Det kalla kriget

12 röster
35447 visningar
uppladdat: 2003-01-05
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Innehållsförteckning

1. Innehållsförteckning.
2. Inledning. Syfte, frågeställning och avgränsning.
3. Metod och källkritik.
4. Historik- klyftan mellan öst och väst.
5. Historik- klyftan mellan öst och väst.
6. Historik- klyftan mellan öst och väst.
7. Det kalla kriget- varför muren byggdes.
8. Det kalla kriget- varför muren byggdes.
9. Det kalla kriget- varför muren byggdes.
10. Det kalla kriget- varför muren byggdes + mot muren och Sovjets fall.
11. Det kalla kriget- mot muren och Sovjets fall.
12. Det kalla kriget- mot muren och Sovjets fall.
13. Analys.

Inledning

Syfte, frågeställning och avgränsning.

Jag är uppväxt i en etnocentrisk västvärld där ett överflöd av information ständigt försöker tränga in i medvetandet och där en marknadsekonomiskt samhälle som förespråkar individens frihet via demokratiska val, yttrandefrihet, etc. är förebilden. Utifrån detta perspektiv ska jag försöka undersöka och förstå hur och varför klyftan mellan Öst- och Västeuropa, som konkret visade sig i uppbyggandet av Berlinmuren under kalla kriget kom till.

Vissa historiker påstår att det kalla kriget i själva verket var en förlängning av det andra världskriget, vilket kan stämma till viss del, men man kan på många sätt urskönja att klyftan mellan öst och väst som så tydligt trädde fram under denna tidsperiod skapats långt tidigare och varit en process som pågått länge.

Min frågeställning i den här rapporten är om det verkligen är möjligt att ena delarna i världsdelen Europa så kort tid efter att det kalla kriget och Berlinmuren var ett faktum så att de kan fungera tillsammans i unionen EU. Även om man föredrar att se handel som det primära syftet med unionen så är det ju en självklarhet att detta även påverkar politiken på olika sätt i de länder som är inblandade.

Som ung idag intresserar det mig givetvis hur min framtid kommer se ut jämfört med det Europa som vi lever i idag. Visionen om en enad världsdel utan krig och andra problem är självklart vacker, men jag undrar som tidigare nämnt om det verkligen är möjligt och om metoderna som används idag är de rätta. För mig tycks skillnaderna vara mer påfallande än likheterna mellan det olika länderna och detta vill jag förankra ytterligare i de fakta jag påvisar i denna rapport.
Det mest konkreta beviset på oliktänkande och konflikter i det moderna Europa var den mycket omtalade Berlinmuren och därför har jag valt att koncentrera min rapport på den. För att grundligt förstå konflikten borde jag egentligen beskriva händelseförloppet under kalla kriget mycket närmare och kanske t.o.m. händelserna under och bakgrunderna till de två världskrigen, men för att vara saklig avgränsar jag det hela en aning så att Berlinmurens uppförande och fall kommer i fokus. Syftet med det hela är egentligen detsamma som varför jag studerar historia över huvud taget; för att kunna förstå nutiden måste man känna till dåtiden och utifrån det planera framtiden!

Metod och källkritik

För att få en översikt så har jag till att börja med läst igenom historieboken Epoks text om kalla kriget, som är pedagogiskrelativt enkel och inte speciellt detaljerad. Jag förde vissa anteckningar som skulle komma att vara relevanta även när jag undersökte andra källor. De böcker jag lånade från Stadsbiblioteket heter ”Nya Perspektiv, Berlinmuren” av R.G. Grant och ”Bonniers världshistoria 18, Den tudelade världen” och är facklitteratur av olika karaktär.
Den förstnämnda är mycket enkel och fylld av bilder som till stor del ser händelserna vid Berlinmurens uppförande ur folkets synpunkt; man citerar och beskriver mer hur det detaljerat gick till när människor försökte ta sig förbi muren till varje pris än vad som egentligen hände vid konferensbordet mellan Kennedy och Chrusjtjov. Boken framstår följaktligen som barn- och ungdomslitteratur i första hand. ”Den tudelade världen” är ett historiskt uppslagsverk tryckt 1987, alltså innan muren och Sovjetunionens fall. Har inte baserat så stor del av de fakta jag valt på denna källa, men jag tyckte det var intressant att jämföra texterna i äldre litteratur med nyare eftersom det ger mig en klar insikt om att källorna också alltid åldras och att tidens gång gör att man bör jämföra äldre och nyare källor för att själv få en egen uppfattning om hur verkligheten såg ut.

