Juha & Marita

3 röster
20884 visningar
uppladdat: 2002-02-01
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Juha Valjakkala var det enda barnet i sin familj. Hans mor Sinnika arbetade som städare och resturangbiträde och framställs ofta i de psykologiska utredningarna som nervös och svag medans Juhas far Veikko beskrivits som frånvarande och konflikträdd. Det var tidigt uppenbart att deras son hade psykiska problem. Han var hyperaktiv och små inpulser värkade ständigt störa honom och han drabbades av hämningslösa raseri utbrott. När han var sex år så tog hans moder och kontaktade en uppfostringsrådgivare och det långa kretsloppet genom statens anhalter tog fart; via barnpsyket på Åbo centrallastarett, och mottagnings hemmet i Kokemäki till skolhem och ungdomsfängelser. Juha har ofta beskrivit som en narcissistisk personlighet. Heinz Kohot som är en inflytelserik teoretiker inom ämnet nacissism anser att ett litet barn långsamt inser sin sårbarhet i världen. För att kompensera känslan av vilsenhet skapar barnet ett grandiost jag; barnet tillmäter sig egenskaper som absolut makt och fullkomlighet medan personer i dess närhet uppfattas som svaga och ofullständiga. Viktigt är att barnet gradvis förändrar sin grandiosa självuppfattning och långsamt inser sin utsatthet i världen. Avslöjas barnets oförmåga och maktlöshet för fort finns det risk att det grandiosa självet lever kvar när barnet blir vuxet. Psyket riskerar då att klyvas horisontellt och personen kommer att lida av dåligt självförtroende och ha benägenhet för skamkänslor och depressioner. Men som en sorts försvarsmekanism plockas den grandiosa självuppfattningen fram och det tar sig i uttryck av storhetsfantasier och känslor av förakt och kyla mot andra. Särskilt allvarligt blir det när en utomstående kränker den narcissistiska världsuppfattningen; när en order, en tillrättavisning eller en örfil river upp fasaden av makt och fullkomlighet och då personen känner sig liten och bräcklig igen. Då kan ett fruktansvärt raseriutbrott komma. Förvånansvärt mycket i schablonbeskrivningen av den narcissistiskt störda människan stämmer in på Juha och han tycks tidigt ha föraktat svaghet och haft en förkärlek för att plåga svaga. 1979 skildes Juhas föräldrar och Juha flyttade med Veikko till S:t Michel där problemen fördjupades. Juha, som nu är 1,60 lång, var kortare än sina jämnåriga i skolan. Han blev slagen och tidvis mobbad. Men som så ofta i sitt liv lyckades han att skjuta makten åt sitt håll genom hot och våld och snart så var det han som trackasserade, enligt ett speciellt mönster: Han skaffade sig en vän. Vännen var alltid svagare och inte lika viljestark som han själv och snart så kommenderade Juha vännen och tillslut så slog han honom. Ibland så hände sånt på skolgården som senare skulle komma att intressera polisen i Umeå. Det var när Juha hade överläge i slagsmål och beordrade sina motståndare ner på knä och tvingade dem att be om nåd. Juha Valjakkala var redan som ung känd hos polisen och när han den 13 juni 1980 fyllde 15 år så hade polisen gripit honom 63 gånger. Den 16 augusti 1982 så dömdes han för första gången i Sverige, han fälldes av Ljungby tingsrätt för stöld, snatteri, skadegörelse och olovlig körning.

Marita Routalammi var däremot Juhas raka motsats. Hon var lugn och tillbakadragen. Hennes relation till sin mor Anja blev aldrig helt bra och hon kände sig inte riktigt sedd i sin familj. Hennes personlighet gjorde att hon glömdes bort lite grann och enligt hennes upplevelse älskades hon inte lika mycket som sin tvillingsyster Sarita. Marita och henns syster kom därimot varandra riktigt nära och de brukade vara med varandra och deras kusin Carita, de brukade ofta lyssna på opera och gärna stanna hemma efter skolan och ta hand om sina katter och marsvin och ingen av dem var på glid i samhället. Emellertid så var Marita svagare än de andra. Hon tycktes lida av dåligt självförtroende och ofta hängde hon mest med –hon föreslog aldrig nått själv. Långt senare så beskrev Carita sin vännina så här:
- Marita förmådde inte fatta sådana beslut som folk i allmänhet kan. Hon behövde nån som sa till henne att laga mat, även om maten bara var till henne själv.
- Hon kunde inte ens byta nålen till sin grammofon, trots att det är mycket enkelt och hon var oerhört angelägen att få lyssna på en skiva. Jag minns vilken fantastisk stor sak det var för henne den dag då hon alldeles själv åkte till stan ock köpte en kastrull.
Marita behövde ständigt bli ledd och ingenting, inte ens en promenad eller en busstur, kom naturligt för henne och det gjorde henne utsatt.

En dag så satt Marita på en parkbäk. Juha körde med en stulen bil på ”rännan” stadens raggarståk och upptäckte Marita som satt på parkbänken.
- Hej! Sa Juha. Jag heter Hanoi och är rockmusiker. Hänger du med på en tur?
Marita nickade och den nicken ändrade riktining på hennes liv. Marita var som skapad för Juha. Hon var mjuk, undflyende och viljesvag och hon blev snabbt det som Juhas speciella vänner varit för honom under skolåren. Marita blev Juhas lilla undersåte och han fick det han alltid drömt om - en närmast hypnotisk makt. Långt senare så skrev Umeå tingsrätt: Av den rättspsykiatriska utredningen framgår att hon är osjälvständig och hämtar kraft och initiativförmåga ur den dominans som en kraftfull man kan ge och att hon därigenom har en allvarlig beroendeproblematik. Marita var uppenbart förälskad i Juha och det måste ha varit en stor sak när hon upptäcker att han också är förtjust, nästan fixerad, vid marsvin kaniner och katter. Historien är på sätt och vis bekant; en vanlig, lite vilsen tjej träffar en asocial kille och hoppas att han bättrar sig, men istället dras hon in i hans kriminalitet. Maritas förhållande med Juha försämbrade hennes förhållande till sin tvillningsyster. Sarita kände obehag i Juhas närhet, hans flackande blick och onaturligt långsamma rörelser väkte obehag hoss henne och hon såg inte alls den stolta nonchalans i hans sätt som fick Marita att försvara honom trots att hoten och förolämpningarna tilltog. Och under Juhas lite kejserliga yta rivde nerverna i honom. I början av januari 1985 så satt Juha inne igen och Marita ställde in ett besök på fängelset för att hennes mor blivit sjuk och då kokade Juhas blod.
…jag fick nån lapp skrev han där det står nåt om att din mamma är sjuk, vad i fitta rör det mig, är din morsa viktigare för dig än jag? Om så är fallet stick åt helvete, jag har sagt 100 000 gånger att du inte ska reta mig, det blir ödesdigert för dig, förstår du satan!
När Juha kom ut ur fängelset så drog han runt i Norden i stulna bilar tillsammans med Marita. Juha hatade att stanna länge på samma plats och störtade alltid iväg med febrig otålighet.
-Vi ska vara outlaws forever! Sa Juha och ofta så tycktes han skicklig i att ge deras kringresande en konstnärlig aura. Han såg någonting stort i minsta småstöld. Allt är rock`n roll sa han och han introducerade sina förebilder; Bonnie och Clyde och Sid och Nancy för Marita och det dröjde inte länge förrän Marita sminkade sig med samma tunga ögonskugga som Nancy. En dag lät hon Juha klippa hennes hår och det var som om hans ilskna och rastlösa natur lämnat ett avtryck på hennes huvud. Håret spretade som en vildbuske. Men medans Nancy ofta hade varit den starka i relationen med Sid- Nancy led förmodligen av schizofreni- var Marita alltid den svaga. Det var Juha som stal och hon som höll vakt. Det var han som bestämde vart de skulle med sina stulna bilar och ofta visste inte hon vart de var på väg. Hon bara satt och lät hans febriga nycker föra dem fram och tillbaks i Norden. En kväll i Danmark när de båda var fulla, slog Juha henne med knytnäven ovanför vänster öga och hon mindes inte varför. Men av slaget så förlorade hon medvetandet och sedan dess så bar hon ett ärr ovanför ögonbrynet. Ändå så tycktes hennes kärlek inte att avta. När Juha 1986 åkte in på kåken igen så skrev hon från S:t Michel:
