Kung Karl X Gustav

2 röster
9876 visningar
uppladdat: 2002-02-01
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Uppväxtåren

När Johan Kasimir av Pfalz, den tyske småfursten, friade till Gustav Adolfs sys-ter Katarina 1615 kunde ingen ana vilken betydelse det skulle få för Sveriges framtid.

Att deras barn sedan kom att växa upp i moderns land berodde på trettioåriga kriget som härjade även i pfalzgrevens land och de tvingades därför fly till Sverige.

På Nyköpings slott föddes deras första son 1622 och fick namnet Karl Gustav i dopet. Föräldrarna fick aldrig något tillfälle att återvända till Tyskland vilket bidrog till att Karl Gustav och hans syskon fick en svensk uppfostran. Det blev en mönsteruppfostran och som föredöme hade man ingenting mindre än Gustav Adolfs utbildning.

När Karl Gustav var åtta år träffade han den fyraåriga Kristina som var dotter till Gustav Adolf. Han anförtrodde nämligen sitt enda barn till sin systers vård när han skulle resa till Tyskland. Så fick de båda furstebarnen växa upp tillsammans på Stegeborg ända tills Maria Eleonora kom tillbaka med sin make Gustav Adolf i en kista. Då tog drottningen med sig sin dotter och de båda kusinerna blev skil-da åt för några år.

När Axel Oxenstierna kom hem tyckte han det var nödvändigt att Kristina skulle återvända till pfalzgrevinnan Katarina. När hon i sin tur flyttade över till Stock-holm för att ägna sig åt Kristinas uppfostran fick den fjortonårige Karl Gustav följa med och de blev återigen goda lekkamrater.

Ganska snart åtog sig Axel Oxenstierna att övervaka Karl Gustavs uppfostran, detta skedde på Johan Kasimirs och Katarinas önskan. Rikskanslern besöker en dag den enkla boning där den unge fursten bedriver sina studier under en infor-mators ledning. Rikskanslern granskar noggrant boningen och påpekar felen som måste åtgärdas. Från denna stund hade Axel Oxenstierna tagit den totala led-ningen av ynglingens undervisning.
Strax därefter fick Karl Gustav göra en resa till Uppsala för att se stadens märk-värdigheter och bekanta sig med dess viktigaste män, allt detta i rikskanslerns sällskap.

Vid femton års ålder beslöts det att Karl Gustav skulle fortsätta sina studier vid Uppsala universitet och han bodde hos professor Lenaeus. Nu hade Karl Gustav passerat slyngelåldern och hans tilldragande egenskaper kunde göra sig fullt gällande. Genom sitt älskvärda och rättframma uppträdande vann han överallt hjärtan. Både lärare och vänner ingav han, genom sin vetgirighet och sitt klara huvud, de bästa förhoppningar för framtiden. Karl Gustav bedrev sina studier med det resultat att han kunde betecknas som den kunskapsrikaste bland Sveri-ges regenter ända till Oskar I blev kung. Hans uppfostran avslutades med en längre tids utlandsvistelse då han bland annat besökte Paris.

Vid arton års ålder återvände ynglingen hem, fylld av iver att få tjäna sitt foster-land. Men han märkte att Sveriges store envisades i att se honom som en främling, så de anbud fadern gjorde till riksförmyndarne om att låta sonen träda i rikets tjänst nekades.

Han avböjde sedan Axel Oxenstiernas anbud om att ta befälet över en förstärk-ning som skulle från Sverige till krigshären i Tyskland. Han ville inte befalla förrän han lärt sig att lyda, var hans motivering varför. Karl Gustav trädde sedan in i Torstenssons armé som frivillig i oktober 1642.

På samma gång som han utbildade sig till en dödsföraktande krigare fick han under Torstenssons ledning studera härförarens konst. Han fick ta del av alla krigsplaner och även de allra hemligaste rådplägningar vid högkvarteret. När kriget mot Danmark började var Karl Gustavs lärotid över och i oktober 1643 utnämndes han till överste för det kurländska rytteriet.

På hösten 1645 återvände han hem för att ta reda på om han skulle vinna drottning Kristina. Men ju längre tiden gick visade det sig att han inte skulle lyckas, han blev då väldigt olycklig och kände sig som den eländigaste på jorden. Han hade till och med tankar på att lämna Sverige för att söka lyckan i främmande land.

När trettioåriga kriget närmade sig sitt slut återgick Karl Gustav till den svenska armén i Tyskland men denna gång som överbefälhavare. Men ovissheten i hans förhållande till Kristina pinade honom och i denna pinsamma ovisshet blandade han också känslan av att vara allmänt utpekad som drottningens försmådde fria-re.

Efter krigets slut återvände han till Sverige i hopp om att få beträda tronen. Men så blev det inte och han måste se på, utan att kunna påverka, hur landet styrdes mot fördärvet. Detta plågade honom så mycket att han spenderade mesta tiden på Öland, där han hjälpte bönderna ekonomiskt så de kunde odla upp ön på nytt. På så vis ordnade han arbete åt hundratals människor, de byggde även om Borg-holms slott till en arkitektonisk skapelse. Ölänningarna tyckte mycket om sin unge furste och minnet av honom lever kvar än idag i sägner och folkvisor.

Till slut kom det ögonblick som Karl Gustav väntat på, då han kallades att inta sin morbrors tron. Full av ungdomligt mod och handlingskraft tog han tag i de nya arbetsuppgifterna.


Första kriget mot Danmark

Tåget över Bält

Innan danskarna visste ordet av hade Karl Gustav hunnit genom halva Tyskland och stod på Jylland. Detta hände på sensommaren 1657 och de hade ilmarscherat så hundratals hästar hade störtat. Det var ingen stor armé men den bestod av världens yppersta krigare som var härdade genom många strider.

Danskarna däremot var oövade eftersom de inte varit med i något fältslag sedan trettioåriga krigets första tid. Svenskarna gjorde sig snart herrar över nästan hela Jylland utan att möta något kraftigt motstånd. De danska trupperna drog sig till-baka till fästningen Fredriksodde vid norra delen av Lilla Bält.

Karl Gustav Wrangel som var högste befälhavare på Jylland under konungens frånvaro fick nu order från honom att lägga beslag på den starka fästningen. In-nan han stormade fästningen var han tvungen att ta reda på dess egenskaper. Detta löste några svenska officerare åt honom under höstmörkrets nätter. Däref-ter skedde stormningen en oktobermorgon som blev väldigt blodig men kortvarig. Nu var svenskarna herrar över Danmarks starkaste fästning.

I januari 1658 blev kölden så stark att Lilla Bält frös och detta var bra för Karl Gustav som skulle vidare till Fyn. Efter några dagars brevväxling angående isens hållbarhet bar det av över till Fyn via Brandsö, detta hände natten till den 30 januari och när solen gick upp stod svenskarna i slagsordning på Brandsö. Detta berodde på att danskarna väntade på Fyns strand. När svenskarna kom till ström-fåran fick de leda sina hästar och de första regementet som kom i land störtade mot fienden. Då hördes plötsligt ett ångestskri utifrån isen, havet hade öppnat sig så människor och hästar sjönk ner i djupet. De andra två trupperna som inte kommit över studsade till och undrade om samma öde skulle inträffa dem. Då kom kungen skyndande tillbaka till kanten av vaken och lugnade sina män som en efter en kom över och snart var fienden slagen och hela ön intagen.

Nu återstod den farligaste delen i svenskarnas plan, att ta sig över Stora Bält eftersom målet var Köpenhamn. Karl Gustav lät Erik Dahlberg undersöka isen mellan Fyn, Langeland och Lolland. På kvällen den 4 februari kom Dahlberg tillbaka och meddelade att isen höll. När kungen fick detta besked blev han så glad att han slog ihop bägge händerna och sa: ”Nu, bror Fredrik, skola vi talas vid på god svenska!”

Sedan lät han spänna för sin vagn och bad Dahlberg att följa med för att över-lägga detta viktiga beslut med Wrangel. Dahlberg fick en svår natt eftersom Wrangel avrådde kungen från att gå över isen och istället vänta på öppet vatten och ta hjälp av flottan. Kungen hade nästan övertalats och gick sedan till sängs. Men hans tankar höll honom vaken och han kallade därför Dahlberg till sig och sade: ”Säg på Ert samvete, kan armén gå över och vill Ni råda därtill?”. Dahl-berg svarade: ”Med mitt huvud ansvarar jag för att jag skall föra armén över, även om Ers Majestät hade med sig tre gånger hundrade tusen man.”

Samma natt satte hären i marsch mot Langeland. ”Det var förskräckligt att tåga över detta tillfrusna hav, där trampet av hästar hade tinat upp snön så att vattnet stod en halv meter högt på isen och man varje ögonblick måste frukta att hitta havet öppet på något ställe”, så säger det medföljande franska sändebudet om färden över Stora Bält. Sydlänningen var inte van vid denna förskräckliga nor-diska kyla och led när man var tvungen att hugga sönder både bröd och dryck med yxor för att kunna äta den. Kungen av Sverige skrattade åt alla små obehag, vilka bara gällde mat och dryck, eftersom han endast tänkte på att lyckas med sina stora planer.

På morgonen den 6 februari stod de svenska trupperna på Langeland och vid middagstid hade de marscherat öven ön. Framför sig såg de bara ett öde istäcke, för sundet mellan Langeland och Lolland är en och en halv mil brett och utan rast fortsatte de med Dahlberg i spetsen. Dessa timmar då han leder svenska armén över havet är glanspunkten i hans liv. Snart såg man en blånande strimma i öster, det var Lolland och innan skymningen föll stod hären åter på fast mark. I rask takt gick de sedan över Lolland till Falster där de fick vila lite och den 11 februari satte Karl Gustav foten på Själland, vid Vordingborg. Nu var denna svenska mannamodets stolta bragd fullbordad utan motsvarighet i världshistori-en. ”En bragd som bredvid minnena av Hannibals och Napoleons tåg över Alpernas isfält utgör ett föremål för all framtids beundran och förvåning”, säger en historiker.

I Vordingborg inledde danskarna fredsunderhandlingar och Karl Gustav till-sammans med Wrangler, riksrådet Sten Bielke och Kortfizt Ulfeld gjorde upp de svenska villkoren. Den 12 februari började förhandlingarna och de danska kom-missarierna försökte förgäves att hejda svenskarnas framfart genom löften om att freden skulle vara sluten inom 24 timmar. Karl Gustav lät sig inte lockas av des-sa löften utan befallde trupperna att fortsätta mot Köpenhamn. När de kom fram var försvarsanläggningarna förfallna och hela folket slaget med skräck, så var Danmarks öde avgjort.

Sverige fick, genom freden i Roskilde den 26 februari 1658, Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm från Danmark och Bohuslän och Trondhjems län från Norge. Genom frederna i Brömse och Roskilde hade vårt land införlivat sig ett område inom vilket nu en fjärdedel av svenska folket bor. Då hade Sveriges rike den största utsträckning det någonsin haft, det var ungefär dubbelt så stort som nu men befolkningen var blott hälften så stor.

Då man tänker på vilket värde Torstenssons, Wrangels, Karl Gustavs och Dahl-bergs landvinningar haft för vårt land får man ej glömma att det var från tyska sidan som huvudangreppen mot Danmark gjordes. Att det var våra kolonier på andra sida Östersjön som gjorde det möjligt för våra förfäder att komma före sin medtävlare om herraväldet i Norden.
Med naturmakternas hjälp hade svenskarna vunnit sina sagolika framgångar. Det utplånar dock inte det betydelsefulla faktum att Danmark inte var rustat för krig.


Andra kriget mot Danmark

Nu när Karl Gustav hade fått fred med Danmark ville han fortsätta sitt avbrutna krig mot Polen men innan han återupptog detta beslöt han att vända sig mot Brandenburg. När det gällde kampen om herraväldet över Östersjön skulle han även få med Holland att göra. Nästan hälften av Hollands handelsflotta bestod av Östersjöfarare, vilka bland annat hämtade spannmål från Düna och Weichsles bördiga slätter och detta gjorde Holland till Europas kornbod. Men om Sverige skulle bli herre över alla Östersjöhamnar så väntade ökade tullar och annan beskattning för Holland.

Holland hade redan förberett en flotta som skulle segla över Östersjön för att skära av den svenska här från förbindelse med hemlandet. Detta hade svenska kungen försökt förhindra genom en bestämmelse i Roskildefreden, som innebar att Sverige och Danmark gemensamt skulle stänga ute alla fientliga flottor från Östersjön. Men Karl Gustav misstog sig rejält och beslöt efter många om och men att förvandla hela Danmark och Norge till svenska provinser. Han hade lärt känna den danska statens svagheter och räknade på en överraskning med hastig verkan. Förklaringen till det nya kriget tros vara Karl Gustavs omättliga krigs- och ärelystnad.

Ett halvår efter Roskildefreden landsteg svenska trupper på Själland och den 11 augusti stod de åter utanför Köpenhamn. Kungens plan var att storma den för-störda staden vars vallgravar var uttorkade och vallarna så låga att de gick att rida eller köra över. När man föreslog konung Fredrik att fly svarade han med Jobs ord: ”Jag vill dö som fågeln i sitt näste”. Efter dessa ord hjälpte alla Kö-penhamnare till att rusta upp stadens försvarsåtgärder. När Karl Gustav såg detta blev han fundersam och kallade till krigsråd.

Dahlberg tyckte att man skulle storma eftersom han noga undersökt försvarsver-kens tillstånd. Han åtog sig till och med att åka vagn framför de stormande. Wrangel däremot avstyrde, som de flesta andra av de högre befälen, för han tyckte att hären var för svag för en stormning och dessa beslut följde kungen för att sedan fatta det ödesdigra beslut om att belägra staden. Då kom en holländsk flotta till danskarnas hjälp och svenskarna besegrades till sjöss och blev tvungna att häva belägringen av Köpenhamn.

Karl Gustav hade dock inte gett upp sina planer utan väntade på vintern då hol-ländarna inte kunde komma sjövägen till danskarnas hjälp. Under väntetiden slog de läger ett par mil från staden men då kom polacker, österrikare och bran-denburgare farande landvägen och svenskarna måste utrymma Jylland. I Skåne och Blekinge började folket bli upproriska och Trondhjems län återtogs av Danmark. På Bornholm blev den svenske guvernören nedskjuten i Rönne och det blev signalen till ett allmänt uppror. Som på ett överenskommet tecken bör-jade kyrkklockorna ringa över hela ön och de få svenskarna blev nedgjorda eller tillfångatagna.

På nyåret 1659 beslöt kungen att storma Köpenhamn eftersom vintern hade stängt ute flottorna från de danska sunden. Detta var ett vågat beslut, för försva-rarna borde ha fått stadens försvarsställningar i gott skick och vara mycket flera. En mörk februarinatt gav han tecken för anfall, soldaterna hade vita skjortor för att skyddas bättre av snön. Nästan ljudlöst närmade sig svenskarna, reste sedan stegarna mot de isiga vallarna och började klättra.

Då började kanonerna blixtra från vallarna, danskarna hade genomskådat planen och stod fullt beredda till försvar, där alla hjälpte till. Den natten utförde danskarna sin största krigiska bedrift i historisk tid. Slutligen var Karl Gustav tvungen att kalla till återtåg, han hade förlorat 1500 man i döda och sårade, 200 hade tillfångatagits. I Köpenhamn firade man segern med glädjesalvor som sköts från vallarna. De som trodde att svenska kungen gett upp sina planer skulle få se att de hade misstrott sig, för kungen letade efter nya vägar för att nå sitt mål.

Men Karl Gustav fick aldrig uppleva slutet av kriget med danskarna, för innan freden blev sluten blev han svårt sjuk och avled den 13 februari 1660. Han var endast 37 år gammal och satt bara på tronen i sex år eftersom det tog 32 år innan han fick beträda tronen efter det att drottning Kristina abdikerat och begärt att Karl Gustav skulle bli tronföljare. Detta hände i juni 1654 och vid graven sörjde hans maka Hedvig Eleonora av Holstein – Gottrop och deras fyraårige son Karl.


Sverige under Karl X Gustavs regering

Karl Gustavs korta regeringstid var oroad med krig jämt och ständigt så rikets inre ble...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Kung Karl X Gustav

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2002-02-01]   Kung Karl X Gustav
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=995 [2017-05-27]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in