Den nya imperialismen

7 röster
49546 visningar
uppladdat: 2003-05-12
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
(imperialism = strävan efter världsvälde eller jakten på kolonier)

Tyskland var den nya stora makten i Europa.
Storbritannien var en världsmakt med kolonier i alla länder.
Storbritannien, Tyskland och Belgien var alla med i spetsen för det som brukar kallas den nya imperialismen. Modellen för denna hade redan skapats av just Storbritannien.

Kejsarinnan av Indien
Den brittiska kronan styrde inte kolonierna, det gjorde olika handelskompanier. Viktigast var Ostindiska kompaniet.
Den brittiska militärmakten tog inte heller initiativ till erövringar i främmande världsdelar.
Den viktigaste av de brittiska kolonierna var Indien. År 1857 började indiska soldater göra uppror mot engelsmännen, men 1858 slogs upproret ner. Samtidigt upplöste den brittiska regeringen Ostindiska kompaniet, och i fortsättningen skulle Indien lyda direkt under den brittiska kronan.
År 1876 lät drottning Viktoria utropa sig till kejsarinna av Indien.
Kolonialismen hade alltmer blivit en renodlad statlig imperialism.

Tullar, råvaror och avsättningsmarknader
Under 1850-talet rådde frihandel. Frihandeln var till en början mycket gynnsam för Storbritannien, men med det övriga Europas snabba industrialisering ökade konkurrensen både om råvarorna och de nya industriprodukterna.
De europeiska industriländerna hämtade viktiga råvaror från Asien, Afrika och Latinamerika.
I Indien slogs de inhemska bomullstygerna ut av de billiga kläderna från Englands textilfabriker.
Allteftersom konkurrensen ökade, började allt fler politiker tala för återinförandet av tullar. De kallades för protektionister.

Kina
Kina med dess väldiga befolkning på 400 miljoner motstod länge européerna, och de underkastade sig aldrig helt, utan lyckades behålla sin formella självständighet.
Under 1800-talet tvingades de ändå att vika för europeiska krav. Hongkong avträddes till Storbritannien år 1842 efter det så kallade opiumkriget.
Under senare delen av 1800-talet konkurrerade alla de stora västmakterna om att få inflytande i Kina.
Vid sekelskiftet gjorde de kinesiska bönderna uppror, dels mot de västerländska inkräktarna, dels mot den egna regimen. Västmakterna gick då samman och slog ner upproret. År 1912 blev Kina en republik under ledning av läkaren Sun Yat-sen.

Japan
Både Japan och Kina försökte skydda sig mot inflytande från Europa genom att bedriva en isolationistisk politik och vägra utlänningar att komma in i landet. Men i mitten av 1800-talet tvingades Japan att sluta handelsfördrag med västmakterna.
Japans ekonomi dominerades av jordbruk. Bönderna fick behålla allt de tjänade utöver den fasta avgiften, vilket gav en tillväxt i ekonomin som gynnade handel och bidrog till uppkomsten av stora städer, t.ex. Tokyo!

År 1867 störtades shogunen, vilket förändrade hela Japans utrikespolitik. De nya makthavarna följde européerna i spåren och sökte kunskap om industrialisering och teknisk utveckling. De anlade industrier och rustade upp sin krigsmakt, och de följde européerna även när det gällde den imperialistiska politiken.

De vann ett krig mot Kina år 1895, och då överläts nuvarande Taiwan till Japan. Strax före första världskriget fick japanerna också framgång i sina anspråk på Korea.
Vid sekelskiftet försökte Ryssland expandera söderut längs Stilla havet, och år 1904 mötte de motstånd från Japan. Ryssarna talade om "det lilla kriget mot den japanska dvärgen", men japanerna vann kriget! Den ryska framryckningen stoppades och istället ryckte japanerna fram.

"The Scramble for Africa" (rusningen efter Afrika)
I Afrika tog sig den nya imperialismen alldeles särskilt brutala och genomgripande uttryck. Fram till ungefär 1870 hade endast Afrikas kuster blivit erövrade av européer.
I Sydafrika hade holländare, tyskar och franska hugenotter levt ända sen 1600-talet, och nu smälte de samman till ett folk, boer.
På 1870- och 1880-talen hade stora guld- och diamantfyndigheter hittats och då ville britterna utvidga sitt välde norrut. De förde två krig mot boerna och erövrade vid sekelskiftet deras två republiker.

Afrika söder om Sahara var ganska oberört av europeisk expansion. Men i början av 1870-talet delade några europeiska länder upp praktiskt taget hela kontinenten mellan sig. Det är detta som kallas "The Scramble for Africa". Från 1870-talets slut fram till första världskriget kom hela Afrika i europeiska händer.

Imperialism och folkmord
Kung Leopold av Belgien tillhörde de första i "The Scramble for Africa". Som agent använde han en man vid namn Stanley. År 1879 ingick Stanley mängder av fördrag med afrikanska hövdingar som överlämnade ett jätteområde till Leopolds privata företag som kallades "internationella Kongoassociationen". Afrikanerna tillämpade inte individuell äganderätt av jord, så den belgiska staten la beslag på en angränsande del av Kongo. I Leopolds Kongo blev det stora ekonomiska vinster, och belgarna var ute efter elfenben och gummi. De utnyttjade den infödda arbetskraften för att vinna dem.

Mellan åren 1885-1908 minskade befolkningen från 20 miljoner till 10 miljoner.
1908 fick Leopold lämna över sina privata besittningar i Kongo till den belgiska regeringen.

Afrika styckas
Sedan engelsmännen annekterat Egypten år 1882 började de tänka sig ett sammanhängande brittiskt välde längs hela Afrikas östkust ner till Kapstaden. Men den brittiska planen stoppades av att tyskarna lade beslag på ett område i östra Afrika.
Suezkanalen förband Medelhavet med Röda havet så nu behövde de europeiska fartygen inte längre segla runt Afrika för att komma till Indien och Kina.
Frankrike ville också skapa ett sammanhängande välde, som skulle sträcka sig längs Afrikas nordkust. Självklart blev det då en så kallad intressekollision. Även italienarna ställde anspråk på Afrikas norskust.

Turkiet, som härskat över de östra delarna av Nordafrika och öarna i Medelhavet, drog sig tillbaka mot slutet av 1800-talet och lämnade utrymme för nya erövrare. De drog sig tillbaka även i Mellanöstern, och fransmän, tyskar och britter visade ett starkt intresse för Palestina och nuvarande Syrien, Libanon och Irak.

I Afrika stötte de rivaliserande europeiska makterna samman. För att kunna lösa sina inbördes problem sammankallade Bismarck en konferens i Berlin år 1884. Där beslöt de europeiska kolonialmakterna om vilka villkor som skulle uppfyllas för att ett europeiskt land skulle kunna göra anspråk på överhöghet över ett afrikanskt område. villkoren gällde bara de europeiska makterna. Vad afrikanerna själva tyckte mot konferensen inte hänsyn till. Resultaten blev därför bara en regelsamling för att hindra européerna från att bli osams.

Afrikanskt motstånd
Täta djungler och centrala Afrikas breda floder med väldiga vattenfall, tropisk hetta och febersjukdomar hade länge hindrat främlingar från att tränga in i Centralafrika.
I längden kunde dock inte afrikanerna försvara sig mot det europeiska krigsmaskineriet. Ett enda land lyckades bevara sin frihet - Etiopien!
Italienarna anföll Etiopien och erövrade nuvarande Eritrea. Men när de försökte tränga längre in i landet besegrades de i slaget vid Auda 1896, en seger av stor betydelse eftersom den visade att européer kunde besegras av Afrikaner.

Rasismens våld
1859 la engelsmannen Charles Darwin fram sin lära om arternas uppkomst. Han hävdade bland annat att det var de mest lämpade hos en art som överlevde.
Afrikanerna betecknades som lågt stående. Européer och amerikaner drog då slutsatsen att då kunde man behandla dom illa utan att det var fel. Att ursäkta våld mot andra genom att säga att dessa egentligen är dåliga människor kallas för projektion.
Européerna använde hänsynslöst våld för att skaffa sig rikedomar, men påstod att afrikanerna var underlägsna som människor.

Kolonialismens följder
År 1970 var så gott som alla tidigare kolonier i Afrika och Asien åter fria stater.
I Afrika förändrades kartan. De europeiska kolonialmakterna hade delat upp Afrika mellan sig med raka streck på kartan utan någon som helst hänsyn till afrikanerna. Efter frigörelsen blev dessa onaturliga gränser kvar.
I Afrika hade kvinnorna alltid stått för jordbruksarbetet, och männen jagade. När européerna ville ha skatteinkomster och råvaror tvingades männen att arbeta till svältlöner, och familjerna splittrades. Kvinnor som ensamma familjeförsörjare är ett normalt inslag i Afrika.

Latinamerika
Latinamerika anfölls inte militärt, men det blev behärskat av europeiska ekonomiska intressen. Européer och nordamerikaner köpte råvaror av Latinamerika och sålde färdiga industriprodukter. Många européer utvandrade till Latinamerika under
1800-talet. Denna handel startade en ekonomisk utveckling. Den ekonomiska utvecklingen skedde dock på nordamerikanarnas och européernas villkor, så skillnaden mellan fattiga och rika förblev stor.

Sammanfattning
Under 1800-talets andra hälft byggde de nya länderna Tyskland, Italien och Belgien omfattande imperier tillsammans med de gamla kolonialmakterna England och Holland.
Övergången från frihandel till protektionism gjorde egna kolonier åtråvärda som råvarukällor och avsättningsmarknader. Dessutom spelade den ökade militära konkurrensen i Europa en viktig roll som orsak till den nya imperialismen.
I Indien tog år 1858 den brittiska kronan över makten från Ostindiska kom...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Den nya imperialismen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2004-02-01

    Allt som du har skrivit är ord

  • Inactive member 2008-04-27

    vad har du för källor?

Källhänvisning

Inactive member [2003-05-12]   Den nya imperialismen
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2081 [2019-11-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×