Öga för öga, tand för tand - svensknorska relationer.

7287 visningar
uppladdat: 2003-01-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Någonstans måste man sätta en gräns om man ska studera ett lands historia. Annars blir det för vidlyftande och osammanhängande. Norges historia är till skillnad mot Sveriges mer uppbyggd kring olika epoker. Vikingatiden och den tidiga medeltiden är glansfulla sådana, så också den nutida. Däremellan finns mörkare, såsom den danska unionstiden. Landet styrdes ifrån Köpenhamn och sakta fördanskades den nordliga unionsdelen. Danmarks ständiga fejder med Sverige blev även Norges problem. Om dessa ska nu berättas…

De fyrahundra åren som lydstat under Danmark var på många sätt en orolig tid och bygderna längs älven Glomma fick kanske känna detta starkare än resten av Norge. Från Röros i norr till Fredrikstad i söder blev befolkningen gång efter gång berörd av stridigheterna med svenskarna. Orsakerna till detta var troligtvis inte att gränsfolket hade så mycket ouppgjort med broderfolket på den andra sidan gränsen, men däremot att Norge genom alliansen med Danmark blev inblandad i den internationella storpolitiken. Olyckligtvis för Norge tog Danmark och Sverige oftast parti på var sin sida, samt att gränslandet i Småland, Hedmark och Tröndelag stort antal gånger blev slagfält.

Det var få naturliga spärrar mot öst. Varken Kjölen eller ”Tolvmilaskogen” var någon effektiv barriär. I stigande grad blev därför själva Glommaälven uppfattad som en naturlig förskansning. Där naturen i sig själv inte var god nog till att stoppa svenskarna, försökte danska kungarna hjälpa till med fästningar, bland annat Kongsvingers fästning som blev anlagd 1673 och Elverums dito från år 1683.

Det första seklet under Danmark var fredligt, men så brakar det lös med sjuårskriget (1563-1570). Själva konflikten låg långt utanför Norge, törnade likväl de stridande parterna samman också på norsk område. Trondheims län blev besatt år 1563, men redan efter två månader var det i danskarnas händer. Första gången svenskarna invaderade söder om fjällen var år 1567, då soldater från Dalarna härjade i Österdalen och Hedemarken. De brände den gamla stiftsstaden Hamar och försökte sig också på Akershus fästning, för övrigt utan att lyckas. Men både på vägen fram och tillbaka var det östfoldingarna som måste lida, särskilt svårt drabbades Sarpsborg. Dess befolkning var inställd på mer fredliga sysslor. År 1567 beslutade de att övergiva sin gamla stad som bränts ner och flyttade till det som skulle bli Fredrikstad, nedströms till älven Glommas mynning. Krass sett är den strategiska betydelsen av Glomma orsak till att Sarpsborg både uppstod och gick under och att Östfold fick sin nya köpstad. Stadsborna fick inte länge njuta av fredliga tider. Tre år senare blev också Fredrikstad bränt till grunden. Sarpsborg har återuppstått som bosättningsort, vid sidan av Fredrikstad.

Kalmarkriget (1611-1613) hade sin orsak i gamla tvister om Öresundstullen, om handeln på dåvarande Göteborg, Narva, Riga och Archangelsk och om samernas skatteförhållanden i bland annat Finnmark. Kriget utspelade sig främst och främst i Sverige. Indirekt fick den emellertid stor betydelse för gränslandet mot Sverige, för kungen i Danmark beslutade att bygga upp fästningsverk mot öst. Det skulle bli flera av dem längs Glomma. Arbetet blev inte minst framskyndat av ståthållare Hannibal Sehested, som gav namn till det nästa nordiska kriget - Hannibalfejden (1643-1645). Det nyupprättade Smålands regemente blev insatt och fick sitt elddop på svensk jord. Orsaken med det norska angreppet var att lätta pressen mot Danmark. För danskarna gick det emellertid dåligt och vid freden i Brömsebro blev Norge tvunget till att uppgiva Jämtland och Härjedalen. Gränslandet mot öst kom ännu närmare arvfienden. Efter revanschkriget (1657-1660) måste också Bohuslän avstås. Med undantag av de östligaste österdalarna - Trysilstrakten - låg nu landet längs Glomma som första frontlinjen mot Sverige.

Under Hannibalfejden hade svenskarna god hjälp av de svedjefinnar som hade bosatt sig i gränslandet Solör-Värmland. Dessa kände varje stig och varje väg i skogen och kunde därför ge svenskarna många värdefulla upplysningar som gynnade den svenska krigslyckan. Finnskogen, belägen mellan Glommas och Klarälvens/Fryksdalens dalgångar koloniserades under första hälften av 1600-talet och så sent som år 1835 bodde det 1697 finnar i Grue och Brandval. De var mångdubbelt fler på den svenska sidan av gränsen och än idag är kontakterna goda mellan kommunerna på bägge sidor, för man har ett gemensamt kulturarv att förvalta.

Den kommande konflikten - Gyldenlövefejden (1675-1679) berörde i förhållandevis liten grad den sydliga delen av Glomma. I norr däremot var verkningarna katastrofala. År 1678 marscherade Carl Sparre och hans 2000 man in i Röros, plundrade staden och brände husen. Befolkningen var tvungna att övervintra i provisoriska bostäder på fjället, för att våren 1679 börja bygga upp staden på nytt. De hade inte hunnit färdigt förrän svenskarna var där på nytt och satte fyr på rasket en andra gång. Katastrofen var total för bergsstaden.

