Att Älska någon mer än livet

3 röster
3760 visningar
uppladdat: 2008-05-23
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
- Jag tar en dusch! Utbrast jag innan jag kvickt smällde igen den gnisslande badrumsdörren.
Jag visste att det inte var lönt att vänta på ett svar.
Jag känner min ensamstående mamma så väl att jag vet att hon var för bakis efter gårdagens festande för att orka svara.
Jag låste dörren om mig och suckade av obehag eftersom att jag visste vad jag snart skulle utsätta mig själv för.

Jag skruvade på vattnet från utsidan av den spruckna dusch kabinen eftersom att jag inte ville riskera att i samma veva få kläderna tvättade.
Efter att jag skruvat på vattnet drog jag för den spruckna plast dörren och hörde det välbekanta ljudet när de små kalla vatten dropparna träffade den hårda plasten.

Jag satte upp mitt hår i en häst svans så att håret inte skulle bli ner smutsat (jag hade tvättat håret dagen innan).
Jag tog tandborsten och böjde mig ner över toan.
Jag förde bak änden av tandborsten sakta ner i halsen, upprepade gånger.
Vid första kväljningen tänkte jag samma tanke som jag gjorde alla andra dagar.

”Varför utsätter du dig för det här? ”

Och rösten som svarade, svarade samma sak som alla andra dagar:
"För att du inte är värd att ha föda i din mage, Lydia, är inte värdig att ha någon mat i sin mage. "
Efter tredje gången jag förde bak änden på tandborsten i halsen så kom första uppstötningen.
Jag fortsatte tills jag bröt ihop och satt och grät samtidigt som jag satt och höll mig för halsen.
Jag hatade att spy men vad gör det om någon så värdelös som jag lider. Ingen bryr sig ju ändå.
Visst ,jag hade ju kompisar men de brydde sig väll inte på riktigt?
Hur skulle någon kunna bry sig om någon som jag?
När jag var klar så drog jag svagt av mig kläderna.
Jag var som vanligt utmattad efter min vardagliga pina.
Jag gick motsträvigt in i duschen och skruvade bestämt men motvilligt på den lilla silver knoppen med ett stort rött märke på.
Jag flämtade till av smärta och lät det skåll heta vattnet rinna över mina lår.
Jag såg hur min hud färg snart gick över från aprikos till mörk rosa med en skiftning i rött.
Vattnet var verkligen hett. Jag hatade verkligen att skålla min hud så här.
Men jag var så otroligt värdelös så det gjorde inget. Hellre att jag mår dåligt än att någon annan gör det.
Jag var ju ändå inte värd något…


Jag klev duschen och tog en ren handduk från det slitna gul - gröna skåpet.
Jag betraktade min kropp från topp till tå.
Valkar klädda med ljusrött skinn var det ända mina ögon kunde se.
Hur kunde man vara så ful? Tänk att det inte finns en ända sak jag är nöjd med på min egen kropp.

Jag ryckte till av smärtan när jag vid rörde min egen hud med den stela frotté handduken, det var åratal sedan vi hade haft mjuka handdukar eftersom att vi inte hade haft råd med sköljmedel. Jag torkade försiktigt min ömma, sönder brända hud. Jag torkade mina ben, mitt ansikte och slutligen mina armar.
Mina röda, ärrade armar. Mina armar som så många gånger fått lida av att jag inte kunde palla mer, mina armar som fått ta emot all kärlek och allt hat, alla känslor som mitt hjärta inte hade eller har plats för. Det nyaste märket var det djupaste på hela armen det var ca en halv centimeter brett och ca femton centimeter långt med mindre små sår runt omkring efter att jag övergett min kniv och grävt ner nålar i min arm istället.

Jag ville verkligen inte behöva skada mig själv .
Men om jag inte gjorde det så skulle jag bryta ihop helt och inte ens klara att stiga ur sängen på mornarna.
Jag ville inte behöva skära mig för att jag inte kan stänga av mina känslor.
Jag önskar bara att jag skulle kunna sluta tänka.
Men mina armar är inte det som är mest ärrat . Eftersom att det som jämt fick ta mest stryk var hjärtat. Hjärtat som var nära att explodera
varje gång jag tog en ”dusch”,
varje gång jag spyr ,
varje gång jag skär mig ,
varje gång jag ser mig i spegeln ,
varje gång jag tänker att mina vänner inte bryr sig ,
varje gång ”Han” inte besvarar mina blickar ,
varje gång jag tänker på att "Han" aldrig kommer att älska mig som jag älskar honom
och att jag aldrig kommer att bli älskad av någon...


Jag är egentligen inte utanför i skolan men det är bara ingen som förstår.
Alla tror att jag blir glad av att de försöker visa att de bryr sig men i själva verket så vet jag att de enkla orden "hur mår du?” är svåra att säga när man egentligen inte bryr sig.
Och att de kommer från huvudet och inte alls direkt från hjärtat som de ska.
Och varje gång så svara jag samma sak: "bara bra" och gör ett tillgjort flin som gör så ont.

Men jag undrar ofta vad de skulle säga om jag sa hur det var, om jag sa hur värdelös jag tycker att jag är,
om jag sa att jag skadar mig själv för att försöka må bättre...
Att jag hatar mig själv. Och slutligen att jag älskar någon som tyvärr inte ens gillar mig.
Och att jag vet, vet att det kanske inte värkar så men att jag vet att precis varenda människa hatar mig MINST
lika mycket som jag hatar mig själv och förmodligen helt utan andledning.


Jag vaknade tidigt en kylig höst morgon. Jag slängde en snabb blick på klockan.
Halv fyra, Underligt, jag brukade inte vakna förens jag sovit i 2 timmar, nu hade jag bara sovit i 45 minuter.
Jag tog som vanligt när jag inte kunde sova upp min låda som jag har under sängen. Det bästa sömnmedlet var alltid smärta och gråt.
Jag tog upp min slöa kniv som jag hade använt så många sömnlösa nätter.
Jag höll nu i redskapet som gett mig en hel natts sömn så många gånger.
Jag lade märke till att jag hade glömt att rengöra den sedan förra gången.
De tre dagar gamla blodet hade fått en ful brunaktig nyans istället för den färska, vackra röda som jag njöt av att se. Jag tog kniven och pressade bladet så hår jag kunde neråt.
Knep hårt ihop ögonen och väntade på smärtan.
Jag drog den sedan lika hårt som jag pressat från början längs hela armen i det gamla såret.
Den bekanta värmen spred sig fort i armen. Jag kände den varma vätskan som samlades på min arm.
Jag öppnade ögonen och tittade på såret, mina ögon rann.

Men då märkte jag plötsligt att såret som det i vanliga fall bara sipprade ut ca en tesked blod ur efter varje kniv drag nu pulsade ut blod.
Paniken spred sig i kroppen, mitt hjärta slog dubbel slag, jag måste ha skurit av puls ådern!
"Nej! inte nu! jag ville kanske dö men inte här ,inte nu! jag hade inte ens förberett brev, inget."
jag pressade min kudde hårt mot det blödande såret, rusade ner till min mamma som sov djupt på kökssoffan.
- Mamma, Viskade jag. Mamma, snälla mamma vakna ,jag behöver hjälp, jag blöder snälla mamma?
jag kände stanken av alkohol ,hon måste ha druckit ordentligt i kväll.
- Mamma! skrek jag tillslut.
- Vad vill du nu då? Sluddrade hon sömnigt fram.
- Jag har råkat skära av puls ådern snälla mamma, hjälp, jag vill inte dö, inte nu, snälla hjälp! Skrek jag gråtande och panikslagen.
- Är det så allvarligt kunde du ju fan ringa ambulansen istället för att väcka mig! fräste mamma irriterat.
Jag kunde inte fatta det, här stod jag ,hennes enda dotter , blödande och bönade om hjälp och hon sa till mig att gå och ringa ambulansen.
- Vad fan väntar du på ung jävel! Skrek hon. Ring den jävla ambulansen nu då om det är så jävla farligt!
Jag stod där och kände hur hatet växte inom mig,
jag glömde helt bort att jag höll på att förblöda och stod bara och stirrade på henne.
men tillslut så fattade jag vars jag var och kom ihåg vad som hade hänt.
Jag tog upp telefonen och slog 112. Jag förklarade gråtande och panikslaget hur det stod till.
Och eftersom att vi bodde så nära akutmottagningen så kom ambulansen till undsättning fortare än väntat. Innan jag följde ambulansmännen ut så slängde jag en blick mot kökssoffan.
Min mamma, hon som fött mig och egentligen skulle bry sig hade trött vänt sig och låg nu i åter i djup sömn.


Två dagar efter det så var allt som vanligt.
En sjuksköterska hade anmält mamma.
Men efter två veckor fick vi beskedet att det hade blivit nekat .
Mest troligen eftersom mamma hävdade att jag inte hade försökt att väcka henne alls,
enligt hennes version så var jag orolig över hur hon skulle reagera och att jag skämdes över min handling. Efter händelsen den natten kan jag inte ens se på min mamma utan hat i blicken.
Jag kan inte förstå hur hon kunde total ignorera sin dotter när hon så att hon stod där rädd ,blödande och hjälplös. Och hon visste hur mycket uppoffringar jag brukade göra för våran ekonomis skull.
Jag fick ingen lunch i skolan för att spara pengar och jag hade nu inte ätit på 4 dagar, en av andledningarna var att spara pengar men den andra var att nu en vecka efter händelsen hade jag börjat känna att jag var värd ännu mindre, nu var jag inte ens värd att låta maten passera min strupe .
Och då var det ju så att det mesta av våra pengar, inklusive mitt barn bidrag gick till hennes sprit.
Hon hade varit grov alkoholist nu sen jag var ca 3 år när pappa lämnade oss, alltså i lite drygt 12 år.


En dag när jag som vanligt gick de 4 kilometerna till skolan ensam, eftersom att vi "inte hade råd" med buss pengar.
Vilket vi faktiskt skulle ha om det inte var för det faktum att hon "behövde" hennes sprit.
Efter halva vägen hörde jag en röst.
- Lydia! Vänta! jag stannade tvärt och vände mig om,
Men redan innan jag vände mig om visste jag vem det var.
Det var Damien. Killen jag har varit hopplöst kär i och älskat nu i två år.
Vi var egentligen ganska bra kompisar fast vi var aldrig med varandra nu för tiden.
Förr i tiden brukade vi hänga kvar efter skolan med resten av våra kompisar men det var innan vi flyttade så långt bort från dåvarande skolan och han började på högstadiet, han var två år äldre än mig.
Men det enda problemet var att han aldrig verkade märka att jag fanns till.
- Hej ,sade jag spänt ,mitt hjärta dunkade snabbare än någonsin.
Vi hade inte ens snackat via Internet på ca 2 månader.
Att se på honom var som att se på månen, underbart härligt., han va så vacker.
Men å andra sidan ,eftersom att jag vet att han aldrig kommer att bli min,
Och aldrig kommer att älska mig som jag älskar honom, känns det som att få hjärtat utslitet ur kroppen och som att någon hugger det med en slö kniv gång, på gång, på gång.
Han visste så klart inte om att jag gillade honom. Men det var jag glad för.
Jag ville ju inte göra honom äcklad eller så..
Dessutom hade det varit på tok för pinsamt om han visste att jag gillade honom.
Jag visste lika väl som han att vi var på helt olika stadium och att han inte kunde börja gilla mig eller ens fundera på det..

- Hej, svarade han andfått. Gör det något om jag går med dig? jag har nyss flyttat och har inte hunnit fixat busskort än.
- Nej absolut inte, jag njuter bara av lite sällskap. sa jag medan jag log av hjärtans lust. Tänk att få ha någon som honom..
- Utmärkt, svarade han och gav mig ett blygt leende, våra blickar möttes för en kort sekund.
Plötsligt kände jag mig yr, som att jag rest mig upp för kvickt.
- Lydia? Vad är det? Du ser inte ut att må bra. Sade Damien oroligt.
- Nej, jag mår bara bra, jag känner mig bara lite... Men längre än så han jag inte innan allt blev svart...

När jag vaknade igen så var allt vitt och det luktade konstigt rent, för rent.
- Hej, nästan viskade Damien ,han satt vid sidan av min sjukhus säng.
- Hej svarade jag förbryllat, det sista jag hade väntat mig var att han skulle vara där. Vad hände?
frågade jag.
- Du svimmade så jag ringde ambulansen och nu är vi här. Läkarna tror att det är på grund av brist på mat och sömn… Förklarade Damien.
- Jo… det kan mycket väl stämma... Antar jag… svarade jag.
- Varför äter du inte då??
Det var knäpp tyst, båda höll andan.
- Jo … ja … jag... Vill du veta sanningen eller den andra versionen ..? frågade jag dumt och rodnade.
- Sanningen! Utbrast han som om det vore det mest självklara i världen.

Så jag berättade allt om hur det var. Om mina ät störningar mina sömnproblem och när jag börjat var det som att någon pressade ner ”play" knappen och sedan glömde att trycka på "stopp" . Jag pratade på om min mamma och om natten då döden var nära, om att jag egentligen inta hade några vänner och att jag hatade mig själv.
Och han bara satt tyst och lyssnade, lät mig prata av mig. Tills jag plötsligt avbröt mig.
- Varför vill du veta? frågade jag tvärt.
- Därför att jag bryr mig, Lydia.
De orden som han just sa kom direkt från hjärtat. Det var första gången jag kände att någon brydde sig och det var han. Han som jag älskade så högt.
Jag kunde inte hjälpa det men jag började gråta. Tårarna rann nedför mina kinder.
- Tack, väste jag ,tack men det borde du verkligen inte, det är jag inte värd.
- Du är nog mer värd det än någon annan, Lydia.


Dagen efter att jag svimmat gick jag till skolan som vanligt. Damien hade köpt en hamburgare åt mig när vi kom från sjukhuset, Så att samma sak inte skulle behöva hända igen.
Jag hade gått på små rosa moln sen gårdagen och var så lycklig över att han faktiskt brydde sig.
Visst, han kanske inte älskade mig men han brydde sig i alla fall.
Men glädjen varade inte länge. Det första som mötte mig när jag kom till skolan var Damien.
Det hade i vanliga fall gett mig positiva stötar genom hela kroppen. Men han var inte ensam.
Han och skolans snyggaste, smalaste och mest populära tjej stod och grov hånglade med varandra på skolgården.
Jag kände hur hjärtat slutade slå. Jag kunde inte tro vad jag såg. Plötsligt avbröt sig Damien och såg mig.
Han slängde sig iväg från henne. Men det var för sent, mina känslor var redan skadade och jag sprang därifrån.

Då en dag inte mycket olik alla andra dagar bestämde jag mig. Jag bestämde mig för att jag hade fått nog. Jag orkade helt enkelt inte längre.
Jag ringde Damien och bad honom att komma till mitt hus två timmar senare, klockan 20.00.han lät mycket förvirrad men gick med på det med en gång.
Jag granskade min spegelbild, nåja ,det fick duga ,det skulle ändå inte bli bättre hur mycket jag än försökte.
Jag la fram de förberedda breven på köks bordet. Mamma var inte hemma, hon var förmodligen redan ute på kvällens första fest.
Jag tog flaskan med Kloroform som jag snott från sjukhuset och blötte ner en handduk med den genomskinliga vätskan. När det knackade på dörren var jag redo.
Jag öppnade dörren och släppte in den leende Damien. Han så uppriktigt glad ut för att se mig.
- Hej, sade han nervöst.
- Hej och välkommen, kom in, kom in.
han passerade mig i dörröppningen, nu var jag alldeles bakom honom.
- Förlåt, Damien, sade jag med darrande röst.
- Förlåt för vadå? Undrade Damien utan att vända sig om. Hade han bara vänt sig om hade det aldrig hänt. då hade jag inte kunnat fullfölja min plan.
- För det här, sade jag med gråt i rösten och tog ett stadigt grepp om hans panna med ena armen samtidigt som jag kämpade för att hålla kvar handduken för hans mun ända tills han slutade streta emot. Det gjorde verkligen ont att behöva behandla den man älskar på ett så skamlöst sätt.
jag satte på honom munkavel och knöt hans händer och fötter vid en stol så att han inte skulle kunna röra sig när han kvicknade till.

Det tog cirka en tio minuter för honom att vakna till helt.
- Hej Damien, sade jag med en lugn mjuk men samtidigt grov stämma. Du vet nog inte varför du är här eller hur?
Damien skakade skräckslagen på huvudet.
- Du får inte tro att jag är galen, men jag vill bara inte att något skulle hindra mig från att fullfölja min plan..men..jag ..vet inte varför du skulle vilja..men ..endå..
Sade jag med gråten i rösten medan jag långsamt satte mig på en stol bredvid honom.
Jag ville bara försäkra mig om att du skulle veta hur mycket du betyder för mig. jag älskar dig.
Vid det här laget så grät jag, jag grät för att sanningen gjorde så ont och att det var smärtsamt att se den jag älskade så rädd. Det gjorde så ont att se hans blickar.

- Vet du hur det känns att se på dig och veta… Veta att du aldrig kommer att älska mig?! Vet du hur jävla mycket jag önskar att du ska bli min… Men det ända jag egentligen önskar är att du ska vara lycklig… Även om det skulle betyda att någon måste dö på cuppen.. och det värkar som att det är just det som måste ske...
Jag stegade fram och tillbaka i rummet… Jag satte mig öga mot öga med honom. Han såg nu räddare ut än någonsin.
Jag böjde mig fram och kysste honom i pannan, han stretade inte ens emot när jag kysste honom på över läppen.
Jag stegade fram till köksbänken och öppnade första köks lådan. Damien hade sett lugn ut sedan jag kysst hans panna, men så fort jag tog upp den gigantiska mat kniven spärrade han skräck slaget upp ögonen. Vad trodde han att jag skulle göra. Det var ju inte hans fel att han inte älskade mig tillbaka. Trodde han att jag skulle få honom att lida som jag hade?

Jag satte mig på golvet framför honom. Han vakade på mig som att han väntade sig att jag i vilken sekund som helst skulle rusa upp och hugga huvudet av honom.
- Jag älskar dig och har fått lida tillräckligt länge för det. Och nu orkar jag bara inte längre...
Jag förde långsamt kniven mot min hals, jag hade minst sagt tillräckligt med kunskap för att kunna skära av pulsådern i halsen och dö på en sekund.
Så fort kniven snuddade vid min hud så började han panikslaget försöka lirka sig loss från stolen.
- Det är inte ditt fel att du aldrig kunde älska någon som jag, för vem skulle kunna det?
jag drog kniven snabbt och hårt över strupen sen var allt slut.


...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Att Älska någon mer än livet

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2008-05-23]   Att Älska någon mer än livet
Mimers Brunn [Online]. https://mimersbrunn.se/article?id=10000 [2019-11-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×