Sagan om Nuneníal

1761 visningar
uppladdat: 2007-05-31
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Sagan om Nuneníal
Det var en gång en gud och en värld som inte skapats.
Indés var den ende guden i himmelriket Lóriand. De enda varelserna som levde i Lóriand döptes till Seregon av Indés. Indés hade inte skapat ögon till Seregon, de kunde endast prata och höra. Seregon underhöll Indés dagligen med musik, musik var det som Seregon var bäst på och en sådan underbar musik skulle aldrig höras i världen, efter skapandet av den nya världen.
Indés sparade deras musik i en genomskinlig vas, i vasen var det en drömvärld, som formades av Seregons sånger. När drömvärlden uppnått en ofattbar skönhet beslutade sig Indés för att göra den verklig för en stund och tillsammans med Lindar klev han ner till världen. Efter dessa ord gav han dem ögon:
– Se, det här är vad er musik skapat! Den här världen finns inte, men jag har skapat en oformad värld, nedanför Lóriand. Den världen har jag valt att döpa till Nenuníal, men den är mörk och oformad, jag ger er chansen att forma den, såsom ni har format den här drömvärlden. Ni behöver inte om ni inte vill, ni kan stanna kvar med mig i Lóriand också, valet är ert!
Det var 10 stycken som var av släktet Lindar och det var fem av dem som valde att leva i Nenuníal. De som valde att leva i Nenuníal hette Nolofinwë, Finwë, Findecáno, Cariél och Alatáriël. Egentligen var de sex stycken som levde i Nenuníal, men på grund av sina onda gärningar så har Carnesîr aldrig räknats som en av Seregon släktet. Indés skickade tillbaka de som inte skulle leva i Nenuníal och tog med sig de som skulle stanna till västra Nenuníal, där skapade han ett stort och ståtligt vitt torn.
- Tornets namn är Minas Nim (Vita Tornet). Om ni behöver hjälp, så är det bara att gå längst upp i tornet så skall jag komma, men jag förutsätter att ni kommer klara er själva och inte springa till mig över småsaker. Adjö, och lycka till! sa Indés.
Innan hon (Indés) for tog hon dock Nolofinwë avsides och sa:
- Jag utser dig till ledare över Seregon släktet i Nenuníal. Se upp för Carnesîr, jag tror att han inte är lika välsinnade som ni övriga, var på er vakt! Och med de orden lämnade Indés Nenuníal.
Direkt började de att forma världen, men samtidigt som Nolofinwë, Finwë, Findecáno, Cariél och Alatáriël skapade kullar och skogar raserade Carnesîr dem, de formade dalar och byggde berg men Carnesîr fyllde dem och raserade dem, de skapade floder, hav och sjöar men Carnesîr tömde dem. Förargade samlades Seregon vid tornet och beslöt sig för att kalla på Indés. Indés kom och hon undrade vad som hade hänt, bara efter några dagar. Nolofinwë förklarade problemet och Indés kallade Carnesîr till sig och hotade med att ta bort honom från Nenuníal om han inte slutade, Carnesîr lovade att sköta sig och världen kunde således börja formas.
Indés berättade för de andra då Carnesîr lämnat tornet att hon från och med den stunden skulle sköta vädret, solen, månen, vattnet, vinden och stjärnorna, på så vis kunde inte Carnesîr störa dessa.

Seregon började forma världen, och efter 6månader samlades de i staden som de hade byggt runt Minas Nim, staden döptes till Anar Kaluva. Nolofinwë samlade dem runt ett bord och sa:
– Jag och Cariél har skapat ett släkte som vi kallar alver, dessa kommer att vara immuna mot sjukdomar och de kommer inte att dö av ålder. De kommer alltså att ha ett evigt liv, om inte de stupar i strid. Vi har gjort dem till ett vackert och begåvat folk. Om ni andra ger ert godkännande börjar vi placera ut alver i Nenuníal.
– Jag godkänner det, sa Alatáriël. Och jag skall tillkännage att jag kände till era planer om att skapa ett släkte, därför har även jag gjort det. Mitt släkte kallar jag för människor och de kommer att ha en livslängd på ca 60 år. De kommer att kunna dö av sjukdom och ålder. Skälet till att jag inte gav dem evigt liv var att jag anser att alverna kommer avundas människorna. Av den anledningen att för människorna kommer allting upplevas som skönare, eftersom att den stunden aldrig kommer komma åter, det är det som kommer ge dem en större livsglädje än alverna.
– Det godkänner vi också. Finwë och jag har också skapat ett släkte, jag erkänner att vi såg er skapa en alv och det var så vi kom på att skapa ett släkte. Vårt släkte har vi döpt till Dvärgar, eftersom vi har gett dem samma längd som en halv alv. De har långt skägg och de är skickliga inom smide, hantverk, bygg och gruvarbete. De har en vilja av stål och de viker aldrig ner sig. De kommer att kunna dö av både ålder och sjukdom, men de har en längre livslängd än människorna, de kommer att kunna leva i ca 100år, sa Findecáno.

Efter mötet började man placera ut de tre släktena i nordöstra, östra och sydöstra Nuneníal. Västra Nuneníal döptes om till Girith. Mellan Girith och Nuneníal placerade Seregon ett stort hav. Endast alverna fick leva på båda delarna.
Med dvärgarnas byggskicklighet började människorna och dvärgarna göra städer, både ovanjord och i berg (eftersom att dvärgarna hade en kärlek till ädelstenar) och alverna bosatte sig främst i skogar. Seregon levde tillsammans med alverna i Girith.



Allt verkade fridfullt i Nuneníal, man varken såg eller hörde av Carnesîr. Men en dag kom det några alver ridande mot en dvärgastad och de var vettskrämda, deras följe hade blivit attackerade av varelser som var vanställda och förskräckliga. De hade också hört talas om att fler alviska följen hade blivit attackerade, för de hade hört skrik och svärdklang i mörkret utanför skogen.

De beslöt sig för att kontakta Seregon och Nolofinwë tog sig till Nuneníal och staden. Efter att han blivit insatt i de senaste händelserna beslöt sig Nolofinwë för att leta upp Carnesîr. Efter några dagar hittade han spår som ledde ner till de allra sydligaste delarna av Nuneníal, dit hade varken alverna, dvärgarna eller människorna sökt sig ännu. Ju längre söderut han kom, desto mer förödelse visade sig. Många skogar hade blivit nerhuggna och de var brända.

Nolofinwë gick igenom en skog då han blev överfallen av cirka 100 varelser som han aldrig hade sett förut, de flesta av dem såg ut som människor eller små människor, men med förvrängda ansikten och några av dem red på stora spindlar och vargar. Nolofinwë dräpte hälften av dem men tillslut tog hans ork slut och han fick ge sig. Varelserna band Nolofinwë med smutsiga rep och förde honom vidare söderut. Efter några dagars ritt började höga svarta berg visa sig vid horisonten, bland bergen kunde man urskilja ett högt svart torn.
Nolofinwë förstod inte språket varelserna pratade med varandra men han hörde dock att de upprepade ordet Minas Mor (Mörka Tornet).
När följet var bara några hundra meter ifrån tornet och muren som omringade det öppnades två gigantiska svarta portar.

Nolofinwë blickade uppåt och såg att det var troll som drog upp portarna.
Han såg sig omkring och märkte att varelserna som han ännu inte hade något namn på arbetade febrilt med att gräva tunnlar och grottor i berget och marken. Överallt var det smedjor som man arbetade hårt i, de smidde rustningar, svärd, sköldar, hjälmar, pilar (av järn för att få en mer förödande effekt), pikar, knivar och yxor. Nolofinwë fördes upp i tornet och in i en sal där Carnesîr satt på en svart tron och log.
- Nej men hejsan! Vad trevligt med lite besök, sa Carnesîr.
- Du! morrade Nolofinwë.
- Ja, jag. Ser du vilka härliga skapelser jag har fått ihop? flinade Carnesîr.
- De är vidriga, varför är de skapade så fula?
- Skapade och skapade, det är faktiskt ni som har skapat dem! skrattade Carnesîr.
- Har vi skapat dem? sa Nolofinwë förundrat.
- Ja, det har ni. Känner ni inte igen era kära alver då ni ser dem? Det tog ett tag innan jag insåg att man kunde tortera dem till att bli ett helt nytt släkte. Nu är det dock inget problem när jag vill ha fler av dem för jag har kommit på ett sätt att konstgjort föröka dem! Jag kallar dem orcher, sa Carnesîr nöjt.
Nolofinwë sattes i en fängelsehåla där han insåg hur hemskt det var, deras alver, som varit så vackra, torterade till vanbildning.
Varje natt hörde han trollens och orchernas vrålande utanför sin håla.

Carnesîrs fäste låg i sydöstra delen av Nenuníal, men det fick inte Seregon veta eftersom att Nolofinwë blev tillfångatagen. Med hjälp av Carnesîrs ondska började gräset försvinna, träden ruttna, floderna torka ut och djur började bli odjur. Nenuníal blev ett oroligt land men strider varje dag mellan Minas Mors arméer och alverna, människorna och dvärgarna. Minas Mors arméer bestod av orcher, vättar (kunde klättra jätte bra och såg ut som små orcher), spindlar, vargar, onda människor (som red på elefanter) och troll.
Förödelsen blev stor i Nenuníal allt eftersom Minas Mors område ökade hela tiden, båda mot väst och mot norr.

Människorna, alverna och dvärgarna var skickligare än orcher i strid, men orcherna anföll alltid i horder så de segrade på grund av att de var fler.
Att orcherna fortplantade sig fort gav dem också en stor fördel. De hatade Carnesîr men de lydde, för de var mycket rädda för mannen som skapat deras elände.

När alla städer som byggts av människor, dvärgar eller alver raserats eller intagits började skräcken bli enorm bland de tre folken.
Man hade ingen naturlig ledare och deras förluster var stora.
Dvärgarna började bygga en stor mur runt norra Nenuníal för att kunna samla alla tre folken på ett ställe och på så sätt kunna försvar sig bättre.
Alverna tillverkade ett stort fartyg som de reste över havet med, för att be om hjälp av Seregon. Den som styrde i norra Nenuníal (landet döptes till Mark efter att muren byggts färdigt) var Miracle, en storväxt människa.
Han styrde Mark styrkor i de hårda striderna mot Minas Mor i väntan på Seregon. Månaderna gick och Miracles son Xam började delta i striderna.



En dag var Xam och sju av hans vänner utanför murarna och red när de blev överfallna av en hord orcher. Striden varade länge, efter en dag så hade Xams vänner stupat, men Xam fortsatte striden. Orcherna orkade springa långa sträckor utan att bli trötta. De flesta orcherna sprang men en hel del av dem red, på spindlar och vargar. Det tog inte lång tid för orcherna att komma ikapp Xam när han försökte rida ifrån dem. När Xam började skymta muren i horisonten tog han fram sitt horn och blåste i det. Alla i Mark hade ett sånt horn, när man blåste i det hördes det långt bort. Hornet användes som ett rop på hjälp.
Genast sände Miracle iväg en trupp ryttare. Xam slogs för sitt liv.
Han kastade iväg sin sköld och förde svärdet med båda händerna.
När Carnesîr och orcherna insett att det var kungen av Marks son ville de ta honom levande om det var möjligt, men det visade sig omöjligt att fånga Xam levande. Xam dödade alla som kom nära med sitt svärd samtidigt som han försökte ta sig mot muren. Tillslut tog tre orcher upp sina pilbågar, de sköt varsin pil i bröstet på Xam men han fortsatte att slåss.
Då kom ryttarna över kullen och de såg Xam kämpa mot orcherna.
De skyndade sig ner mot Xam men orcherna tog fram sina pikar och placerade sig i en igelkott formering runt Xam så att de inte kunde rida till undsättning. Xam var nu ensam med bågskyttarna. Han högg av huvudet på en av dem med sitt svärd, då fick han ytterligare två pilar i bröstet.
Xam sjönk ihop, men reste sig upp och dräpte de två återstående bågskyttarna men då högg en orch honom i huvudet med sin yxa.
När de dräpt den sista orchen var Xam redan död. Xam hade ett stort sår i bakhuvudet och fem pilar i bröstet. Han hade dödat cirka 300 orcher av totalt 400. Stor var sorgen och vreden bland folken i Mark.

Nu anlände Seregon med 5 000 alviska krigare. I Mark började man nu rusta för strid, man skulle återta alla områden man förlorat och man skulle dräpa Carnesîr. Med en armé med 10 000 av varje folk var Mark starka och med Miracle och Seregon i täten red de ut genom portarna i muren.
Efter några dagars ritt kom man till en dal där orcherna hade byggt ett läger och det var cirka 1000 orcher där, man omringade dalen och byggde stora repbollar. När repbollarna var färdiga tände man eld på dem och puttade ner dem mot orchernas läger. Efter det sände man iväg en skur av pilar mot lägret, sedan attackerade de med full styrka. Dvärgarna hade utvecklat en ny teknik så allas brynjor var extremt svåra att hugga/skjuta igenom.
När alla orcher var dräpta samlade de ihop alla deras kroppar och vapen och la dem i en hög som de sedan brände upp. Under en period tändes det ett femtio tal liknande högar runt om i Nenuníal. Man återtog alla områden utom ett, sydöstra Nenuníal som man döpte om till Amroth. Med dvärgarnas byggskicklighet byggde man murar och fästningar runt om i hela Nenuníal.

Man kallade på Indés och hon fyllde städerna med alver, människor och dvärgar. Man ville se till att man hade största möjliga styrka då man skulle anfalla Amroth.

En av fästningarna låg nära gränsen till Amroth. Miracle höll till där och det visste Carnesîr, han ville döda Miracle. En natt anfölls fästningen av Carnesîrs armé. Miracle sände iväg en dvärg som skulle kalla på hjälp, dvärgen tog vägen genom tunnlarna som gick under bergen. Orcherna var inte så klipska, de marscherade under natten och de bar facklor så alvernas bågskyttar kunde se dem från långt håll. Miracle skickade ut en trupp bågskyttar till häst och de sköt ner så många orcher de kunde, innan de kom så pass nära så att orchernas armborst kunde nå dem. Orcherna fortsatte att storma framåt.
Orcherna började ställa upp stegar och torn för att komma upp på muren.
Tornen var på hjul och det var noshörningar som styrde dom framåt och de var fulla med orcher och längst upp var det en stor lucka som de öppnade när de nått fram till muren och orcherna vällde ut.

Carnesîr hade tillverkat krut men han hade bara tillräckligt mycket för att spränga bort porten. Och det gjorde orcherna. Man gick med sköldarna över huvudet för att skydda den orch som bar krutet från pilar. När orchen hade tänt på sprang alla orcher iväg. De som stod uppe på muren förstod ingenting, de stod kvar. En stunds tystnad, sedan small det. Porten hade sprängts bort och orcherna strömmade in.

De alver, dvärgar och människor som undgått att bli dödade flydde från muren och in i tornet som var inne på borggården.
Man skickade upp en spejare i tornet för att se om det kom någon hjälp, och visst kom det hjälp. Seregon dräpte alla orcher vid muren och i borggården.
De andra orcherna hade tagit sig in i tornets trappa och Miracle med de återstående alverna, dvärgarna och människorna hade flytt upp i tornet.
I trappan upp till tornet var det strid. Så fort en orch dödades skickades det fram en ny. Seregon letade sig fram till tornet och trappan.
När de öppnade den märkte orcherna som var längst bak ingenting. Alven som gick längst fram tog sin kniv och högg dem som stod framför i ryggen.
De som var framför de som blev huggna märkte ingenting eftersom att det var sånt oväsende uppe där striden var. Tillslut hade alven dödat alla utom fem orcher. Nu såg de andra alverna, dvärgarna och människorna de som kom uppför trappan för att hjälpa så de pekade bakom orcherna, orcherna vände sig om och då såg de att de var ensamma och då tog dom självmord genom att hugga sig själva med sina sablar.



Det var en stor förlust för Carnesîr, han hade räknat med en seger.
Hans armé var i princip tillintetgjord. Hans undersåtar hade splittrats.
Nu hade han bara mycket liten del kvar av sin forna styrka, som låg i antalet krigare.

Seregon, alverna, dvärgarna och människorna marscherade och red n...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Sagan om Nuneníal

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Joacim Jonsson [2007-05-31]   Sagan om Nuneníal
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=8347 [2018-01-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in