Mitt Barnaliv

5349 visningar
uppladdat: 2003-03-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Den 30 mars år 1988, klockan 05:19 föddes en tjej på Västerviks BB. Det var jag som kom till världen. Jag vägde 3670 gram och var 51 cm lång när jag föddes. Jag hade väldigt mörkt hår, och blågrå ögon. Jag fick åka hem från BB den 2 april. Min storasyster Therese, som då var två år, blev glad när jag kom hem och hon ville jätte gärna ligga i min barnvagn och sova. Det fick hon inte, den var ju min. Therese hade en liten gul trehjuling som hon cyklade med inomhus. Ibland fick jag åka med på flaket där bak, men då fick hon inte köra fort.

Mitt dop ägde rum den 10/9-88 i Rumskulla kyrka. Prästen hette Lars-Erik Hammarström och han döpte mig till Jennie Maria Carlsson. I doppresent fick jag en tennljusstake, dopbestick, smycke med min månadssten Jaspis, gipstavla med en sovande baby på, ljusstakar och ett armband i silver. Mina faddrar var min moster Marita och hennes man Ove. De hade en son som hette Patrik som då var fjorton år. Varje gång han fick höra att han hade fått en tjejkusin så blev han lite ledsen, han ville så gärna ha en pojkkusin. Marita var ofta hemma hos oss och hälsade på.

När jag väl började hos min dagmamma Kristina så hade jag inte svårt att få kompisar. De jag lärde känna först var Cecilia Stridh och Karl-Johan
( Kalle ) Askevik. Kalle var knubbig, men väldigt snäll. Mellan oss var det kärlek vid första ögonkastet. Min syster, Kalles syster och en tjej som hette Pia Säll ville jämt att jag och Kalle skulle pussas. Kalle ville, men inte jag. Det blev som Kalle ville. Tjejerna skrattade även att de hade lovat att inte göra det, men det gjorde inget, för det hade blivit en vana vid det laget.

Cecilia och jag blev bästa vänner direkt och det är vi än idag. Hon hade blont hår som jämt var upsatt i en slarvig tofs. Jag förmodar hon hade gjort den själv. Jag kommer ihåg att vi jämt drog ner byxorna på en kille som hette Johan, som också var en av barnen som Kristina tog hand om. Det tyckte han inte om och då skrek han luta, luta vilket betyder sluta, sluta. Jag var lite kär i honom men det var fortfarande Kalle som gällde.

Det fanns en orangehårig kille på min gata som hette Andreas Sundberg. Han lekte jag med nästan varje dag efter det att jag kommit hem från dagmamman.
Han var en snäll och rolig lekkamrat som var bra på att bygga hus i sandlådan, som vi hade utanför häcken på våran gård.
Vi byggde broar och hus och hade massa små bilar som vi körde med. Det var det roligaste jag visste. Men det jag gillade mest var min nalle Mulle som jag inte kunde sova utan. Mulle var ljusbrun och lite lurvig. En gång när jag och Kalle skulle leka i våran koja som vi hade byggt i min våningssäng, så började vi bråka om vem som skulle ha Mulle. Jag började gråta och sa att det var min nalle. Senare den dagen skulle jag och Kalle bada i vattenspridaren, och självklart ville jag bada med Mulle och det gjorde jag. Jag hade även en snuttefilt. Den var blå på baksidan och på framsidan hade den massa rutor med massa roliga figurer på. Den ville jag ha med mig överallt men tyvärr gick inte det. När jag var runt fyra år sa pappa till mig:
- Du får 100 kr om du slutar med snuttefilten
Jag tog emot pengarna och lade ifrån mig min käre vän. På kvällen kunde jag inte sova, så då gick jag till förrådet där jag hade lagt snuttefilten. Men jag hittade den inte, så då tog jag en annan. Den var vit med massa rosa gulliga nallar på. Jag kanske hade kvar den tills jag gick i trean eller fyran.

På somrarna brukade mormor och morfar ta med oss ut på utflykter. Morfar hade jämt sin Katthultströja och sina jeansshorts och mormor en kjol och en fin blus. Alltid när vi var ute på utflykt stannade vi till vid ett cafe och fikade. Det var ett elände när man skulle välja vad man ville ha för godsaker på konditoriet. Jag stod jämt och tittade på vad de hade att erbjuda. Det fanns ju så mycket att välja på. Oftast tog jag ett wienerbröd och en chokladboll, men en gång bestämde jag mig för att prova på något nytt. Mormor köpte en chokladkaka till mig. Jag tog en tugga och sa bläää. Det var marsipan i den och det var det värsta jag visste. Mormor köpte en ny kaka, och det var marsipan i den också. Jag tror mormor köpte fyra kakor till mig men det var ingen som dög. Jag var väldigt kräsen av mig. Till sist köpte hon en dammsugare och den gillade jag, men det konstiga var att det var marsipan i den också.
När vi kom hem den dagen sprang Therese raka vägen till mamma och skvallrade. Mamma blev arg när hon hörde att jag tjatat till mig flera kakor.



När jag var ungefär 5 år slutade jag hos min dagmamma. Mormor och morfar fungerade som ”barnvakter” för oss då. Det var inte så kul att gå upp tidigt på morgonen och åka bort till dem, men det brukade bli kul när man väl kom dit. Morfar satt vid köksbordet och löste korsord som vanligt. Och mormor satt antagligen och stickade eller läste i skvallertidningar. Mormor var en väldigt skicklig stickerska. Det var så kul att titta på alla barnkläder hon stickat. Små mössor, vantar och tröjor. Vi brukade få välja knappar till tröjorna. Hon hade en burk med alla möjliga sorters knappar. Jag tyckte det var så snällt att hon skickade i väg alla sina söta bebiskläder till de fattiga barnen. Ibland till vintern brukade hon sticka varma sockor till mig och Therese. Och några gånger hände det att vi fick varsin tröja.
Min älsklingsfärg var rosa. Jag brukade få mina kläder i den färgen.

Jag hade också en farmor som jag älskade jättemycket. Hon var min allra bästa vän. Hon och min farbror Ove bodde på en bondgård utanför Vena. Gården hette Fågelkullen. Där fanns alltid en massa saker att göra. Gården var full med en massa djur. Det fanns kor, höns, en bagge och många fler djur. Jag har älskat djur i hela mitt liv. Therese och jag brukade få äran att hämta ägg ute i ladugården, om det nu fanns några. Det var så spännande att öppna boxarna där äggen brukade ligga i. Ibland fanns det massa ägg och ibland bara ett eller två. Jag var väldigt rädd för Ove, för han brukade skratta åt mig men jag visste att det bara var på skoj. Therese och jag brukade jämt leka gömma nyckel. Fågel, fisk eller mittemellan frågade man den som hade gömt nyckeln. Det var mycket roligare när våran kusin Viktoria var med och lekte, fast det blev inte så ofta för hon bodde så långt bort.

Jag kommer ihåg en gång när jag, Therese, mamma och farmor var ute i skogen och plockade svamp. Jag blev så kissnödig, så farmor sa att jag kunde springa hem till fågelkullen och be Ove om nyckeln för att komma in i huset, men jag hittade honom inte. Jag satt mig ner på gräsmattan och kissade, och gissa vem som stod bakom mig. Pappa och Ove. De skrattade åt mig och jag skämdes så mycket att jag började gråta. Jag blev ändå räddare för Ove då. Inte vet jag varför. Om jag ska erkänna så är jag faktiskt lite rädd för honom än idag. Fågelkullen står kvar än idag men nu bor inte farmor längre där. Hon har en lägenhet i Vena som vi också brukar vara mycket i. Ove har skaffat fru och barn. Min lille kusin Charlie som nu är sju månader får ta över gården när han blir vuxen. Jag hoppas han kommer att ha lika roligt på gården som jag har haft.


När jag var lite mer än 5 år så kom pappa hem med en överraskning som han hade varit och köpt efter jobbet en fredagseftermiddag.
Först såg jag en bur med massa hö och spån i. Jag blev ledsen eftersom jag såg inget i buren. Jag hade suttit framför buren ett tag och plötsligt rörde sig något i höet.Ett ljustbrunt litet knyte kom fram ur höet. Försiktigt gick det fram och tillbaka i buren för att göra sig hemmastadd. Jag frågade pappa vad det var för något djur. Han svarade att det var ett marsvin. Jag hade alltid velat ha ett marsvin men visste inte riktigt hur ett marsvin såg ut. Therese och jag döpte det till Sabina. Det var meningen att Therese och jag skulle få varsitt marsvin, men djuraffären hade bara ett hemma för tillfälligt. Vi bestämde att Sabina skulle få vara Thereses marsvin. Jag fick vänta en vecka tills jag fick mitt lilla marsvin. Pappa kom hem med en låda och jag öppnade försiktigt locket. Ett lite...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Mitt Barnaliv

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2003-03-02]   Mitt Barnaliv
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1765 [2019-09-16]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×