Källan för mitt avsnitt ”Historik” är i första hand Kristian Gerners bok ”Centraleuropas historia” som jag fick låna av Erik eftersom han tyckte den passade det ämne jag valt att fördjupa mig i. Skulle beteckna texten som svårare och mer översiktlig historisk litteratur. Sidorna som var relevanta för mig beskriver en utveckling som skett under flera hundra år vilket är stor skillnad mot texter som endast beskriver Kalla Krigets förlopp detaljerat, därför var denna källa utmärkt för att få mig att se ”the bigger picture”. De sidor jag fick kopierade åt mig ur Björn Kumms bok ”Kalla Kriget” om Berlinmuren beskriver turerna mellan maktens män närmare, vad som skedde på de olika toppmötena och hur detta påverkade konfliktens utvecklingen. Man kan säga att den här litteraturen i princip är raka motsatsen till R.G. Grants bok ”Berlinmuren” både med tanke på hur innehållet är vinklat och hur utformningen är utförd.
I övrigt har jag använt mig av information från Internet av olika slag. Jag hittade en del äldre artiklar från diverse dagstidningar som tar upp Östutvidgningen av olika anledningar. Har även funnit artiklar som berättar om saker som sker i Berlin idag och hur staden utvecklats de närmaste tjugo åren efter murens fall.

Alla nämnda källor är mina huvudsakliga, eftersom jag i den här rapporten försöker förankra texten till alla källor jag använt. Har dock föredragit att använda mig av böcker före Internetdokument, eftersom de känns mer tillförlitliga då man kan spåra författaren på ett säkert sätt och ifrågasätta dennes uppgifter.

Historik – klyftan mellan öst och väst

Europa idag är en världsdel som strävar efter att bli så enad som möjligt efter hundratals år av krig både inbördes och med utomstående krafter. Krig och erövring har alltid varit centrala delar i förklaringen till européernas framgångar. Skillnaderna mellan nord, syd, öst och väst inom Europa är och har alltid varit stora, inte bara klimatologiskt och geografiskt; kulturen, mentaliteten, politiken och ekonomin i de olika delarna har ofta skiljt dem åt.

De senaste hundra åren har klyftan mellan Öst- och Västeuropa varit den tydligaste och den mest konfliktframkallande. Vi har sett den dela en stad mitt itu i form av en mur, uppbyggd av en supermakt för att förhindra krig med en annan supermakt som i slutändan skulle inneburit att varje europé skulle behöva välja om man var öst eller västeuropé. Klyftan har splittrat familjer, ja delat nästan en hel värld.
Frågan är då följaktligen vad som från början orsakade denna uppdelning? Faktum är att man genom historien kan se ett mönster som tyder på att det hela började långt tidigare än detta århundrade. Det var alltså inte en uppdelning som helt plötsligt ägde rum under Kalla Krigets decennier, utan något som bottnar i en utveckling som ägt rum under hundratals år.

Tre gånger från 1500-talet och framåt har man sett tydliga eftersläpningar mellan Centraleuropa och Västeuropa, framförallt från ett ekonomisk och politiskt perspektiv. (Med benämningen Centraleuropa menas flera av de länder som senare skulle bli stater i Sovjetunionen och som idag är aktuella i det EU-projekt som kallas ”Östutvidgningen”; bl.a. Polen, Tjeckien, Slovakien och Ungern.)
Den första eftersläpningen tog lång tid. Man kan säga att den påbörjades när medeltiden tog slut och den protestantiska tron tog över efter den katolska på många platser i Europa under 1500-talet. Protestantismen var en förutsättning för att samhället skulle utvecklas som gjorde i Västeuropa eftersom den gav individen mer frihet från det tidigare mycket starka feodalsamhället som i hög grad var anknutet till katolicismen. När individen fick mer frihet insåg man att fler än de som var födda till ett liv i rikedom, d.v.s. adeln, hade kapacitet att komma på lönsamma affärsidéer och därmed införskaffa kapital och andra tillgångar. Många tog chansen och sökte sin lycka som till exempel handelsmän eller hantverkare. Manufakturen utvecklades och effektiviserades av denna nya samhällsklass då den som tidigare nämnt inte längre var tillbakahållen av ett tidigare starkt feodalt samhälle.

Kolonisatörernas upptäckter var också en faktor som orsakade att handeln breddas ytterligare. De råvaror man hittade i dessa nya världsdelar blev oerhört eftertraktade i hemlandet, vilket ledde till att handelsmännen tjänade stora pengar på dessa transatlantiska handelsvägar. Närheten till havet gjorde alltså att de västeuropeiska länderna fick större möjligheter att tjäna pengar på det här viset, medan de centraleuropeiska, som tidigare också varit i högsta grad delaktiga i världshandeln, blev mer isolerade p.g.a. avståndet till den transatlantiska handelsvägen. Bönderna i dessa länder var dessutom hårdare knutna till torvan, då adelns makt var stor vilket inte gjorde handelns utveckling enklare att genomföra. Dessa faktorer orsakade en eftersläpning som i första hand var ekonomisk men i det långa loppet påverkade den även politiken, kulturen och mentaliteten i de öst och centraleuropeiska länderna. Den tillgång man har i dessa länder är möjligheten att producera och leverera råvaror, klimatförhållandena är utmärkta för jordbruk, men under de tvåhundra år som det nu handlar om räckte inte denna tillgång för att man skulle kunna hänga med i det stora marknadsflöde som uppstått i Västeuropa.

En sådan utdragen eftersläpning var naturligtvis omärkbar för dåtidens människor, men när man ser tillbaka på det idag räknar med att utvecklingen vände vid 1700-talets början. Därefter blev förhållandet mellan Väst och Central – Östeuropa en aning mer symmetriskt då en utveckling inom framförallt vetenskap och kultur ägde rum. Efter 1800-talets mitt låg fokus på industriell teknologi och storskalighet vilket på nytt gav länderna i Centraleuropa en chans att komma ikapp och en anledning att urbanisera sig. Adelns hårda grepp om bönderna i dessa länder måste ha lossat en aning, en dos frihet som säkerligen som var precis tillräcklig för att de skulle kunna medverka till att deras nation kunde hänga med i den industriella utvecklingen.

Efter första världskriget, alltså åren precis innan och under 1920-talet kom nästa tecken på att en eftersläpning ägde rum. Kriget hade förflyttat stadsgränserna som orsakade svårighet att återigen bygga upp de sociala och ekonomiska näten i Central och Östeuropa. Efterkrigsdepressionen och de nya jordbruksreformerna försvårade situationen ytterligare. Den ryska tsaren var störtad och det nya bolsjevikiska styret var beredda att reformera allt för att kunna forma det forna Ryssland till den Sovjetunion som hägrade i deras visioner.

Läget pressades när ännu ett världskrig till större delen utspelades på Europeiska territorier. De vapen som användes var framställda med hjälp av den nya tekniken och med dem lyckades man åstadkomma ännu större ödeläggelse än det första världskriget, både med tanke på humankapitalet och samhälleliga organisationer och nätverk. Europa blev helt enkelt lamslaget, hundratals år av uppbyggnad var till stor del raserat. De västeuropeiska länderna kom med hjälp av sin bundsförvant U.S.A. relativt snabbt tillbaka upp på fötter. Det sovjetiska styret försökte nog åstadkomma samma sak, men man började från fel håll. Man satsade på en snabb industriell tillväxt utan att det egentligen fanns resurser att grunda denna tillväxt på. Folket tvingades arbeta för endiktaturens tillväxt medan de själva levde i fattigdom och missär. Det sovjetiska styret lät dock ingen skadlig information nå utanför unionens gränser, ingen fick veta hur folket egentligen mådde eftersom de ville bevisa att den kommunistiska ideologin var den övertygelse som skulle vända världen rätt igen. Den fasad som skulle visas för västvärlden var en industriellt upprustad, enad och framgångsrik Sovjetstat där ingen var missnöjd eller olycklig. Bakom fasaden svalt bönderna och folket förbrukades sakta med säkert i det enorma sovjetiska maskineriet. Detta faktum började bli mer och mer tydligt och det är i samband med detta som den tredje eftersläpningen blir märkbar.

När marknadsekonomin blomstrade under 1980-talet i framförallt U.S.A., men även Västeuropa kunde man konstatera att de Sovjetiska staterna i dåvarande Östeuropa ännu en gång misslyckats med att uppnå framgång enligt vår Västeuropeiska norm. Det Sovjetiska systemet började så småningom att krackelera. 1989 föll Berlinmuren och strax därefter det kommunistiska styret i den ena Öststaten efter den andra. Människor i enorma antal utvandrade från öst till väst, vilket kan tolkas som ännu ett bevis på Sovjets misslyckande; folk flydde hals över huvud sina hem för att slippa kommunismen, ideologin som skulle vända världen rätt igen.

Vi vrider tillbaka klockan en aning för att se närmare på en tid då en stad och en världsdel var kluven mitt itu och ett kallt krig utspelade sig. Människors liv var inte viktigare än att de användes som spelbrickor i en konflikt mellan världens mäktigaste män.

Det kalla kriget

Varför muren byggdes.

När andra världskriget var slut stod den vinnande alliansen Västeuropa, U.S.A. och Sovjetunionen inte längre enade på toppen. En konflikt mellan U.S.A. och Sovjet stod för dörren vilket skulle leda till katastrof för hela världens befolkning. I de tidigare krigen hade U.S.A. tydligt visat att det var de som med sin styrka avgjort konflikterna och därmed förtjänade positionen som världsmaktens centrum. Detta stack i ögonen på det sovjetiska styret, eftersom U.S.A. förespråkade allt som de var emot; kapitalism, politisk valfrihet, yttrandefrihet, etc. De var en konkurrent om världsherraväldet som till varje pris måste kväsas.
Under kriget använde U.S.A. sig av atomvapen i Japan för att demonstrera sin makt. I Sovjets ögon var dessa vapen ett måste för att kunna hävda sig mot U.S.A.:s övertag. Man pressade sitt redan utmärglade folk till att rusta upp industrin och vapenarsenalen och därmed hade en kapprustning börjat.
Direkt efter krigets slut hade Alliansen ett raserat Tyskland och ett sönderbombat Berlin att ta itu med. Då konflikten mellan U.S.A. och Sovjet låg och pyrde under ytan delade man Tyskland rakt av och likaså Berlin.
Sovjet fick kontrollen över de östra delarna medan U.S.A., Frankrike och Storbritannien fick dela på kontrollen i de västra delarna i Tyskland och Berlin. Detta beslutades under en konferens på Jalta 1945. Därefter trappades konflikten mellan U.S.A. och Sovjet upp, men några väpnade konflikter uppstod aldrig och därav namnet ”Det Kalla Kriget”, ett krig utan slagets hetta. Man sände spioner mellan länderna och sökte så god insyn man förmådde i motståndarens framgångar. Målet var att överträffa eller åtminstone matcha varandra, ingen skulle vara sämre än den andre.

En järnridå beskrevs dela Europa mitt itu, då det sovjetiska styret ville hindra sitt folk att fly till väst och förflytta sig okontrollerat. Tysklands två delar var parallellt styrda av Västalliansens bundsförvanter, kallad Förbundsrepubliken Tyskland, BRD, och Sovjetunionens delstat Östtyskland, kallad Tyska demokratiska republiken, DDR.
Mitt inne i den Sovjetstyrda delen låg Berlin, delat på samma sätt. Den Västtyska delen var en oas av frihet i östtyskarnas ögon och alla försökte via denna enda utväg fly Sovjets fattigdom och missär. Detta var ett brott enligt den östtyska lagen, så det enda alternativ massflykten gav ledningen var att antingen driva ut de franska, brittiska och amerikanska trupperna ur Västberlin eller stänga gränsen till Västberlin och Västtyskland för både ut och invandrare.

För att driva ut Västalliansens trupper ur Västberlin skulle det krävas stridsåtgärder, det var Sovjetunionens ledare Nikita Chrusjtjov väl medveten om och likaså den nyblivne amerikanske presidenten John F. Kennedy.
Under ett toppmöte i Wien 1961 kom Tysklandsfrågan upp och man krävde ett fredsavtal. Problemet var bara att den amerikanska staten vägrade erkänna den Östtyska staten DDR, eftersom det skulle innebära en tvåstatslösning och därmed vara ett hot mot den västtyska delen av Berlin. Diskussionen mellan de två ledarna hettade till, Kennedy förklarade att man var beredd att försvara Berlin till varje pris. Chrusjtjov svarade att det var Sovjetunionen också beredd på. De båda supermakterna verkade vara tvungna att förbereda sig på krig, och inte vilket krig som helst, utan ett som kanske skulle bli förödande för hela världen.

Chrusjtjov hade lovat att ta itu med problemet innan året 1961 var slut, och han höll sitt löfte. När den östtyska befolkningen fick nys om detta flydde fler än någonsin tidigare då det kunde vara den sista chansen till ett liv i frihet. Över 50000 östtyskar flydde under sommaren 1961. Under perioden mellan andra världskrigets slut fram till 1961 flydde sammanlagt tre och en halv miljon östtyskar till Västtyskland och ofta vidare till andra platser i Västeuropa eller U.S.A.

Kennedy fick mardrömmar om hur konflikten skulle utveckla sig när han såg över NATO:s e planer vid ett eventuellt krigsutbrott. De hade planerat att militärkonvojer via landvägen skulle befria Västtyskland. Skulle de stöta på motstånd skulle kärnvapen sättas in.
För att undvika detta säger vissa historiker att Kennedy via direkta hemliga budskap, presskonferenser och tal visade hur långt U.S.A. var beredda att gå. Det var Västberlin man ville försvara, man hade inga som helst intentioner att ifrågasätta diktaturen i Östberlin. En amerikansk senator uttryckte sin åsikt i amerikansk television: ”Jag förstår inte varför östtyskarna inte stänger gränsen, för enligt min mening har de rätt att stänga den.” Man ifrågasatte alltså inte när Östtyskland tänkte stoppa flyktingfloden för gott genom att helt stänga gränsen, östtyskarna fick göra vad de ville med sin del av staden.

Sommaren 1961 gav det östtyska styret till känna att man hade för avsikt att öka bevakningen och kontrollen kring Västberlin för att förhindra det som man kallade ”undermineringsarbete mot det socialistiska lägets länder”.
Natten mellan fredagen den 12:e och lördagen den 13:e augusti spärrade man av gränsen mellan Öst- och Västberlin med ett taggtrådsstängsel för att påbörja bygget av en mur. När muren var färdig innebar det slutet för invandringen från Öst till Västtyskland, ryktet om avspärrningen hade dock spridit sig långt innan muren var ett faktum vilket gjorde att människor flydde i panik. Vid insikten av att det nu inte skulle vara möjligt att ta sig över gränsen alls orsakade flera desperata flyktförsök, en del lyckades. Sammandrabbningar i form av bl.a. stenkastning ägde rum, förvirring och panik genomsyrade staden.
Västsidans och U.S.A.:s reaktion på muren kan närmast beskrivas som passiv, nästan positiv; Hellre en mur än ett tredje världskrig. Genom att uppföra muren bevisade också Chrusjtjov att han inte var intresserad av att ockupera hela staden utan mer att upprätthålla sin maktposition i den östra delen, vilket gjorde Kennedy lättad.

Människors liv var ödelagda. Tusentals historier har berättats om hur makar, föräldrar och barn, syskon, vänner, m.fl. skildes åt. Man försökte på alla möjliga sätt ta sig över muren, men det slutade oftast med att man blev arresterade av ”Vopos”, östtysk gränspolis. Männen som vaktade gränsen hade order att skjuta om någon försökte ta sig över och det gjorde de också, dock ofta motvilligt.

Delar man en stad på det där viset blir resultatet ofta irrationellt och klumpigt. Gränsen går rakt igenom bostadskvarter, en fotbollsplan kanske hamnar på ena sidan, spelarna på andra. En gata som heter Bernauerstrasse var ett exempel på detta. Där låg hus mitt på gränslinjen som evakuerades och fick fungera som en del av muren. Fönstren plomberades så att ingen skulle kunna ta sig igenom, men trots detta hände där en hel del dramatiska saker veckorna efter murens uppbyggnad innan fönstrena fylldes med betong; folk hoppade desperat från taket och ut från fönstren ner på västsidan. De flesta blev arresterade. Desperation är vad som kännetecknade folkets handlingar, smärtan av att mista sina nära och kära drev dem till att göra nästan vad som helst. Öster om muren levde människor i diktatur, fattigdom och missär, väster om muren rådde välstånd och demokrati. Så nära fanns allt östtyskarna drömde om, men ändå så långt borta.
När Nazityskland föll var Alliansens syfte med ockupationen av Tyskland att bygga ett demokratiskt fungerande samhälle, men Sovjetunionen med Stalin i spetsen tog chansen att utnyttja situationen för egna intressen. Kommunismens regim var allt annat än demokratiskt inriktad, deras plan var att få kontroll över världsherraväldet, att deras kommunistiska enpartistat och planekonomi skulle bli enväldig; ”Socialismens seger.”. Enligt dem själva var socialismen det enda alternativet, att det så småningom ändå skulle bli socialismen som segrade.

För mig låter den här ideologin nästan mer som en religion än något annat. Bolsjevikernas socialism, som av västerlänningar kallas kommunism, beskrivs ofta som en ideologi som förbrukade sitt folk istället för att bygga upp det. ”Ändamålen helgar medlen”, är ett talesätt som passar utmärkt in på Sovjetledningens agerande. Folket svalt, levde i skräck och vanföreställning om hur verkligheten såg ut, men det gjorde ju inget, enligt ledningen, för en dag skulle allt bli bra och man skulle leva lycklig. Till dess var det bara att stå ut. Själva levde de ofta i lyx och överflöd och led ingen som helst brist på någonting. Staten ägde nästan alla fabriker, jordbruk och försäljningsställen. De hade därmed makt över alla varor och all information.

Muren gjorde det möjligt att hålla kontroll över utvandringen från Östtyskland, men den var också ett bevis på Sovjetunionens svaghet konstaterade en bedrövad Chrusjtjov senare. Hade kommunismen varit så stark och perfekt som man trott hade ju ingen velat fly den, att tvinga ett folk att stanna kvar i sitt land bevisar att man inte har mycket at bjuda på. Kommunisterna ansåg att kapitalismen var orsaken till all ondska och all orättvisa och de såg hela den västländska världen som en symbol för detta.

Mot murens och Sovjets fall.

Under hela 60-talet förstärktes Berlinmuren. All kommunikation mellan Öst och Väst låg nere, förutom under julen 1963 då västberlinarna kort tilläts träffa sina nära och kära på östsidan. En ny förbundskansler valdes i Västtyskland 1969. Hans namn var Willy Brandt och han insåg att det enda sättet att möjliggöra ett rivande av muren var att förbättra relationen mellan Öst och Västtyskland och därmed försöka avsluta det kalla kriget en gång för alla. Han var den förste västtyske ledaren som besökte Östtyskland.
Hjärnan bakom Berlinmuren hette Erich Honecker och 1971 blev han ledare i Östtyskland. Även han var mer öppen för att förbättra relationen mellan öst och väst, vilket för berlinarna innebar att telefonförbindelserna förbättrades och att Västtyskarna kunde skaffa visum för att besöka Östtyskland. Östtyskarna däremot var fortfarande förbjudna att passera gränsen. 1972 erkände Öst och Västtyskland varandra som separata stater, vilket innebar att Kalla Krigets orostid i princip var över. Detta gjorde att hela 70-talet blev en ljusare period för Östtysklands befolkning. Man fick tillgång till en del tekniska hjälpmedel, bl.a. TV och kylskåp. Då tiderna var bättre utvecklade en del en patriotisk inställning till sitt land, ca 10% av befolkningen stödde Östtyskland politiskt, resten accepterade mer eller mindre sitt öde.

Sovjetunionens styre var trots allt fortfarande stark, och man lyckades kontrollera sitt folk genom den hemliga polisen ”Stasi”, som hade angivare överallt. Man förde anteckningar över mer än 30 % av sina invånare och följde varenda fotsteg som en person som hade ett mot partiet illojalt beteende. Många civila fungerade också som angivare, eftersom det var ett utmärkt sätt att själv undgå att bli angiven.
Spelet mellan angivare och angivna får mig osökt att tänka på boken 1984 och scenariot som utspelas där. Att alltid vara betraktad, välja mellan att ange och att bli angiven måste vara en fruktansvärd livssituation. Det finns ingen människa som är felfri och det måste det styrande organet alltid respektera. Sovjetunionens ideologi gjorde inte det och var därför dömd att gå under. De förespråkade jämlikhet, vilket är en vacker tanke, men de glömde bort att människor kräver olika förutsättningar för att kunna nå samma jämlika nivå.
Polen har alltid haft ett nära förhållande till katolicismen, och det stärktes ytterligare när polske Johannes Paulus II valdes till påve 1978. Religion var något som var strängt förbjudet enligt kommunismens principer och detta orsakade att det polska folket avskydde regimen och blev väldigt rebelliska. Man anser att den första sprickan i Sovjetunionens herravälde uppstod här av dessa anledningar. ”Solidaritet” var namnet på en självständig fackförening som bildades i Polen 1980. Ledaren för denna fackförening hett Lech Walesa. Han började organisera strejker och fick folket att inse att man inte skulle acceptera att bli behandlade hur som helst. En strimma av hopp tändes för de som avskydde regimen, en dag skulle Sovjets fall kanske vara en realitet.

En ny ledare kom till makten i Sovjetunionen 1985. Hans namn var Michail Gorbatjov och hade två grundläggande slagord; glasnost och perestrojka. Han trodde starkt på kommunismen men insåg också att man var tvungen att genomföra vissa förändringar för att den skulle kunna fungera.

Gorbatjov ville också avsluta det kalla kriget för gott och satsa pengarna som gott till vapenframställning på att bygga upp Sovjet till det blomstrande rike han var övertygande om att det kunde vara.
Men hans tappra försök var till ingen nytta. Årtionden av lidande hade gjort att större delen av Sovjetunionens befolkning fått nog; kommunismens vackra grundtanke hade inte gett dem det välstånd och den lycka de blivit lovade.

Man misslyckades med att förbättra den Sovjetiska ekonomin, kaos hade utbrutit. Fyra år senare ökade missnöjet i landet utan att den förtvivlade Gorbatjov kunde se något tecken på förbättring.
Sakta började sprickan spridas, det började med att grundregeln i öst, Breznjevdoktrinen, ersattes med Sinatradoktrinen med budskapet ”I did it my way”. Detta innebar att alla sovjetstater skulle sköta sina problem utan att övriga hade rätt att ingripa. Man fick välja vilken regeringsform man ville, Sovjetunionens ledare satt maktlös. Tidigare var det just rätten att ingripa om det kommunistiska styret var hotat i en Sovjetstat som gjort att de haft så pass stort inflytande. De östeuropeiska ledarna blev såklart bestörta över Gorbatjovs reformer, och tappade ansiktet genom att till en början låtsas som om inget hade förändrats.

Polen blev det land som bröt sig ur först. 1989 legaliserades ”Solidaritet” och segrade i valet. Kommunisterna avsade sig makten då en ickekommunist tog makten. Samma år fick även ungerska ickedemokratiska partier rätt att organisera sig, delar av den välkända järnridån i form av taggtrådsstängsel mellan Ungern och Österrike började tas bort.
Gorbatjov åkte till Östberlin för att klargöra för den Östtyske ledaren Honecker att han inte kunde fortsätta med sin hårda politiska linje om kommunismen skulle vara möjlig att rädda. Människor i tusental hade redan börjat utvandra via den svaga gränsen mellan Ungern och Österrike, situationen var helt enkelt ohållbar. Motståndsrörelsen ”Neues forum” uppviglade folket emot dem och var samtidigt beskyddade av kyrkan. Gorbatjov uttryckte sin åsikt till Honecker genom att säga ”Livet straffar den som är sen”. Han vände sig mot det östtyska folket och sa slutgiltigt: ”Vill ni ha demokrati, så ta den.”
Detta var precis vad de demonstrerande massorna i Leipzig den 9 oktober ville och nio dagar senare avsattes Honecker och ersattes med den nye, mer liberale Egon Krenz.
Natten mellan den 9 och den 10 november 1989 skedde något historiskt. Det östtyska folket hade äntligen blivit meddelade att de fick passera gränsen till Västtyskland när och hur de ville, men eftersom man tvivlade starkt efter så lång tid av förbud var man tvungen att undersöka saken. Folk samlades vid muren och insåg att man nu äntligen kunde helt enkelt riva hela den hatade muren. I en oförglömlig festyra hämtade man de redskap man hade till godo för att slå sönder den förhatliga byggnationen.

Folk från Öst och Västberlin välkomnade varandra i ett känsloladdat möte, så lång tid hade gått och äntligen var saknaden över. Östberlinarna fick ”välkomstpengar” vid ankomsten som för vilka de köpte alla möjliga saker som det funnits brist på i deras del av staden.

Sovjetunionen och dess kommunistiska styre existerade dock fortfarande, men den process som nu satts igång gick inte att stoppa. Sammanbrottet var nära. I Östeuropa bröts sig även Tjeckoslovakien och Rumänien loss från det kommunistiska styret. Bit efter bit föll isär och slutligen insåg Gorbatjov att han misslyckats med att reformera kommunismen till något som byggde upp staterna istället för att förbruka dem.
Öst och Västtysklands återförening den 3 oktober 1990 var den droppe som fick glaset att rinna över; Sovjetunionens existens var förbi. Man hade förlorat kontrollen över både ekonomin och styret i de olika staterna vilket innebar att man praktiskt taget inte hade någon makt alls. 1991 var den sista spiken satt i kistan; Gorbatjov hade inte längre ett land att styra. Boris Jeltsin som var ledare för den största Sovjetiska republiken bannlyste de kommunistiska partierna och i slutet av året så var alla tidigare Sovjetrepubliker självständiga.
Det kalla kriget och dess efterverkningar var äntligen över för gott och de forna Sovjetrepublikerna kunde se fram emot chansen att uppleva samma välstånd som länderna i Västeuropa i marknadsekonomins och informationsteknologins tecken. Eller?

Analys

Vad hände sedan då? Hur gick det för det enade Tyskland och för resten av de före detta Sovjetstaterna? En sak är helt klar; d...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Det kalla kriget

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2004-04-20

    Vilket jättebra arbete. Det ha

  • Inactive member 2005-01-03

    trevligt med komplimanger! tac

  • Inactive member 2005-04-06

    Hur kan detta klassificeras so

  • Inactive member 2007-09-19

    Ett fruktansvärt bra arbete om

  • Inactive member 2008-03-11

    hej vad fick du för betyg ?

  • Inactive member 2008-03-15

    hejsan jag undrarditt arbete v

Källhänvisning

Inactive member [2003-01-05]   Det kalla kriget
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1509 [2018-11-16]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook