket som en hjälte. Gatorna kantades av tusentals människor som hyllade honom och den Kubanska revolutionen. Trots det så följde de flesta regeringarna USA:s påbud, utom två; Brasilien och Argentina. Båda störtades en kort tid där efter av militärkupper.




3. Drömmen om att befria Sydamerika
3.0 Befrielsen av resterande Sydamerika
Redan under hösten 1962 började Guevara förbereda framtiden för sin hjärtefråga, befrielsen av resterande Sydamerika. Han märkte att det på många håll fanns frön som redan grodde, gerillagrupper som ville ta tillbaka makten i sina länder.
Snart hade Che Guevara skickat folk till Argentina och Bolivia för att där starta gerillarörelser. Han hade även kontakter med gerillan i Peru.

3.1 Befrielsen av Kongo
En tid gick och hans drömmar om att befria Sydamerika fick ett slag i magen då förberedelserna för en revolution i Argentina krossades. Che ville fortfarande ta upp kampen mot USA:s imperialism, men Fidel Castro avrådde honom starkt från att göra någonting i Sydamerika vid den tidpunkten. Däremot föreslog han att Che själv skulle ta sig an Kongo.
Förklädd bortom igenkännlighet reste Che tillsammans med två vänner till Tanzania och sedan visare till Kongo för att fungera som rådgivare åt deras egen gerilla. Lite senare kom ännu fler kubaner till Kongo, och snart fanns det lite över hundra stycken samlade i landets urskogar. De va mest inblandade i rådgivning, men också i direkta väpnade konfrontationer med CIA:s styrkor och legoknektar från bland annat Sydafrika.
Men Kongos egna gerillaledare var splittrade, och resten av gerillan var dåligt tränade och saknade motivation. Hela företaget blev en katastrof.

3.2 Ryktena om vart Che tog vägen
Under tiden hade Che Guevaras försvinnande från den kubanska scenen skapat stora rubriker. Ryktesspridningen blev fruktansvärd. Amerikanska medier hävdade bland annat att Fidel skulle ha mördat Che, eller att han satts på mentalsjukhus i Mexico. Newsweek hävdade att Che Guevara skulle ha tagit livet av sig.
I oktober blev ryktena så skadliga för den kubanska politiken, att Fidel Castro bestämde sig för att läsa upp det avskedsbrev han fått av Guevara före hans avfärd.

3.3 Che ville befria Bolivia
Che Guevara reste tillbaka till Tanzania eller misslyckandet i Kongo och funderade på vad han skulle göra härnäst? Fidel bad honom att komma tillbaka till Kuba, men Che ville inte riktigt ge upp befrielsekampen ännu. Han tog nya tag mot imperialismen och utsugandet, och reste där efter under falsk identitet till Prag för att påbörja förberedelserna för gerillan i Bolivia. Fidel övertygade honom dock att inte fortgå med planerandet där, utan istället förbereda revolutionen i Kuba. Che gick med på det och sommaren 1966 var han tillbaka i Kuba.
Här intensifierades förberedelserna och de kubaner som ville slöt upp med Che Guevara. De tränades under största hemlighet inför uppdraget i Bolivia.

Till att börja med hade man via Bolivias generalsekreterare Monje kontakt med det kommunistiska partiet i Bolivia. Men ju mer konkreta planerna blev, ju mer undvikande och oklar blev Monje.
Man hade även kontakt med vänsterorganisationer i Argentina och Peru, som var intresserade av att delta i den kontinentala kampen (över hela Sydamerika).

3.4 Che lämnar Kuba – för sista gången
I september hade man valt en bas i Bolivia att utgå från. Med kubanska pengar köpte man en gård i västra Bolivia i närheten av Peru, Chile och Argentina. Den skulle tjäna som täckmantel för gerillans kommande aktiviteter.

Che lämnade Kuba i slutet av oktober och reste under täcknamnet Adolfo Mena. Han kom fram till gården den 5 november. Efter det anslöt sig de andra allteftersom. De sista kubanerna anlände den 19 december, bland dem fanns fyra medlemmar i det kubanska kommunistpartiets centralkommitté och två viceministrar som lämnat allt bakom sig, familj, jobb hus och hem för att sluta upp bakom Che.
I truppen ingick även bolivianer, argentinare och peruaner.

Den 31 december anlände Monje till gården och krävde att utses till politisk och militär ledare för gerillan, eftersom den befann sig i Bolivia. Che gick naturligtvis inte med på detta, och det ledda till en brytning med det kommunistiska partiet i Bolivia. Det gjorde det också svårare för gerillan att få stöd från mindre politiska grupper i städerna, även om många, framför allt partiets ungdomsförbund ställde upp även utan partiets medgivande.

3.5 Revolutionen tar sin början
I slutet av januari 1967 gav sig gerillan iväg för att undersöka terräng och sätta upp basläger.
Men i mars upptäcktes man av armén, och detta utlöste en hel rad händelser i landet. Presidenten Barrientos kallade in CIA och gerillaexperter från Vietnam. Man kontaktade även kollegor i Argentina och Brasilien för samarbete.
Revolutionen hade börjat. Gerillan la sig i bakhåll för armén, och gick segrande ur många strider. Men arméns närvaro i området blev allt mer massivt.

I april tillfångatogs den franske journalisten Regis Debray som under en tid följt efter Che. Man tillfånga tog även argentinaren Ciro Bustos. Dessa två torterades uner en tid och man lyckades genom dem bekräfta det som man under en tid befarat, att Che Guevara var närvarande.

3.6 Che Guevara tas till fånga
Rent militärt gick det till en början ganska bra för gerillan, men försörjningen var svårare. Det var ont om mat och vatten. I juli gick armén till stor offensiv som delade gerillan i två delar som snabbt tappade kontakten med varandra. Fördöljarna kom allt närmre och den åttonde oktober, tidigt på morgonen hamnade de i bakhåll.

I en uppsats skriven av Jenny Lindholm beskrivs hans sista dag i livet. (Uppsatsen är min källa för kommande stycken).

Delvis göms bakom en klippa låg Che Guevara och sköt på sina fiender. Men vapnet blev snart träffat av en kula och blev obrukbart. Istället började han då skjuta med pistolen, tills den hade slut på skott i sig. Han var nu obeväpnad.
Han träffades av en kula i vaden, och en annan kula genomträngde hans basker.
När en soldat kom framrusande för att skjuta honom till döds skall han ha skrikit; ”Skjut inte. Jag är Che Guevara. Jag är mer värd för dig levande än död.”
Man identifierade Che med ett ärr nära ögat band man honom till händer och fötter och förde honom till en skolbyggnad i La Higuera. Bredvis honom på lergolvet la man kropparna av hans två vänner.

Därefter följde en serie förhör och utfrågningar. När sergeanten som hade samtalen med Che frågade varför han såg så deprimerad ut, svarade Che; ”Jag har misslyckats. Allt är över, och det är anledningen till att du ser mig i det är tillståndet.” Man letade igenom Guevaras dokument och fann hans två dagböcker, som de läste.

3.7 Hans sista dag i livet
Nästa dag anlände en kubansk-amerikansk CIA-agent till La Higuera. Agenten hette Felix Rodríguez. Felix var medlem i den amerikanska CIA-tränade anti-Castro 2506 –kåren. Han beskriv i sin rapport Che Guevara som ”hemsk” och ”plågad.”

Utfrågningen av fången fortsatte nu, men Che vägrade tala, och speciellt vägrade han säga någonting som kunde skada Castro eller deras arméer. De blev två gånger avbrutna av skottlossning i byggnaden. Båda gångerna visade det sig vara två av Che Guavas medlemmar som i andra förhörsrum blivit avrättade då de ”försökte fly”. Rodríguez berättar i sin rapport att Che slutade tala. ”Han sa ingenting om skjutandet, men hans ansikte reflekterade sorg och han skakade på huvudet sakta från vänster till höger åtskilliga gånger.”

Che fick snart reda på, av Rodríguez att han skulle bli avrättad. Ordern kom från högsta post och gick inte att ändra på. Man frågade Che om han hade några personliga meddelanden till sin familj, och han skall ha svarat:
”Berätta för Fidel att han snart kommer få se en gigantisk revolution i Amerika… och säg till min fru att gifta om sig och vara lycklig.” I detta ögonblick lämnade Rodríguez rummet, och in kom istället Sergeant Mario Téran som erbjudit sig att avrätta Che Guevara. Téran ville ha hämnd för att tre av hans egna kamrater hade dött i striderna dagen innan. Sergeanten fick order om att bara skjuta från halsen och nedåt, så att det skulle se ut som om Guevara dog i striderna.

Det finns många olika versioner om hans sista ord, men de vanligaste och mest förekommande är: ”Skjut, ynkrygg, du kommer bara döda en man.” Téran sköt Che i armarna och i benen. Che ska ha bitit sig i handleden för att inte skrika av smärta. Sedan avfyrades ännu en kula, som träffade Che i bröstkorgen och hans lungor fylldes med blod.

I en skolbyggnad i La Higuera, Bolivia den 9 oktober 1967 dog Ernesto ”Che” Guevara. Han blev blott 39 år gammal.

4. Che Guevara efter sin död
4.0 Ryktet om hans död sprids
När Ches far fick reda på nyheten om sin sons död, ville han först inte tro på det. Han ansåg inte att det fanns tillräckligt med konkreta bevis för att han skulle kunna tro på det. Några dagar senare hade han dock ingen anledning att misstro det.

På eftermiddagen den 9 oktober lades Guevaras kropp på en bår och flögs till Vallengrade. Där lades den upp för allmän beskådan. Vallengrades nunnor, som tvättade av kroppen, och många av Vallengrades kvinnor tyckte att han hade en ovanlig likhet med Jesus. De klippte av hårlockar från hans kropp och bar dem som lyckobringare. Än i dag bärs dem, men kanske mer för att hedra hans minne.

Nu skulle Guevaras kropp ”försvinna”, precis som så många andra av Ches vänners kroppar gjort. Men för att förhindra den misstro som skulle komma från Kuba, om Ches död så villa man skicka dit någonting för att bevisa att man verkligen dödat Ernesto Guevara.
Till att börja med ville en general kapa av huvudet och skicka, men det ansågs för barbariskt. Istället enades man om att kapa en hand och skicka. Då handen kom till Kuba kunde hans död bekräftas, fingeravtrycken på handens fingrar, stämde med Che Guevaras. Nu gick det inte längre att tvivla.

Fidel ville inte han heller tro på det då han först fick höra talas om Che Guevaras död. Men efter att Ches fru, Aleida identifierat hans handstil på ett bolivianskt foto av en sida ur hans dagbok kunde inte Fidel tvivla. När sedan fingeravtrycket också stämde blev det officiellt. Han kungjorde att den 8 oktober, dagens för Ches sista strid skulle benämnas ”Den Hjältemodige Gerillasoldatens Dag”.

Den 11 oktober begravdes han under flygplatsen i Vallengrade. Platsen för hans grav förblev ett mysterium i nästan 30 år. Istället sade man att kroppen hade blivit kremerad.

På kvällen den 18 höll Fidel Castro ett tal för en hel miljon människor på Plaza de la Revolución i Havanna. De höll en nationell vaka för Che.
I sitt tal sa Fidel bland annat: ”Om vi skulle vilja uttrycka hur vi vill att våra barn ska vara måste vi säga precis från våra hjärtan som glödande revolutionärer: Vi vill att de ska vara som Che!”

4.1 Che Guevaras kropp återfinns
Var Che blev begraven var i nästan 30 år ett mysterium. Men en pensionerad general vid namn Mari Vargas bestämde sig för att berätta om kroppen. Den 15 juli 1997 återfanns hans kvarlevor. Skelettet man fann saknade händer…
Den 17 oktober samma år begravdes han åter, fast denna gång i ett mausoleum (enligt ordboken en monumental gravplats, källa Jenny Lindholms uppsats) i Santa Clara på Kuba. Tusentals kubaner, bland annat Fidel Castro själv var närvarande vid ceremonin.

5. Che Guevaras familj
5.0 Familjen
Che hade två fruar. Den första, Hilda Gadea, en peruansk sociolog, träffade han i början av sin ”karriär”. De gifte sig i början av februari 1954. De fick ett barn tillsammans, Hilda Beatriz, eller bara ”Hildita”.
Hon i sin tur gifte sig senare med en mexikansk gerillamedlem, men de skilde sig snart och Hildita återvände till Kuba med två söner. Hon dog i cancer (precis som hennes mor gjort) i cancer 1995, 39 år gammal.

I början av 1959 förklarade Che för Hilda att han blivit kär i en vän från gerillan, vid namn Aleida March. Che och Hilde skilde sig i maj samma år.

Che Guevara och Aleida fick fyra barn tillsammans:
Aleida ”Aliusha”, född i november 1960, Camilo, född i maj 1962, Celia, född den 14 juni 1963 och Ernesto som föddes i februari 1965.

Aliuscha blev precis som sin far läkare med allergier som specialitet. På 1980-talet erbjöd hon sin tjänstgörning i Nicaragua och Angola.
Camilo gick igenom 5 års studier på KGB:s träningsakademi i Moskva. Därefter fick han jobb på Fiskedepartementet under ledning av Enrique Oltuski, en av Ches gamla vänner.

Ernesto gick igenom samma utbildning som sin bror Camilo. Han jobbar nu för tiden på en statligt ägt elektronikfirma.

Celia är marinbiolog och arbetar med sjölejon och delfiner på Havannas akvarium.

6. De sista breven
6.0 Avskedsbrevet till Fidel
Då Che Guevara lämnade den politiska scenen för en tid för att resa till Kongo skrev han detta brev till Fidel Castro.

Fidel,
I denna stund dyker många minnen upp – den gången jag träffade dig hos Maria Antonia, den gången du bad mig komma, hela spänningen under förberedelserna.
En dag kom någon och frågade vem som man skulle varsko i händelse någon kamrat blev dödad, och all den reella möjligheten för detta blev med ens påtagligt och möjligt för oss alla. Sedan lärde vi oss alla den sanning, att i en revolution (om den är sann) måste man antingen segra eller dö. Många har stupat på vägen till segern.
Idag har allt en mindre dramatisk färg, därför att vi är mognade, därför att dödens faktor blivit ett så vanligt inslag i våran tillvaro. Jag känner att jag fullgjort den del av min plikt som band mig till den kubanska revolutionen på dess territorium, och jag tar farväl av dig, av kamraterna, av ett folk som hädanefter är mitt.

Jag avstår från mina uppdrag i partiledningen, från min ministerpost, från min majorsgrad, från min ställning som kuban. Ingenting som har med lagar att göra binder mig till Kuba, endast band av annan art, som inga utnämningar eller avsägelser kan bryta.
Då jag ser tillbaka på mitt liv tror jag mig ha arbetat med så stor ärlighet och hängivenhet jag kunnat för att befästa revolutionens seger. Mitt enda allvarliga misstag är att inte ha mer förtroende för dig redan den allra första tiden i Sierra Maestra och inte tillräckligt snabbt ha insett dina egenskaper som ledare och revolutionär.

Jag har upplevt överväldigande dagar och jag har vid din sida känt stolthet att tillhöra vårt folk under de ljusa och svåra dagarna under den karibiska krisen.
Sällan har en statsman stått så högt som du under dessa dagar, och jag är stolt över att ha följt dig utan tvekan, för att ha identifierat mig med ditt sätt att tänka, att se och bedöma farorna och principerna.

Andra trakter i världen begär det bidrag jag kan ge med mina ringa insatser. Jag kan göra vad som förvägras dig genom ditt ansvar i ledningen för Kuba. Stunden för oss att skiljas är inne. Du ska veta att jag gör det med en blandning av tillfredställelse och sorg. Här lämnar jag de renaste av mina förhoppningar som deltagare i uppbyggnaden, jag lämnar de käraste jag har bland alla jag älskar, jag lämnar ett folk som mottagit mig som sin son. Det är som att slita sönder en del av mitt väsen. Jag skall föra till nya slagfält den tro sin ni har givit mig, mitt folks revolutionära vilja, känslan att fullgöra den heligaste av plikter: att kämpa mot imperialism överallt där den finns. Detta styrker mig och mildrar mycket av smärtan.
Jag upprepar att jag fritar Kuba från allt ansvar med undantag av det som härrör och dess exempel. Och, om den avgörande timmen slår för mig under en annan himmel, kommer min sista tanke att gälla detta folk, och särskilt dig. Jag är tacksam för din undervisning och ditt föredöme och jag försökta att förbli trofast ändå in i de yttersta konsekvenserna av mina handlingar. Jag har alltid identifierat mig med våran revolutions utrikespolitik och jag fortsätter att göra det. Vart jag än kommer att befinna mig skall jag känna ansvaret att vara en kubansk revolutionär och jag skall handla som en sådan.

Jag lämnar ingenting till mina barn och min hustru – och beklagar det inte – jag avstår till och med med glädje. Jag ber inte om någonting för dem, eftersom staten kommer att ge dem vad de behöver för att leva och få utbildning. Jag skulle ha mycket att säga till dig, och till vårt folk, men jag känner att det inte är nödvändigt, ord kan inte utrycka vad jag skulle vilja, och det tjänar ingenting till att klottra ner mer papper.

Fram mot segern: Fosterlandet eller döden. Jag omfamnar dig med hela min revolutionära lidelse.

Che

6.1 Det sista brevet till föräldrana
Kära gamlingar!
Återigen känner jag Rosinantes rygg under mig; jag vänder tillbaka till landsvägen, med lansen i hand.
För nästan tio år sedan skrev jag ett annat avskedsbrev till er. Om jag minns rättbeklagade jag mig den gången över att jag inte var en bättre soldat och en bättre läkare. Det senaste bekymrar mig inte länge, och ett något så när hygglig soldat har jag faktiskt blivit.
Egentligen har ingenting förändrats, utom att jag har blivit mycket mera medveten, min marxism har blivit renad och fördjupad. Jag tror att den väpnade kampen är den enda framkomliga vägen för de folk som kämpar för sin befrielse, och jag tänker handla i överrensstämmelse med min övertygelse. Många kommer att kalla mig äventyrare, och förmodligen med rätta; bara med den skillnaden att jag tillhör den typ av äventyrare som riskerar sitt skinn för vad han tror på. Kanske är det definitivt den här gången. Ag längtar inte efter det, men det ingår ju i den logiska sannolikhetskalkylen. Om det blir så är det här ett sista farväl.
Jag älskar er mycket, fastän jag kanske inte kunnat uttrycka min ömhet. Jag är oerhört konsekvent i det mesta jag företar mig, och ni kanske inte alltid har förstått mig, men gör ett försök, om så bara för idag.
Nu ska en vilja som jag har slipat och polerat med nästan konstnärlig hängivenhet bära upp ett par magra ben och ett par trötta lungor. Det får klara sej.
Tänk någon gång på denna lille kondottiär i det tjugonde seklet. Och krama Celia, Roberto, Juan Mertín och Beatriz från mig. Och till er själva en stor kram från er förlorade och oefterrättlige son,
Ernesto

Båda breven är hämtade ur Che Guevara Vi skall segra! Av Fransisco J Uriz – 1968. Mer information finns i källförteckningen.

7. Kritiken mot Che Guevara & Mina egna åsikter
7.0 Varför tycker man illa om honom?
Det finns många som menar att Che Guevara nu för tiden bara är en symbol. Vissa säger en symbol för frihet och jämlikhet. Andra personer kallar detta för lurendrejeri och båg. Man hånar de som bär en Che Guevara-tröja, genom att kalla dem okunniga. Det var just okunskap som fick mig att börja skriva på denna uppsats.

Det är svårt att hitta objektiva texten om Che. De flesta som finns är starkt förankrade till politiska åsikter, högern eller vänster, där högern pekar ut honom som en kallblodig mördare, vänstern som en befrielsekämpe. Finns det någon sanning och osanning i dessa benämningar? Svårt att säga, men personligen tror jag att det är en bedömningsfråga. En bedömning som alla måste göra själva.

Och jag måste medge att de som talar illa om Che, kommer med minst lika bra argument, och lika starka texter, som de jag läst till hans fördel. Man talar om att han var en mördare. Men det börjar tidigare än så.
Aaron Israelson skriver i en artikel: ”Tidigt utvecklade han en fallenhet för morbida subversiva bussträck – lille Che prydde som femåring grannens flygel med sin avföring.” (Artikeln: http://www.cubanuestra.nu/web/article.asp?artID=593) Om det finns någon sanning i detta är förstås omöjligt. Men det är å andra sidan lika omöjligt att bevisa vad hans sista ord i livet var.

Kritiker pekar även på en halvlögn som speglats ut över världen. Om man idag frågar sig vem som orsakade revolutionen på Kuba, svarar antagligen de flesta Fidel och Che. Sanningen är att deras roll var mycket mindre än vad de själva speglade ut efter revolutionen. Batista störtades av folket, fackföreningsrörelser och föreningar som ville ha yttrandefrihet, föreningsfrihet och demokrati.
Kritikerna menar även att det var Che och Fidel som i slutändan tog detta ifrån folket, då de införde kommunismen på Kuba. Che blev omslagspojken, det ansikte som skulle synas och bli symbolen för Kuba. Han blev mer än så…

Än i dag syns han lite här och var i samhället på fotografen Kordas klassiska bild. Hans hår flaxar och fortfarande säger många att han bär likheter med den sedan länge döda Jesus. Men många menar att hans egentliga bakgrund göms bakom den vackra bilden, ty där flyter blod.

7.1 Är vi motsägelsefulla?
Vänsterrörelsen idag är i största allmänhet emot kriget i Irak och USA:s imperialism. Che Guevara var emot imperialismen, men frågan är om han verkligen skulle ha haft rätt till att vara emot kriget. USA:s officiella anledning till varför man gick in i kriget var för att beskydda den demokratiska världen mot ”terrorregimen” Irak. Man ville skapa demokrati i landet. Vänstern, där ibland jag själv, menade att bomber och automatvapen inte var rätt sätt att skapa demokrati. Och det tror jag fortfarande på.

Men var det inte just genom mynningen på ett vapen som Che Guevara försökte skapa sitt sätt att styra? Betyder inte det att vänsterpartiets anhängare idag inte har rätt att säga att krig är fel sätt för att skapa demokrati.
Che Guevara lyckades ju nämligen, han skapade demokrati, och senare också kommunism i staten Kuba.

7.2 Tycker jag om Che Guevara?
Jag har länge sett Ernesto Che Guevara som en förebild, en historisk figur som jag sett upp till. Men jag har egentligen vetat för lite om honom för att kunna bära honom som en pin på min rock. Det var därför jag började skriva uppsatsen.
Jag har dock alltid hävdad att jag inte tycker om och håller med om alla Che Guevaras åsikter och gärningar. Jag är i allmänhet emot våld, oavsett i vilket syfte och i vilken form. Därför är det en besvikelse att Che sjönk till sina fienders nivå, och avrättade sina politiska motståndare. Så det är inte för hans avrättningar som jag bar hans ansikte.

Inte heller är det för att jag är en stor anhängare till kommunismen. Historien har visat att den i praktiken inte fungerar särskilt bra. Yttrandefriheten tar skada och den enskilda människan får mindre att säga till om i samhällen. Jag ser framför mig en bild där man lever i ständig skräck för staten – där man inte får slinta med tungan och säga vad som helst. Kanske är den bilden överdriven, men säker kan jag inte vara.
Jag tror på en del av kommunismen. Jag tycker att staten ska styra det som folket behöver, basvaror så som bröd och mjölk. Man ska kontrollera de priserna på ett sådant sätt att alla i landet kan leva; äta mat och bo under hustak. Däri ingår även en kontroll av kollektivtrafiken, för genom att få befolkningen att åka tunnelbana istället för bil, sparar man på miljön, och man kommer tjäna på det i framtiden.

Anledningen till att jag bär Che Guevara, och att jag fortfarande ser upp på honom, är hans kämpaglöd. Han ville ge frihet åt folk, och göra allt i sin makt för att ge dem det. Han såg sig själv inte som en argentinare, (eller senare som en kuban) utan snarare som en sydamerikan, eller kanske till och med bara en man.
”Skjut, ynkrygg, du kommer bara döda en man” skall han sista ord ha varit.
Han ville även ha jämlikhet såväl mellan kön som mellan raser. Och i just den frågan hade han kommit längre än många andra länder på den tiden (50-60-talet). Bland annat USA, som redan kallade sig och agerade som ”demokratins beskyddare” diskriminerade fortfarande andra raser än vita hårt. Även efter...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Ché Guevara

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2003-05-22]   Ché Guevara
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2150 [2020-10-26]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×