Kärleksnovell. relation - tjej-kille och hur det kan gå.

1 röster
4783 visningar
uppladdat: 2008-03-01
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Det var första dagen på högstadiet som jag träffade honom. Han satt där längst bak i klassrummet i sitt sommarbleka hår. Han hette Alfred. Jag och min bästa kompis slog direkt vad om vem som skulle ha honom. Och om jag verkligen vill någonting, om jag verkligen har ett mål så måste jag alltid bevisa för mig själv att jag klarar av det. Även om jag skulle tappa lusten på vägen till målet. Efter första månaderna av ren vänskap, började jag och denna kille träffas utanför skolan på fritiden. Han var så charmig så jag trodde att jag skulle dö. Han berättade det mest intressanta om allt som fanns om kring, han uppmuntrade och bevakade mig som en ängel. Jag trodde att jag kommit till paradiset. Jag trodde att jag drömde. Det blev mer och mer seriöst. Vi hade vart tillsammans i 6-7-8 månader och det pirrade fortfarande lika mycket i magen varenda gång jag såg honom. Dagarna gick och ledde till år med massa månader därpå. Vi umgicks varenda dag, både i skolan och på fritiden. Han var allt som jag någonsin kunnat önska mig. Jag ångrar inte en ända dag. Jag levde.

Skolavslutningen 2007, då tog det slut. Hans mamma kom fram till mig och bad mig lämna honom, släppa honom och hon sa att det skulle vara bäst för oss båda. Det var det dummaste jag hade hört. Bara dagen före hade ju allt vart så bra, jag hade varit lyckligast i världen. Nu skulle han flytta till Göteborg. Han skulle aldrig mer komma tillbaka.


Jag gjorde allt för att glömma honom, jag gjorde allt för att inte ta upp mobilen framåt natten för att ringa upp eller helt enkelt skriva det där ”jag saknar dig” sms: et. Jag åkte in till Göteborg i hopp om att stöta på honom och berätta vad jag kände, jag träffade honom inte en enda gång, istället gick jag till gallerian, där köpte jag världens jävla dyraste kaffe latte som ett stöd och trots priset så kunde inte ens den skölja ner klumpen i halsen. Varje gång jag tänker på hur vi kämpade i början för att överhuvudtaget få varandra, för att få allt att gå ihop, träningar, kompisar, fritid och varandra. hur kunde allt sluta såhär? Min strupe sväller upp varenda gång jag tänker på det. Varje gång jag tänker på Alfred eller sena nätter i telefonen minns jag all förväntan, allt vi planerade, jag trodde verkligen på det, jag trodde mig veta att det alltid skulle vara vi. Jag vet inte hur många gånger alla berättade för oss att man inte kan träffas när man är 13 och vara tillsammans livet ut. När vi fick det påståendet svarade vi alltid samma svar tillbaka: - jo det kan man vist det, vi har gjort det.

Blotta tanken på en Alfred-kram frambringar tårar. Att bara få ligga mot hans bröst och veta att jag lever, att jag ser i färg och att jag duger, det var så mycket för mig. Det är fullständigt omöjligt att inte önska sig en enda dag till då jag skulle få umgås med honom och göra allt som vi gjorde då. Det jobbigaste var nog ändå den där klumpen i magen, trycket i bröstet och rädslan i kroppen. Man blev lämnad, och man var tvungen att kämpa, även om man helst av allt ville krypa upp i mammas knä och gråta som man gjorde när man var mindre. Man var tvungen att resa sig upp ur sängen på morgonen för att äta frukost och ta på sig sina kläder, hur jobbigt det än var. Man måste bli av med dem där svidande klumpen, man behövde vandra ut ur den onda cirkeln för att kunna gå vidare.

Nu har jag varken sett eller pratat med honom på över 5 månader. Jag trodde aldrig att det var så svårt att lämna en människa, bara släppa taget och gå vidare. Men om man ska se det på den positiva sidan så är jag ju trotsallt en erfarenhet rikare. Nu vet jag hur jag ska behandla nästa situation och hur jag själv gör mig lycklig. Jag har smakat på en liten bit av kärlekens enorma kladdkaka.

När jag hör namnet: Alfred minns jag han i alla möjliga olika perspektiv. Beroende på miljö, tidpunkt och hur jag mår för tillfället. Ena stunden kan jag bara längta tillbaka, och hoppas på att allt ska bli som förut. Medens den andra stunden känner jag att det bara är skönt att allt är över. Det som var ”vi” ligger nu bakom oss, proppfullt med minnen. Vi är varken presens eller futurum, bara imperfekt eller i bästa fall pluskvamperfekt

Just nu när jag sitter här och tänker på Alfred, har mina läppar format fram ett leende och jag kan inte sluta se hans vackra förförande ögon framför mig. Alfred är ett pussel som man måste inspektera bit för bit. På vår resa överlämnade han mig sig själv och jag fångade hans inre med omsorg och glädje. Jag viste aldrig dendär första dagen i skolan att han den blonda killen längst bak i klassrummet skulle ge mig hela hans vackra självporträttbild.

Nu kommer den stora frågan, ångrar jag någonting…? Nej det gör jag verkligen inte för det är ju Alfred som har format mig till den jag är idag. Det är han som jag har delat mitt liv med i tre år. I tre hela år, kan ni tänka er det? Jag har växt upp tillsammans med honom. Vi har gått igenom så många otroliga situationer som bara har lett till ännu mera bekännanden om vårat inre. Våra innersta hemligheter. Det är också han som känner mig bäst och det är han som har gett med mig alla de underbara minnena som jag kommer att bära med mig hela livet som en stadig gru...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Kärleksnovell. relation - tjej-kille och hur det kan gå.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Amir Hosseinbor 2009-04-12

    Tummen upp!

Liknande arbeten

Källhänvisning

Olivia Johansson [2008-03-01]   Kärleksnovell. relation - tjej-kille och hur det kan gå.
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=9370 [2018-04-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook