Den öde ön

4 röster
6089 visningar
uppladdat: 2007-09-03
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Kapitel 1



Det hela började när jag (Sofia) och min bästa kompis Isabella skulle åka från Rimini, Italien, där vi bor till Kroatien. Jag tänkte ta flyg, men Issa (som jag brukar kalla) var flygrädd. Vi tog ett skepp till Kroatien.



Det är en tidig morgon mellan klockan 03.00-04.00. Våra väskor är packade med klänningar, kjolar m.m.
Issa är som vanligt klädd i rött. Det passade hennes långa, bruna hår och ljus gröna ögon. Jag är klädd som vanligt i Jeans och en svart topp. Jag har långt blont hår med en massa spray i. Vi tar en taxi till skeppet klockan 04.45. När vi kommer fram ser vi ett stort skepp. Med bara 22 personer, med oss är vi 24. Det är ovanligt få personer. Vi går på skeppet, alla är så trevliga. Vi fortsätter till våra hytter. Hytterna är så annorlunda, men det går bra ändå. Jag och Issa gör oss hemstadda och går ut ur hyttan och spanar in skeppet.
Det är ett stort, stort skepp med olika bruna färger. Det är ett väldigt gammalt skepp. Vi kollar på vågorna som blir häftigare och häftigare dess vi går ut. Efter en liten stund kommer två snygga killar fram och säger:
– Tjena och presenterar sig.
De bjuder ut oss på middag.
Alberto är en blond, brunögd, lång och välträna snygg kille. Ricardo är brunett med havsblåa ögon, lång och vältränad också.
Issa och jag springer till hyttan för att fixa oss inför middan.
Issa tar på sig en kort Jeans kjol och en randig skjorta. Jag tar på mig en kort svart kjol och en rosa tröja. Vi har en massa smink och parfym på.
Det knackar på dörren. Vem kan det vara??
Nää va gulligt det är av killarna som hämtar oss. Vi har en lång och trevlig middag. De är så söta och följer oss tillbaka till hyttan, Vi blir bra vänner med dem.
Snart är den tredje dagen slut och vi har halva vägen kvar för att hela resan är en vecka lång.



Kapitel 2


Den tredje kvällen börjar skeppet röra sig från vänster till höger, sedan från höger till vänster. Jag och Issa sitter in i hyttan helt tysta och stirrar på varandra.
– Oh gud, Vad har det hänt nu då?? Frågar Issa
– Jag har ingen aning, kom så går vi ut och kollar.
Issa och jag börjar springa ut för att se vad det är som pågår. På vägen träffar vi Alberto och Ricardo. Det hörs att det blåser och regnar, det börjar till och med bli för kallt här inne. Vi ser att vattnet börjar komma in i skeppet, alla går runt och gapar.
Kaptenen och vaktarna kommer fram till oss och skriker:
– Det har hänt något fel med skeppet och nu snart kommer hela skeppet att drunkna, vi måste rädda oss.
– Men det är bara en räddningsbåt som funkar av alla de fyra, säger kaptenen.
– Fan ta er alla, vilken skit skepp, skriker Issa.
Alla börjar stirra på varandra och ingen vet något. Räddningsbåten är för 16 personer. Alla får inte plats där och alla börjar knuffa varandra bara för att få plats i räddningsbåten. Kaptenen och tre vakter var de första som hoppade in i räddningsbåten. Jag, Issa, Alberto, Ricardo och 4 personer till blir kvar.
Nu åker räddningsbåten iväg och efter en stund försvinner den. Medan vi står och kollar på dem kommer ett starkt vatten våg och kraschar hela skeppet. Det stora vackra skeppet är i små, små träbitar och alla sakerna drunknar ner. Jag, Issa, Alberto, Ricardo och en 30 års man kan simma. Vi gör allt som vi kan för att försöka rädda de andra 3 personerna, men vi hann tyvärr inte. Vi börjar simma en efter en, men det är så svårt att simma. När vi tröttnar stannar vi för att vila, sedan fortsätter vi simma. Vi simmar tills solen går upp. När solen sker ser vi land. Det är strand som tillhör en stor ö. I ön finns det palmer, insekter m.m. Här kan vi äntligen vila och äta, jag är faktiskt jätte hungrig. Mannen som är med oss heter Patrik och kan fiska, fast vi har inget att fiska med. Men just nu vill vi bara vila, vi sover hela dan och på kvällen börjar vi gå omkring ön och se om det finns något att äta. Till slut hittar vi ett äppelträd, äpplena smakar lite konstiga men det går bra ändå.
När alla sover hör jag något, jag vaknar och ser Alberto vaken. Vi sitter framför sjön och snackar med varandra.



Kapitel 3



På morgonen väcker vi de andra och äter frukt som frukost av en liten gård som vi hittade igår kväll. Det är varmt, jag sitter ensam under palmträdet och försöker tänka ut något. Efter några minuter springer jag fram till alla andra och berättar att jag hade med mig en väska.
– Jaha, var är den då?
– Vänta jag försöker komma ihåg, ja juste den är bakom äppelträden där inne i gården.
Vi hämtar väskan och öppnar den, där ser vi sovsäck, tandkräm, tändstickor, kniv, fiskelina, och slutligen ser vi hammare med spikar.
– Var ifrån fick du de, frågar Issa.
– Den är inte min väska men när skeppet drunknade så satt den fast i min ben och när vi hamnade här tog jag bort den.

Sovsäcken ska jag och Issa sova i eftersom vi är tjejer. Tandkrämen ska vi borsta tänderna med hjälp av våra fingrar för att vi inte har någon borste. Tandstickorna behöver vi till att till att tända eld, hammaren och spikarna får vi se vad vi kan göra med dem.
– Vi kan bygga en liten stuga av trä med hjälp av spikar och hammaren, säger jag
– Jag tänkte också på det, sa Alberto
Kniven och fiskelina kan vi fiska med. Alla börjar arbeta med en sak. Jag och Issa hugger ner trä med kniven. Patrik fiskar och Alberto hjälper Ricardo att bygga upp stugan. Vi arbetar hård, tills lunchen. Vi grillar fisken och äter den med några grönsaker. Efter lunchen fortsätter vi med var sitt arbete, alla vi hjälper varandra och då blir vi klara innan middag. Stugan är också färdig byggt och den ser okej ut. På kvällen sitter vi vid stugan och spelar kort och den som förlorar ska berätta om sitt eget liv. Det är roligt att sitta och lyssna.



Kapitel 4



Snart har vi varit här i två veckor och vi bestämmer att gå på upptäcktsfärd igen. Efter lunchen påbörjar vi vår upptäcktsfärd och ser oss noggrant omkring.

– hjälp, hjälp, skriker jag det högsta jag kan.
Alla kommer fram till mig och ser ett skelett, det är någon som har varit här före oss och dött.
– Tänk om vi dör här, jag vill inte dö här, börjar Issa skrika.
– Lugna ner dig gumman, vi kommer att klara oss, sa Patrik.
Alla vi börjar gå runt tillsammans och ser berg, olika sorts stenar, vattenkälla, sjön som vi kan bada i och den gården som vi hittade första dan. Vi går tillbaka till stugan för att vila.


– Snart har en månad gått och vi sitter bara här utan att göra något, Skriker Issa
– Vad ska vi göra annars?, svarar Ricardo.
– Vet inte, men de måste finnas någonting, svarar hon.
– Hållkäften om du inte vet då, sa Alberto med skrikande röst.
– Skrik inte åt henne på det här viset, hon är inte ditt barn eller nåt, börjar jag skrika åt Alberto.

Jag och Alberto börjar bråka med varandra, Patrik kommer fram till oss och lugnar ner oss. Vi ber om ursäkt till varandra och sedan går allt bra igen.



Kapitel 5


För en månad sedan bestämde vi oss för att bygga en stuga, där vi kunde bo. Vi byggde den av palmblad och träbitar med hjälp av rep som spolats iland, spikar och hammare. Vi blev klara med den för tre veckor sen. Den är inte stor, men den räcker för oss fem. i Stugan finns det tält, spegel som vi hittade, en stor sten och två enkla sängar som vi gjorde för att killarna ska kunna sova på. Alberto och Rickard sover på ena sängen och på den andra för Patrik. Medan jag och Issa sover i tälten. Resten av dan badar vi in i sjön och har det så roligt med varandra. Vi sitter framför elden och grillar var sin potatis och njuter av det sköna vädret. Jag ser Alberto smyga långsamt med vatten i handen mot Ricardo för att försöka skrämma honom men det gick inte. Jag får lite ont i livmodern och blir lite rädd, jag går upp för att se om jag fick mensen i ett ställe lång här ifrån men jag tackar gud att jag inte fick det annars skulle det verkligen bli ett problem. Jag och Issa är oroliga över vad vi ska göra om vi får mensen här, vi vet inte hur vi ska skydda oss då. Vi sitter och ber gud hjälpa oss. Efter en stund hör vi något konstigt men vi vet inte exakt vad det är, vi går och lägger oss in i stugan.



Kapitel 6



Jag kunde inte sova under hela natten. Innan solen går upp vaknar jag helt och hållet och går ut ur stugan, efter en stund vaknar Alberto och kommer fram till mig. Han är hungrig och vill ha något att äta.

På ön finns det en stor gård som är fylld av frukt och grönsaker men vi vill ha något nytt att äta. Alberto och jag går runt för att hitta något att äta. Vi kommer fram till sjön och ser två söta, vita ankor. Det är lite konstigt att se ankor här. Vi kollar på deras bo och hittar sju ägg, vi tar bara fem ägg och går tillbaka.
– Väck inte de andra nu, säger jag.
– Okej, jag ska tända eld med hjälp av veden och tändstickorna så att vi kan koka äggen.

Igår hittade jag en kastrull bakom stugan och med hjälp av den ska jag koka ägg och grilla tomat till frukosten.
Alla andra vaknar och äter frukost. Alberto och jag har verkligen inte lust att berätta för de om äggen men när de går till sjön och ser ankorna förstår de. När vi äter klart städdar Issa stugan. Jag mår illa och sitter med ryggen mot en palm och den varma sanden över mina fötter. Det är varmt och solen skiner framför mig. Killarna går och hugger ved. Medan jag solar kom jag ihåg min familj och kompisar, jag blir tårögd och ledsen. Ricardo ropar mig långt ifrån, när jag går fram till honom springer han bakom mig för att jaga mig. Jag springer och han efter mig, till slut klättrar vi på berget och hejar på de andra. Uppe på berget ser vi en stor låda men ett lås på och under lådan hittar vi nyklarna till låset. Vi öppnar lådan och ser många gamla böcker. Vi tar ner lådan med oss till stugan. Böckerna är handskrivna, jag tror att böckerna tillhör skelettet som vi hittade tidigare.

Snart är det kväll och till lunchen åt vi grillat fisk med sallad. Issa och jag ska laga ärtsoppa till andra, Patrik hjälper oss genom att blocka ärtorna. När vi äter klart sitter vi ute och läser böckerna som vi har hittat. Det är dags att sova, men jag stannar och läser klart min bok. Jag kollar på Patrisks klocka och den är 03.22 och jag kan fortfarande inte sova. Alberto vaknar för att dricka vatten och ser mig liggande på den varma sanden. Han sätter sig ner vi mig och kollar upp på stjärnorna.


Kapitel 7



Det är svårt för mig att sova på nätterna. Jag går upp för att dricka vatten och äta någon frukt. På vägen till sjön hör jag konstiga ljud. det är lite ovanligt att det blir mörkt ute, det brukar alltid vara ljus här. Jag blir rädd och springer till gården. På vägen trampar jag på en glasbit som skär in i foten. Jag ramlar ner och det börjar blöda. Jag kan inte gå längre och jag kan inte skrika heller, för jag tänker inte skrämma de.

På morgonen vaknar alla för att leta efter mig. Efter en liten stund kommer Alberto och ser mig, han skriker åt de andra komma hit. De ser mig liggande på sanden med blod över allt.
– Vad har du gjort??
– Bär mig till stugan nu.
Det blöder fortfarande och jag har mycket ont. Issa pluggar till läkare och kan hjälpa mig. För att hon ska fixa såret behöver hon kokande vatten och ren tygstycke. Alberto tar av sig sin rena, fina t-shirt och ger den till Issa för att fixa såret med hjälp av det kokande vattnet. Nu är hon färdig och jag måste vila i två dagar utan att röra foten. Det är varmt här inne i stugan, jag ber Issa hjälpa mig att sitta där ute. Här ute skönt och svalt.



