Emily Brontë

19 röster
28935 visningar
uppladdat: 2003-05-08
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Innehållsförteckning………………sida 1
Förord……………………………..sida 2
Livet……………………………….sida 3-5
Familjen…………………………...sida 6
Föräldrarna………………………...sida 6
Syskorna…………………………...sida 7
Charlotte…………………………...sida 7-8
Branwell……………………………sida 9
Anne………………………………..sida 9-10
Diktsamlingen……………………...sida 10-11
Dikter………………………………sida 12-13
Bokrecension ………………………sida 14-17
Vem var Emily?…………………….sida 18
Diskussion…………………………..sida 19
Källförteckning……………………..sida 20

Förord

Jag har skrivit om författaren Emily Brontë. Jag valde att skriva om henne eftersom jag hade läst ”Svindlande höjder” och tyckte att den var väldigt bra. I början av boken fanns det ett förord om författaren och jag tyckte att det verkade spännande att ta reda på mer om hennes liv. Ett liv som var kort och förhållandevis händelselöst, men under vilket hon hann göra en sak som gjorde henne berömd. Hon hann skriva en bok som har överlevt i 150 år efter hennes död. Jag har skrivit lite kort om hennes familj, för det var trots allt de som sporrade henne och som påverkade Emily i hennes val i livet. Jag har skrivit om hennes liv, även om de fakta som stod att hitta var ganska torftiga och en del saker upprepades i det oändliga. Jag har gjort en bokrecension där jag beskrivit lite kort hur boken börjar och vad den handlar om. Jag har även gett mig på att översätta en av hennes dikter till svenska, fast engelskan var lite gammaldags så jag stötte på en del problem. Men med ett lexikon och lite hjälp av Arlinda gick det hyfsat, några rim vågade jag dock inte mig på att få in.

Så har jag skrivit lite om hur hon och hennes systrar kom på att de ville skriva en diktsamling och lite om reaktionerna då den kom ut. Det finns en text om hur dikten Emily skrev var påverkad från det liv hon levde, med lite kommentarer på handlingen och spånande om varför Emily skrev som hon gjorde. Slutligen har jag försökt sammanfatta vem Emily egentligen var med hjälp av all fakta jag har tagit del av.

Livet

I barnaskaran Brontë fanns från början sex barn. Det var Maria, Elizabeth, Charlotte, Branwell, Emily och Anne, födda i den ordningen.

När Emily var två år gammal, 1820, flyttade familjen från Bradford till Haworth, båda i Yorkshire. Haworth var en isolerad stad och familjen bosatte sig i ett hus i utkanten av staden.
Föräldrarna hette Maria och Patrick och hade båda varit litterärt aktiva, dock inte speciellt framgångsrika.

Modern hade publicerat en essä och fadern, som var en egocentrisk präst, hade gett ut fyra böcker. När Emily var tre år så dog hennes mamma i cancer och efterlämnade sex barn, hennes sista ord i livet lär ha varit ”Gode gud, mina stackars barn”. Och hennes farhågor för hur det skulle gå för barnen var väl undergrävda. I sin sorg och oförmåga att ta hand om de många barnen skickade fadern Patrick iväg de fyra äldsta flickorna till en flickskola, Clergy Daughter´s school. Men i skolan blev de vanvårdade, något som Charlotte senare i livet skulle skriva om i en av sina romaner. De två äldsta flickorna, Maria och Elizabeth, dog i en epidemi till följd av vanvården och även Charlotte blev sjuk. De två återstående fick flytta hem igen och blev i fortsättningen omhändertagna av sin moster Elizabeth.

De fyra barnen växte upp utan andra vänner än sina syskon och de lekte mycket på hedarna runt huset. Syskonen hade bara varandra, men de ägnade barndomen åt att skriva och leka på kyrkogården bredvid huset. 1826 kom deras pappa hem med träsoldater till Branwell att leka med. Alla syskorna samlades kring soldaterna och snart hittade de på en fantasivärld kring soldaterna. Fantasivärlden handlade om de två stridande länderna Gondal och Angria och var liknande Tolkiens berättelser. I framtiden skulle många av deras berättelser komma från just den världen och även deras dikter i tonåren var tagna från personer och händelser i deras fantasivärld.

Emilys första berättelse är skriven 1834 och handlar om Gondals upptäckt av Caldine, ett annat fantasiland.

1935 sändes Emily till samma skola där hennes syster Charlotte undervisade på. Men det gick inte bra för henne. Hon hade levt i en fantasivärld, avskärmad från världen och klarade inte av de många oväntade situationerna i livet utanför hemmet. Hon fick ett psykiskt sammanbrott och skickades hem efter bara fyra månader på skolan. Hon stannade hemma resten av året, men året därpå åkte hon tillbaka, men denna gång för att undervisa som guvernant. Men hon trivdes inte där och återvände hem. Det kännetecknade alla Emilys resor, hon återvände alltid hem till hedarna och hemmet så snart det var möjligt. Det var som om hon mest lämnade hemmet för att andra sa att hon skulle det och helst hade varit kvar och drivit omkring på hedarna hela livet. Snart kom de andra systrarna hem och de började fundera på olika projekt som de kunde genomföra tillsammans. De skulle öppna en skola, men först måste Charlotte och Emily bättra på sina språkkunskaper och studera musik. De åkte till Bryssel och var där ett drygt år, men så dog deras moster som hade tagit hand om dem som små. De åkte hem för att delta i begravningen och Emily återvände aldrig till skolan. Hon blev kvar, ensam i huset med sin gamle far. Hela 1843 var Emily ensam på gården, under den här perioden funderade hon mycket över livet och skrev många dikter.

Snart återvände även de andra systrarna efter en tid som guvernanter i olika familjer. Ingen av systrarna upplevde att de passade in i samhället eller att de visste vad de ville göra med sina liv.
Men så upptäckte Charlotte några av Emilys dikter och insåg att de var väldigt bra. Hon övertalade syskonen att de skulle ge ut en diktsamling tillsammans och efter att ha skickat runt sina dikter till många förlag så blev de äntligen utgivna.

1845 berättade de för sin bror om diktsamlingen de höll på att ge ut, han var positiv och berättade att han höll på att skriva en bok, något som han tyckte även de skulle göra.
I december samma år började Emily skriva på ”Svindlande höjder”.

Året efter började hon och systrarna skicka sina verk till förlag och fick till sist svar från ett förlag. De kunde tänka sig att ge ut Emilys roman ”Svindlande höjder” och Annes ”Agnes Grey”, nder synonymerna Ellis och Acton Bell. Men Charlottes roman ”the professor” ville de inte ge ut. Men Charlotte hade börjat på en ny roman som hon nu snabbt skrev klart och den var precis vad hennes samtid ville ha. När förlaget såg vilken succé boken gjorde så gav det försäljningen av systrarnas böcker ett rejält uppsving. Namnet Bell sålde plötsligt.

Men ”Svindlande höjder” blev ingen succé, den sågs som alltför mörk och med ett dåligt slut. Emily blev allt mer sluten efter att boken getts ut. Kort därefter dog brodern Branwell av sin alkoholism. Emily, som var den systern som stod honom närmast, blev förkrossad och på hans begravning förkylde hon sig rejält och blev sämre i lunginflammationen som hon drabbats av.
Det var Anne som först blivit sjuk och smittat ner Emily.

Charlotte berättar i ett brev om Emilys sjukdomstillstånd. Hon skriver att pulsen är nere i 115 slag och att hon inte tror att det finns något hopp. Men Emily vägrade låta någon läkare titta på henne, Charlotte pratade med läkare om symtomen och de gav henne medicin, men Emily vägrade ta den.

Den 19 december skrev Charlotte i sin dagbok;
”Jag har aldrig upplevt så mörka ögonblick som nu. Jag ber gud hjälpa oss alla…”
Men trots att Charlotte gjorde allt för att hjälpa henne så dog Emily samma regniga decemberdag 1849. Hon blev trettio år gammal. I maj året därpå dog även Anne och lämnade Charlotte ensam kvar med sin far på gården vid den stora heden. Och det enda hon hade kvar av sina systrar var tomma rum, minnen och ett par böcker som skrevs av två kvinnor som dog i livets början.

Familjen

Här ska jag skriva lite mer om den människorna som var i Emilys närhet, om deras liv och förhållande till Emily. Eftersom Emily inte hade några nära vänner så är dessa personer hennes familj.

Föräldrarna

Jag har inte hittat så mycket fakta och Maria och Patrick Brontë som är föräldrar till Emily. Allt jag vet är att de var tämligen misslyckade författare båda två och att Maria hade tagit namnet Brontë efter att hon gift sig med Patrick. Maria var hemmafru och Patrick präst. 1821 dog Maria och hon lämnade då den egocentriske prästen med barnen.

1984 avled Patricks sista dotter Charlotte, han hade överlevt hela sin stora familj och dog utan någon arvinge.

Syskorna

Från början var syskorna sex stycken, men snart dog de två äldsta i en epidemi och här ska jag skriva lite mer om Emilys tre syskon som överlevde.

Charlotte

Den äldsta av de överlevande syskorna hette Charlotte. Hon var en stark och handlingskraftig person. Hon var mycket starkare fysiskt än sina syskon även om hon hade ett dåligt immunförsvar likt sina syskon.

Hon växte upp på gården med sina syskon och som sextonåring blev hon skickad till skolan ”Roe head”. Men hon var bara där ett år innan hon återvände hem för att undervisa sina yngre syskon. Ett par år senare återvände hon, denna gång som guvernant. 1838 lämnade hon skolan och började som guvernant i en familj, men hon åkte därifrån efter nio månader. Strax därefter reste hon och Emily till Bryssel för att lära sig mer om olika språk och studera musik. Men systrarna skickades snart hem då deras moster dog. Men Charlotte återvände året efter, hon hade en längtan som inte de andra systrarna delade, att se världen.

På skolan mötte hon Mr Hegner som hon blev förälskad i, men han avvisade henne eftersom han redan var gift och då han inte hyste några känslor för henne.

Så fick systrarna sin diktsamling utgiven och det var mycket på grund av den äldsta systern Charlotte. Hon drev på systrarna och höll kontakten med förlaget.

Nu började Charlotte skriva på en roman, ”The professor”, som var baserad på hennes kärlek till herr Heger, men inget förlag ville ge ut boken. Sådan tur var så hade Charlotte redan börjat skriva på en ny bok. Med förvissningen om att hennes systrar hade skrivit böcker som gick att ge ut och inte hon så började hon arbeta fortare och hennes nya bok blev någonting stort i hennes samtid. Den hette Jane Eyre. Jane Eyre var den bok som skulle göra Charlotte berömd, den handlade om en skola som liknar den systrarna bodde på när de var små. Huvudpersonen Jane är föräldralös och skickas som tioåring till den här skolan där hon är i många år. Så vill hon förändra sitt liv och blir guvernant, men hon blir kär i sin arbetsgivare och kärleken är omöjlig. Den här romanen har setts som den första kvinnosaksromanen, den visar att kvinnor verkligen kan göra någonting själva. Och det var inte självklart i mitten av 1800-telet. Om man föds till ett svårt liv så kan man själv göra det bättre. Kvinnor var verkligen egna tänkande varelser som kunde stå på egna ben.

Charlottes bok blev en succé. Den blev till och med större än Emilys ”Svindlande höjder”, även om Emilys bok har fått mer uppmärksamhet på senare år.

Inom några år dog Charlottes systrar men Charlotte fortsatte skriva.
Innan Charlotte dog han hon ge ut två till böcker som båda utspelade sig i skolmiljöer, I ”Villette” gör hon en nidbild av herr Heger, hon skrev även en bok som hette ”Shirley”. Nu fick Charlotte möta många heta namn inom litteraturen. Men hon blev inte sedd som någon större tillgång i Londons vimlande sällskapsliv. Kort, närsynt och inte speciellt vacker som hon var kände hon sig underlägsen och drog sig undan.

Fyra män skulle komma att fria till henne inom de kommande åren. Den mest aktuelle var kyrkoadjunkt Rev.A.B Nicholls som friade 1845. Men Charlotte sa nej till honom och de andra friarna. Men 1854 började hennes far öva påtryckningar om giftermål, han ville ha en arvinge. Charlotte gick slutligen med på det och gifte sig med Nicholls, trots att hon skrev i sin dagbok och i diverse brev att hon egentligen inte älskade honom. Hon blev gravid men råkade i sjukdom och dog innan barnet hann föddas.

Branwell

Brodern var någon som fadern redan tidigt framhävde som begåvad, både inom konst och skrivande. Planerna för hans del var högtflygande, han skulle bli konstnär eller författare. Men han nådde aldrig dit. Han blev redan tidigt alkoholiserad och började använda droger.
Idag finns ett porträtt av honom på national portrait gallery i London, men det är för att det är den enda existerande bilden på hans systrar tillsammans. Han var också med på bilden, men han var mycket självkritisk och raderade själv bort sitt ansikte. Han dog av sin alkoholism bara 31 år gammal.

Anne

Systern Anne har kommit i skymundan av sina systrar. Hon beskrivs som en mycket tyst och försynt person. Hon skrev två romaner under sin levnad, och båda är relativt okända. ”Agnes Grey” handlar om en guvernant och skildrar guvernantlivets hårda vardag, den andra boken heter ”The tentant of wildfell hall” och skrevs strax före hennes död. I den skrivs det om en misslyckad alkoholiserad konstnär och man drar genast paralleller med hennes bror. Anne har beskrivits som en inte lika begåvad författare som sina systrar, en del har sagt att hon mest ”skrev på” för att inte vara ensam om att göra något annat i livet och att hennes verk saknar egentlig känsla. Men andra kritiker vill framhäva att även hon, liksom hennes systrar, skildrade sin samtid på ett mycket bra sätt.

Liksom hennes systrar så flackade hon runt ett par år som guvernant innan hon bosatte sig hemma igen. Hon avled av lunginflammation i maj 1949, 29 år gammal.

Diktsamlingen

Efter att ha varit ute och sett världen samlades de tre systrarna på gården igen. De hade alla olika erfarenheter men ingen av dem visste hur de skulle gå vidare med sina liv. De var alla mellan tjugofem och trettio, en period då de flesta flickor på den här tiden började bli desperata i jakten på en man. Charlotte hade länge varit förälskad i en viss herr Heger, men han och hans fru hade finkänsligt dragit sig undan hennes sällskap och han vägrade att svara på hennes lidelsefulla kärleksbrev. Emily var en aning ur balans och det har talats om att hon kan ha drabbats av någon form av deprission. Brodern Branwell var grovt alkoliserad och systrarna fick ofta hämta honom från någon av pubarna redlöst berusad.

Det var vid denna tid som Charlotte hittade några papper med dikter skrivna på. Hon såg att det var Emilys handstil och blev inte förvånad, hon visste att Emily kunde skriva dikter och att hon gjorde det. Det var först då hon läste dikterna som hon blev förvånad, hon var ingen expert på dikter men hon tyckte att de var väldigt bra och att de liksom hade en egen stil. Senare skulle hon beskriva Emilys dikter som musik, en vild melankolisk musik. Hon övertalade Emily att låta henne läsa flera och hon fick även reda på att Anne hade skrivit flera dikter. Snart erkände hon att även hon skrivit dikter. Nu började de lägga ner mer kraft och tid på sina skriverier med förhoppningarna om att de skulle kunna ge ut en gemensam diktsamling. Många av dikterna de skrev handlande om Gondalkrönikorna som de hade skrivit redan som barn och vars intriger nu var rikt utbroderade.

Men de fick ingen respons från förlagen, de flesta svarade inte ens när de skickade in sin diktsamling. Tillsist sökte Charlotte upp ett av förlagen för att få något råd om hur de skulle gå till väga för att lyckas få dikterna publicerade. De förbättrade sina dikter och kom överens med förlaget om att ge ut dem. Diktsamlingen fick heta; ”Poems by Currier, Ellis and Acton Bell.” De skulle vara bröderna Bell istället för systraran Brontë som hade gett ut boken. De tog sin första bokstav i namnet och hittade på namn som var könlösa, men som man ändå skulle få intrycket av att var manliga. Charlotte blev alltså ”Currier”, Emily ”Ellis” och Anne blev ”Acton”. Systrarna hade flera andledningar till att de valde att publicera sina dikter under manliga psydonymer.
För det första så ville de ha kritik inte utifrån vilka de var utan utifrån sina dikter. De trodde inte heller att deras dikter skulle passa in som typiska kvinnodikter, speciellt en del av Emilys dikter var alltför mörka för det. De manliga medlemmarna i familjen skulle heller inte få veta något, både brodern Branwell och fadern Patrick skulle stå utanför tills vidare.

Senare har Charlotte i brev tyckt att dikterna egentligen inte höll någon riktig klass, alla utom Emilys. Hon har även skrivit varför hon trodde att det inte var så. Alla erfarenheter de skrev om var hämtade från böcker de hade läst, för i verkligheten hade de inte upplevt mycket värt att skriva om. Det var först senare, när systrarna var döda, som Charlotte skulle få chansen att skriva om riktig sorg. Och det var ingenting hon var tacksam för.
Diktsamlingen blev alltså utgiven till sist, men den blev en flopp, det var bara två exemplar som blev sålda. Systrarna blev givetvis besvikna men sporrade av att i alla fall fått diktsamlingen utgiven visade de diktsamlingen för sin bror;

”Ingen vill köpa en diktsamling, sa brodern, varför skriver ni inte en varsin bok istället?”
Systrarna tyckte idén var god och så satt de alla igång att skriva på en varsin bok. Så det som började med en diktsamling som inte fick någon respons överhuvudtaget utvecklades till ett beslut om att skriva böcker. Och det var inget beslut som systrarna skulle ångra.

Dikter

Här är en dikt som jag har hittat på Internet och som kommer från systrarna Brontës diktsamling. Under den har jag gjort en fri översättning till svenska från den gammalmodiga engelskan som systrarna använde sig av. Den här dikten skrevs den 21 November 1843 och ska spegla Emily och Annes vänskap.

Past days

´TIS strange to think, there was a time
When mirth was not an empty name,
When laughter really cheered the heart,
And frequent smiles unbidden came,
And tears of grief would only flow
In sympathy for others´ woe;
When speech expressed the inward thought,
And heart to kindred heart was bare,
And Summer days were far too short
For all the pleasures crowded there,
And silence, solitude, and rest,
Now welcome to the weary breast–

Were all unprized, uncourted then–
And all the joy one spirit showed,
The other deeply felt again;
And friendship like a river flowed,
Constant and strong its silent course,
For nought withstood its gentle force:
When night, the holy time of peace,
Was dreaded as the parting hour;
When speech and mirth at once must cease,
And Silence must resume her power;
Though ever free from pains and woes,
She only brought us calm repose.
And when the blessed dawn again
Brought daylight to the blushing skies,
We woke, and not reluctant then,
To joyless labour did we rise;
But full of hope, and glad and gay,
We welcomed the returning day.

Förfluten tid

Det är konstigt att tänka sig,
Att det var en tid
Då glädje inte var ett tomt ord,
då skrattet verkligen gladde hjärtat
Och vänliga leenden objudna kom
Och tårar av sorg bara flöt
Av medkänsla för andras lidande
När talet visade de inre tankarna
Och hjärtat till liknande hjärtan var bart
Och sommardagar alltför korta var
För all glädje samlades där
Och tystnad, ensamhet och vila
Nu välkomnas till det trötta bröstet

Där allt Oprisat, Ouppskattat
Och all lycka en själ visade
De andra djupt kände igen
Och vänskapen lik en flod flöt
Ständig och stark, sin tysta ban
För ingen motstår dess vänliga kurs.
När natten, det heliga lugnets tid
Fruktades likt avskedets stund
Då tal och glädje till sist måste upphöra
Och tystnaden återfår sin makt;
För evigt fri från smärta och sorg
Hon ger oss bara stilla ro.

Och när den välsignade gryningen igen
Ger dagsljus till rodnande skyar
Vi vaknade, inte ovilligt då
Till glädjelöst arbete steg vi upp
Men fulla av hopp, glada och nöjda
Välkomnar vi den återvändande dagen.
Bokrecension

Svindlande höjder

Boken ”Svindlande höjder” är den enda bok jag har läst av Emily Brontë, av den enkla andledningen att hon inte skrev några fler böcker. Det är en stark historia om kärlek, livslång vänskap, svek, hat och sorg.
Den inleds med meningen;
”Jag är just tillbaka från ett besök hos min värd - min ensamstående granne och den enda som jag kommer att bli besvärad av.”
Jag, är Mr Lockwood, den man som ska hyra ”Thrushcross Grange” som den gamla gården kallas.
Den ensamstående grannen kallar sig Mr Heathcliff och lever själv på den ödsliga gården Wuthering Heights tillsammans med den gamle betjänten Josef, den unga Cathy och den buttre Hareton.

Mr Lockwood har beslutat sig för att hålla sig borta från sällskapslivet ett tag och har letat reda på en riktigt ödslig plats. Allt börjar med att han hittar böcker med fullskrivna marginaler, skrivna av en viss Catherine Earnshaw, på ett nattduksbord hittar han namnen Catherine Linton och Catherine Heathcliff ingraverade.

Full av nyfikenhet hamnar han framför den gamla kvinnan Nelly som är gammal trotjänare till familjen. Snart får han höra en historia som sträcker sig årtionden bakåt i tiden, men som fortfarande präglar människornas liv på Wuthering Heights.
I det gamla huset bodde på den tiden familjen Earnshaw. En dag kommer Mr Earnshaw hem med en liten pojke som han har hittat i Liverpool och tagit till sig. Familjens barn, Catherine och Heathcliff, blir först förskräckta. Hindley hatar den nya pojken från första stund. Men Catherine börjar ägna hela sin tid åt att umgås med pojken. Hon är en vild flicka som helst av allt vill leka lekar ute på de enorma hedarna runt gården, Heathcliff är likadan. Men redan från början ser Nelly att någonting är fel med Heathcliff, han är tillbakadragen och trumpen, tar emot slag utan att blinka och visar inga tecken på känslor. Vad ingen vet är att han bär på oförrätterna inom sig och bara väntar på att få hämnd.

Efter några år dör den gamle Mr Earnshaw och Hindley börjar tyrannisera Heathcliff och tvingar honom att arbeta som dräng. Catherine försöker med alla medel hjälpa sin vän och genom motgångarna kommer de än närmare varandra. De börjar tillbringa hela dagarna på heden och struntar i straffen de får.

Hindley skaffar en fru och strax efteråt ger sig Catherine och Heathcliff iväg på en upptäcktsfärd till de närmaste grannarnas hus, familjen Linton. Men deras lilla bus leder till att hundarna släpps lösa och medan Heathcliff lyckas fly så blir Catherine biten i foten och blir kvar på gården. Sån tur är så känner de på gården igen henne och tar hand om henne inte mindre än fem veckor. Hon lär känna familjens väluppfostrade barn, Edgar och Isabella, och kommer tillbaka helt förändrad. Heathcliff, med sin smutsiga gestalt, vågar knappt närma sig den unga dam som kommer in genom dörren. Men Catherine lyckas behålla Heathcliffs vänskap samtidigt som hon håller kontakt med Edgar och Isabell Linton.

Samtidigt föder Hindleys fru en son och dör vid förlossningen, sonen döps till Hareton. Hindley bli värre än förut, svär och kastar saker omkring sig och börjar visa sitt hat mot Heathcliff mer öppet än förut.

Catherine får nu ett dilemma, Edgar Linton avskyr Heathcliff och Heathcliff avskyr Linton. Hon vill träffa båda men måste göra det när inte den andre är närvarande. Vid denna tid har de nått en ålder av 16 år. Heathcliff börjar föra schema över när Catherine träffar Edgar och när hon träffar honom och han går henne på nerverna. Hindley blir mer och mer aggressiv och tvekar inte att ge sig på sin lille son. Men samtidigt som trotjänaren Nelly måste anstränga sig för att skydda sonen så kommer Cathrine med ett mycket angeläget bekymmer, Edgar har friat och hon vet inte vad hon ska svara. Nu måste hon välja, Linton eller Heathclif. Men hon anar inte hur mycket hennes ord kommer att betyda då Heathcliff står vid dörren och lyssnar…
Så här börjar berättelsen om de två familjerna Earnshaw och Linton. Man tycker att handlingen redan i början skulle räcka till en hel bok, men Emily fortsätter på historien då andra skulle sluta skriva. Det är en otroligt bra bok, med en spännande och välskriven handling. Det bästa är personbeskrivningarna, där både de dåliga sidorna och de bra beskrivs. Man både hatar och älskar huvudrollsinnehavarna. Cathrine, så djärv och medkännande, men samtidigt dominant och i vissa fall själviskt. Heathcliff, så angelägen om att vara Catherine till lags men med en vild brutalitet som skrämmer.
Emily beskriver heden som ingen som inte själv hade tillbringat sin barndom där skulle kunna skriva om den. Dess skiftningar, den blir till en förtrollande vacker plats när människorna är lyckliga och kal och ogästvänlig då allt går emot dem.
Hon skriver om en kärlek som är så stark att den förtär all i sin väg och bara för elände med sig, och hon skriver om den på ett mycket bra sätt. Som om hon själv varit en av huvudpersonerna i sagan.

Emily och hennes bok

Emilys bok tillhör egentligen ingen riktigt genre. Det är i grund och botten en realistisk berättelse, men där finns antik ödestragedi, övernaturliga inslag och mycket från romantiken. Den är färgstark och originell, men samtidigt en klassisk kärlekshistoria. Sätten att beskriva boken på är många men hur påverkade livet Emily levde egentligen hennes enda roman?
En sak som alla bedömare är överens om är att boken främst handlar om kärlek. Där beskrivs den stora kärleken, stark och okuvlig. Men frågan är om hon själv hade upplevt kärleken? Det enda som finns bevarat om Emily är hennes dikter, brev och hennes roman. Därför är det svårt att verka exakt vad som hände henne och varför. Men något som är säkert är att en kärlekshistoria hade haft det svårt att ta sig in utan att nutidens litteraturforskare skulle ha fått reda på det. Frågan är alltså hur Emily, som knappt vågade prata med de unga män hon mötte, kunde skriva en så stark kärleksroman.

Svaret kommer vi aldrig att få, men kanske hade hon, som Charlotte berättade att alla systrarna gjorde, läst och föreställt sig den stora kärleken för att sedan skriva ner sina tankar.
Emily lade ner mycket av sig själv i huvudpersonen. Hon beskriver sin huvudperson, Catherine som en person som, precis som henne själv, är stark och lidelsefull i det hon gör. Någon som inte passar in, inte trivs inomhus utan helst vill vara ute på den stora heden. Men på andra sätt är Catherine de nästan Emilys motsatts. Den tysta, blyga Emily syntes nästan aldrig och det var inte förrän efter hennes död som det påtalades att hon hade varit annorlunda. Catherine däremot är arrogant och säker på sin sak, högljudd och ibland mycket påfrestande för sin omgivning. Någon som alltid står i centrum och säger vad hon tycker. Jag kan tänka mig att Emily lagt in de sidor som hon blivit uppfostrad att inte visa i Catherine. Kvinnor skulle inte höras eller säga sin åsikt och Emily måste ha känt sig instängd och tryggt över att aldrig visa sina känslor.
Emilys roman är inte perfekt, den är trots allt skriven av en kvinna som aldrig skrivit en bok förut och som mest försöker förstå alla de känslor och sidor som människor rymmer.
En del delar har fått skarp kritik. Speciellt den delen då Caterine och Heathcliff möts för sista gången. Mötet blir känsloladdat och slutar med att Heathcliff i all hast ger sig av i natten. Nästa kapitel inleds med att Catherine föder ett barn. Detta kommer som en chock för läsaren. Flera kapitel tidigare nämns det liksom i förbifarten att Emily ska få en dotter, men i kapitlet före är det inget som tyder på det. Man tycker att en så viktig sak borde stå nämnd, att hon var långt gången i sin graviditet är ju något som man direkt märker, hon borde ha haft svårigheter att röra sig och Heathcliff borde ha märkt det. Andledningen till att det inte står kan vara att Emily inte visste hur en graviditet gick till.

Landskapet som boken utspelar sig i, och stället som Emily tillbringade större delen av sitt liv på, liknar varandra mycket. De bodde öde och hon tillbringade mycket tid ute på heden med sitt skissblock och sin hund som enda sällskap. Heden som beskrivs i boken är nog därför samma hed som Emily älskade i verkligheten.

En viktig skillnad mellan romanen och författarens liv är att romanen utspelar sig ungefär sjuttio år innan Emily skrev den. På så sätt ska handlingen vara mer gammeldags än när hon levde. Men vi som lever nu har svårt att veta vilka saker som har gjorts om för att passa i mitten av sjuttonhundratalet och vilka som verkligen var likadana när Emily skrev boken.
Men oavsett om romanen var tänkt att återspegla hennes egna tankar och känslor eller bara ett sätt att få tiden att gå på de ödsliga hedarna, så blev den någonting som Emily alltid kommer att bli ihågkommer för. Även om det bara var tänkt som en fantasifull resa någonstans där allt var som i Emilys liv, bara lite bättre.

Vem var Emily?

Vetskapen om vem Emily egentligen var har nog gått förlorat med åren. Tolkningar och omskrivningar har nog helt suddat ut de drag som var hennes. Men jag ska försöka reda ut de fakta som jag fått fram.

Ingen såg egentligen Emily. Tyst, försynt och blyg var hon knappt märkbar. Det var först efter hennes död som folk drog sig till minnes att hon hade varit speciellt på något sätt.
Emily lät bara sin familj komma henne nära, hon hade inga nära vänner utan drogs till de ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Emily Brontë

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-05-08]   Emily Brontë
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2029 [2020-01-24]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×