Är det sant, det där du skrivet att jag betyder mer för dig än någon annan brud tidigare? Hanoi, nog älskar jag dig helvets mycket, så är det. Du är den enda som jag älskar och det är fel att vi inte får vara tillsammans. Djävla skit till samhälle som håller dig oskyldig i fängelse.
Juha tycktes se sina brottsturnéer som ett slags estetiskt projekt.
- We are on the road. Vi är fria som fåglar, förklarade han med jämna mellanrum då han fortfarande bara var en småtjuv. Inga av hans stölder var avancerade. Han tog endast nya fordon som hade nycklarna i tändningslåset och ofta tycktes allt så märkligt lätt. Ändå så var brottsturnéerna aldrig det vackra bohemeri som Juha drömde om. Raseriutbrotten kom allt tätare och han blev lynnigare och mer dyster. Han hade ännu inte dömts för våldsbrott. Men inom honom tickade vreden och nu efteråt så tycks partes resor som en färd in mot hans själs svarta hål. När de en gång grälade i Köpenhamn så sa han:
- Vad säger du om jag stoppar en glödande fimp i ögat på dig!.
Juha Valjakkala blev allt underligare. På våren 1987 så stack Juha och Marita iväg igen, en vecka gick och allt verkade bra ända tills Juha den 12 augusti stal en splitterny Mercedes Benz som stod inne på en gård i Arvidsjaur. Klockan var fem på morgonen och bilens ägare Bo Eriksson låg och sov i sitt hus. Bos sambo Astrid vaknade av ett ljud från gården och väckte Bo. Bo slängde på sig en blå sommarjacka ovanpå sin pyjams och rusade ut. På gården så var hans Mercedes borta och någon hade skurit upp däcken på hans andra bil. Bo kunder höra Mercedesen långt borta och klev upp på sin motorcykel. Han satte på sig sin hjälm men spände aldrig fast den och starde sedan sin båge och följde efter bilen. Bo hann upp Mercedesen efter en stund och körde jämsides upp brevid Mercedesen i 100 km i timmen. I den ögonblicket så mötte Bo förarens blick. Föraren hade långt svart hår och såg förvirrad ut. ”Det är en same” tänkte Bo, ”men vilka jävla ögon!, De ser ju vansinniga ut!” och i den sekunden så förstod Bo Eriksson att han skulle prejas. Bo sade senare:
- Det kändes som om killen skulle ha skjutit mig om han hade haft ett gevär. För den grabben hade inga begränsningar. Jag såg det på honom, förklarade han, och mycket riktigt så rammade Mercedesen motorcykeln. Bo störtade ut till vänster men på något konstigt vis så höll han balansen och körde 50 eller 100 meter i diket utan att veta hur han åter kom upp på vägen och då så befann han sig plötsligt framför bilen. Det var en isande stund i Bo Erikssons liv. ”Snart kör han på mig” tänkte han. ”Snart dödskraschar jag!” Sedan så small det. Han kastades av motorcykeln och landade intill en skogsväg cirka 30, 40 meter bort där han tumlade runt med en fruktansvärd fart medans Mercedesen försvann mot Älvsbyn. Bo överlevde. En bit av pannbenet hade slagits bort och vatten och blod strömmade ur hans huvud. Han fick en fraktur i handen, en whiplash-skada i nacken och förlorade känseln i i ett område ovanför ögat. För Juha så hade hösten varit fylld av raseriutbrott, anfall av djup depression och två eller tre självmordsförsök som tycktes vara allvarligt menade. Hans förhållande till Marita hade försämrats, han var ofta rasande på henne, till och med argare än vanligt. Och han bestämde en överenskommelse om att om de skulle åka fast så skulle ingen av dem säga ett ord. De greps och Marita höll sitt löfte länge i sin cell i Halmstad. Hon teg dag efter dag och det måste ha varit tufft. Marita teg i näste 14 dagar och först den 9 September så började hon att berätta. När Juha fick reda på det så blev han vansinnig. Han dömdes till 1 års fängelse och Marita fick ett halvår. I skriftväxlingen efter rättegången så hotade han henne gång på gång. Marita muckade den 13 December 1987 medans Juha satt kvar på Kumla. Marita bodde då hos sin syster Sarita ett par dagar och sedan över jul och nyår hos föräldrarna. Under den tiden så pratade systrarna ofta med varandra och Sarita försökte ännu en gång att få sin syster att slita sig från Juha och nu skymtade en öppning. Det var knappast så enkelt- som Marita sa i tingsrätten- att hon gjorde slut med Juha redan i december. ”Jag älskar dig helvetes mycket”, skrev hon ofta i breven och även om hon inte vågade annat så tycktes Juha ännu ha ett stort inflytande över henne och då inte bara på grund utav hoten. Marita var rädd, räddare än någonsin. Juha hade ofta slagit henne då han var berusad och nu var Juha extra arg och hon trodde att han skulle hämnas. Det verkade dock uppenbart att Marita ville förändra sitt liv. Hon anmälde sig till en servitriskurs i S:t Michel och det skulle inte Juha ha gillat, han hade aldrig haft ett arbete. Marita började sedan att jobba på makarna Lyvras kafé men rörelsen lades ned efter ett tag då makarna dog i en bilolycka. Marita flyttade då in hos sin syster i Björneborg, hon besökte arbetsförmedlingen ofta med inget ledigt jobb fanns. Det hände att Juha ringde men Marita ville inte prata med honom och Sarita som för det mesta svarade fick ljuga ihop både det ena och det andra. Men Marita skrev fortfarande till Juha, hon ringde honom och stod i kontakt med hans far Veikko. Det verkade som om hon både ville och inte ville träffa Juha. Marita fick en egen lägenhet, för första gången i hennes liv, i ett stort brunt höghus utanför Björneborg. När Marita bott ett tag i sin nya lägenhet så träffade hon en kille i Björneborg. Han hette Janne Lindén var 24 år och sågverksarbetare, han var Juhas raka motsats; blid, lite rund om midjan och ingenting hoss honom var farligt eller häftigt. Marita och Janne träffades varje dag och hade långa samtal i Maritas soffa. Marita berättade ofta om Juha och han tröstade och lyssnade och deras relation fördjupades och han gillade verkligen Marita. Det sorgliga var att hennes berättelser om Juha också fick en annan följd. Marita behövde uppenbarligen tala om Juha och livfullt så skildrade hon hans störda personlighet. Men hon insåg inte hur orden uppfattades av en kille som levt långt från det laglösa; att få höra att flickvännens förra pojkvänn var svartsjuk, våldsam och galen, är knappast lätt för någon och inte var det lätt för Janne Lindén.
- Juha kan göra vad som helst, sa Marita och Janne blev mer rädd medans den hotfulla dagen 26 April kom närmare- dagen då Juha skulle bli fri. Marita blev också allt räddare och hon bad systern Sarita och pojkvänner Harri Nurmi att vara hos henne på kvällarna. Den 29 april så gjorde Janne Lindén slut med Marita. Marita blev förtvivlad och när hon undrade varför så ville inte Janne berätta att han var rädd för Juhas hämnd och sade att han inte visste varför han inte ville vara med henne längre.

Klockan 6 på morgonen den 1 maj så låg Marita och sov i sin lägenhet. Plötsligt så ringde dörrklockan, ihållande och ilsket. Marita öppnade och det var Juha. Han flåsade som om han hade sprungit och han verkade arg.
- Klä på dig! Sa han, Vi har jävligt bråttom. Vi ska på semester!
Marita lydde och i en stulen bil så påbörjade paret sin sista och ödesdigra brottsturné. Juha verkade nervös och var mer lynnig. Det kändes, sa Marita som att han när som helst kunde flyga på henne. Juha körde norrut över Haparanda och sedan ner till Stockholm. Juha var fortfarande rasande efter den förra turnén för att hon hade talat i polisförhören.
- Egentligen borde jag dräpa dig därför att du tjallade under förhören, sa Juha som så många gånger förr. En dag i Töckefors skulle paret tanka en nystulen Volvo 745. Juha backade in mot bensinpumpen, men utrymmet var knappt och med bilens högersida körde han på stationsbyggnaden och exploderade i ett raseriutbrott.
- Du borde ha sett det! Höger sida är för helvete din sida! Skrek han vettlöst till Marita. Efter att ha kört iväg från besinstationen så skakade hela Juha av ilska. Han var fly förbannad och stannde vid en skogsväg och gick rasande ut och öppnade bagageluckan och började att hiva ut varenda väska i bilen. Sedan så slet han sönder höger backspegel och skrek som han hade förlorat förnuftet.
- Vad är detta? Skrek han.
- En backspegel! Försökte Marita.
- Detta är höger djävla backspegel!. Detta är höger djävla backspegel!. Det var i den djävla backspegeln du skulle ha tittat!, röt han.
Maria sade ingenting. Hon mumlade bara ett förlåt som förmodligen inte hördes.
- Nu ska du bära våra väskor! Skrek Juha
- Va! sa Marita som inte förstod varför de plötsligt skulle gå till fots.
- Varenda jävla grej ska du bära!. Det blir ditt straff!, vrålade Juha.
När han väl kom till besinning verkade han helt slut och frånvarande tejpade han fast backspegeln och tillsammans så lastade de in bagaget och körde därifrån. I början av juni så for paret till Finland för ett snabbt besök hos Juhas föräldrar. Paret fortsatte senare norrut mot Sverige igen och Juha blev ännu mer vervös och stingslig. Som en tickande bomb och varje liten bagatell, minsta motgång eller felsägning innehöll ett hot.
- Jag håller på att bli tokig, sa han ibland och även om han skrattade när han sa det så förstod aldrig Marita om han skämtade eller menade allvar. Men han hade även sina om inte goda men åtminstone mindre tyranniska stunder.en dag så stal han ett par kaniner som han hedde i baksätet på bilen, och strödde sågspån över sätena han såg också till att två skålar med färska grönsaker och vatten alltid fanns framme till djuren. En kväll så for de i en stulen bil inte långt från Hammarstrand. Fram emot gryningen så stannade de vid en liten sjö och släppte ut kaninerna. Juha som inte var simkunnig brukade sitta på stadknaten med sin anteckningsbok i knät medans Marita badade. Det kunde vara trevligt tyckte Marita, men just den här kvällen så var Juha arg. Han reste sig och tog ovarsamt upp en av kaninerna. Plötsligt så slängde han den i sjön.
- Vad gör du? Vrålade Marita och kastade sig med kläderna på ut i sjön och simmade ut och räddade kaninen. När hon komm upp så frågade hon Juha men en ilska som var henne främmande:
- Varför gjorde du sådär?
- Det har inte du med att göra! Svarade han och så slog han henne.
Men efteråt så var det inte slagen som hade skrämt Marita speciellt utan det var händelsen med kaninen som oroade henne. Att Juha jävlades med den värld han hatade förvånade ingen. Men att han misshandlade sina kaniner som han tyckte om, det var något nytt. På kvällen den 26 juni så kom paret av en händelse in till Sveg i Härjedalen. De körde en gråvit Saab Combi 900 som Juha hade stulit fyra dagar tidigare i Finland. De bröt sig in i ett hus i Sveg där Juha hittade ett dubbelpipigt hagelgevär av märket Baikal som han tog. De körde sedan vidare med en rivstart upp mor Östersund. När Marita undrade vad de skulle ha vapnet till så svarade Juha:
- Blir vi tagna på bar gärning så kan vi hota med det och komma loss! Vi ska ha det som skydd!
Juha köpte senare en metallsåg och sågade av piporna på hagelgeväret för att det skulle få plats i inbrottsväskan. Några dagar senare vid ett till inbrott så hittade Juha att par Polska hagelpatroner som han tog till sitt gevär.
- Nu har vi en hel rånarutsrustning ,sa han
Det var som om geväret och patronerna tog allt större plats i hans medvetande- som om vapnet förtrollat honom och börjat ta över hans tankar.
- Vad bra att jag hittade det! Sa han.
Den 2 juli 1988 så svänger de in vid en kyrka i Åmsele. Juha parkerade inteill ett skogsbryn på kyrkans parkering och bilen kom att luta lite. Han stannade motorn och tog fram en påse chips , några öl och en fyrkantig flaska med grön kiwliklör som han hade tagit från ett tidigare inbrott. Paret åt och drack i bilen och började att fnittra. Juha var gladare och inte arg längre. Efter en stund så gav de sig ut i natten. Kaninerna blev kvar i bilen och de tog som vanligt med sig sin inbrottsväska som innehöll geväret, en skruvmejsel, ett brythjärn, en kofot och Juhas inbrottshandskar. Paret hade som vanligt inga särskilda planer utan gick bara. Efter ett tag så går de förbi en blå villa och utanför den så står det en liten cykel i ett cykelställ. Juha småler och går fram till den. Han bar ut den på vägen för att det inte skulle låta då han rulla den i gräset.
- Var försiktig viskade Marita och i samma ögonblick hördes det en knackning ifrån fönstret ovanför cykelstället.
- -Nån såg oss, ropar hon.
- Ingen fara ,det är lugnt. Sätt dig på pakethållaren bara! Säget Juha och fnittrande vinglar paret iväg på grusvägen mot kyrkan. För Juha så var natten ljus. Fåglarna kvittrade, minns han och det goda humör han hämtat från kiwilikören fanns ännu kvar. Efter ett tag ber han Marita att stiga av från cykeln och slänger den mot en ladugård på vägens högra sida. I samma ögonblick hör han en bil starta. En Volvo kör ut från den blåa villan och kommer emot honom. ”Det är cykelns ägare” tänker han och flyr ut på en åker upp emot kyrkogården. Marit följer efter honom men kommer efter. När de kommer upp till kyrkogården så står den oranga Volvon på kyrkogårdens parkeringsplats och de kan inte fly. Plötsligt så vrålar en mansröst:
- Jävla tjuvar, ni har tagit vår cykel! Juha tittar då på ,Marita och säger strängt
- Ge mig geväret, och Marita lyder. Juha kliver fram med det laddade geväret och ungefär åtta meter framför honom går en medelålders man i träskor och grön overall. Mannen haltar något och bakom honom så gömmer sig en ung grabb med långt blont hår som ser rädd ut. Sten Nilsson som har varit FN-soldat i Kongo är en tuffing och trots att ett avsågat hagelgevär riktias mot honom så säger han ganska skarpt:
- Vi har bett vår granne att ringa polisen.
I verkligheten så har ingen granna kontaktats och de orden får Juha att tända till- han ser dem kanske som en kränkning av sitt gradiosa överläge.
- Ner på knä!, skriker Juha. Ner på knä och sätt händerna på ryggen och Sten och Frederick lyder tvekande och sjunker ned på de fyrkantiga stenplattoran i gräset.
- Vi vill ju bara ha tillbaks våran cykel, säger Sten och nu är hans tonfall förändrar, han låter rädd.
- Be om nåd!, skriker Juha och sedan hörs ljudet av två hanar som spänns.
- Vi ville ju bara ha tillbaks våran cykel! Säger Sten igen.
Kanske är skottet bara en impuls men det spelar ingen roll. Hagelskuren träffar den vänstra delen utav Sten Nilssons panna och blåser ut hela skallen. När skotten avlossas står Fredrick Nilsson kvar på knä och han flyttar händerna från ryggen och sätter dem över ansiktet.
- Skjut inte. Jag är bara 13! Säger han.
- Jag är bara 13 år! Upprepar hen.
Han är 15. Men i sin isande skräck drar han bort två år från sitt liv som han hoppas att de där åren ska rädda honom. Men i Juhas värld finns ingen nåd längre. Marita vaknar för ett ögonblick upp ur sin förlamning och skriker ”Skona pojken han är så ung!” men Juha skjuter igen. Han mördar ett barn som står på knä på en kyrkogård och ber för sitt liv. Skottet träffar Fredricks tinning och sliter upp ett stort hål i huvudet och kroppen faller framåt mot stenplattorna i gräset. Juha hämtar sedan väskan och springer följd av Marita tillbaks till bilen. Juha slänger in deras inbrottväska i baksätet och försöker att starta bilen. Det går inte. Hans händer skakar för mycket och han svär. Då så knackar nån på fönsterrutan och Juha ser ett kvinnoansikte som oroligt tittar in i bilen. Juha kastar upp bildörren med en väldig kraft så att kvinnan kastar omkull och slänger sig sedan på...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Juha & Marita

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Fingal Olsson 2007-12-04

    I princip hela texten är ett p

  • mona abbaspour 2010-05-16

    vad är din källa?

  • Helena Marttila 2006-11-29

    Felstavningar.Grammatiska fe

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2002-02-01]   Juha & Marita
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=996 [2017-06-28]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in