Federico Fellini

6755 visningar
uppladdat: 2002-12-27
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Det finns vissa filmer som har en förmåga att framkalla en mycket unik känsla. Jag skulle beskriva det som en varm känsla av närhet som bottnar i en intim och detaljerad beskrivning av vardaglig skönhet. Bakom filmerna ligger noggrann planering men som tack vare genialiska trick får tittaren att tycka att slutresultatet verkar spontant och personligt, att det alltså är en slump att man får de känslointrycken man får när man ser på denna film, vilket det självklart inte är. Regissören har alltså velat väcka känslorna på ett mycket diskret sätt så att det inte ska var uppenbart för tittaren vilka reaktioner som förväntas.

Filmerna kan ofta verka svåra att greppa i början och detta förhöjer intrycket av att känsloreaktionen är unik för varje tittare. Det innebär ungefär ” Jasså detta är en svår och djup film, men jag förstår den och säkert också just på mitt egna sätt som jag drar paralleller till mitt liv ifrån.”

Några moderna exempel på filmer som jag anser passar in i på denna beskrivning är ”Amèlie de Montmartre”, ”De blå, vita och röda filmerna”. Dessa filmer tycker jag mycket om då man använts sig av en filmteknik som passar min personliga smak väldigt bra.

Av en slump kom jag i kontakt med äldre filmer som också passar in på denna beskrivning och som i filmvetenskapliga kretsar anses vara klassiska verk tillhörande den neorealistiska skolan. Regissören som ligger bakom dem har påverkat filmhistoriens utveckling på många sätt och har därför uppmärksammats av såväl cineaster som ”vanliga” filmälskare. Hans slutna personlighet har höljt hans livsöden i ett mystiskt skimmer vilket ökar människors nyfikenhet och därmed även regissörens berömmelse.

Hans namn var Federico Fellini, en mycket mytomspunnen italienare som föddes år 1920 i Rimini. Där växte han även upp i en familj bestående av föräldrarna och två syskon. Vid 10 års ålder sägs det att Fellini rymde till en kringresande cirkus som för tillfället befann sig i Rimini. Där skulle han ha ägnat sig åt att ta hand om en sjuk zebra bland annat.

Skolåren påverkade inte främst Fellinis intellektuella förmåga, utan det var istället då en skarp iakttagelseförmåga utvecklades. Enligt hans egna ord var det inte mycket av kunskaperna som grundskolan ämnade lära honom som stannade kvar i minnet, de mesta rann av honom nästan direkt efteråt. I den lilla byn Rimini var biobesökande ett nöje man ägnade sig flitigt åt, vilket även den unge Fellini gjorde och därmed skapades den första erfarenheten av film. Författaren minns att den första film han såg var ”Maciste i helvetet” med Greta Garbo i en av huvudrollerna.

I filmen ”Amarcord” från 1975 har regissören skildrat sin uppväxt på ett nästan helt biografiskt sätt. Huvudrollsinnehavaren är en ung pojke vid namn Bruno
som växer upp i en liten by i norra Italien under
fascismregimen på 30 och 40-talet

Han återger triviala komiska händelser såväl som tragiska i en varm film där man på ett intimt sätt följer de olika, mycket utmärkande karaktärerna som lever i den lilla byn. ”Amarcord” är ett dialektuttryck som betyder något i stil med ”Jag minns”. Titeln förklarar alltså rätt tydligt för dem som förstår dess innebörd vad filmen handlar om; regissörens minnen.

Filmintresset var dock inte det största i den unge Fellinis liv redan under skolåren. När vuxenlivet sakta men säkert började infinna sig efter att skolan var avklarad, var det en annan karriär som lockade. Fellini begav sig till Firenze där han hade skaffat jobb på en tidningsredaktion. Tidningen hette ”420” och under åren 1937-38 arbetade han som vaktmästare/redaktionssekreterare där.

1939 sökte sig Fellini till Rom efter att av en slump träffat på De Torres, tidningschef för tidningarna ”Il piccolo” och ”Marc’Aurelio”, Till en början var han ”Il piccolos” utsände på plats, men han var inte så framgångsrik inom detta område då de artiklar han producerade ständigt reducerades rejält av någon anledning som han själv inte riktigt kunde förstå.
Effekten av detta blev en förflyttning från ”Il piccolo” till ”Marc’Aurelio” som var en humoristisk tidning. Där återfick Fellini sin forna post som redaktionssekreterare vilket han trivdes bättre med.
Under krigsåren var Fellini rätt avskärmad från stridigheterna. Han lyckades undvika att bli inkallad genom att låtsas var sinnessjuk. Han fick t.o.m. tillbringa en tid inlagd på sinnessjukhus på grund av sin skådespelarinsats. Den största effekten kriget och fascismen hade på hans liv just då var censuren – alla amerikanske serier och filmer förbjöds i Italien vilket innebar att alla tecknare på tidningen ”Marc’Aurelio” fick skapa fler egna serier istället för att ersätta de amerikanska.


Efter tiden som redaktionssekreterare på ” Marc’Aurelio” öppnade Fellini ”Funny Face Shop” tillsammans med några vänner från redaktionen. ”Funny face shop” benämnas som karikatyrbutik, alltså en butik där de som var intresserade kunde köpa karikatyrteckningar av sig själva eller någon bekant. När andra världskriget var över ankom ett flertal amerikanska soldater till Rom och därmed återkom influenserna från den starka amerikanska filmkulturen till Italien, vilket Fellini trodde skulle orsaka att intresset för italiensk film försvann, men lyckligtvis visade det sig att intresset för italiensk film var starkare än så.

Fellini gifte sig 1943 med Giulietta Masina, en kvinna som han träffat när han jobbat på en radiostation tidigare.
Året därpå föddes paret Fellinis son som tyvärr dog efter bra ett par veckor, något som måste ha varit mycket tragiskt för de båda makarna. Deras äktenskap var dock lyckligt, vilket att de levde tillsammans resten av livstiden.

1943 sökte den etablerade regissören Roberto Rossellini upp Fellini i hans lilla karikatyrshop. Rossellini ville att de båda skulle arbeta tillsammans, vilket de sedan också gjorde. Rossellini regisserade en film vid namn ”Roma, aperta città”, vilket betyder ”Rom, öppen stad” under åren i början på 40-talet, och under denna inspelning var Fellini anställd som manusförfattare.


Regisserandet började inte intressera Fellini förrän vid inspelningen av ”Paisà” 1946, där han återigen arbetade som manusförfattare i samarbete med Rossellini. Han insåg då att det faktiskt är möjligt att göra film och bevara samma privata, direkta och omedelbara relation till materialet som en målande konstnär eller en skrivande författare.

Den första filmen som Fellini gjorde på egen hand heter ”Den vita schejken”. Fellini uppger dock att han vid flera tillfällen önskat att han kunnat göra om filmen för att rätta till det han som oerfaren regissör gjort fel och forma filmen med den erfarne regissörens utarbetade metoder. Regissören hade över huvud taget ett mycket speciellt förhållande till sina egna verk - han kunde aldrig se på ett verk som var färdigt. När ett projekt var avslutat ville Fellini gå vidare till nästa, regissören beskriver det nästan som obehagligt att se på sina egna filmer. Vid ett tillfälle förklarar han att alla hans filmer egentligen är delar en enda film, och vid betraktande av endast en del känner regissören att verket inte är fullständig och måste därför ta itu med kompletteringen snarast.

I Italien hade Fellini redan slagit igenom i slutet av 40-talet och inom några år kom även det internationella genombrottet. ”La strada”, eller ”Vägen” som filmtiteln betyder översatt till svenska, blev Fellinis internationella genombrott när den hade premiär 1954. Huvudrollen hade hans älskade hustru Giulietta Masina fått, vilket visade sig bli en succé. Anouk Aimée och Marcello Mastroianni var två skådespelare som också medverkade, vilka visade sig lämpade även för nästa Fellinifilm; ”La dolce vita” som hade premiär 1960. Översatt till svenska betyder titeln ”Det ljuva livet” och är den kanske mest välkända av hans filmer i Sverige, mycket på grund av svenskan Anita Ekbergs medverkan.

Filmen handlar om en journalist, spelad av Mastroianni, som umgås med Roms jetset. Den unge journalisten känner dock att det ljuva promiskuösa liv som gräddan av kändiseliten lever är rätt meningslöst. Han söker febrilt efter en mening, men fångas bara upp av samma livsstil som tidigare. Anita Ekberg spelar en svensk filmstjärna som är på besök i Rom. Journalisten har uppgiften att intervjua och roa den svenska filmstjärnan som är en aning vad man skulle kunna kalla frigjord. Han fascineras av hennes uppenbarelse, men lika snabbt som filmstjärnan dyker upp i Rom försvinner hon igen och den uteblivna romansen är ett faktum.

Jag måste medge att jag är besviken på Anita Ekbergs berömda men tyvärr oansenliga skådespelarinsats. Må hända att hon är mer berömd för sitt yttre än sina skådespelartalanger, men det känns ändå sorgligt att en sådan liten medverkan har fått så mycket större
uppmärksamhet än resten av de utmärkta skådespelarna och händelserna i filmen.
Mastroiannis insats är dock fenomenal, vilket gör filmen mycket sevärd på alla sätt och vis. Det sägs att Fellini var den som myntade uttrycket ”paparazzi”, vilket märks tydligt i denna film då han skildrar fotograferna nästan som flugor runt Roms jetset. ”La dolce vita” var över huvud taget en uppseendeväckande fil...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Federico Fellini

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2002-12-27]   Federico Fellini
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=1461 [2020-07-04]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×