I Stora nordiska kriget (1700-1721) försökte Karl XII genom två fälttåg att erövra Norge, men bägge gångerna misslyckades han. År 1716 belägrade han Akershus utanför Oslo efter att ha invaderat Östfold, men måste ge upp. Två år senare kom han tillbaka, men föll alltså vid belägringen av Fredriksten.
Kriget var emellertid inte slut med detta; det skulle fortsätta ännu några år. En svensk ryttaravdelning under Carl Gustaf Armfelt erövrade Röros utan någon skottlossning från den lokala borgarvakten. Armfelt själv försökte ta Trondheim, men misslyckades och vid återtåget efter Karl XII: s död omkom cirka 3500 karoliner i Röros- och Jämtlandsfjällen. Armén överraskades av en svår snöstorm i början av januari 1719.

Napoleonkriget (1807-1814) utspelade sig i två rundor. I den första år 1808 var det Eidskog och Solör som blev den viktigaste kamparenan utan några egentliga militära vinningar för någondera part. I den andra år 1814 vanns Norge för Sverige.
År 1814 nekade norrmännen att acceptera den för danskarna förnedrande freden i Kiel, som hade inneburit att den norska rikshälften skulle ha blivit en del av Sverige. Istället proklamerade man sig den 17 maj som en självständig stat, undertecknande en ny grundlag och valde sin ståthållare, danske prinsen Christian Fredrik, till Norges kung.
Det som hände i Eidsvold kunde inte kronprinsen av Sverige, sedermera Karl XIV Johan, acceptera och skickade sina krigsvana svenska trupper som nyss hade deltagit i det sista napoleonska kriget mot Norge. I slutet av juli inleddes fälttåget och redan efter två veckors stridigheter slöts ett stilleståndsfördrag i Moss. Christian Fredrik abdikerade och snart skulle den svensknorska unionen vara klar, men norrmännen behöll sin grundlag.
Döden när var närvarande i detta krig, men jämfört med drabbningar som bara året innan hade utspelats i både Dennewitz och Leipzig i Tyskland var det norska fälttåget oblodigt. Det bådade gott för de fortsatta relationerna mellan Sverige och Norge. På samma sätt som upplösningen av unionen 1905 gick relativt friktionsfritt.

Den svenske romantikern Clas Livijn var med och belägrade Fredrikstens fästning ovanför Fredrikshalds stad. I ett brev daterat på Skjebergs prestegaard den 15 augusti 1814 skrev han till sin vän Leonard Rääf i södra Östergötland om att det vore olyckligt ifall stridigheterna hade fortsatt längre:

”Om detta krig fortfar, så kommer det att blifva ganska blodigt, och förbittringen nationerne emellan är ganska stark; ja, kanske åtgå århundraden, innan den kan biläggas. Hvad man likväl ej kan undgå att beundra, är den verkliga tillgivenhet, som detta i likhet med andre bergsfolk hafva för sitt land. Jag har flere gånger haft å allmogens sida tillfälle att röna det. Bland annat, då jag från ett berg nära Westgaard betragtade bombardementet af Fredrikshald, stodo der en sju á åtta bondpojkar omkring femton år; af fruktan för våra sablar och svärd djerfdes de ej att säga ut sin mening, men för hvart skott, som lossades af fästningen lyste glädjen ur deras ögon, och jag hörde dem hviska sins emellan: ”Prinds Jören (en bastion) är ej att leka med. Gyldenlöve sputter fraa sig,” m. m., som nogsamt tydde deras hjertans mening.

Jag fruktar mera för svårigheten att bibehålla Norrige än att eröfra det. Dertill fordras män med jemnhet, kraft och kanske hårdhet för att verka på en hård och mindre fördärfvad nation. Och hvarifrån skola dessa komma hos ett klemigt och blödigt folk, som vi verkeligen äro. Stränga lagar måste der stiftas och med rättvisa och kundskap handhafvas. Jag tror ej, att månge af våra duglige män önska att lämna sina platser uti det trygga Sverige för att nedsätta sig här, då tvifvelsutan det lär hända ej allenast en utan flere gånger, att vanpassadt öfvermod eller eftergivenhet föranleder tumulter, der den oskyldige lika med den skyldige falla som offer för nationalagget. Måtte vår regering hafva sina ögon öppna och ej för mycket förlita sig på sine nye undersåtares trohetslöften. Allt hvad ej är bonde är här, med högst få undantag, lönligen danskt sinnadt och skall blott lura på tillfälle att bryta sina förmenta bojor. Måtte å andra sidan ej Norrige blifva ansett för Sveriges Peru, dit alle gunstlingar eller oduglingar, dem man vill sticka ett godt brödstycke i munnen på, sändas, ty det kunde olyckligen aflöpa.”

Unionstiden varade fram till år 1905 och blev inte den bästa möjliga, men under de nittio åren som den varade tilläts norrmännen skapa grundvalarna för det som kom att bli en modern rättsstat som snart fyller hundra år. Norge hade med Sverige en gemensam kung och en gemensam utrikespolitik. Viss vapenskrammel hördes under unionstiden, men längre än så gick det inte.
En tid vid 1800-talets mitt fanns till och med svagt intresse hos en del norska studenter om en skandinavisk union, där förutom Sverige även Danmark skulle ingå. Av denna blev det enbart vackra ord. Skilsmässan blev fredlig och det har gjort at...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Öga för öga, tand för tand - svensknorska relationer.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2003-01-02]   Öga för öga, tand för tand - svensknorska relationer.
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1483 [2018-11-16]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook