Nordisk mytologi

13 röster
59974 visningar
uppladdat: 2003-01-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag har valt att skriva om Svensk mytologi. Detta för att jag blivit nyfiken efter att ha läst om den grekiska mytologin. Finns det några liknelser och samband dem emellan, eller är det två helt olika berättelser? Min nyfikenhet drev mig till försöka att bilda en egen upp-fattning. Jag tänkte börja med att berätta för om den nordiska mytologin.

Ginnungagap

Jag ska nu berätta för er hur allting skapades från början, i det stora hela. Väcks din nyfi-kenhet, rekommenderar jag dig att läsa vidare i alla de böcker som finns om den nordisk mytologin.

Är du beredd, för nu börjar vi resan genom mytologin!

I begynnelsen fanns det bara ett stort gapande hål. Det var så stort att det räckte åt evighetens alla håll. Så stor att hur många världar som helst skulle kunnat fått plats inne i gapet. Detta väldiga gap kallades för Ginnungagap.

Gapet hade ingen form, men var med all sannolikhet inte tomt. Det var bara gudarna själva som visste dess hemlighet.

På ena sidan fanns eldens land, som kallades Muspellheim, vilket betyder ”världsförstörarnas hem”. Allt som fanns där brann, och lågorna var väldigt våldsamma. Inte ens våra gudar kunde vara där. Vet du varför? Jo, där bodde de väldiga eldjättarna! Den vildaste av dem alla var Surt, eldjätten som vaktade eldlandet. Hans hår flammade av lågor, och lavan rann längs med hans kropp.
På den motsatta sidan fanns en kall och frusen mark. Endast is och snö fanns där. Den-na plats kallades för Nifelheim. Liksom Muspellheim hade Nifelheim funnits i all oänd-lighet. I dess mitt forsade alla vattens mäktiga urkälla, Hvergelmer, Den brusande kitteln. En annan stor källa var Elivågor. Den kastade ur sig sina väldiga isblock.
Det är ganska självklart att förr eller senare skulle all eld som strömmade ut i Gin-nungagap, och all denna is mötas. När dessa massor möttes, blev det ett enormt kaos! Det var här som livet skapades. Ur detta enorma kaos skapades en manskropp. Det var en enorm jätte, som växte fram ur virrvarret av eld och is. Han kom att kallas Aurgelmer eller Ymer (kaosjätten) av sina avkommor isjättarna. Ymer låg länge i en blandning av is och eld. Till slut hade han fått en fast kropp, och började att svettas. Ur hans armhålor växte det fram en kvinna och en man. Hans fötter parade sig de och fick en sexhövdad son. Det var från dessa varelser som isjättarna härstammade.
All is var inte förgiftad av eldens gifter, och ur den rena isen smälte det fram en ko. Isjättarna kallade henne för Audhumla som betyder urkon. Hon lät Ymer dia henne, och för att själv få näring slickade hon på isen. Hon lyckades att slicka fram en hel mans-gestalt. Han var otroligt vacker att se på, och gudarna kallade honom Bure. De trodde att han var deras stamfader. Bure fick en son som hette Bur. Bur hade en hustru, Bestla, som var dotter till jätten Böltorn. Tillsammans hade Bestla och Bur tre söner som hette Oden, Vile och Ve.
Alla dessa varelser har skapats i den urtida formlösheten som hette Ginnungagap. En del blev goda som Bure, men en del blev onda. Detta berodde på vilka som blivit påver-kade av giftet från Elivågor.
Som du säkert redan vet, har det onda och det goda alltid haft svårt att leva med var-andra, så det skulle inte gå lång tid innan det uppstod krig mellan de båda.

Världen skapas

Ymers son som växt fram ur hans fötter, kallades för Trudgelmer eller Stordånaren. Han hade en son som hette Bergelmer eller Klippdånaren.
Oden och hans två bröder grälade med Ymer och efter en våldsam strid föll Ymer. De tre släpade hans kropp till mitten av Ginnungagap. Där började de med de fruktansvärda, att stycka upp hans kropp. Blodet forsade ut ur Ymers kropp. Allt hans blod blev oceaner och sjöar. Av de uppstyckade kroppsdelarna skapades kullar och slätter. Hans ben blev till klippor och berg, och hans hår blev till träd och buskar. Ur hans väldiga kropp kröp det dessutom fram en helt ny ras i form av hans likmaskar. Det var dvärgarna.
Nu hade Burs söner skapat jorden. De lyfte upp Ymers skalle på himlen, och befallde fyra av dvärgarna att hålla det uppe. Dessa fyra hette Norr, Söder, Öster och Väster. Där-på tog Oden gnistor från Muspellheim (eldens rike) och kastade upp på himlen för att få lite ljus.
Längst ut på ena kanten skapades ett tillhåll för alla jättar, Jotunheim eller Jättehem. Utav Ymers ögonbryn byggde de en cirkelformad vall, en fästning som de kallade Mid-gård.

Natt och Dag

Nör var den första jätten i Jättelandet. Han hade en otroligt vacker dotter som hette Natt. Hon hann att gifta sig med tre olika män. Den första hette Nagelfare, och med honom fick hon sonen Rymd (Aud). En mörk och molnfri natt kan du se och känna Rymds när-varo säger en del. Du får gå ut själv en natt och känna efter.

Med den andre mannen är det lite otydligt. Hans namn är kort och gott Anar, ”Den Andre”. Hans identitet är lite hemlig. Helt klart är dock att de tillsammans fick en dotter som hette Jord. (Guden Oden hade likaså han en dotter vid namn Jord. Kanske är detta svaret på varför ”Den Andre” var så hemlig?)

Den tredje mannen var av gudasläkt, och hette Delling, som betyder gryning. Han var ljus och vacker. Tillsammans fick de sonen Dag, som också han var otroligt ljus och vacker.

Gudarna gav Natt och Dag varsin vagn med hästar, och sände upp dem på himlen. Detta för att de båda skulle föra fram sina ekipage över himlen. Natt körde först med sin ledarhäst, Rimfaxe. När han tuggade på sitt betsel bildades fradga och skum. När detta föll ner till jorden bildades dagg och vatten droppar på löven, strax före gryning. Däref-ter kom Dag med sin ledarhäst som hette Skinfaxe. Skimret från hans man, och Dags hår, lyste upp hela jorden.
Så gick det till när natt och dag bildades här på jorden. Först rider Natt, och bakom henne kommer Dag.

De fösta människorna skapas

De tre bröderna Oden, Vile och Ve, gick på stranden och betraktade allt det vackra de hade skapat.(ibland kallas Vile Och Ve för Lodur och Höner)

Plötsligt får de se två stockar komma flytande i vattnet. Oden tog tag i en av dem och funderade ett tag. Sedan lade han sin mun emot stocken och andades, och vad tror du hände då?

Jo, barken började att spricka upp, och ur den kom det fram en kvinnokropp. Oden gjorde samma sak med den andra stocken, och en manskropp kom fram ur den. Lodur gav dem gåvan att tänka och att använda sina sinnen. Höners gåva var förmågan att tala. Nu var de första människorna skapade, och de fick namnen Ask och Embla.

Yggdrasil – Världsträdet

Yggdrasil är ett stort träd som rymmer alla nio världar. Trädet är så enormt, att dess gre-nar sprider sig ut över himlen. (Hur jag än letat har jag inte lyckas att finna svaret på hur trädet kom till) Dessutom har Yggdrasil tre rötter som får sin energi från varsin källa. Den ena kallas Urd källa eller Mimers källa. Den vätter ut till Asgård. Här tänker jag för-klara för dig varifrån namnet Urd kommer. Namnet Mimer kommer jag att förklara för dig lite längre fram i berättelsen.

En dag kommer tre systrar till källan. De kom från Jotunheim (jättarnas land) och en del sa att det var Nörs systrar. Nör var som du minns far till Natt, och på så sett hade systrar-na lite i sig av mörkret och månen, och dess tre faser; växande, helhet och försvinnande.

Deras ansikten var täckta av slöjor, så ingen visste om dom var gamla eller unga. De slog sig ner vid källan, och bodde i grottor. De arbetade halva dagen med att sköta om roten. Först tog de vatten från källan och blandade det med lera. Denna deg smorde de sedan in roten med. Degen var så att säga helig, och gav roten all tänkbart skydd den kunde få emot onda krafter. Den lade sig som en slags vit skyddande hinna på roten. Ur detta föddes två svanar, från vilka alla svanar härstammar ifrån.

När de skött om roten för dagen, satte de sig för att spinna sina trådar. Detta var inte vilka trådar som helst utan dessa kontrollerade det förgångna, det nuvarande samt det som skulle komma. Den äldsta systern hette Urd, vilket betyder Det-som-var, mellan-systern hette Verdandi som betyder Det-som-är, och den yngsta Skuld, som betyder Det-som-ska-komma. Tillsammans kallas de tre för Nornorna, vilket betyder ödena. Från och med att de kom införde de tiden i världen, vilket betydde att nu skulle alla börja att åld-ras. Ingen kunde stoppa detta.
Deras hem var heligt av tre skäl. Att de vårdade roten, att de spann livets och dödens tråd och att asarna var där för att skjuta upp deras egen dom och världsförstörelsen.

Endast en gång höjde en av systrarna sin röst, (de viskade alltid) och sa:
- Gudarnas uppgifter är inte lätta! Och de gjordes allt svårare eftersom ondskan kom till gudarnas hem. Ondskans namn är Loke. (Du kan läsa om honom lite längre fram i berät-telsen)
Den andra roten leder till Nifelheim, där det bubblar vid den vilda källan Hvergelmer. Roten är mycket slämmig och mörk, och luktar mycket illa. Vid denna källa finns draken Nidhögg, ”Den förfärliga Huggaren”. Dessutom finns där en massa ormar, bland annat Giftand, Gravulven och Rotgnagaren. Du kan själv förstå hur illa de skötte om roten. Hela dagarna blåste de ut sitt gift över den.

Den tredje roten ligger vid Mimers Källa, enligt vad jag har lyckats att läsa mig till. Dessutom vätter den ut till Jotunheim, Jättarnas land.

Denna teori spricker eftersom Mimers huvud kommer att läggas vid Urds källa senare. Någon förklaring till detta tycks inte gå att finna, kanske ligger dessa rötter så pass nära varandra, att de genom tiden blandas ihop.

Hel, Underjordens rike

Alla vägar nedåt, leder till Hel, Underjorden. Vägen ner var kantad av mörka klippor och kalla vindar. Man ryser vid blotta tanken, eller hur?

Självaste porten in till Hel heter Gnipahålan. Utanför den vaktar Garm, som var en morrande och mycket blodig hund. Blodet på hans bringa kommer ifrån de som ska in till Hel. Tack och lov, för att Gorm var fastkedjad vid porten. Man kan aldrig veta vart han skulle springa och jaga annars...

Det fanns en ö i underjorden som hette Nastränderna, Likstränderna. På den fanns en tortyrkammare, som aldrig hade sett solens ljus. Väggarna ser ut att vara sammanflätade, och det är de mycket riktigt också. Men tittar man noga kan man se att de är ihopflätade av, ve och fasa, ormar! Deras gift droppar ner på dem som syndat, och befinner sig i tor-tyrkammaren.

Det fanns även ett varv på Nastränderna. Där byggde de ett jättelikt drakskepp som de döpte till Nagelfar. Om man kom till Hel och hade långa naglar fick man genast klippa av dem. Dessa naglar, från de döda, användes till att bygga skeppet. Därav namnet Nagelfar. Detta skepp kommer att ha en grym rorsman, den dagen skeppet seglar iväg. Vem det är, får du veta lite längre fram i berättelsen.

Drottningen i detta kusliga rike heter Hel, och hon var hisklig att se på, blek som döden själv. Hennes mor var jättinnan Angerboda.

Oden, och asarna i Asgård
I tidernas morgon, var allt nytt och bra, och gudarna njöt av sitt liv. Tiden fanns men den saknade mening. Alla gudar, gudinnor och asar med Oden som far och Frigg som moder, var en enda stor ung familj. De behöll sin ungdom med hjälp av Iduns äpplen. Idun vak-tade sina magiska äpplen noga, men gav asarna ett varje dag. På så sett behöll de sin ungdom.

Oden hade låtit bygga en borg på den högsta bergstoppen i Asgård. Därifrån kunde han se över alla nio världarna. Från Asgård högst uppe i Yggdrasils grenar till Hel i underjor-den. Däremellan fanns vanagudarnas land, ljusalvernas och svartalvernas land, männi-skornas, dvärgarnas, is och bergjättarnas samt eldjättarnas land.

Oden hade två följeslagare som var två fredliga vargar. Dessutom hade han till sin hjälp två korpar, Hugin och Munin. De satt på hans axlar och skådade över världarna. Varje gryning gav de sig iväg, och de kom tillbaka till frukost och berättade då för Oden vad de sett.

Oden kunde även se sin makas borg, Fensalar. Tillsammans hade det flera barn. Deras äldste son var Tor. Han var god, men handlade först och tänkte sedan. Människorna tyckte mycket om Tor eftersom han gav dem fina skördar. Han for fram över himlen i sin vagn som drogs av hans två bockar, Tanngnjost och Tanngrisne. Han dundrade med sin hammare, varpå det blev åska, och med åskan följde regn som gav människorna sina skördar. Tors hammare hette Mjölner, och kom alltid tillbaka till Tor när han kastade iväg den. Han hade även ett styrkebälte som gav honom dubbel styrka när han spände det. Han tredje skatt var hans järnhandskar. Dessa var han tvungen att bära när han tog emot Mjölner.

Tor bodde i en borg som hette Bilskirner tillsammans med sin hustru Sif, vars hår var av renaste guld. Borgen hade femhundrafyrtio rum och var den största byggnaden man känner till.

Oden och Friggs andra son hette Balder. Han älskade allt och alla. Han bodde i Brei-dablick tillsammans med sin maka Nanna. Deras bror Höder var blind, och längre fram ska du få veta hur hans blindhet används för att bringa sorg över Asgård. Deras fjärde son var Tyr. Han var den tappraste och djärvaste av alla asar.

I asgård bor även Heimdall, som kallades den vite guden. Ingen vet säkert var han kommer ifrån. Han står vakt vid bron Bifrost, så att han kan varna när jättarna kommer. Han har med sig ett horn, Gjallarhornet, i vilket han ska blåsa när Ragnarök, asarnas un-dergång stundar. Detta horn hörs över alla de nio världarna.

Loke – Ondskan själv

Loke var den vackraste av dem alla, men hans lömska ögon avslöjade honom. Den svarta blicken sade att han var alltigenom ond.

Varför tog då Oden emot honom? Som du vet lockas de flesta av oss ibland av det vackra och onda. Tänk själv på barnen som har så svårt att låta bli den vackra elden. Vacker att se på, men rör du den bränner du dig!

Lokes hustru i Asgård var Sigyn, men han hade tre barn med en jättinna som hette Angerboda. Hon hade en dotter som hette Gerd, tillsammans med jätten Gymer. Dottern var lika snäll som hon var vacker (senare skulle Frej komma att bli förälskad i Gerd). Dock kunde hon inte undgå smittan från moderns ondska. Hon bar inte själv någon skuld, men skulle komma att bringa olycka över alla asarna.

Gudarna förvisade Angerboda till Järnskogen. Det var en mörk och dyster skog som låg öster om Midgård. Där födde hon Lokes första son, den hemska ulven Fenrir. Gudarna lät honom växa upp i Asgård eftersom det var just Lokes son. Dock skulle de senare komma att ångra sig.

Den andra sonen son föddes var en blandning av orm och drake. Han omslingrade hela Midgård, och Oden fick ta till all sin gudakraft och kastade ormen i havet. Sedan dömde han honom att för alltid vältra sig där, med sin stjärt mellan sina käftar. Detta för att han inte skulle kunna växa mera. Han var så stor att en del sjömän trodde att han var en ö, när de såg hans kutiga rygg. Ibland lade en del till på honom, och upptäckte inte sitt misstag förrän han rörde på sig. De förstod då att de mött Midgårdsormen, som han kom att kal-las, och kunde vara lyckliga om de kom levande därifrån.

Sedan födde Angerboda en dotter. Hon döptes till Hel och kastades ner till Underjorden där hon blev drottning.

Vilka var dessa Vaner då?

Vanerna tillhörde en mäktig gudaras, och bodde öster om Asgård. Vanaheim låg högt uppe i Yggdrasils grenar. Den betydelsefullaste av alla vaner var Njord som var sjöfar-tens gud. Njord hade ett tvillingpar som hette Frej och Freja. De styrde över allt som växer.
En gång gjorde Frej något otroligt dumt. Hans var med sina föräldrar på besök hos Oden. Njord och Oden talade med varandra länge och väl. Frej blev då så uttråkad, att han klättrade upp på Odens örnnäste, tronen och blickade ut. Då fick han syn på Gerd, Angarbodas vackra dotter. Han blev helt ifrån sig över detta, och när gudarna fick veta att han ville ha Gerd till sin hustru fruktade de det värsta.
Om Frej inte fick Gerd skulle han tyna bort och dö av olycklig kärlek. Då skulle även naturen dö, eftersom han var fruktbarhetens och kärlekens gud. För att Gerds föräldrar skulle tillåta ett giftermål, ville de ha Frejs svärd som brudgåva.



Svärdet var magiskt och kunde strida på egen hand. De måste ha det på sin sida vid Ragnarök, vilket det också var tillverkat för. Detta spelade ingen som helst roll för den olycklige Frej. Han bad sin barndomsvän och tjänare, Skirner om hjälp.
Skirner såg att naturen höll på att dö, och frågade vad han skulle göra. Frej sa att han skulle ta Odens häst, som var den enda som kunde ta sig genom eldarna som omgav Gerds boning, och hämta henne. Skirner förstod att han inte hade något val, så en mörk natt smög han in och tog hästen Sleipner. Så bar det iväg.
- Vem är det som kommer ridande genom rymden, sa jätten Gymer. Han var Gerds far, som du kanske minns. Skirner förklarade vem han var, och varför han kommit. Gerd som hörde detta kom då ut, och Skirner började att erbjuda henne olika ting till brudgåva. Ing-et tycktes vara bra nog för henne, så då började han att hota henne. Han ville inte för allt i världen lämna ifrån sig det magiska svärdet.
- Brudgåvan är alltjämt Frejs magiska svärd sa Gerd. Och så blev det. Frej och Gerd gifte sig senare på ön Barre.

Freja

Freja var Frejs tvillingsyster och kärlekens gudinna. Hennes borg hette Sessrumner, och vem som helst var välkommen dit. Själv tyckte hon om att resa med sin tvåhjuliga kärra. Den drogs av kattor som var stora som lejon. Hennes man hette Ottar.

Vanerna och Asarna krigar

Alla levde de ett behagligt liv tills en dag då det blev krig mellan asarna och vanerna. Detta var det värsta av alla slags krig eftersom släktingar skulle komma att lyfta svärd emot varandra. Orsaken sägs vara att Oden en dag fick reda på att Frej suttit på hans tron, och att Skriner tagit hans häst. Han blev dock mest rasande när han fick veta att jättarna nu hade Frejs magiska svärd. Oden började nu att smida en plan om hur han skulle bli av med Angerboda, som han tyckte bar skulden för allt. Hon var ju en häxjättinna och hade gjort detta i ondo.
Hur skulle de nu bli av med henne då? Oden visste att man bränner häxor, och utav detta utformades en plan. De bjöd in henne till en fest, som hon tackade ja till. När hon kom slogs gudarna av hur vacker hon var. Endast Loke kunde vara vackrare. Hualigen, för onska och skönhet, eller hur?
Gudarna höll festen, som var hennes begravningsfest i Valhall. När alla hade ätit upp grep de henne och brände henne på ett spett. Hon spottade och väste fast hennes kropp var förkolnad. De fick bränna henne flera gånger, och vid tredje försöket hittade Loke hennes klappande hjärta, och svalde det. Han kände hur ondskan började att välla ut inne i hans kropp, och han rusade iväg till Järnskogen.

För vanerna skull spelade det ingen roll att hon varit en häxa, hon var ändå Gerds mor. Vanerna önskade gottgörelse för hennes död men asarna vägrade. Oden kastade sitt spjut över deras huvud, och detta var att betrakta som en krigsförklaring. Båda sidorna var starka, och det blev ingen som segrade. Man hade istället ett nytt rådslag där de kom fram till att de kunde byta gisslan med varandra. Detta skulle göra att de kunde förvissa sig om gott uppförande från bådas sidor.
Asarna Mimer och Höner gick till Vanaheim, och vanerna gav asarna Frej och Freja. (samt Frejs hustru, Gerd)
Vanerna insåg snart att Höner inte var lika begåvad som Mimer. De tyckte att de blivit lurade och grep Mimer, varpå de högg av hans huvud och sände tillbaka det till asarna.
Oden blev alldeles ifrån sig, och höll Mimers huvud vid liv genom att smörja in det med örter. Sedan skickade han det till Yggdrasils rot som låg vid Jotunheim. Huvudet drack av källan, som kom att kallas Mimers källa. (läs Yggdrasil – Världsträdet)
Första gången som Oden reste och bad Mimers huvud om råd, fick han veta att visdom inte är gratis. Han kunde få all Mimers råd, om han offrade sitt ena öga, vilket han också gjorde.
När Oden färdades i människornas värld utgav han sig för att vara en vandrare med ett öga.

Hur murarna i Asgård blev till

Efter kriget mellan asarna och vanerna, såg asarna att deras murar blivit alldeles förstör-da. Bäst som de stod där och tittade, kom en väldig man ridande på sin enorma hingst.
- Jag ser att ni behöver en byggmästare, sa han. Jag är en ypperlig sådan, och priset är lågt.
Gudarna hade aldrig förr sett denna man, och var lite avvaktande emot honom.
- Jag bygger upp dessa murar igen inom en årstid, om jag bara får ha min häst till hjälp. Priset är gudinnan Freja samt solen och månen, sa han.
Gudarna funderade ett tag. Visst behövde de hans hjälp, men priset var högt. Vi antar det, sa Loke, och sedan skapar vi hinder som gör att han aldrig hinner färdigt. Då slipper vi att betala honom. Sagt och gjort, de lät mannen starta sitt arbete.
Gudarna blev alldeles ifrån sig, när dom såg hur han arbetade. Vilken kraft! Hingsten var enormt stark, och slet med de väldiga klippblocken. Hur skulle de nu kunna rädda Freja och de andra? De samlades till ett rådslag, och alla undrade vem det egentligen var som hade övertalat dem att sätta Freja på spel. Allas blickar gick till Loke. Givetvis var det han. Nu blev han hotad med döden, om han inte ordnade till detta. För första gången var Loke rädd, och han förstod att de menade allvar. Vad skulle han nu hitta på?
Nästa morgon när byggmästaren och hans hingst, som hette Svadelfare startade sitt ar-bete satt gudarna och tittade. Plötsligt dök det upp en smäcker och vacker märr, vilken Svadelfare fick syn på. Innan mannen hunnit reagera slet sig hans häst och sprang efter märren.

Mannen sprang efter. Gudarna blev genast mer hoppfulla, för det var endast tre dagar kvar av den tid mannen hade på sig.
När det endast var en dag kvar dök mannen upp tillsammans med sin häst! Ve och fasa, nu var allt förlorat. Till gudarnas förvåning ville inte hästen arbeta. Han var som förbytt. Byggmästaren blev alldeles rasande då han förstod att de inte skulle hinna. Han blev så arg, att han återtog sin verkliga gestalt och blev jätte! När gudarna såg att de blivit lurade, struntade de i sitt löfte och kallade på Tor.
Tor blev fruktansvärt arg när han fick se jätten, och slungade iväg Mjölner så att den träffade honom i huvudet. Huvudet gick i flera bitar av det väldiga slaget, och kroppen störtade ner i Nifelheim.
- Jag tycker inte om jättar, sa Tor.
Följande dag återkom så Loke. Han var väldigt trött, och efter ett tag födde han ett grått föl med åtta ben. Oden tog fölet till sig och kallade det Sleipner.

Iduns äpplen, och hennes bortrövande

En dag var Oden, Loke och Höner ute och gick. De gick länge, och framåt kvällen kände de att de var hungriga. De jagade då rätt på en oxe, som de tänkte grilla. Hur de än grilla-de och grillade tycktes köttet aldrig bli klart.
- Vad är det för fel med oxen, sa Loke.
Knappt hade han hunnit fråga, så sa en röst från trädet:
- Köttet kommer inte att bli stekt förrän jag säger till. Dessutom vill jag ha min del av oxen! Rösten kom ifrån en väldig örn som satt allra högst upp i trädet. Det var en för-klädd jätte, men det kunde gudarna inte veta. De funderade ett tag, och bestämde sedan att visst skulle de dela med sig av köttet.
Och vipps – så var köttet färdigt! Lika fort åt örnen upp alltsammans, och endast oxens skelett hängde kvar på spettet. Loke blev rasande och kastade spettet med all sin kraft mot örnen. Innan någon egentligen hunnit förstå vad som hände, tog örnen Loke i sina klor och flög rakt upp i skyn. Loke bad för sitt liv, men örnen ville ha något mera för att inte släppa honom rätt ner i marken. Han ville ha Idun och hennes förtrollande äpplen. Loke var nu så rädd, att han lovade örnen detta. Ännu en gång hade Loke ställt till det. Skulle han klara sig ur det här?
Idun gick och småpratade med sina äpplen, då Loke kom på besök. Han frågade ifall hon ville följa med honom på en promenad, ty han hade hittat lika fina äpplen på andra sidan av bron Bifrost, sa han. Detta hade Idun så svårt att tro på, så hon slog följe med honom för hon ville se dem själv. När de passerat Heimdall vid bron, skyndade de sig in i skogen. På himlen över dem svävade en jätteörn... När de båda var utom synhåll för Heimdall, dök örnen ner och tog Idun och hennes skrin av askträd som innehöll de ma-giska äpplen hon tagit med sig. Loke smög sedan tillbaka, och aktade sig noga för att nå-gon skulle se honom.

Asarna blev utom sig när de inte fick sina föryngringsäpplen. Vart kunde hon ha tagit vä-gen? Loke blev som vanligt misstänkt, och han erkände vad han hade gjort. Nu var asar-na inte roliga att tas med. Loke fick allt lov att reda ut detta, vilket han lovade att göra om han bara kunde få låna Frejas fjäderskrud. Med hjälp av den kunde dess användare för-vandlas till en hök. Det fick han, så han gav sig iväg.
När han kom fram till jättarnas land, fann han snart Idun. Vilken tur han hade, för jätten Tjatse (som var den förklädda örnen) var ute och fiskade. Hans dotter Skade var däremot hemma, och såg hur Loke förvandlade Idun till en nöt och flög iväg med henne. Skade larmade genast sin far som satte av efter Loke. Hur skulle detta gå?
Loke visste att hans hökdräkt inte var lika snabb som Tjatses örnskrud. Från murarna såg gudarna den skräckfyllda flykten, och förstod att det var Loke. Freja visste också att hennes dräkt inte skulle klara av att flyga ifrån örnen. Alla var utom sig av oro, utom Tyr. Han höll huvudet kallt och befallde alla att samla så mycket spån de kunde få fram. Spå-net skulle läggas i en hög på murkrönet. Alla hjälpte de till, fast ingen förstod riktigt var-för.
När de var klara och blickade ut, såg de hur örnen sträckte fram sina gripklor mot hö-ken. Höken var så gott som framme vid muren, och gjorde en sista ansträngning. Det var det som räddade Loke och Idun.
Loke flög över muren, och när örnen passerade muren kastade Tyr en eldsticka i spå-net. Örnen blev endast aska, och Idun var räddad.
Borta vid horisonten såg de att det kom någon mera. Vem kunde det vara? Det var Skade som kom, klädd i full vapenskrud. Hon ville ha gottgörelse för sin fars död. Loke kom återigen med ett förslag. Det var att hon skulle få välja sig en make av gudarna. Dock genom att endast se deras fötter. Alla gudarna radade upp sig och blottade sina fötter.
- Jag tar den här, sa Skade, och pekade på ett par fina fötter. Dessa fötter är vackra och välskötta, och inget kan vara fult på Balder, som är den jag vill ha! Dessvärre var det Njords fötter. Eftersom han var havets gud, och brukade vada i vattnet, var hans fötter de renaste av dem alla.

Oden samlar krigare i Valhall

Oden, som kunde se in i framtiden med hjälp av Mimers vishet, visste att domedagen skulle komma. Den skulle kallas Ragnarök. Eftersom Oden var så pass vis, så förberedde han sig inför striden. Detta gjorde han genom att samla de bästa krigarna hos sig.
Alla tappra män som stupat i Midgård kom till Oden och hans Valhall för att återupp-stå. Där fick de äta upp sig ordentligt och öva på att strida. Varje dag gick de ut och slogs och stred så blodet sprutade. Frampå kvällen skedde ett under, allt blod torkade upp, och alla blev ”hela” igen. Därefter gick de in i Valhall och åt och drack hela natten lång. Des-sa krigare blev hämtade av den kvinnliga armé som Oden hade. De kvinnorna kallades för Valkyriorna. Det var även de som serverade all mat till dem i Valhall.

Du kanske undrar hur maten kunde räcka till alla dessa män. Det är så att de hade en gris som de slaktade varje kväll, och hans kött tog inte slut förrän den siste krigaren ätit klart. Varje kväll återuppstod grisen, för att grillas på nytt nästa kväll. Det finns en jättelik get som heter Heidrun också. Hon går omkring på sina bakben och serverar krigarna mjöd ur sina båda spenar.
Det var nog på sin plats att träna krigare, för det var inte bara Oden som förberedde Ragnarök. I underjorden, som du kanske minns, bygger de ett väldigt skepp av naglar, Nagelfar. Det är så stort att alla mördare, äktenskapsförbrytare och andra från Hel kom-mer att få plats på det.

Kung Vikar

Jag ska nu berätta om en vikingakung som bad Oden om vind till sitt skepp, kung Vikar. Om Oden hjälpte honom lovade han att offra en av sina män till Ragnarök. De skulle dra lottom vem det skulle bli, och även Vikar skulle delta. De fick sin vind, och så skulle de dra krigaren. Det ville sig inte bättre än att det blev kung Vikar själv!
De andra ville inte detta, så de tänkte ut ett sett att lura Oden. De band Vikars snara väldigt löst runt hans hals, och lade den andra änden över en gren. Då en av männen skulle slå bort stödet under hans fötter sa han; Nu skänker jag dig till Oden, och genast förvandlades hans käpp till ett spjut! Detta spjut borrades in i Vikars bröst, och därpå spändes snaran, varpå kung Vikar for upp i trädet som en död och sårad man.
Oden var hård men rättvis, och man ska akta sig för att försöka att lura honom.

Hur det gick till när Tyr förlorade sin hand

Gudarna som hade gjort sig kvitt den hemska Hel och den stora Världsormen, hade nu ett stort problem kvar. Det var vad de skulle göra med den hemska Fenrisulven, Lokes av-komma. När han var liten var han söt som de flesta små, men snart hade han vuxit sig allt större och var inte alls lika söt längre. Han krävde en halv ko varje dag till föda, och naf-sade i allt som kom i hans väg.
Gudarna funderade över vad de skulle göra. Hans tänder växte snabbare än något annat de sett, och de ville inte möta honom i strid en vacker dag. Kanske kunde de sätta på ho-nom en kedja, för att hålla honom på plats. De tillverkade en så stor kedja de kunde, och Tyr gick till ulven för att fjättra honom. Tyr var nämligen den enda som ulven pratade med, eftersom det var han som gav honom mat.
- Vi vill se hur stark du är, sa Tyr. Låt mig få kedja fast dig och se hur lång tid det tar för dig innan du slitit dig loss. Ulven godtog detta, och Tyr kedjade fast honom. Ulven gäs-pade lite och när han då sträckte sig föll kedjan av honom.
De gjorde en ny starkare kedja, och Tyr lurade ulven att göra om samma sak igen. Ul-ven behövde inte anstränga sig mycket för att komma loss. Vad skulle de
nu göra? De visste att Fenrir skulle komma att orsaka gudarna obotlig skada i framtiden. De måste göra något!

Oden visste att det fanns en duktig smed bland dvärgarna, som bodde i svartalvernas land. Han sände iväg Skriner, Frejs tjänare och barndomsvän, för att fråga honom om hjälp. De fick ett ja till svar, men tillverkningen skulle ta en månad.
När Skriner for tillbaka för att hämta kedjan, blev han förskräckt! Det var endast en tunn tunn tråd! Detta skulle aldrig hålla den starka ulven!
Dvärgen sa att den var tillverkad av ljudet från en katts buller, en kvinnas skäggväxt, ett bergs rötter, en björns nerver, en fisks andetag och fågelspott. Detta skulle orka hålla ulven, det lovade han dyrt och heligt. Skriner sa att inget av dessa ämnen fanns, och att det var omöjligt att göra något av. Men han visste att gudarna trodde på detta, så han tackade för hjälpen och for hem igen.
Gudarna blev lite illa till mods när de såg den tunna tråden, men det var ändå värt ett försök. De reste till Fenrirsulven och berättade att i underjorden fanns en ö som hette Lyngve. Där fanns en så fet och saftig boskap att han skulle få sitt livs bästa måltid om han följde med. Priset på detta var att de skulle få prova den tunna silkestråden på hans ben.
När de kom fram sa gudarna att boskapen visade sig när de fått sätta tråden runt hans ben. Ulven var lite misstänksam, och sa att visst, men då ville han ha en av gudarnas hand i sin mun som pant, ifall de försökte att lura honom. Ingen av gudarna ville lägga sin hand i hans väldiga käftar, det såg allt för otäckt ut. Tyr som var tapperheten själv, la-de till slut in sin hand i munnen.
De andra gudarna band fast ulven, både i hans bakben och i frambenen. Och vet du vad? Den tunna tråden höll! När gudarna såg att han var fast, skrattade de av lättnad. Den enda som inte skrattade var Tyr, för han hade just förlorat en av hans händer.
Ulven slog med sina käftar vilt omkring sig, så för att skydda andra satte gudarna in två svärd i hans käft. Handtagen låg emot hans underkäke, och spetsarna emot hans överkä-ke. Så kom Fenrir att stå fram tills Ragnarök.

Tor får sin hammare, Mjölner

Loke hade väldigt svårt att sova en natt. Onskan kröp i hans kropp, och han gav sig ut och gick. Efter ett tag kom han fram till Tors och Sifs borg. Tor var bortrest och jagade jättar och troll, så Loke klättrade in till Sifs sovrum. Vad som drev Loke till det han nu skulle komma att göra är svårt att förstå.
Han tittade på Sifs vackra hår som var av renaste guld. På hennes bord låg en sax som Loke tog och gick fram till henne. Steg för steg klippte han av hennes vackra hår tills hon var alldeles skallig.
När Tor kom hem till sin vackra hustru blev han ursinnig! Han skulle döda den som gjort henne så illa. Tor letade efter bevis, och till slut fann han Lokes sandal utanför sov-rumsfönstret. Tor fick tag i honom och Loke började som vanligt att erbjuda fina gåvor, om Tor bara lät honom gå. Han lovade att ordna ännu vackrare hår till Sif och en gåva till Tor själv.


Loke ger sig iväg till dvärgarna, som hade en gammal skuld till honom. Nu skulle de få betala tillbaka. Som du kanske minns efter berättelsen om Fenrirulvens tråd, är dvärgarna konstnärer som med hjälp av trolldom kan göra det mest otroliga. Loke fick dvärgarna att tävla med varandra om att göra de dyrbaraste gåvor, och på så sett fick han med sig flera dyrgripar hem. Loke kom tillbaka med sina gåvor, och undrade ifall gudarna skulle för-låta honom
Oden fick en guldring, som gav åtta lika dana ringar var nionde natt, och ett spjut, som hette Gungner. Frej fick en galt, Gyllenborste, som skulle ta honom över hav och genom luften bättre än någon häst, och ett skepp som hette Skidbladner. Sedan fick Tor guldhå-ret till sin maka och hammaren. Den skulle alltid komma att träffa sitt mål, och skulle alltid återvända tillbaka till dess ägare. Gudarna satte sig och hade rådslag en stund, om Lokes gåvor var nog för att skona honom.
Gudarna ansåg att hammaren var den bästa av alla gåvor, den skulle vara bra i striden mot is och bergsjättarna. De förlät honom vad han gjort, och lät honom gå.
Dvärgarna, som Loke lurat att tävla vid tillverkningen däremot var inte glada. De skulle komma att straffa Loke genom att en av dem, Brokk, sydde fast en läderrem genom hans läppar. Denna rem kallades för Vartare, och hur Loke än försökte tog det lång tid innan han kunde knyta upp den, och börja att prata igen. Detta tyckte gudarna var skönt, för det var en tid då Loke inte kunde ställa till bekymmer.

Mjölner blir stulen

Under en av Tors alla utflykter blir hans hammare stulen. Hur han än letade kunde han inte finna den igen. Då ber han Loke om hjälp, kanske är det för att han i grund och bot-ten misstänker att Loke vet något om stölden. Loke säger att om Tor ordnar så att han får låna Frejas fjäderskrud, ska han skaffa tillbaka hammaren. Den kan endast finnas i jättar-nas land.
Eftersom Freja tycker mycket om Tor, lånar hon ut sin dräkt till Loke, som beger sig av mot Jätternas land. Det verkar som om Loke vet precis vart han ska leta, för han flyger direkt till jättarnas hövding, Trym. Loke får veta att det var Trym som tagit hammaren, och att den är gömd åtta dagars resa ner i marken. För att återfå den, måste Freja gifta sig med honom.
När Loke berättade detta hemma i Asgård, så vägrade Freja. Tor valde då att klä ut sig till Freja, och följa med Loke till Jättarnas land. Trym såg att hon var på väg, och rustade upp för bröllop. Likaså befallde han att hammaren skulle hämtas. När Loke och Tor kom fram, så gifte sig Trym med den han trodde var Freja. Efter det lades hammaren i Tors knä som en bröllopsgåva. Tor log, och tog tag i hammaren. Då han fick kraften från den, blev det ett hastigt slut på både bröllop och Tryms släkte.

Balders död

En natt hade Balder en hemsk dröm. Han drömde att han skulle dö inom en snar framtid. Oden som fick höra talas om den, tog denna dröm på fullaste allvar. Hur skulle han kun-na hindra detta?
Oden satte sig på sin tron, och blickade ut över sina nio världar. Då fick han syn på en avlägsen plats som låg i ett ödsligt hörn av Nifelheim. Där låg Völvas, en gammal siers-kas gravplats. Han förstod då att det var dit han skulle resa, för att rådfråga hennes ande. Tidigt nästa morgon sadlade Oden sin häst, Sleipner, och gav sig iväg ner till underjor-den. Resan gick ner längs med de mörka klipporna, och de kalla vindarna som fanns ut-med vägen ner till Hel.
Garm skällde och morrade vid ankomsten, men när han såg den åttafotade hästen för-stod han vem det var som hade kommit. Han kröp gnällande bort från porten och lät Oden passera. Sleipner tog Oden genom det kusliga riket. Överallt såg han att det var liv och rörelse. Det verkade som om de väntade en betydelsefull gäst.
När han var framme vid gravarna, spände han all sin gudakraft, uttalade trollformler och magiska runor, och sa att gravens invånare skulle resa sig och tala med honom. Plötsligt började dimman att lätta och han kunde skönja ansikten som svävande lugnt och stilla över alla gravar.
- Vad är det för en man som väcker mig ur min grav, sa Sierskan.
- Jag är Vegtam, son till Valtam, sa Oden Jag vill veta varför borden dukas upp i Hels boning. Vem väntar ni på?
- Dina runor är kraftfulla, Vegtam. Ölet bryggs och mjöden skummar för Balder, Odens son.
- Vem dräper Balder, fortsatte Oden.
- Den blinde guden Höders hand kommer att föra den ödesdigra kvisten, ovilligt har jag nu talat, nu vill jag tiga, sa Sierskan.
- Vänta, vänta! ropade Oden. Säg mig först vem som kommer att hämnas Balders död.
- Mön Ring kommer att bära Odens son Vale. Detta barn kommer varken att tvätta sina händer eller kamma sitt hår innan han fört Balders dräpare till begravningsbålet. Låt mig nu sjunka till vila.
- Vid de magiska runorna befaller jag dig att svara på min sista fråga: Vilket är det sista ord som Oden ska viska i sin sons öra?
- Du är inte Vegtam, Valtams son! Bara Oden vet att han kommer att ge ett budskap till den döde Balder och endast Oden vet vilket budskapet är. Du är Oden! Oden! Oden!
Efter det reste en sorgsen Oden hem igen. Väl hemma bad han och Freja alla varelser att lova att inte på något vis skada Balder. Vilket de alla ställde upp på. Detta gjorde i sin tur det att gudarna brukade roa sig med att försöka skada Balder. Vad de än gjorde, så reste han sig upp igen utan en skråma på sin kropp.
En dag kom en gammal gumma till Friggs hus. (Här finns det olika åsikter om det var till Friggs eller kanske Frejas hus) De kom att prata om verkligen allt hade lovat att inte skada Balder. Frigg berättade då att misteln, som var liten och svag, inte hade lovat detta.

Gumman som i själva verket var den elake Loke, gick genast ut och skapade ett spjut där han fäste en mistel i spetsen. Sedan begav han sig till gudarnas mötesplats, där de fortfa-rande stod och kastade allt de hade och ägde mot Balder. Utanför ringen av gudar stod den blinde Höder.
- Varför är du inte med i leken, sa Loke.
- Därför att jag inte ser, och att jag ändå inte har något att kasta, sa Höder.
- Jag har ett spjut du kan få, sa Loke. Sedan kan jag leda dig fram.
Loke hjälpte honom fram, och Höder tog spjutet och kastade. Det träffade Balder rakt i hjärtat, och han föll död till marken.
Det var Frigg som sa de första orden efter den fruktansvärda händelsen. Hon frågade vem som skulle kunna tänka sig att ta reda på vad Hel önskade för att de skulle få tillbaka Balder. En av Oden och Friggs söner, Hermod sa att han var redo att göra det, och så gav han sig iväg. ( i vissa berättelser är det sonen Vale)De andra tog Balders kropp till hans skepp, som de gjorde en grav på. Sedan satte de eld på skeppet. Innan de skickade ut det på havet, hoppade Balders maka, Nanna ombord. Hon ville inte tillåta Balder att resa en-sam. Sedan följde en rad ceremonier för att hedra Balder medan skeppet sakta seglade ut till havs. Elden började sprida sig, och snart var skeppet helt övertänt. Om det sjönk, eller trillade över horisonten vet gudarna inte, men till slut var hon utom synhåll.
Hermod reste i nio dagar innan han kom fram till floden Gjall, och dess bro, Gjallar-bron. Där vaktade en mö som hette Modgunn.
- Vad för dig ner till Hel? Du bär inte en död mans blekhet, sa hon.
- Jag kommer för att söka efter Balder. Har du sett honom? sa Hermod.
Hon svarade att han hade redan passerat, och sedan gav hon Hermod en vägbeskrivning ner till Hel.
När han var framme fick han träffa Balder och Nanna. Han förklarade för Hel hur mycket alla älskat Balder, och bad att hon skulle låta honom fara tillbaka. Hel svarade att Balder skulle få komma tillbaka, om allt levande visade sin sorg genom att gråta. Her-mod slösade ingen tid, utan for genast tillbaka och bad alla att gråta över Balders död. Gudar, människor, djur, stenar, träd och varje metall var villiga att gråta för Balder. Då fick han syn på en häxa i en grotta. Tänk att jag höll på att missa henne, tänkte Hermod. Så gick han fram till henne och förklarade vad han ville. Häxan tittade upp på honom med ögon hårda och torra som stenar och sa:
- Jag heter Tökk, och om du tror att jag ska gråta över Balder tror du fel. Jag har aldrig älskat honom, varken som levande eller död. Låt Hel behålla honom!
Detta gjorde att Balder blev kvar i underjorden och att gudarna var otröstliga. De förstod dock att häxan Tökk inte var någon annan än Loke, ingen kunde vara ondare än han. I sitt ursinne bestämde de sig att för alltid göra sig av med honom.
Loke förstår att detta kommer gudarna aldrig att förlåta. Han ger sig av till en damm, och förvandlar sig till en lax. Gudarna hittar honom givetvis, och de fångar efter ett tag in honom i sitt nät. Tor lyfter upp honom ovanför vattenytan, och befaller att han ska för-vandla sig tillbaka till den ondskefulla skepnad de känner igen. Tor skulle lätt ha kunnat döda honom där, men gudarna var överrens om att döden var ett för milt straff för Loke.
Det ger sig iväg till en avlägsen plats, inte långt ifrån där de kedjat fast Fenrisulven. Där tar Tor tre stora klippblock och ställer dem på en rad. Sedan lägger han upp Lokes kropp på dem. Därefter fångade de in Lokes söner Vale och Narfe. Gudarna förvandlade Vale till en varg som dödade Narfe. De tog Narfes tarmar och band fast Loke med.

Jättinnan Skades dotter, Tjatse, (som du kanske minns från början av berättelsen) fångade en giftorm som de hängde över Loke. Giftet droppade ner i hans ansikte, och han fick så-dana kramper, att hela Midgård skakades om. Människorna trodde då att det var jordbäv-ningar som drabbat dem. Hans trogna hustru Sigyn sitter dock hos honom med en skål, som hon samlar upp det mesta giftet i.
Där skulle Loke ligga fastbunden ända fram till Ragnarök.

Ragnarök – Domedagen

Så kom då dagen och tiden för jordens undergång. Det hela startade med att människorna i Midgård hamnade i inbördeskrig, och det följdes av Fimbulvintern. Det var tre vintrar i följd, utan någon sommar emellan. Frosten är hård som järn och vindarna vassa som kni-var. Sedan börjar marken att darra, och alla som är fjättrade av band sliter sig loss. Detta gör att även den fastkedjade Fenrirsulven sliter sig!
Midgårdsormen släpper sitt tag om sin svans och vältrar sig upp ur havet. Alla döda män kliver ombord på skeppet Nagelfar, och seglar iväg längs likstränderna. Vågorna från Midgårdsormen leder henne enda fram till Asgård. Hennes rorsman är den grym-maste av dem alla, Loke. Han har slitit sig loss vid de väldiga jordskalven och slagit följe med sina söner och likar från Hel. Jättarna kommer galopperande från alla hörn, och eldjättarna sprutar sin eld framför sig. När de rider över bron Bifrost, brister den. Hein-dall blåser i Gjallarhornet med all sin kraft. Männen från Nagelfar kliver av, och rusar i land, framledda av Loke.
På Valhalls tak sitter tuppen Gullenkamme. Han gal i högan sky för att varna gudarna och att väcka krigarna i Valhall. Detta var både första och sista gången som Gullenkam-me gal.
Oden kastar sig upp på Sleipners rygg och beger sig till Mimers källa för att be om råd. Men denna gång kommer inte huvudet att svara, utan förblir tyst, och Oden får vända tillbaka med tungt hjärta.
Alla klär sig i sina rustningar, och samlar ihop sina vapen för att bege sig ut i strid. När de fösta trupperna stöter på varandra blir det ett enormt oväsen. Alla söker de upp någon gammal fiende att strida med. Oden inleder en strid med Fenrirulven. Ulvens väldiga kä-ke öppnar sig efter ett tag, och blottar ett bottenlös gap, i vilket Oden slukas. Tor ser vad som händer hans far, men har fullt upp med att slåss med sin fiende, Midgårdormen. Tor har sin hammare till hjälp, och den sviker honom inte. Mjölner går rakt igenom hjärtat på ormen som faller ner död. Tor dödas strax efter, av giftet som kommer ur ormen.
Fenrirulven dör genom att Vidar sätter sin tjocksulade sko i hans käft och bänder hans huvud bakåt. (det är en hel berättelse i sig, om Vidars tjocksulade sko) Ulven spricker då, och går i flera bitar.
Garm som också har lyckats att slita sig, anfaller Tyr. Tyr tar sin oskadade hand och kämpar tappert med sitt svärd. Tyvärr hjälper det inte, utan han blir liksom Oden slukad av det väldiga monstret.

Heimdall blir den som till sist får möta Loke, sin livslånge fiende. Det blir ingen direkt strid, utan de möts i ett bländande sken. När flammorna möts är de lika starka, så de bränner ut varandra. Det är på så sett de båda dör och försvinner.
Den siste av kämparna är Frej. Han kommer att möta eldjätten Surt, helt utan vapen. Surt har sitt svärd som är starkare än tusen solar, så Frej bränns till döds. I triumf över segern, svänger Surt sitt svärd över himmel och jord. Detta gör att hela universum för-svinner i rök och totalt mörker.
När allt har tystnat och lagt sig, är allt som det var från begynnelsen, kaos, oformligt, ljudlöst, intet.

Slutet?

Nu kanske du tror att detta var slutet på allt, men riktigt så var det inte. Enligt profetior-na kommer jorden att stiga på nytt, frisk och grön. Asarna kommer att återvända till ett nytt Asgård och möts som gamla vänner.
Vid Ragnaröks början gömde sig två människor som hette Liftrase och Lif. De klättra-de upp i en av Yggdrasils grenar och gömde sig under ett av bladen. Från dessa två här-stammar alla människor som kommer att vandra på den nya jorden.

Liten ordlista

Asar De ”Högsta” av gudarna i svensk mytologi. De bodde
i Asgård, där Oden samlade de stupade hjältarna i
gudarnas boning, Valhall.
Ask & Embla Adam & Eva enligt mytologin.
Asynjor Kvinnliga motsvarigheten till asar.
Audhumbla Den första kon, som smälte fram ur isen vis skapelsen.
Balder Ljusets gud, son till Oden och Frigg. Han var god och
så gott som odödlig. Han dog av ett spjut med en mistel
på. Det var Höder som skjöt, men han hade lurats till
det av Loke. Efter Ragnarök uppstår Balder. Söderut
finns en liknande gud, som heter Baldere.
Bifrost Vägen till Asgård, en regnbågsbro. Den vaktades av
Heimdall.
Eddan Två fornisländska litterära samlingsverk som är den
främsta källan till nordisk mytologi. I grekland finns
Illiaden samt Odysse´n.
Enhärjar De som stupat i krig och blivit upptagna av Oden till
Valhall.
Fenrirsulven Ett odjur som var Lokes son. Var satt i bojor, men slet
sig vid Ragnarök där han slukade Oden.
Frej Fruktbarhetens gud. Bror till Freja. Frej stod för regn,
sol och årsväxten. Hans heliga djur var galten, vilket
julskinkan ska vara en påminnelse om. Han hade ett
skepp som kunde segla överallt, Skidbladner.
Freja Frejs tvillingsyster, kallas även för Vanadis. Hon var
kärleksgudinna. Hennes vagn drogs av två jättekattor.
Hennes grekiska motsvarighet var Afrodite, och den
romerska är Venus. Hon har gett namn åt våran
fredag.
Gjallarhornet Heimdalls horn. Det ska han blåsa i när fienden
kommer, vid Ragnarök.
Heimdall Han som vaktade bron Bifrost.
Hel Hel är underjorden, dödsriket samt namnet på dess
drottning. Hon var Lokes dotter. Hel betyder slå ihjäl
och vete, i detta sammanhang, betyder straff, vite.
Hugin & Munin Odens två korpar som varje morgon flög över jorden för
att se vad som hänt. Därefter rapporterade de till Oden.
Idun Hade de magiska äpplen, som hindrade åldrandet. I så-
väl fornnordisk och grekisk mytologi förknippas
äpplen med ungdom.
Jotunheim Jättarnas boning, vilket namnet också betyder. Kallas
ibland även för Utgård. Norges mäktigaste fjällparti
heter just Jotunheimen.
Jättar Starka och storvuxna. Ibland klumpiga, men oftast onda
och lömska. Deras värsta fiende var Tor, som inte tyckte
om dem alls. Kallas ibland även för resar eller rimtursar.
I grekisk mytologi kan man tänka sig en motsvarighet
till viss del av giganter och titaner.
Loke Den ondaste av dem alla. Vållade mycket beskymmer
för gudarna, men efter Balders död fick de nog. Loke
blir fastkedjad under en giftorm, som spydde ut gift
över honom. Hans maka Sigyn samlade upp giftet i en
skål, men när hon tömde den tfräffades Loke , och ska-
kade av smärta. Detta var det som framkallade jord-
bävningar.
Vid Ragnarök sliter sig Loke, och det är han som leder
skeppet Nagelfar från Hel.
Midgård Platsen där människorna bor.
Midgårdsormen Lokes avkomma. Den ringlar i havet runt Midgård, där-
av namnet. Ormen dödas av Tor vid Ragnarök.
Mjölner Tors hammare. Träffar allt Tor siktade på, och kom
alltid tillbaka till honom.
Vid kristendomens inträde kunde den tack vare
sin korsliknande form, ersättas med korset som smycke
och symbol.
Njord En av de betydelsefull...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Nordisk mytologi

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2004-06-02

    Mycket välskrivet arbete! Jag

  • Inactive member 2005-11-30

    Jag tycker att detta är det me

  • Inactive member 2006-04-22

    jätte bra skrivet.

  • Inactive member 2006-05-10

    loke va inte alls den vackrast

  • Inactive member 2006-07-04

    Jag ser redan lite samband med

Källhänvisning

Inactive member [2003-01-02]   Nordisk mytologi
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1487 [2019-06-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×