Deckarnovell

32 röster
24650 visningar
uppladdat: 2003-02-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
"Fotspår i snön"

Mannen låg orörlig på den av snön, helvita trottoaren som nu sakta färgades mörkröd kring hans kropp och kom att vara en blickpunkt i den annars så vita, rena och orörda omgivningen. Det var en tidig decembermorgon som tack vare nattens stora snöfallsmängd, skapade en näst intill drömlik vy. Efter en lång tids mulenhet hade solen nu äntligen visat sig och skapade ett behagligt skuggspel i snön då den sken genom de höga träden i stadsparken. Mannen hade valt att lämna ifrån sig livet, befria sig ifrån det kors han tvingats bära fram till den dag då liv och död ej längre ansågs som motsatser utan mer som en likgiltighet. Hans död skulle föras in i olika statistiker, publiceras i stadens lokala tidning och berättas folk emellan samtidigt som den skulle betraktas som ännu ett i mängden av de fall där människor ej orkandes acceptera den sanna tillvaron, väljer att ta sina liv som en sista väg ut. I denna mindre stad var händelser som denna ej ovanliga. Stadens ekonomi hade under alla år varit beroende av den stora fabrik som hade försäkrat arbetsmöjligheter för majoriteten av de manliga invånarna, men efter det stora ekonomiska raset hade kommunen olyckligtvis tvingats avsätta flertalet av de anställda vilket resulterade i en stor ekonomisk kris i bygden. En stor urbanisering skedde då många familjer valde att flytta in till storstäderna i hopp om eftertraktad arbetskraft. Under denna tid blev fattigdomen i staden snart ett faktum, och många män hamnade i depressioner och begick självmord då de inte kunde försäkra sin och familjens rätt till att leva ett drägligt liv. Denne man hade tagit sitt liv genom ett hopp från den matt gråfärgade byggnad som reste sig mot skyn bakom kroppen. Fotspår i snön vilka hade hittats på byggnadens tak förtydligade bevisen om att detta rörde sig om ett självmord då de tydligt ledde rakt ut emot takets kant. Detta skulle kunna vara ett i raden av självmordsfall om inte för de fotspår i snön som ledde och tvärt slutade vid den döde mannen nere på trottoaren.

Joseph Harrison, meriterad privatdetektiv, var en i högsta grad ordningsam människa. Han tyckte ej om när oväntade händelser skedde, när någonting förändrade hans omsorgsfullt utvalda prioriteter för dagens arbete, eller när folk i hans omgivning ifrågasatte hans tillvägagångssätt. Många som kände honom skulle nog vilja påstå att han var en ensling och även något svår att få kontakt med då han alltid hade något i tankarna. Harrison ifrågasatte inte folks värderingar rörande honom som person. I själva verket ville han att folk skulle uppfatta honom som excentrisk och asocial i hopp om att de slutligen skulle tappa lusten att ta kontakt med honom vilket skulle leda till att han lättare kunde koncentrera sig på det som egentligen var viktigt för honom, närmare bestämt arbetet. Arbetet var det enda som Harrisons liv kretsade runt. Han kunde gott tänka sig att spendera en hel natt vid skrivbordet, desperat försökandes lösa en gåta gällande ett fall. Hursomhelst fanns det en person som ideligen lade sig i den upptagne detektivens arbete, den nyinflyttade grannen i hyreshuset. Mannen var av utländsk härkomst och försökte ideligen skapa en konversation mellan sig och den konversationsovillige detektiven. Denna morgon gick Harrison som vanligt ut för att hämta in tidningen och ej oväntat stötte han på mannen i trappuppgången.
– ”God morgon herrn!” hälsade han i sin säregna glada stämma. ”Inte sovit något denna natt heller förmodar jag?” fortsatte han och syftade på de mörka partierna kring den yrvakne detektivens ögon.
– ”Nej, just det” mumlade Harrison tillbaks till svar och visade tydligt sitt ogillande för mannens närgångenhet.
– ”Är det tidningen du ska hämta?”
– ”Ja, så om du ursäktar…” påbörjade Harrison men blev avbruten.
– ”Jag försöker också hålla en någorlunda koll på vad som händer ute i världen. Tråkigt bara att tidningar är så dyra nu för tiden” sa han och rynkade pannan en aning för att visa sitt missnöje.
Harrison nickade endast till svar samtidigt som han började gå neråt trappan.
– ”Förresten, jag kanske skulle kunna få låna tidningen efter att du läst den?” frågade mannen Harrison hastigt då han började ge sig av. Harrison trodde, eller ville helst av allt hoppas på att han hade hört fel.
– ”Förlåt?” sa han och tittade in i mannens svarta ögon.
– ”Jo, jag undrade om jag möjligen skulle kunna få låna tidningen efter att du läst den…”. Mannen tittade med frågande blick och tillade ”…om det inte är till något besvär alltså”.
Harrison hade aldrig sett maken till större oförskämdhet. Inte nog med att denne man otillfredsställde honom mitt på morgonen, så hade han även oförskämdheten att be om hans tidning.
– ”Nej, eller…” Harrison tystnade. Om det var något han ogillade så var det att sättas inför situationer som ej var väntade ”…jag lägger den utanför din dörr” fortsatte han med en hård stämma och försökte undvika ögonkontakt.
– ”Jättebra, trevligt att träffas” sa mannen slutligen och återvände in i sin lägenhet med ett leende på läpparna.



En stund stod Harrison orörligt i trappuppgången, tomt stirrandes in i mannens nu stängda ytterdörr, efter vilket han återigen började gå ner för trapporna. Kylan utomhus fick honom att rygga tillbaka, men han tvingade sig att gå de få metrarna för att hämta den åtråvärda tidningen.
Harrison ville leva ett bekvämt liv och helst av allt förtränga de negativa saker som skulle kunna få honom att betrakta livet med pessimism. Detta var självfallet en utopi då just inslag som skulle få de flesta att se mörksynt på tillvaron, var naturliga i hans arbete. Han återvände in i sin lägenhet och upptäckte till sin förvåning att det även inomhus var kyligt varpå han tände i braskaminen för att sedan sätta sig i sin nedsuttna fåtölj som hade en central plats såväl i rummet som i hans liv. Tidningen hade han lagt ifrån sig på det lilla bordet vid ingången, dock utan att ha läst denna först, för att istället tända sin tobakspipa. Det var verkligen något speciellt med lördagsmorgnar. Han vet inte hur länge han satt och endast tittade in i den livfulla elden och lyssnade på dess sprakningar, men det var en bra bit efter klockan tolv som Harrison påminde sig om träffen med stadens borgmästare vilken han hade lovat hjälp angående en mindre viktig sak som han själv ansåg väldigt generande. Harrison som ej tyckte om att stressa och ej heller var ägare av något fordon, valde att redan i detta tidiga skede börja promenera mot borgmästarens boning. Han steg apatiskt upp från fåtöljen och sträckte på sig varpå han släckte i braskaminen, tog på sig sin rock och passerade genom ytterdörren. Trapphuset kunde man inte skryta med i anseende på att väggarna borde ha målats om för ett bra antal år sedan samtidigt som lampan vid huvudentrén var trasig sedan ett halvår tillbaka. Harrison hade åtskilliga gånger haft planer om att flytta, men ideligen hade arbetet kommit i vägen för den upptagne detektiven.
Han ansåg sig nu vara beredd på att möta det kyliga vädret, men något han dock ej var beredd på, var att påträffa den närgångne mannen ännu en gång denna tidiga lördag. Mannen stod vid sin risiga bil och såg i högsta grad förargad ut. Harrison ville helst av allt endast passera och fortsätta mot borgmästarens boning som planerat, men något fick honom att istället gå fram till mannen vid bilen.
– ”Står något fel till?” frågade Harrison med en tonläge som skulle kunna uppfattas som att han i själva verket var likgiltig. Mannen ryckte till och hade tydligen inte sett Harrison före nu.
– ”Synnerligen står något fel till. Jag förväntar mig att bilen ska rulla och inte stå…” sa mannen hastigt samtidigt som han granskade bilen från alla håll. ”…men jag förstår inte vad det är för fel på den, det har jag aldrig gjort.” fortsatte han utan att fånga Harrisons blick.
– ”Jag kan tyvärr inte hjälpa dig, jag har aldrig förstått mig på bilar” sa Harrison kort varpå han tittade på sin klocka och påpekade att han var tvungen att gå.
– ”Åt vilket håll ska du?” frågade mannen och tittade först nu upp mot Harrison.
– ”Jag ska…” Harrison tystnade och pekade istället bort mot innerstaden.
– ”Åh vilken tur! Du har inget emot om jag gör dig sällskap? Du förstår, min mor har varit sjuk en längre tid, och nu har de lagt in henne…”
Harrison avbröt honom beslutad om att ej låta sitt humör förstöras av miserabla historier om familjeöden. Han började gå neråt gatan men stannade plötsligt upp och vände på sig.
– ”Ska du inte följa med?” frågade Harrison och betraktade mannen. Han var smal och hans hår var mörkt likaså de intensiva ögonen. Kläderna och bilen vittnade om en mindre lyckad framgång.
– ”Jo, vart ska du?” frågade mannen samtidigt som han kom emot Harrison.
– ”Jag ska träffa en person”
– ”Vem ska du träffa?”
Mannens frågor kom så tätt så att Harrison nästan inte han svara innan nästa fråga ställdes. Han valde att inte svara och mannen förstod inom kort att han hade varit för påträngande. En liten stund gick dem i fullständig tystnad ända tills mannen bröt denna.
– ”Vi har inte presenterat oss för varandra ännu, jag heter Marcos Pinta” sa han och sträckte fram handen mot Harrison.
– ”Joseph Harrison, detektiv” svarade Harrison hastigt och tog Marcos hand.
– ”Så du är detektiv?” frågade han genast.
Harrison dröjde en aning med svaret.
– ”Man skulle kunna uttrycka det så, ja. Egentligen gillar jag inte att gå under den benämningen. För mig låter det ordet gammalmodigt, men eftersom jag sysslar med sådana saker som utrycker en detektiv har jag valt att föra mig in under den rubriken”.
Marcos betraktade sitt sällskap med frågande ansiktsutryck men sade inget. De passerade stadens vackra kyrka och promenerade därefter in i den snötäckta stadsparken. Omgivningen var hänförande. De omsorgsfullt utvalda granarna som hade planterats vid gångbanan förra året, var nu täckta av ren snö och hade beklätts med små ljus som skimrade i alla regnbågens färger. Snön knastrade under deras fötter där de gick och det verkade som om hela staden låg i dvala då inte en enda person syntes till.



Den totala tystnaden bröts och den ideala tillvaron var som bortblåst då det plötsligt hördes ett gällt kvinnoskrik som skar genom luften. Harrison och Marcos började genast springa mot det håll varifrån skriket tycktes komma. Då de hade sprungit genom hela parken och befann sig ute på gatan, såg de en ung kvinna sittandes på trottoaren bredvid en till synes livlös människokropp. De två männen rusade fram till kvinnan. Hon var i ett tydligt chocktillstånd och Marcos var snabb med att täcka över henne med sin rock. Harrison beskådade den döda mannen under tystnad.
– ”Berätta vad som har hänt” sa han åt kvinnan efter en kort stund i en skarp stämma samtidigt som han satte sig på huk för att kunna få ögonkontakt med henne.
– ”Låt henne vara” sa Marcos hastigt. ”Ser du inte i vilket tillstånd hon är?” fortsatte han och tittade med en bestämd blick vilken fångade Harrisons.
Detektiven tittade förläget ner i snön. Under hela hans karriär hade det mesta gått före ödmjukhet och empati. Han reste på sig och lirkade fram pipan ur ena rockfickan varefter han stoppade denna i munnen och tände på.
– ”Vi måste kalla på närpolisen” sa Marcos, men utan att Harrison uppfattade detta.
Detektiven gick istället runt kroppen samtidigt som han tittade upp och ner åtskilliga gånger. Marcos upprepade det vad han sagt men Harrison verkade fortfarande inte lyssna.
– ”Jag sa att vi måste kalla på närpolisen” upprepade Marcos ännu en gång, nu i en mycket hög stämma.
Harrison tittade upp och mötte Marcos oroade blick.
– ”Och vad tar du mig för?” kontrade han och lät som om han hade blivit stött av det Marcos hade sagt.
– ”Vad förväntar du dig att jag ska tro? Du agerar ju inte, vad är du för någon slags utredare?” skrek Marcos nu rakt ut.
De två männen började gräla hejdlöst. De skrek åt varandra tills luften i deras lungor var slut vilket fick dem att vara tysta tills ny luft hade tagits och de kunde skrika åt varandra igen.
– ”Det är fabriksägaren” viskade den unga kvinnan tyst, tomt stirrandes ner i marken.
Harrison och Marcos tystnade omedelbart och såg på varandra med oförstånd.
– ”Vad var det du sa?” frågade Harrison och satte sig vid hennes sida.
– ”Det är fabriksägaren. Jag såg honom här igår också men…” kvinnan tystnade och förde handen mot sitt huvud. ”…han var inne hos herrn på fjärde våningen. Jag hörde arga röster uppifrån och kunde efter en stund genom mitt fönster skymta en väldigt upprörd man som med hastiga steg gick mot sin bil som var parkerad just där, vid ingången till parken”.
Kvinnan pekade mot den ingång som de två männen för en stund sedan passerat.
– ”Och jag kan försäkra er,” fortsatte hon och stängde ögonen ”att den man som jag såg genom fönstret, är den man som ligger vid oss i detta ögonblick”.
– ”Vem är det som bor på fjärde våningen?” frågade Harrison efter en stunds tystnad.
Kvinnan öppnade ögonen men undvek ögonkontakt med männen. Hennes händer var hårt pressade mot varandra och hon darrade kraftigt av köld.
– ”Jag har aldrig känt honom. Han har bott här väldigt länge men brukar inte vara här så ofta. Jag vet bara att han mestadels är och besöker sin svårt sjuka mor på sjukhuset. Det är en väldigt sorglig historia som ingen borde få ta del av”.
Harrison reste sig återigen upp och tittade med bekymrad blick först på den sinnesförvirrade kvinnan för att ännu en gång titta uppåt mot den gråfärgade byggnaden som reste sig mot skyn bakom dem. Han gick runt kroppen och talade otydligt för sig själv som om han försökte memorera alla de intryck han fick.
– ”Jag måste gå upp på taket” sa han plötsligt.
Marcos nickade endast till svar och lade handen på kvinnans skuldra i en gest om att han skulle stanna hos henne. Harrison betraktade kroppen en sista gång och öppnade sedan varsamt den massiva dörr som ledde honom in i byggnadens trapphus. Huset verkade vara lika tyst och stilla som omgivningen utanför. Det enda som kunde höras var det ljud som Harrison åstadkom då han gick uppför trapporna, och dess eko. Då han kom upp till den fjärde våningen var han tvungen att luta sig mot väggen och dra efter andan. Att rökningen gav honom dålig kondition var för honom ett välkänt faktum sedan länge, men han trodde dock ej att den skulle göra honom till en rent utav sagt invalid. Han torkade bort svetten i pannan med ena rockärmen och förblev stående mot väggen blundandes. Han hörde tydligt sina egna kraftiga andetag vilket han ansåg vara enerverande då det störde hans koncentration. I detektivens huvud fanns endast en innerlig lust att lösa fallet och tanken om träffen med borgmästaren blev flyktig. Tankarna gick runt i huvudet på honom och han kunde inte förstå sig på situationen. Han öppnade ögonen igen och såg ut genom ett fönster i trapphusets ena vägg. Marcos satt fortfarande nere hos kvinnan som nu verkade må en aning bättre. Harrison gick därefter fram till den enda dörr som fanns på våning fyra och knackade på efter upptäckten om att det saknades en fungerande ringklocka. Då det ej kom någon reaktion inifrån valde han att fortsätta uppåt i trapphuset.




”Oförskämdhet att inte ha en hiss i sådana här höga fastigheter” muttrade Harrison för sig själv samtidigt som
han flitigt kontrollerade hur långt det var kvar att gå genom att titta uppåt i håligheten mellan trapporna.
Slutligen nådde han den avslutande våningen och möttes av en stor rostig järnlucka, oprofessionellt monterad
i en förfallen vägg. På den högra sidan av järnluckan fanns det ett lås som nyligen hade blivit uppbrutet då det fortfarande låg små bitar av järn på golvet nedanför. Harrison kunde nu enkelt bända upp järnluckan och kliva in. Han fann sig själv varandes i en smal korridor vars väggar mestadels var täckta av väldiga graffitimålningar. Endast någon meter in i korridoren reste sig en rostig järntrappa som han med största sannolikhet trodde skulle föra honom upp på taket, något som den också gjorde.
Nere på marken hade han inte upplevt den kalla vinden vilken nu fick honom att snabbt knäppa de översta knapparna på rocken. I snön på taket kunde han med enkelhet se tydliga fotspår som ledde från den plats där han nu stod, ända fram till takets kant där de slutade. Han såg på dessa under en lång tid och tog sedan av ren vana fram sitt anteckningsblock och sin penna ur rockens ena bröstficka och började anteckna. Samtidigt som han antecknade började han gå längs med fotspåren ända tills han själv nådde takets kant. Nedanför såg han människokroppen ligga, men Marcos och den unga kvinnan var nu borta. Troligen hade de gått in i kvinnans lägenhet. Harrison kunde inte undgå att förvånas över hur betraktelsesättet kunde ändras beroende på perspektivet man såg det ifrån. Staden hade blivit en vacker vintermålning och den döda mannen nedanför var konstnärens huvudsakliga innehåll i målningen, den som han ville skulle skapa konversationer beskådarna emellan. Fortfarande hade inte en enda människa vågat sig ut i den kalla vinterdagen. Den som skulle besöka staden vid just denna tidpunkt skulle sannolikt tro att staden var obebodd, en uppbyggd scenografisk inspelningsplats där filmer spelades in. Harrison stod länge och betraktade sin hemstad och han skulle just återvända ner igen som den innan så tydliga och självklara bilden ändrades plötsligt. Från perspektivet uppifrån kunde Harrison märka fotspår i snön nere på trottoaren. Han kunde inte se någon början på dessa, men de slutade tydligt vid den döda fabriksägarens kropp.
Efter bara en liten stund var Harrison åter nere och stötte på Marcos vid ytterdörren till byggnadens trapphus.
–”Jag ledde henne hem till sin lägenhet” sa han nedstämt.
Harrison endast nickade och fortsatte ivrigt att anteckna. Marcos såg frågande på honom.
–”Hittade du något? Uppenbarligen ett själmordsfall, eller hur?” frågade han då Harrison slutat anteckna. Detektiven tittade upp från sitt anteckningsblock.
– ”Va?”.
–”Jag tycker bara det är egendomligt att en sådan framgångsrik person som självaste fabriksägaren K.H Berndt gör självmord. Dessutom är det även förvånande att han begår självmord genom ett hopp från en för honom tämligen främmande byggnad” fortsatte han i en snabb takt men märkte snart att detektiven inte gjorde sig förstådd på det vad han sa. ”Eller hur?” tillade han efter en kort stunds tystnad för att försäkra sin tes.
– ”Nej, jag vet inte. Jag såg en underlig sak där uppifrån” svarade Harrison och tittade förstulet uppåt. ”Men jag skulle behöva en natts arbete för att lösa detta” fortsatte han och drog med sig Marcos ut ur byggnaden för att visa honom fotspåren.
– ”Jag förstår mig inte på det här…” sa Marcos tyst ”…kan det vara möjligt?” fortsatte han och tittade mot Harrison som svarade kort;
– ”Det är det jag ska försöka lösa i en så snar framtid som möjligt”.
Då kompetent personal hade anlänt till platsen och tagit hand om den Berndts kropp, kunde både Harrison och Marcos återvända hemåt, förvirrade av dagens händelse. Det hade börjat mörkna och snart hade luften fyllts av stora mjuka snöflingor som sakta seglade ner mot marken. Avskedet mellan de två omskakade herrarna blev kort inne i det egna trapphuset.
– ”Jag behöver sova ut och bearbeta det som har hänt” sa Marcos och putsade bort snö från sin svarta skinnrock. Harrison suckade tungt.
– ”Och jag kan förvänta mig ännu en sömnlös natt” sa han och log för första gången på väldigt länge.
Inne i lägenheten hade värmen bestått och i braskaminen fanns fortfarande lite glöd som sken upp en liten area av rummet. Harrison satte sig vid sitt skrivbord och tände skrivbordslampan vilken gav ett behagligt ljus. Det första han gjorde var att genomföra ett samtal till K.H Berndts fru. Under samtalets gång fick han fram ytterligare information vilken han noggrant antecknade. Det visade sig att herr Berndt hade meddelat sin fru om att han skulle träffa en av sina medarbetare. Maken skulle troligtvis avskeda denna tillade hon. Harrison hade därefter frågat änkan om vad maken hade för ändamål då han besökte den avskedade denna morgon och fick till svar att hon inte ens visste om att han skulle gå ut någonstans. Slutligen tillade hon att hon uppfattade sin make som en aning nedstämd då han återvände hem i gårdagen. Efter samtalet var allting otydligt för detektiven. Aldrig förut hade han sats inför problem av sådana slag. Plötsligt ringde det på dörren. Harrison lade ifrån sig pennan och började röra sig mot dörren vilken han sakta öppnade.
Utanför stod Marcos.



– ”Jag har försökt sova, men dagens händelse ger mig ingen ro. Jag måste få ett svar på alla mina frågor” sa han
samtidigt som han tittade in i lägenheten över Harrisons axel varefter han frågade;
– ”Kan jag få komma in?”
Harrison flyttade sig från dörröppningen och visade med huvudet in i lägenheten. Marcos gick med självsäkra steg in i den stökiga boningen varpå han självmant satte sig ner vid köksbordet. Harrison följde efter honom, drog med sin hand över bakhuvudet och såg en aning besvärad ut.
– ”Vill du ha the?” frågade han dock efter en stund.
Marcos skakade på huvudet.
– ”Nej tack, jag drack själv för en liten stund sedan då jag inte kunde somna”.
Harrison som minst av allt var van att ha folk i sitt hem, hällde ändå upp en kopp åt sig och hans första gäst på väldigt länge. Marcos tittade förvånat på den tankspridda mannen framför honom, men anmärkte inte det som han gjorde.
– ”Så, har du kommit fram till något nytt?” frågade han träffsäkert. ”Rör det sig som ett självmord?” fortsatte han och sörplade i sig lite av det varma teet.
Harrison var själv angelägen om att få ett svar på den frågan vilket resulterade i en axelryckning från hans sida.
– ”Jag vet inte…” sa han efter en kort stund ”…det känns som om jag har alla pusselbitar som krävs för att lösa gåtan, men jag kan inte få dem på plats” fortsatte han och satte sig ner vid bordet.
– ”Spåren i snön uppe på taket, dem kan väll inte vara en tillfällighet?” frågade Marcos.
Harrison visste inte vad han skulle svara på den frågan. Han drack det sista teet ur sin kopp och gick och ställde denna i diskhon.
– ”Jag vet inte” upprepade han och vände sig mot sin sömnige granne vid bordet varpå han gick fram till köksfönstret och tittade ut i vintermörkret. ”Det finns två olika fotspår i snön. De uppe på taket som vittnar om ett självmord, och de på trottoaren som leder till den plats där kvinnan hittade K.H Berndt” sa han tyst.
Marcos betraktade honom och drack ytterligare av sitt the.
– ”Och dem fotspåren tyder på någonting helt annat som jag ännu inte kan förklara” sa detektiven slutligen och vände sig återigen mot Marcos.
– ”Men vad tror du de tyder på?”
Harrison suckade och tittade ner i golvet.
– ”Jag vet inte om detta kan vara möjligt…” började han och tittade upp mot Marcos ”…men jag har en del aningar. Jag har fått kännedom om varför Berndt besökte herrn på fjärde våningen dagen innan, jag pratade med hans fru precis innan du kom”.
Marcos tittade på honom med förvånad blick.
– ”Och?”
Harrison log och fortsatte;
– ”Berndt skulle avskeda honom” svarade han snabbt. ”Och jag undrar om det är möjligt att det kan ha något med allt det här att göra, varför skulle han besöka honom i morse? Fotspåren på trottoaren ledde till Berndts hus. Observera Marcos, att han inte tog bilen denna morgon som dagen innan”.
– ”Och vad betyder det?” frågade Marcos genast.
Harrison gav honom ett leende vilket kunde tolkas som att han tyckte det var den mest självklara frågan.
– ”Det betyder att han inte tog bilen i anseende på den stora snömängden på gatorna, och att han därför valde att gå. Bilen som röjer snö hade självfallet inte hunnit ta bort snön så tidigt på morgonen”.
Marcos log och verkade förstå lite mer av samanhanget, och ju mer Harrison berättade för honom, än mer begrep han själv av gåtan. Till sist utbrast han;
– ”Det är möjligt att jag har en lösning”.
Marcos reste sig upp och log emot honom.
– ”Berätta” beordrade han.
Harrison gick runt i rummet och mumlade för sig själv som om han försökte upprepa allting som i en sista kontroll om att hans svar på gåtan verkligen stämde. Plötsligt så tittade han leende mot Marcos och började berätta;
– ”Jo…” Harrison harklade sig ”…när K.H Berndt igår besökte herrn på fjärde våningen för att meddela honom om att han hade blivit uppsagd började troligen de två männen att bråka. Den unga kvinnan berättade ju för oss att hon hade hört arga röster uppifrån och därefter såg en upprörd man, alltså herr Brandt, gå mot sin bil. Tydligen hade mannen på den fjärde våningen berättat om sin svårt sjuka mor på sjukhuset, och att om han skulle mista jobbet skulle han inte kunna fortsätta försörja henne, den enda som stod honom riktigt nära. Herr Brandt hade ändå inte gett med sig och återvände upprörd hemåt. Änkan berättade även för mig att maken hade återvänt nedstämd hem, troligtvist för att han fick dåligt samvete efter samtalet med ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Deckarnovell

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2008-01-27

    otrolig novell, bästa jag läst

  • Inactive member 2008-05-10

    Om du har tänkt ut och gjort d

  • Inactive member 2009-02-17

    Bra skrivet:)

Källhänvisning

Inactive member [2003-02-19]   Deckarnovell
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1702 [2021-06-14]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×