Kapitel 8



Det har gått fem dagar och jag kan äntligen röra min fot, nu mår jag bättre. Jag följer efter Issa som ska ta ett dopp i havet, jag behöver också ta ett dopp i havet för det är jätte varmt. Jag ser något konstigt som glittrar i havet. Issa ser det också och undersöker vad det är. Det är en flaska som innehåller papper och pennor. Vi tar den och går till de andra.
Vi bestämmer oss för att skriva ett brev som vi ska stoppa tillbaka i flaskan. Hoppas att brevet räddar oss. Alla börjar bråka över vem det är som ska skriva brevet.
– Sluta, ni är inte små barn, bevisa att ni är vuxna, skriker Patrik.
Alla blir tyska och himlar med ögonen. De tycker att jag ska skriva brevet eftersom jag har vacker handstil. Jag tar pappret, pennan och försöker tänka ut det vi ska skriva.
Till slut tänker vi alla ut hela brevet tillsammans.

Det här är det vi kom fram till:

Hejsan

Vi är fem personer som skulle åka från Italien till Kroatien. På halva vägen sjönk skeppet. Vi hamnade på en öde ön. vi har varit här snart i tre månader och vi kan klara oss ett tag till, men vi behöver er hjälp att komma här ifrån. Hjälp oss så fort ni kan och snälla ni, gör er bästa.

Med vänlig hälsning: Sofia och hennes vänner.


Ricardo stoppar brevet i flaskan och kastar ut den i havet. Vi ser hur den börjar flyta bort, sedan försvinner den helt.

– Tror ni verkligen att brevet ska rädda oss, säger Alberto
– Mm, vet inte riktigt, men hoppas.



Kapitel 9


Jag sitter vid sjön och kollar mig omkring. Sedan kommer Issa helt plötsligt och ser mig alldeles tårögd.

– Varför är du ledsen?, vad har hänt?
– Jag längtar hem och då börjar mina tårar rinna.
Jag saknar min familj och mina vänner plus min söta kattunge som jag fick av min bästa vän Johan. Varför sjönk skeppet just den dan?
– Men snälla Sofia lugna ner dig. Jag vet att du känner dig ensam, men jag finns här. Jag har samma känslor som du har, men vad kan man göra. Gud ville att det skulle hända så just med oss.
– Ja men…
– Sofia, det är inte bara du som längtar hem. Du måste förstå att vi inte kan göra någonting.


Det jag saknar mest är min enda stora brorsa. Vi brukar alltid bråka och skoja med varandra. Vi berättar allting för varandra och jag kan inte förställa ett liv utan honom.

– Kom så går vi nu, de andra kan bli oroliga. Jag mår bättre nu, kom, säger jag.
– är du säker frågar Issa.
– Issa, kom nu.

Vi går tillsammans till de andra och spelar kort med dem.



Kapitel 10



Dagen efter på kvällen hör vi ett konstigt ljud som blir högre och högre. Vi blir rädda och sitter inne i stugan.
– Men vi kan inte bara sitta här inne, vi måste ut och se vad det är, säger jag.
– Du har rätt Sofia.
Vi går ut och kollar oss omkring. Ljudet kommer från havet. När vi går dit ser vi ett starkt lysande ljus som närmar sig mot oss.
– Titta, det är en båt, säger Issa.
– Ja, och det blir säkert vår sista dag här, svarar jag

Det är en stor svensk fartyg som ägs av tre bröder. Innan de skulle åka från Kroatien till Italien såg de flaskan. De blev nyfikna och läste brevet. Brevet var skriven på engelska och de kan tala svenska och engelska. Jag och Patrik kan tala svenska. Patrik bor i Sverige och jag är halv svensk. När Alberto berättar om vår händelse visar de tidningarna som skrev om händelsen. Det är svensk tidning. Jag läser och översätter till de andra. Det står att räddningsbåten kraschades och alla dog. Polisen har inte hittar allas kroppar, men de ska ändå göra begravning imorgon.
– Va de kan inte bara göra de, skriker Alberto.
– Lyssna nu, vi åker till Italien nu för vi har inte tid, säger en av bröderna.
Vi hoppar in på båten och åker iväg. De kör så snabbt som möjligt för att komma fram i tid. När vi kommer fram tackar vi de snälla bröderna och säger hejdå till Patrik som ska åka med de till Sverige. De har bråttom och åker iväg d...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Den öde ön

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-09-03]   Den öde ön
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=8524 [2018-07-23]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook