Ensamhet : Ensam, bortglömd och sårad

2967 visningar
uppladdat: 2007-05-14
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Min mamma kom in i rummet, hon gick fram till sängen för att väcka mig. ”Du ska upp nu.”, Säger hon, ”Du börjar skolan om en halvtimme.” Jag vände mig bara om för att sova. Men mamma gav sig inte, hon drog bort täcket och sa ”Det kan inte va kul att komma försent första dagen i en ny skola”, sen gick hon. Jag vände mig om och kolla på klockan, halv nio.


Jag satt där i det nya klass rummet, med nya klasskompisar, nya lärare och med en helt ny miljö. Alla i klassen satt och skrattade med åtminstone en kompis som dom måste ha känt innan. Men ja kände ingen, ja satt å längta tills dagen va slut men då gick det bara långsammare. Jag kände bara att ja aldrig någonsin skulle komma in i den här klassen, jag tyckte att det var världens töntar som gick i min nya klass. På lunchen försökte ja att ta kontakt med några som ja åtminstone kände igen från en dansskola, som ja hade hoppat av nu när ja skulle börja en ny skola. Dom satt vid ett runt bord mitt i matsalen med en annan tjej som ja inte visste vem det var, när ja kom för att sätta mig så frågade ja först om jag fick, varför vet ja inte. Dom sa att ja gärna fick sitta med dom. De snackade om vad dom gjorde på fritiden, efter att ja hade satt mig där så hade dom saktat ner, ja kunde knappt höra vad det va dom sa. Då kändes det som det hade känt i den dröm ja hade haft nästan varje dag i tre års tid, ensamt och lämnad.


Dagen efter det så pratade ja med alla och då kändes det som om ja hade kommit in i klassen som en av alla andra. Efter ett par dagar så började alla vara två och två, även ja var med en person nästan hela tiden. Hon var en av dom tre som satt runt omkring det runda bordet i matsalen första dagen. Hon var den som bodde längst bort från skolan av hela klassen. Hon var väldigt snäll mot mig men hon var på ett sätt lite konstig mot mig. Efter tre veckor var ja redan i centrum i klassen och ja var redan osams med fem lärare. Men ja mådde ganska bra, när det gällde klassen.


Efter ett par veckor så började klassen att gruppera sig igen men nu i tre grupper: två tjej grupper och en kill grupp. Det var då det kändes jobbigt igen. För ja var ju vän med alla. Men nu fick jag inte vara det längre. Det jobbigaste då var ett ja vart lämnad av alla för att dom trodde att jag hade någon att vara med, men i verkligheten hade jag ju inte det.


Jag försökte verkligen att komma in i den här nya klassen på många olika sätt men det var som om ja inte fick. Tillslut så fanns det bara en sak som kanske skulle kunna gå, det var att ja skulle berätta lite men inte allt om min backgrund. Jag berättade lite av den men folk fattade inte att det bara var en del av den verkliga och att allt verkligen hade hänt, jag tror att andledningen till att dom knappt kunde tro det ja berätta men ändå försökte var att ingen av dom hade varit med om samma sak eller inte kände någon som hade det. Efter ett tag så släppte dom in mig, men så fort en kille och en tjej började sprida dumma rykten om mig så frös alla ut mig. Men dom sa fortfarande ”Jag älskar dig” till mig vilket jag gick runt och irriterade mig på. För i vanliga fall sket dom i mig. Som om ja var osynlig.


På kvällarna satt ja bara tyst och kolla in i en vägg, tänkte på vad det var ja hade gjort för fel och vad ja skulle kunna göra för att fixa till det. Men efter ett par jobbiga veckor insåg jag att det inte gick att göra något åt det, allt ja gjort fick ja göra, allt ja sagt var ju sant, så det fanns ingen utväg. Alla lärare i skolan som jag har i alla ämnen trodde och fortfarande tror att ja mår bra och har kul i klassen, men det är ju inte sant…


Nu och i ungefär två månader har ja försökt att ha roligt med alla även om dom inte vill att ja ska bland annat skratta med dom, på det sättet har lärarna fått för sig att jag mår bra. Men på riktigt känner jag mig riktigt ensam och bort glömd..


I oktober så hade vi något som kallas ”Tema” – dagar som skulle hålla på i tre dagar, första dagen vart vi indelade i grupper där skulle vi bland annat diskutera kläddstilar, utseenden och saker som handlar om mode och stilar. Jag vart indelad i en grupp med två åttor, en nia, en från min klass och jag. Dom andra frågade mycket om saker, saker som jag kunde svara på men som dom inte visste. Tillslut kände jag bara för att berätta hur det låg till med mig och dom fick ett par frågor besvarade. Sen var det inte mycket mer med det fören på lunchen, då den här tjejen från nian som hade varit i min grupp, kom fram till mig och började prata med mig. Hon var väldigt snäll och på ett sätt som ingen i den skolan hade varit mot mig sen vi börjat. Vi skulle äta lunch tillsammans och då pressenterade hon mig för en kille i åttan som vi också satt och åt med. Resten av den dagen och dom andra två dagarna som var kvar, var vi två bara tillsammans. Det som ja tyckte var mest rolig var att ingen i min klass vågade vara med mig så länge jag var med henne i nian.


Den tredje och sista dagen på det här tema dagarna var min födelsedag, och jag skulle ha fest på kvällen. Jag frågade tjejen i nian om hon ville komma eftersom att hon bland annat var min kompis nu och hon kunde göra tårta. J
Min fest vart ganska rolig, men mina klasskompisar verkade inte fatta att mina andra kompisar inte tyckte att dom var roliga. Dom frågade mig ”Har dina klasskompisar något eget liv eller?” Utan att tänka sa jag ”Nej” Igentligen tycker ja inte det men ibland kanske man inte ska säga allt rätt ut. Men vad gör det igentligen. Jag kan väl behandla dom som skit om ja vill, dom behandlar inte mig direkt så bra ens. Men man kan ju inte alltid tänka så.


I december så hände en massa saker. Bland annat så var det min mage som pajade igen. En dag fick jag så ont i magen så jag orkade inte gå upp för hela trappan i skolan, där våra skåp var, så jag satte mig ner för att vila. Då en kille i min klass kom och frågade ”Hur är det med dig Bea?” Jag sa bara att jag hade ont i magen och bara ville sitta och vila men han ville inte att jag skulle sitta där, och så han försökte att ta upp mig till våran våning. Men mina ben orkade inte hålla upp min kropp så jag bara ramlade ihop hela tiden. Då ropade killen från min klass på de personer som jag brukade vara med. Dom kom ner och alla började fråga en massa frågor i mun på varann, men ja satt bara där och sa att det inte var någon fara utan att dom helst bara skulle låta mig få sitta och vila en stund. Men dom ville få upp mig till skåpen, men det ville inte min kropp och inte jag heller. Jag sa åt alla att låta mig få sitta där ett tag. Just då kändes allt så falskt och hemskt men jag tvingade mig själv att inte tänka på det. Plötsligt fick jag höra att någon sa att skolsyster var på väg. Då öppnade jag ögonen och märkte att jag grät och hade fällt ihop totalt. Jag såg också tårar i andras ögon, jag märkte att vissa av dom verkligen va sanna, och jag kände mig bara så dum.
Dörren öppnades och våran skolsyster kom in nästan springandes. Hon försökte få upp mig men det gick knappt. Hon ringde en annan kille som kanske kunde bära mig från ena änden av skolgården till andra, men han skulle aldrig klara det för att det var väldigt isigt ute. Han och skolsyster fick ut mig till stenmurren just utanför sedan satte dom ner mig och han gick för att hämta sin bil. Mitt framför mig stod nästan hela min klass och kollade på mig. Efteråt så berättade dom att hela jag skakade på något sätt, det var ganska läskigt att höra det för att jag hade ju inte en aning om det. Den här killen kom med bilen och vi åkte över skolgården till skolsysters rum.


Nu på vårterminen så fick vi nya i klassen, vilket är jätte roligt. Fast det finns ett ”men”. Den tjej jag brukade vara med på höstterminen, fick in sin kompis som hon gått i samma skola med innan.. Det var då jag vart bortglömd där också, jag gick till en annan som jag också vart med förut men hon ignorerade mig totalt. Jag gick till ett par till men de avvisade mig direkt… Det kändes då som om alla hatade mig och att dom glömt bort att jag fanns där, det jobbigaste var att ja inte mådde bra över huvud taget…


Ibland så orkar man inte se den sanna sanningen i sitt öga. Det gör inte jag heller men en sak har jag lärt mig, att alltid se sanningen i andras ögon. Jag klarar inte av att prata om hur jag mår på riktigt. Jag gråter inte längre när jag mår dåligt, men jag ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Ensamhet : Ensam, bortglömd och sårad

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-05-21

    hic this one is realy scare

  • Inactive member 2007-10-23

    om du har lars som svenska lär

  • Inactive member 2007-12-04

    tänk lite på stavningen bara.

Källhänvisning

Inactive member [2007-05-14]   Ensamhet : Ensam, bortglömd och sårad
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=8171 [2018-10-17]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook