Korståg

14 röster
23968 visningar
uppladdat: 2003-04-25
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Korståg är medeltidens kristna krigsföretag i syfte att erövra den heliga graven i Jerusalem, som sedan 638 hade varit i muslimsk besittning. Men också Sveriges väpnade mission i Finland på 1100 & 1200 talet, i syfte att kristna de Finska medborgarna.
Men det mest omfattande och intressanta korståget är det som gick ut på att inta den heliga graven i Jerusalem.

Året var 1095 och araberna hade i över 400 år haft makten i Palestina, det heliga landet.
Araber på den tiden kallades inte för araber, utan för Muhammedaner, de kallades också av de kristna för de otrogna. Men Muhammedanerna blev av olika alltmer intoleranta mot kristna pilgrimer. Men trots att Muhammedanerna haft makten i Jerusalem så hade de kristna pilgrimerna kunnat vallfärda till Kristus heliga grav. Men nu blev det stopp till det och pilgrimerna fick inte längre besöka graven, istället blev de plundrade och trakasserade.
Detta väckte ilska och avsky i hela den kristna världen. De kunde ju förstås inte finna sig i att de inte fick besöka den heliga graven.

Palestina skulle återerövras, den heliga graven skulle stå under kristet herravälde.
Det var uppkomsten till korståg, den omfattar i synnerhet 9 korståg mellan åren 1096 till 1270. Sent på hösten 1095 fick kyrkans män i det område vi nu kallar för Frankrike ett viktigt budskap ,det var den dåvarande påven Urban den andre som hade skickat meddelandet.
I meddelandet uppmanade han alla kyrkans män att bege sig till ett stort kyrkomöte i Clermont. I november var alla som skulle delta i mötet samlade, och påven började rådgöra med kyrkans män. De höll på i flera dagar medan folket väntade utanför. Tillslut kom Urban den andre ut och steg upp på en plattform, och hans kraftiga stämma ljöd ut. Han sa ungefär:
”De otrogna Muhammedanerna har trängt in i det heliga landet, de använder kristna kyrkor som stallar åt sina hästar och kristna pilgrimer blir överfallna och dödade, jag ber er att bli korsets soldater och strida för kyrkan. Driv bort de otrogna från den heliga graven”
Påvens tal mottogs av folket med väldiga hurrarop. ”Vi ska slås för kyrkan, och död åt de otrogna”, skrek männen. Nyheten spred sig över hela landet och över gränserna till hela Europa.
Furstar red runt i Europa för att samla ihop soldater som ville strida för kyrkan, och det var många som slöt sig till korståget. Alla skulle också bära ett stort rött korstecken mitt på bröstet för att visa vilka man slogs för. Efter många strider, och efter mödosamma marscher på okända vägar så kom korsfararna fram till Konstantinopel(nuvarande Istanbul).

De fick hjälp av den östromerske kejsaren Alexios som skaffade fram fartyg så att korsfararna kunde ta sig över till det asiatiska fastlandet, och sen fortsatte den långsamma marschen till lands igen.

På våren 1097 slog de läger utanför Nicaea för att planera en invasion av staden. Då plötsligt stormade det hundratals Muhammedanska ryttare ner från bergen. Korsfararnas ledare St.Gilles och biskop Adhemar ställde upp sina soldater och försvarade sig mycket bra.
Tillslut fick Muhammedanerna retirera med stora förluster. Men staden de skulle erövra (Nicaea) var omgiven av kraftiga stenmurar, korsfararnas katapulter skadade knappt murarna.
Staden låg belägen vid havet, så de planerade att anfalla från havet, men då behövde man ju båtar förstås. Så de bad Alexios om hjälp igen.

Han svarade att han gärna ville hjälpa dem, men i så fall skulle staden tillfalla honom. Kors- fararna hade inget val utan gick med på hans erbjudande. De fick också låna tunga krigs- maskiner av Alexios för eftersom han fick staden vid vinst så lånade han gärna ut krigsmaterial till korsfararna.

Kvällen före slaget rådslog ledarna och kom fram till att de skulle anfalla strax efter solupp- gången. Efter att korsfararna bombarderat staden och anfallit från sjön, så skickade stadens härskare ett budskap till korsfararna, det löd; ”Furstar från fjärran länder, vi har fått nog, vi ger oss av, staden är er”.
Korståget drog nu vidare mot Palestina, men nu började korsfararnas vattenförråd att ta slut, och varenda brunn de kom fram till hade Muhammedanerna fyllt med sten. Många soldater och ryttare dog och de tyngsta krigsmaskinerna övergavs. De ryttare som förlorat sina hästar fick rida på oxar. Man beräknar att korsfararnas armé var ungefär 250 000 man när de började, men efter många dödsfall och flertalet rymningar så hade antalet korsfarare sjunkit ända ner till 30 000 i september 1097. Men de korsfarare som fortfarande var vid liv led väldigt i brist på mat och dryck.
Men en dag i november så kom de till en stad, och i närheten av staden så fann de frukt, grönsaker och vatten. Detta gjorde att de utmattade soldaterna fick kraften och viljan att fortsätta igen.

Korsfararnas ledare planerade nu att storma staden, vars namn var Antiokia. Men ett stort regnväder gjorde att de fick avvakta med stormningen. Korsfararna slog läger utanför stadens murar. Tidigt en morgon när nästan alla korsfarare låg och sov öppnade sig plötsligt porten till staden och ett hundratal Muhammedanska ryttare stormade ut. Korsfararna blev helt överrumplade. Stadens ryttare vände tillbaka in till staden igen innan korsfararna hann ta till vapen, detta gjorde korsfararnas ledare mycket arg, och de bestämde att gå till anfall nästa dag hur dåligt vädret än var, och det gjorde dem. Men när de kom nära stadsmuren fick de kokande olja och vatten över sig, så de blev tvingade att retirera.

Korsfararna gjorde ännu ett försök men blev återigen tvingade att retirera, nu kom vintern och det blev åter ont om mat. När våren kom var korsfararna mycket svaga och magra. Staden hade nu länge varit under belägring, och det var många som var trötta på att vara instängda innanför stadens murar. Samtidigt som matförrådet började att sina förstod många att de inte skulle kunna försvara staden så länge till. Det förstod också kungens rådgivare Firuz, men när han nämnde det till härskaren så blev han arg och ville försvara staden ända in till det sista.
Men Firuz hade som sagt en annan syn på saken, så han tänkte ut en plan som skulle hjälpa korsfararna att inta staden. Han skickade bort sin son till korsfararnas läger, utrustad med ett meddelande där det stod hur korsfararna skulle inta Antiokia. Korsfararna följde Firuz plan.

De försvann upp i bergen för att invånarna i staden skulle tro att de gett upp, men samma natt återvände de smygande till staden och väntade utanför ett visst torn vid stadsmuren. Senare på natten firades det ner en repstege från tornet ner längs muren.
Korsfararna klättrade snabbt och tyst upp för stegen. Samtidigt hittade de en liten port alldeles bredvid tornet som de snabbt krossade, nu var staden öppen för korsfararna, och Muhammedanerna blev tagna på sängen.
Vid soluppgången den 3 juni hade korsfararna tagit befälet över staden. Men fördelarna med erövringen av Antiokias blev dock inte så stora, det fanns knappt någon proviant, alla förråd var tomma, och många dog.

Kejsaren Alexios lovade att sända mat till Antiokia, men någon mat syntes aldrig till. De utmattade var nu på gränsen att ge upp, men prästen Peter Bartholomeus uppmanade soldaterna att hålla ut.

En natt drömde han att en ängel befallde honom att ge sig till moskén i Antiokia, och gräva i marken där, ty där skulle de hitta en romersk lansspetts som Kristus blivit stucken av. Den kommer att föra er till seger. Korsfararna började gräva, de höll på ett bra tag utan att hitta något, men slutligen fann de lansspetsen, och detta mirakel gan dem nytt hopp. De började nu reparera sina rustningar och vapen. Trots att det var vinter så fortsatte de marschera mot Jerusalem med en riddare i täten som bar den helige lansen. Muhammedanska soldater låg i bakhåll, och de såg att korsfararna var mycket trötta och medtagna så de anföll, men korsfararna lyckades att slå tillbaka anfallet. Korsfararna fortsatte in i Palestina. Så en dag kom de till Jerusalem. I juli 1099 gick korsfararna till anfall, korsfararna hade ett väldigt trätorn till hjälp, som de sköt fram mot stadsmuren. De kristna soldaterna stormade fram över muren, och slaget fortsatte genom Jerusalems smala gator. Vid solnedgången samma dag upphörde striderna, de kristna hade vunnit slaget och besegrat Muhammedanerna. Det heliga landet var åter under de kristnas herravälde. De flesta av korsfararna stannade kvar i Palestina, men några av korsfararna återvände till Europa sommaren 1099, och meddelade att det heliga landet var deras. Ledarna för korståget st. Gilles och biskop Adhemar dog båda i det heliga landet. Adhemar dog redan i Antiokia, och fick alltså inte se den heliga staden Jerusalem. De soldater som återvände till Europa berättade historier om hur de lyckats komma till Jerusalem. De sade också till folket att många av dem behövdes där för att försvara städerna och bruka marken. Nya kristna arméer började nu marschera mot Palestina, men uppe i bergen väntade Muhammedanerna på att det rätta tillfället för att anfalla. Och det kom, år 1144 hade Muhammedanerna samlat ihop en hel armé. De besatte området Edessa norr om Jerusalem. Ett nytt korståg började nu marschera ner för att förgäves försöka återta Edessa. Det var det andra korståget, och började år 1147 och varade i två år. Det leddes av den franska kungen Ludvig VII och den tyske kungen Konrad III. En av de segerrika Muhammedanska anförarna hette Najm Eh-Din Ayub, och hade en son Salah Eh-Din Yusuf. Vid 37 års ålder blev han sultan över Egypten, och lovade folket att de kristna skulle drivas ut ifrån Palestina. De kristna tyckte att han hade ett krångligt namn och kallade honom Saladin istället. År 1183 erövrade han staden Aleppo. Fyra år senare slog Saladin de kristna och erövrade Jerusalem. Men när Rikard den förste även kallad för Rikard lejonhjärta. År 1189 kröntes till kung av England, lovade han folket att de kristna åter igen skulle ta över makten i Palestina, och att han själv skulle leda armén till det heliga landet. Efter slaget slöt kungen vapenstillestånd med fienden (2 september 1192). Muhammedaner och kristna skulle fritt få besöka varandras städer.

Under medeltiden var foket mycket mer engagerad i religion, än vad man är idag.
Folken krigade för sin religion.
Det sker fortfarande idag, men inte i samma utsträckning som idag, och inte heller i de länder som deltog, genom att skicka soldater ut i korståg.
Präster och biskopar hade mycket större makt på den tiden. Och bestämde mycket inom det politiska. Alla lyssnade på dem och anfördtrodde sig till dem. Därför fick de väldigt stor makt i samhället. Jag tror också att de utnyttjade sin situation ibland, för att få med folket, ett exempel som jag tror är “fusk” är när korsfararna intagit Antiokia, och märkte att det inte fanns någon proviant kvar i staden, och sjukdomar började härja.
Soldaterna tappade sin moral och stridslust, och viljan att fortsätta.
Då hände det helt plötsligt ett mirakel, det som hände var följande,
”prästen Peter Bartholomeus uppmanade soldaterna att hålla ut.
En natt drömde han att en ängel befallde honom att ge sig till moskén i Antiokia, och gräva i marken där, ty där skulle de hitta en romersk lansspetts som Kristus blivit stucken av. Den kommer att...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Korståg

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-04-25]   Korståg
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=2018 [2020-12-05]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×