Deckarnovell

5 röster
10958 visningar
uppladdat: 2003-03-25
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Januari 1998
När jag tänker tillbaka på det värsta som någonsin hänt mig blir jag alldeles iskall och händerna skakar. Den där morgonen då jag bara skulle gå ner på torget för att köpa färskt bröd. Hela min kropp rös till av bara tanken på kidnappningen av min dotter för två år sedan.

September 1996
Äntligen hade min dröm inträffat! Jag ledde i valet som president kandidat. Det stod mellan mig och Al Tempel. Hittills hade jag lett hela tiden men man vet aldrig, det kan vända. I de senaste Opionsmätningar har det stått 67 % till mig och 33% till Mr. Tempel. Om jag nu vinner vilket är ganska troligt är jag den första kvinnliga presidenten i USA:s historia. Det skulle verkligen bli en utmaning.

Det är tre veckor kvar till valet så man kan inte hoppas för mycket. För mig kommer det bli både enklare och svårare eftersom jag är ensamstående mamma. Jessie min kära dotter däremot kommer inte få leva ett normalt liv men hon kommer få fler valmöjligheter i framtiden vilket leder till det bättre. Något som jag vet att hon tycker är jobbigt är att hon måste ha livvakter runt sig hela tiden.

Fredag 12 September
En dag då kyrkklockorna slog sina dånande slag på Elmstreet där jag, min dotter och givetvis våra fyra livvakter bodde. Det var en stor lägenhet, alla hade gott om plats. Våra livvakter hade mer blivit som familjemedlemmar i vår pyttelilla familj. Ibland kände både jag och Jessie oss lite överrumplade av att ha fyra stora starka karlar som skyddad och vakade över oss varje sekund. Tryggt ja, men påfrestande.

En morgon gick ner på torget med Josh och Steffi, hack i häl som vanligt, för att handla färskt bröd. Jessie hade inte vaknat ännu så jag lät henne sova tills vi kom tillbaka. Sam och Clive var kvar i lägenheten för att passa Jessie, innan hon skulle iväg till skolan.

Väl nere på torget var det mycket folk som trängdes i rusningen. Nästan alla var väl på väg till jobbet. Dit skulle jag också så småningom men först måste jag köpa grovkornigt lantbröd till frukost. När jag väl kommit ur ruschen bar det av hemåt igen. När Josh och Steffie kommit in i hissen efter mig åkte vi upp till lägenheten som låg på 19: plan. Vi stannade framför dörren och till vår förskräckelse var den öppen. Vi förstod direkt att allt inte stod rätt till. Jag letade febrilt efter Jessie men kunde inte hitta henne. Sam och Clive satt fastbundna i den stora pelaren som stod i mitten av vardagsrummet. Båda två hade blivit slagna och Sam var tvungen att åka iväg med ambulans direkt. Clive som var lindrigt skadad berättade att det var fyra personer som kom flygandes in genom fönstret och tog Jessie. Det blev för mycket för mig jag sprang ut på balkongen för att hoppa men Steffie och Josh som var vältränade och riktigt snabba sprang efter mig och släpade in mig och satte mig i soffan. Då kände jag för första gången i hela mitt liv att jag inte kunde hantera situationen. Jag bara skrek och skrek i flera minuter. Steffie hade antagligen fått nog för han bar ut mig på balkongen och lyfte mig över räcket så att jag bara kunde falla. Han frågade om jag ville att han skulle släppa taget. Naturligtvis ville jag inte det. Det var då han sa de där orden som gjorde att jag aldrig skulle kunnat hoppa. Han sa, - Lugna dig älskling, du vet att jag aldrig kommer att släppa taget, aldrig!

När teknikerna letade igenom lägenheten efter något som skulle kunna vara till nytta hittade de en ring med ett emblem på. Jag kände igen den där ringen jag visste att jag någonstans hade sett den förut, men jag hade ingen aning om var. Det var först då jag insåg att min dotter faktiskt var borta men i samma ögonblick bestämde jag mig för att jag skulle få tillbaka henne igen. För att kunna klara det var jag tvungen att ringa hennes far som inte visste att han hade en dotter. Det var dumt gjort av mig att överhuvudtaget vara tillsammans med John Berens. Det varade ändå inte längre än två månader så jag tyckte väl att han inte behövde veta om att han hade en dotter. Men nu när Jessie blivit bortrövad tyckte jag att de var hans rättighet som far till barnet att få reda på det. Jag borde naturligtvis berättat de redan när hon föddes men jag kunde bara inte.

Självklart hade jag kvar numret i fall att något skulle hända. Jag ringde och han svarade redan på första signalen. När jag sagt mitt namn hörde jag ett konstigt ljud från honom, antagligen för att han blev så förvånad över att det var jag som ringde. John var en väluppfostrad man från den finare delen av stan så jag blev lite besviken av hans suckande tonfall i telefonen.
Han var trots allt en av Washington D.C:s bästa och välbetalda advokater. Då beter man sig inte precis hur som helst. När jag bad honom komma blev han lite bestört och skällde ut mig. Han tyckte inte att jag var viktig i hans liv längre, vilket var förståeligt. Eftersom han vägrade var jag tvungen att säga att han hade en dotter. Jag hade egentligen inte planerat att säga det i telefonen men jag hade inget val. Han började skrika på mig igen, han gav mig en rejäl utskällning denna gången. Han hade bestämt sig för att han inte hade någon dotter och att jag var befängd som kom med något sådant. När jag sa att hon blivit kidnappad började han lyssna på mig. Det var först då som jag tror att han verkligen förstod, för då sa han att han skulle sätta sig i bilen direkt.

Det tog inte lång tid innan han kom och så fort jag såg honom kramade jag om honom riktigt hårt och länge. Det kändes inte som om han kramade tillbaka men det hade jag inte förväntat mig heller. Han krävde genast en förklaring. När jag berättade varför jag inte velat säga att han hade en dotter blev han rasande och det var precis så att han kunde hålla igen från att slå mig. Genast sa han istället att han skulle få tillbaka sin dotter och sedan ta itu med mig. Han ville också se ett kort på henne så han visste hur hon såg ut. Jag hade naturligtvis ett i plånboken, men innan jag hann öppna den för att ta ur kortet ringde telefonen på mitt kontor, där vi nu befann oss. En ilande rädsla gick genom kroppen eftersom jag trodde att det var kidnapparna.
Jag lyfte försiktigt och svarade med en ynklig röst -Susan Wards kontor. I andra änden hörde jag en mansröst som verkade bekant men något förvrängd. Det var precis som om personen pratade i en röstförvrängare. Mannen begärde att jag skulle lämna 2 miljoner dollar i en silvrig stålportfölj vid Wallstreet 56 i en gul papperskorg. Samt att jag skulle lägga mig i valet och låta Al Tempel vinna och att jag hade två dagar på mig annars var det slut med flickan. På något sätt kändes det som om han inte menade riktigt allvar.

När jag la på luren blev jag genast överväldigad av frågor från John. Både om vem det var som ringde och om Jessie och varför jag inte sagt något om att han hade en dotter. Jag var naturligtvis tvungen att ta det från början. Jag påminde honom om den där lilla blonda Vanessa Waugne som han hade bedragit mig med under hela tiden vi varit tillsammans och bott ihop.
-Eftersom du lämnade mig för den där yngre blondinen blev jag så rasande att jag bestämde mig för att inte berätta om den oönskde graviditeten. Han babblade naturligtvis på om alla fel och misstag jag hade gjort och när vi skrek som mest åt varandra knackade det på dörren.
Det var min sekreterare Julita som steg in och berättade att det var middag klockan 18.00 hemma hos Mr Tempel för att gå igenom morgondagens presskonferens. Inget fick verka misstänkt så att låta bli att näravara kom inte på frågan. Men jag orkade inte med att gå dit ensam så en motsträvig John fick följa med samt Josh och Steffie mina så kallade familjebeskyddare. Allt jag kunde tänka på var hur min dotter mådde. Även om jag inte fick visa det eller tala om det så tänkte jag på det hela tiden.Kvällen gick och vi diskuterade vad som skulle sägas och när det skulle sägas och var alla skulle stå.

Det tog lång tid att bestämma alltihop och jag längtade bara tills vi skulle komma hem.
Så hade klockan blivit mycket och det var dags att gå. När vi var på väg ner från trappan till hallen gick vi förbi källardörren och där såg jag en kula ligga på golvet så jag tog upp den mest för att ingen skulle halka på den och ramla, men jag var lite intresserad av vad den kom ifrån. Jag tog upp den och tittade på den. Till min förvåning så var den identisk med Jessies ”You´re the greatest” halsband. Jag stoppade den i fickan och tänkte inte mycket mer på de. Sanolikheten att Mr Tempels dotter Cassedy skulle kunna ha ett likadant var väldigt stor.

Utifrån hallen ropade John på mig. Jag skyndade mig ut och hämtade jackan och satte mig i
limousinen som väntade på oss utanför.

Josh och Steffie satte sig på ena sidan och John och jag på andra. Det var när vi kommit en bit som jag berättade om kulan till halsbandet.

När vi satt där i bilen på väg hem till min lägenhet, kom jag att tänka på att Jessies favorit sköldpadda var borta, gossedjuret som hon fått från sin bästa vän Ann. Den fanns inte i lägenheten vad jag kunde se. Jag frågade Josh om han hade sett den. Det hade han inte men Tempels dotter hade gått omkring hela kvällen med en likadan som Jessies. Vi började fundera och jag visade kulan för Steffie som brukade ha koll på sådant efter som han var så ordningsam av sig vilket varken jag eller Jessie var. Han tyckte att det var precis likadant som Jessies de också. John sa att han tyckte den stora tavlan i vardagsrummet med siluetten var väldigt tjusig. Han berättade hur den var utformad och jag tyckte det lät precis som den ringen som låg på golvet i min lägenhet efter kidnappningen.

Det var då vi riktigt på allvar började förstå vem som hade kidnappat Jessie. Den enda som skulle vinna på att göra det var ju naturligtvis Mr Tempel.
John tittade på mig med en förskräckt blick när jag sa till honom att Jessie måste vara i Al Tempels händer. Med en gång visste jag att hon inte var säker, den där Tempel kunde få sina utbrott och skada min lilla flicka.

Det var just då jag kom på idén. Den var djärv och oshyst men det måste fungera tänkte jag. Josh och John tyckte att jag druckit alldeles för många glas vin när jag berättade vad jag hade tänkt mig men i själva verket så var det en perfekt idé för att överhuvudtaget få tillbaka Jessie med livet i behåll utan att avsäga mig från valet. Nu när jag ledde så stort kunde jag bara inte lägga ner alltihop som jag drömt om sedan den dag jag föddes. Att bli den första kvinnliga presidenten i USA. Det är så nära till valdagen och Al skulle aldrig slå mig ändå. John visste att det var min största dröm att bli vald. Han sa att vi var tvungna att kidnappa Mr Tempels dotter Cassedy för att kunna få tillbaka Jessie.

-Jag är tvungen att ta Cassedy från Mr Tempel innan han tar Jessie från livet, sa jag bestämt men ändå en smula ynkligt till John. Redan sen han träffade mig första gången på den där nattklubben för många år sedan visste han att jag skulle bli vald till president.
- Jag kan inte förlora både min dotter och president posten, sa jag bestämt. Varför inte vinna tillbaka båda två? sa Steffie med en självsäker ton.
- Vi gör det, sa Josh och John i kör.

Bilen körde in i garaget och stannade precis framför hissen upp till lägenheten. Det var dags att smida planer inför morgon dagen. Alla var eniga om att vi inte skulle behandla henne illa, utan hon skulle bara bo hos oss precis som om hennes föräldrar hade åkt bort.

När vi var på väg för att gå till sängs ringde det i telefonen. Även nu när jag hade fått nytt hopp och kände mig självsäker och stark rös det till i kroppen på mig. Jag ville egentligen inte svara men trots min rädsla kunde jag inte låta bli, det kunde ju vara något nytt om Jessie och det var det.

Även om personen pratade i en röstförvrängare kunde man hör att det var en mansröst. Jag kopplade på loadspeakern så att alla kunde höra. Han sa att jag inte skulle kontakta polisen för då skulle hon inte få behålla livet. Jag sa att jag inte trodde på det om jag inte fick prata med henne och att jag inte visste om hon levde eller inte och om de redan hade dödat henne så fanns det ingen mening med att betala pengar som de verkligen inte var värda.

Det gick hem för det tog inte lång tid innan jag fick höra Jessies röst men inte mer än att hon han säga ”Hej mamma ta mig härifrån de är dumma mot mig”. Sedan bröts samtalet. Efteråt blev jag alldeles skakig i hela kroppen och jag gick ut på balkongen för att hoppa. Innan jag öppnade balkongdörren tittade jag på Steffie och där stod han två meter ifrån mig och sträckte ut handen, för att jag skulle komma till honom istället för att trösta mig ståendes på balkongräcket och hoppa. Han lyfte upp mig som många gånger förut och stoppade om mig i Jessies säng.

Nästa morgon var det först presskonferens och sedan skulle jag inte göra något mer än att hämta Cassedy efter skolan som vilken mamma som helst. John och jag gick tillsammans som föräldrar och det såg väldigt trovärdigt ut för det var bara att säga till fröknarna att Mr och Mrs Tempel inte kunde hämta idag pågrund utav ännu en presskonferens. Vi berättade att vi var båda anställda för att sköta rådgivningen på kontoret, och de smälte direkt.
Vi tog bilen hem till lägenheten och sa hela tiden till Cassedy att mamma och pappa skulle hämta henne om några dagar. Vi sa att mamma och pappa skulle resa bort så hon fick bo hos oss så länge. Hon protesterade inte alls utan satte sig genast i köket och ville bli serverad lite mat innan hon skulle leka. Det var precis vad hon fick också sedan lekte hon med Clive i Jessies rum men det tog inte lång stund innan hon somnade efter den häftiga och intensiva jage som han hade sysselsatt henne med.

Senare på kvällen ringde Jessies kidnappare men denna gång utan en röstförvrängare och nu hörde jag klart och tydligt vem det var som pratade. Tempel hade förstått att vi listat ut vem det var som kidnappat Jessie. Han sa direkt att han ville byta tillbaka så att barnen kom i rätta händer. Jag sa att det skulle vara på mina villkor. Jag berättade om en övergiven lagerlokal nära det stora vattentornet i södra delen av stan. Han skulle komma ensam sa jag bestämt. Han lät lite förtvivlad för han kunde ju inte gör mer än vad han blev tillsagd. Vi skulle mötas där klockan 2000 nästa dag. Jag passade på att avsluta samtalet med att, - Om du skadar min dotter så kommer inte din att leva imorgon. Det kändes skönt att få ha sagt sista ordet och att jag hade hotat honom. Efter en liten stund kom rädslan då jag började skaka och gråta, tanken på att han kunde skada Jessie var ju lika stor som att jag kunde skada Cassedy. Jag tänkte mest på att skadar inte jag Cassedy då skadar inte han Jessie. Jag bara hoppades på att Mr Tempel tänkte detsamma.

Nästa dag vaknade jag och John upp tillsammans i min dubbelsäng. Jag hade skakat hela natten över att jag var så orolig för Jessies skull. Nästa morgon när jag klev upp hade Cassedy inte vaknat trots att klockan började dra sig mot 9.00. När hon väl vaknade undrade hon varför hon inte skulle gå till skolan. Jag hade inte förberett något svar och stod där framför henne utan att kunna svara, som tur var stack John fram huvudet och sa att fröken var sjuk så därför blev alla lediga idag. Hela dan gick åt till planering och att hålla Cassedy sysselsatt. Till slut började det skymma utanför fönstret och klockan började bli mycket. Mörkret föll över hela staden tidigt den kvällen. Jag var trött men tvungen att hålla igång för detta var enda chansen att få tillbaka Jessie utan att bli av med en massa pengar och mitt dröm yrke.

Clive körde och Sam satt där fram och höll utkik så vi inte blev förföljda av någon. Steffie satt med Cassedy i knät under hela färden till lagerlokalen. Josh, John och jag satt längst bak i limousinen och smådiskuterade över olika inträffanden som kunde hända. Vi bestämde oss till sist för att bara hålla oss till planen.

Vi var framme och Clive stannade bilen mitt framför ingången. Vi såg ingen annan bil så vi antog att de inte hade kommit eller att de låg i bakhåll någonstans. Även om jag sagt till Mr Tempel att han skulle komma ensam hade han säkert hela sin "arme" med sig. Det var precis som jag trodde att han hoppade fram med fem stora starka sumobrottare, så såg de i alla fall ut. Jag tänkte att vi gör väl bara som vi kommit överens om. Trodde jag! Alla hade varsitt vapen och började skjuta mot mig, som tur var stod Steffie precis bredvid mig med Cassedy i famnen och vi ställde henne framför oss. Då skrek Al till sina killar att de skulle sluta skjuta eftersom han inte vill riskera sitt barns liv. Ingen hann bli skadad och det var nog jag mest tacksam över. Sedan lämnade vi över barnen och i samma ögonblick som jag fick Jessie kom minst ett 40 tal poliser upp ur alla vrår. Både jag och Mr Tempel blev naturligtvis helt överraskade ingen hade ju någon aning om kidnappningen från första början. Poliserna grep genast Al och hans livvakter och polischefen kom fram till mig och sa ungefär i stil med, - Det var modigt gjort!

Jag förstod naturligtvis ingenting men Jessie var väldigt glad över att se mig och hon hälsade och kramade om oss alla. Hon var överlycklig över att få se oss igen och det går inte att beskriva hur glada vi var. Efter en stund frågade hon vem han var och pekade på John. Jag visste inte riktigt vad jag skulle svara. Det blev något i stil med, eftersom du frågat efter din pappa så många gånger tänkte jag att du nu skulle få träffa honom och bo ihop med honom ibland.
Hon blev väldigt blyg och pratade med honom som en främling vilket inte var så konstigt eftersom de aldrig träffats förut. Jag sa till polischefen att Jessie var trött och behövde komma hem och vi andra också, han sa att det var okej men att han hade lite att ta itu med imorgon. Det var vi beredda på men vi ville mest att Jessie skulle komma i säkerhet och få sova lite.
Så fort jag satte Jessie i knät på John somnade hon tryggt i hans famn. När vi väl var framme och inne i lägenheten la vi Jessie i min säng, jag och John satte oss på varsin sida om henne. Vi diskuterade länge om att försöka på nytt och tillslut bestämde vi oss för att John skulle flytta in i min lägenhet och vi skulle leva som en familj och försöka på nytt. Sedan somnade jag med ett leende på läpparna, glad och självsäker.

Följande morgon satte jag mig upp i sängen och stortjöt. Det var då lättnaden kom. Nu när Jessie var hemma igen var jag inte orolig längre men lättnaden över att hon var oskadd var så stor att jag inte kunde hejda mig.

Nästa morgon...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Deckarnovell

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-03-25]   Deckarnovell
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1879 [2021-06-15]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×