Handeln med second handkläder.

1 röster
12820 visningar
uppladdat: 2007-05-11
elina svedberg

elina svedberg 29 år

Från
sollentuna
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Bohlin, Simon
Hedenstedt, Robin
Malm, Josefine
Svedberg, Elina



Handeln med second handkläder

En undersökning av en omdiskuterad världshandel med fokus på Uganda



Abstract

The intention with this report is to investigate the consequences of the trade with second - hand clothes in undeveloped countries, such as our field country Uganda. To give a background to the subject the report starts with the debate of second - hand clothes in Sweden and in the rest of the world. A description of Swedish organisations that collect clothes is given and also some information about the process with second hand clothes, from the container to the receiving country. Furthermore, basic information about the economic development and the textile sector in Uganda is presented.

Eight different perspectives are given from Uganda, from the civilians to the market sellers to the textile industry. We have interviewed politicians, journalists and people who sell new clothes in stores. Through the interviews we have searched for the consequences and the effects of the trade in Uganda.

How does the trade with second hand clothes affect the industry and inhabitants in Uganda? What are the reasons for the spread of the trade? Is the situation durable or is another solution necessary?

In the analysing part we try to see the reasons for and the consequences of the trade with second - hand clothes. What measures need to be taken? We have examined what Uganda could do to develop economically and socially and how western countries could act in the future. An environmental perspective is given to the consequences. We discuss whether it is best to recycle clothes or sell them to undeveloped countries. There is a big demand for cheap clothes in Uganda and there is a big supply as well. We have come to the conclusion that the industry is important for Uganda but the import reduces its development. Therefore the import of second - hand clothes should only be a short time solution when the domestic factories can’t supply the inhabitants with clothes. It is better to have an independent industry.






Innehållsförteckning


Sammanfattning 4

Centrala begrepp och förkortningar 5

Basfaktablad 7

Inledning 8

1. Bakgrund 10
1.1 Debatten om begagnade kläder 10
1.2 Processen 12
1.3 Klädinsamlare i Sverige 13
1.3.1 Myrorna 14
1.3.2 Biståndsföreningen Humana Sverige 14
1.3.3 Emmaus Björkå 15
1.3.4 Praktiskt Solidaritet (PS) 15
1.3.5 Human Bridge 16
3.1.6 Svensk Pingstmission – PMU Interlife 16
1.3.6 Röda Korset – Mötesplats Kupan 16
1.3.7 Svensk kläd- och textilinsamling och Evex 16

2. Basfakta om Uganda 17
2.1 Ekonomisk historia och tillväxt 17
2.2 Textilsektorn i Uganda 18

3. Perspektiv på second handimporten 20
3.1 Familjer i byarna 20
3.2 Marknadsförsäljare 21
3.3 Klädbutiker 23
3.4 J.V. Patel, fabriksdirektör 23
3.5 Nuvarande och före detta textilfabriksarbetare 25
3.6 Eastern Private Sector Development Centre Ltd 25
3.7 Wambede Habib, politiker 26
3.8 Kakaire Ayub Kirunda, journalist 27

4. Avslutande diskussion 28
4.1 Individens perspektiv 28
4.2 Gruppens perspektiv 29
4.3 Landets perspektiv 30
4.4 lobalt perspektiv 31

5 Slutsats 33

Källförteckning 35



Sammanfattning

Denna rapport behandlar ämnet second handkläder och den handel som sker med dessa. I Sverige och andra länder i Väst lämnar många människor in sina använda kläder hos olika klädinsamlingsorganisationer. Organisationerna exporterar i sin tur den största delen av sina kläder direkt eller indirekt till främst fattigare afrikanska länder. På senare år har det förts en livlig debatt runt om i världen huruvida denna handel verkligen är positiv för u-länders utveckling eller ej. Uganda är ett av de länder som importerar second handkläder och i januari och februari 2007 fick vi chansen att möta den ugandiska befolkningen, höra deras åsikter kring handeln och få en rättvis bild av hur handeln påverkar ett u-land som Uganda.

Uganda styrdes tidigare av en diktator, Idi Amin, som försatte landet i en ekonomisk kris och fick industrin att stanna av. För att stabilisera ekonomin efter krisen blev Uganda medlem i IMF och har därför drivit igenom en ekonomisk reform till marknadsekonomi. I och med liberaliseringarna kunde den inhemska industrin återhämtas lite, däribland landets textilsektor som tidigare varit mycket framgångsrik. Uganda har en komparativ fördel i att odla bomull och därför finns goda förutsättningar för en effektiv textilindustri.

Second handimporten i Uganda förser hela befolkningen med billiga och hållbara kläder. Det är många som förlitar sig på importen och inte har några andra alternativ till kläder. Många i Uganda försörjer sig även på att sälja second handkläder, ett arbete som vänder sig till alla, oavsett utbildning, kön och klass. Second handimporten är dock destruktiv för landets
inhemska textilindustri vilket leder till minskad ekonomisk utveckling för landet i stort. Industrins nedgång leder även till en omfattande arbetslöshet och second handkläderna hotar de butiker som säljer nytillverkade kläder.

Second handimporten i Uganda har på senare år försvårats sedan regeringen beslutade att beskatta den. Det råder skilda åsikter huruvida denna skatt för något bra med sig eller inte. Second handförsäljarna och civilbefolkningen ser bara negativa konsekvenser med skatten eftersom det i längden kommer leda till allt dyrare second handkläder. Andra vi mötte, bland annat journalisten Kakaire Ayub Kirunda och textilfabrikschefen J.V. Patel, menade dock att den progressiva beskattningen så småningom kan komma att leda till en bättre inhemsk textilindustri. Detta, ansåg de, var viktigare än billiga, använda kläder från Väst.

Vår slutsats är att även om second handkläder hjälper främst fattiga i Uganda så råder det inget tvivel om att beroendet gentemot Väst ökar i och med den ständigt ökande importen. Ett ökat i-landsberoende leder lätt till att rika, vinstdrivna företag från Väst utnyttjar u-länders fattigdom för egen vinning. Vi har kommit fram till att detta växande problem bör ses från både ett u- och i-landsperspektiv. I grund och botten är det i-länders överkonsumtion av kläder som skapar detta beroende. I-länder behöver bli av med de tusentals ton kläder som varje år samlas in hos organisationer, och ser det som en bra lösning att sälja vidare kläderna till u-länder. Om i-länders konsumtion sänktes till mer hållbara nivåer skulle fler u-länder bli tvungna att utveckla en fungerande inhemsk industri, något som med stor sannolikhet skulle gynna den ekonomiska utvecklingen i dessa länder. Men vissa u-länder, däribland Uganda, verkar inte ha insett vikten av att ha en oberoende, välutvecklad industri. Det är en långsiktig lösning värd att satsas på.



Centrala begrepp och förkortningar

ADRA - Aktion för landsbygdsutveckling och miljö
AGOA – African Growth Opportunity Association, frihandelsavtal mellan den amerikanska och afrikanska marknaden
Bal – Klädförpackning i varierande storlek
BPA – Bukalasa Pedigree Alba, bomullssort som Uganda är unika i att odla
Cash crop – Grödor för enbart export i syfte att skaffa snabba och regelbundna inkomster
CDO – Cotton Development Organisation, representerar Ugandas textilsektor
COMESA – Common Market for Eastern and Southern Africa, regionalt, ekonomiskt samarbete mellan 20 afrikanska länder
EAC – East African Community, vars syfte är att främja och utveckla handeln mellan medlemsländerna.
EBA – Everything But Arms, frihandelsavtal mellan europeiska och afrikanska marknaden
Ekologiska fotavtryck - De avtryck människan och samhället lämnar efter sig i naturen. Det vi i Väst konsumerar lämnar spår i de länder som producerar våra konsumtionsvaror.
Exportzon – Det område dit exporten från ett land går (ett lands area för export)
First hand – Nyproducerade, oanvända kläder
FRII – Frivilligorganisationernas insamlingsråd
GOT – Ginning Out Turn, avkastning ren bomull efter separationen från säden
HIPC – Heavily Indebted Poor Countries
HIPC-avtalen – Skuldsaneringsprogram för HIPC-länderna iscensatt av IMF
Hållbar utveckling – Att tillfredsställa dagens behov utan att äventyra framtida generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.
IF Metall – Fackförbund inom LO
IMF – International Monetary Found, Internationella valutafonden
Industrifacket – Fackförbund inom LO
Informell sektor – Den del av ett lands ekonomi som inte är ”officiell” och därmed inte finns registrerad i ekonomiska redovisningar så som till exempel BNP.
ITGLWF – International Textile, Garment and Leather Workers’ Federation, internationell fackorganisation
Klädinsamlingsorganisation – Organisation med social verksamhet som samlar in begagnade kläder
Komparativ fördel – De relativa fördelar ett land har i att producera och sälja en vara gentemot andra länder
LO-TCO Biståndsnämnd - ”Stöder uppbyggnaden av fria och demokratiska fackliga organisationer globalt” (www.lotcobistand.org)
Liberalisering – Minska det statliga inflytandet till förmån för privata investeringar Makroekonomi – Ekonomi som styrs i första hand av en fri marknad
Organisk – Råvara odlad utan besprutningsmedel och giftiga kemikalier
Original – Osorterade klädesplagg inom klädinsamlingsverksamheten
Raw material – “Äkta vara”, oförädlad produkt
Second handkläder – Andrahandskläder, begagnade kläder
SFI – Stiftelsen för insamlingskontroll, statligt organ som kontrollerar insamlingsorganisationers ekonomiska redovisningar
Stravaganze – Italienskt företag som är en stor exportör av second handkläder på världsmarknaden
Teko-produkter - Textilprodukter
TEXDA – Textile Development Agency
Tristar – Japansk klädfabrikskedja som har en av sina fabriker i Uganda
UTGLAWU – Uganda Textile, Garment and Leather Allied Workers’ Union, textilarbetarnas
fackförening i Uganda
Världsbanken – Internationell, ekonomisk sammanslutning som bland annat lånar ut pengar till många av världens u-länder.
Väst – I det här fallet USA och Västeuropa



Basfaktablad

Yta, km2 241 139
Gränsande länder: Tanzania, Kenya, Zaire, Sudan och Rwanda
Huvudstad: Kampala
Statsskick: republik, enhetsstat
Statschef: president Yoweri Museveni
Regeringschef: premiärminister Apollo Nsibambi
Officiellt språk: Engelska
Religion: Kristendom, det finns en stor grupp utövare av traditionella afrikanska religioner samt en muslimsk minoritet
Befolkning 2006 (milj.) 29,9
Förväntad befolkning 2015 (milj.) 41,9
Befolkningstillväxt per år (procent) 3,7
BNP per capita/tillväxt 1990–2003 3,9 %
Jordbrukets andel av BNP 32 %
Industrins andel av BNP 21 %
Servicesektorns andel av BNP 46 %
Inflation 2005 3.5 %
Utlandsskuld 2003 (milj.) 4553 US dollar
Skuldtjänstkvot 2002 175 %
BNP/invånare USD ppp* 2003 1457 US dollar
BNP/capita 2004 320 US dollar
Andel som lever i relativ fattigdom 96,4 %
Nativitet/födelsetal 2003 4 %
Mortalitet/dödstal 2003 1,8 %
Förväntad livslängd för kvinnor 2002 44 år
Förväntad livslängd för män 2002 43 år
Läskunnighet bland vuxna procent 68,9 %
Andel med tillgång till adekvat sanitet procent 41 %
Andel med tillgång till rent vatten 56 %
Andel som lever med hiv/aids i åldersgruppen 15–49 år 4,1 %
Ranking i Human Development Report 2005 144
Det sammanlagda biståndet från alla länder i milj USD 2003 959,4
Det sammanlagda biståndets andel av BNP 2003 (procent) 15,2



Inledning

Det läggs mycket pengar på kläder i västvärlden, inte bara för att det är en nödvändighet utan även för att det är ett sätt att uttrycka sig. Det är en ständig jakt efter förnyelse vilket kräver en omfattande industri. I dagstidningarna kan man läsa om en hur en stor textilindustri växer fram i Asien och tar över marknaden. Det är allmänt känt att textilindustrin inte erbjuder goda förhållanden för sina arbetare. Det är däremot inte något som vi i Väst lägger större vikt vid. Vi kan lägga tusentals kronor per månad på nya kläder och tröttnar sedan på dem innan de har blivit utslitna. Och frågan är, vad gör vi av dem då?

Över hela världen skänker människor sina använda kläder till olika insamlingar och organisationer. Den vanliga uppfattningen i Väst är att insamlingarna leder till direkt bistånd till behövande. Men i de flesta fall fungerar det inte så. Insamlingarna sker främst av organisationer som exporterar kläderna till utlandet. Tillsammans bildar dessa en miljardindustri, en världsmarknad som ständigt växer. Uganda är ett av många länder i Afrika som importerar begagnade kläder från Väst. I Sverige finns flera etablerade sociala organisationer som samlar in kläder, bland annat Myrorna, Humana Sverige, Praktisk Solidaritet och Human Bridge. Av de drygt 25000 ton kläder som Sveriges befolkning samlar in varje år exporteras, menar vissa, ca 80 procent.

I många år har en debatt pågått huruvida denna marknad verkligen gynnar de behövande i mottagarländerna eller inte. Röster har höjts om att marknaden för second handkläder i många fall slår ut dessa u-länders bomulls- och textilindustrier, vilket leder till en omfattande arbetslöshet och hämmar deras industriella utveckling. Många har också varit kritiska till att organisationerna utnyttjar folks goda vilja för ekonomisk vinning. De som förespråkar second handhandeln påpekar istället att marknadens alla processer leder till ökade arbetsmöjligheter i främst u-länder, samt att bomullsindustrin är en miljöbov som snarare hämmar än gynnar landet. De menar även att second handkläder är de enda kläderna som fattiga har råd att köpa.

Syftet med denna rapport är att undersöka ett omdiskuterat ämne för att sedan kunna ta en objektiv ställning kring handeln med second handkläder. Vi har valt att undersöka ämnet ur flera perspektiv för att ge en bred och klar uppfattning kring debatten. Det är även intressant att dra parallellerna mellan i- och u-länder eftersom det berör Sverige/Västvärlden lika mycket som det berör Uganda. Vi har redovisat de fakta och den information som vi fått från rapporter, dokumentärfilmer, klädinsamlingsorganisationer, journalister, artiklar och, framförallt, fältstudier i Uganda, Mbale. Vår genomgående frågeställning kring ämnet lyder:

Hur påverkar handeln med second handkläder näringslivet och befolkningen i Uganda? Vilka är orsakerna till handelns utbredning? Är situationen hållbar eller krävs en annan lösning?

Vi har valt att fokusera rapporten på effekterna i Uganda i allmänhet och Mbaledistriktet i synnerhet. Vi har valt att uteslutande undersöka svenska klädinsamlingsorganisationer men vi har granskat hur hela världens klädhandel påverkar Uganda. Vi har i viss mån studerat Ugandas textilimport, men har inriktat oss på second handimporten eftersom det är vårt berörda ämne. Vi har även valt att hålla oss till den del av ekonomin som berör textilindustrin.

Fältstudierna varade under tolv dagar och de intervjuer vi genomförde i Mbaledistriktet får fungera som exempel, inte generella fakta som nödvändigtvis gäller hela landet. Vi har redovisat deras syn på importen och teorier om hur handeln påverkar landet och befolkningen. Därefter har vi dragit våra egna slutsatser grundade på den information vi samlat in. Det finns en risk för felkällor i och med att vi använt oss av en tolk samt att begrepp som exempelvis traditionella och lokalt producerade kläder kan ha olika betydelse. De siffror som organisationer, fabriker och tjänstemän kan vara partiska och alltså inte vara fullt pålitliga. Dock är det något vi försökt väga in i vår avhandling.



1 Bakgrund

1.1 Debatten om begagnade kläder

De första kritiska röster som hördes mot second handorganisationer i Sverige startades efter ett reportage i DN. Tidningen hade listat illegala insamlare och kartlagt deras handel. Det största svenska granskande verk som producerats sedan dess är Industrifackets rapport av Sverker Lindström; Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad som publicerades 2003. Han kartlagde de svenska klädinsamlingsorganisationerna, deras export, mellanhänder samt mottagarländer.

Lindström kritiserar organisationerna för att inte tydligt informera om vad som händer med kläderna och att majoriteten faktiskt säljs till u-länder. Det Lindström vill betona är att klädinsamlingarna inte kan kallas välgörenhet, utan snarare en vinstdriven verksamhet. Kläderna har redan sålts innan de läggs i insamlingsboxar, berättar han. Han kritiserar dem även för att inte analysera effekterna av handeln i mottagarländerna och hur det påverkar människorna och utvecklingen i landet. Han förklarar situationen som att det uppstått ett nytt slags ekonomiskt kolonialförhållande. Mottagarländerna blir beroende av utländska affärsmän och exportörer istället för att skapa en industriell utveckling. I vissa länder står begagnade kläder för den största konsumentprodukt som importeras, som i Tanzania. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världshandel, Lindström)

Att kommunerna helt fritt låtit organisationerna ställa ut insamlingsboxar har bidragit till insamlingarnas stora omfattning. Detta har kritiserats av Lindström som menar att det bör finnas ett alternativ till hur man tar hand om återvinningen av kläderna. Han berättar att i USA är det rentav så att man får göra avdrag i deklarationen om man skänker sina avlagda kläder. På det svarar organisationerna med att man blivit ombedda av mottagarländernas regeringar att sälja kläderna istället för att skänka dem, och att det är den enorma efterfrågan och inte kommunernas samarbetsvilja som gjort handeln omfattande. De låga priserna jämfört med nya kläder gör förstås efterfrågan stor bland de fattiga men även många rika köper kläderna för kvaliteten och designen enligt förespråkarna. (Bergman, Oljeqvist, Narvestad, Lindström, handeln med begagnade kläder)

Kläderna, som säljs i stora balar, kostar mer om de är osorterade. Det beror på att om de är sorterade så har organisationerna valt ut de bästa plaggen för försäljning i butiker. Därför är efterfrågan på osorterade balar större eftersom chansen att hitta ”godbitar” är större där. De risker som följer är att det kommer med kläder som inte går att sälja på grund av att de är trasiga eller förstörda. På det sättet blir även klädförsäljarna otrygga i sitt arbete, eftersom det kan variera hur mycket betalt man kan få för kläderna.

Kritikerna säger att det är exportörerna, importörerna och handelsagenterna som tjänar de stora summorna på handeln och att de vinster som marknadsförsäljarna får inte är något att tala om. Lindström säger att det heller inte är en stor del som går tillbaka som bistånd till u-länder. Det är enligt honom det bistånd som överskottet från exporten ska bidra till som legitimerar handeln överhuvudtaget. Det är tanken på det biståndet som får människor att skänka kläder till organisationerna, och det är det frivilliga skänkandet som hela verksamheten bygger på. Eftersom handeln genererar i flera led resulterar det i ett lönsamt arbete för många. Det är inga produktionskostnader som tillkommer de begagnade kläderna vilket gör det dem till en mycket lönsam affär, det enda som kostar är sortering, transport och eventuella skatter. Det som säljs i kilopris från Europa slutar i att man säljer per plagg i mottagarländerna. (Lindström, handeln med begagnade kläder mycket lönsam världshandel)

Textilfacket i Uganda, ITGLWF och arbetare i världen och framförallt Afrika protesterar nu mot handeln. Kläderna som översvämmar kontinenten konkurrerar ut industrin på grund av deras låga priser, och som ett resultat av det förlorar länderna sin yrkeskunnighet inom textilindustrin. De kräver nu att man ska förbjuda handeln för att gynna utvecklingen av industrin. 15 000 personer uppges enligt Lindströms rapport ha förlorat sina jobb i Uganda. Inom textilindustrin arbetar ca 500 000 människor, alltså rör det sig om 3 procent av Ugandas textilarbetare som har blivit arbetslösa.

Textilindustrins nedgång har lett till att många länder har infört importskatter och införseltullar, något som Lindström tror kommer leda till smuggling snarare än att man tar itu med industrin. ITGLWF skriver i sin rapport att många länder hade byggt upp en inhemsk textilindustri som försörjde den afrikanska befolkningen med kläder innan man började importera begagnade kläder från väst. (New Internationalist, Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världshandel, Second hand Clothing Research)

En annan sida av problemet är att begagnade kläder skapar en värdighet för många i de länder där kläder är en brist. Barn kan inte gå till skolan utan kläder och de behöver skydd mot sol och regn. Kläderna ger även, enligt Humana Sverige, en social status. Många organisationer påpekar att människorna i mottagarländerna faktiskt vill bära kläderna för att de är moderna och unika. Det sägs att kläderna skapar ett kapitalöverskott för regeringen samt att kläderna kommer att minska på marknaden i samma takt som industrin växer sig starkare. Johan Oljeqvist, Vd på Myrorna, anser, tillsammans med andra som försvarar handeln, att det måste finnas ett substitut för att kunna avsluta handeln.
I en intervju med Oljeqvist sätter han in handeln i ett perspektiv. Vad är värst; att 15 000 personer blivit av med sina jobb eller att ca 8 miljoner ugandier går utan kläder? Han anser att kläderna idag är nödvändiga för att det inte finns någon infrastruktur som skulle kunna erbjuda något annat. Det måste byggas vägar och transportlänkar för att kunna förse bybefolkningen med kläder. Som det ser ut idag är infrastrukturen för svag för att befolkningen ska kunna ta del av de kläder som fabrikerna säljer i städerna. Att handla begagnade kläder av en försäljare på den lokala marknaden är ett betydligt mer genomförbart projekt. Oljeqvist berättar att de textilfabriker som finns i Uganda säljer kläder som befolkningen inte har råd att ta del av. Kläderna exporteras antagligen dessutom mestadels och de som blivit av med sina arbeten hör inte till den fattigaste befolkningen. Oljeqvist säger även att han inte tror att det endast är konkurrensen från begagnade kläder som slår ut textilindustrin utan att industrikomplex som Kina och andra asiatiska länder är ett tämligen större hot. (Oljeqvist)

Robert Bergman på Human Bridge berättar att han hellre skrattar än gråter över Industrifackets kritiska rapport. Bergman anser att det är lika illa att exportera begagnade kläder som vilken annan vara som helst. Varför skulle handeln underminera marknader mer än andra varor som exempelvis Sverige exporterar? All industri syftar till att producera och sälja, klädinsamlingsorganisationer är inte annorlunda. Han ställer frågan om vem som är mest värd; de som säljer kläder på marknaderna eller de som arbetar i fabrikerna? Han påpekar även att det inte finns något alternativ till återvinning av kläder. Med tanke på den giftiga tillverkning som bomull kräver bör man ta tillvara på våra resurser (Bergman)

Det är enligt Trond Narvestad från Humana Sverige borttagandet av tullar och kvoter som ligger till skuld för att Kina tar över textilmarknaden. Samtidigt berättar han att det var samma tullar och kvoter som hindrade Uganda från att komma in på den västerländska marknaden. Humana Sverige tror inte att begagnade kläder slår ut någon industri. De påpekar att de privatpersoner som arbetar som skräddare och egna företagare, i exempelvis Uganda, tjänar på att landet importerar begagnade kläder. Folket köper kläder och går sedan till hantverkarna för att sy upp dem, och på så vis växer den industrin. Humana Sverige tycker för övrigt att textilindustrin i sig är en stor miljöbelastning och att den inte är värt att satsa på för ett u-land som Uganda. Enligt Bergman finns det ca 430 000 ton begagnade kläder i världen idag. Det är således bättre att bygga upp en annan slags industri som är bättre för miljön. Det är ofta fler som är anställda inom handeln än inom själva industrin, säger han. (Narvestad, Second Hand Clothing Research)


1.2 Processen

I dokumentären Berättelsen om en tröja får vi följa en tröjas väg från Hamburg i Tyskland till en liten by i Tanzania. Det är en händelserik resväg med många stopp och processer. Till en början lämnar en tysk familj sina använda kläder, där tröjan ingår, i en klädinsamlingscontainer i tron och hopp om att människor i fattigare delar av världen kan komma att använda kläderna. Familjen tror att containern tillhör en välgörenhetsorganisation som skänker kläderna till folk som behöver dem. Men riktigt så enkel och godhjärtad är inte denna marknad.

Kläderna åker därefter till en central där alla insamlade kläder hamnar. De packas ihop och åker sedan på ett lastbilsflak ned till den italienska staden Neapel, som har blivit lite av ett centrum för handel med begagnade kläder. Tröjan hamnar tillsammans med de andra hundratusentals kilona kläder hos företaget Stravaganze som importerar begagnade kläder från Västeuropa och sedan exporterar till tjugotalet afrikanska länder. Stravaganze har, sedan starten i början av 90-talet, gått mycket bra och har idag blivit så inflytelserikt över Burundis ekonomi att ägaren blivit ombedd att bli Burundis honorärkonsul i Italien. Tröjan och de andra kläderna säljs sedan vidare till företag i Tanzanias huvudstad Dar es Salaam. Ägarna av dessa företag är antingen arabiska eller indiska affärsmän som sällan eller aldrig beblandar sig med lokalbefolkningen. De är inte villiga att prata om sin affärsverksamhet. Från de stora lasterna som hamnar i Dar es Salaam sker ytterligare tre försäljningar. Dessa försäljningar blir allt mindre beställningar, och hamnar allt längre ut på landsbygden. Till slut säljs tröjan till en liten tanzanisk pojke. (Berättelsen om en tröja)

All världens klädinsamling sker på ett snarlikt sätt: välbeställda människor i västvärlden skänker sina kläder till diverse organisationer. Organisationerna sorterar och packar de enorma mängderna kläder och säljer vidare dessa till en eller flera mellanhänder världen över. Vissa av de insamlade kläderna säljs relativt dyrt till second handbutiker i i-länder. Mellanhänderna kan se olika ut. Från USA skickas de insamlade kläderna till fattigare länder där de sorteras och förpackas i balar, oftast på en vikt runt 50 kg per bal. I Europa skickas de insamlade kläderna ofta till de fattigare länderna i Östeuropa där de sorteras och förpackas i balar. Därifrån säljs de vidare till en annan typ av mellanhänder som inte gör mer med kläderna än att exportera dem till kunder i mottagarländerna. Dessa säljer i sin tur kläderna antingen direkt till de behövande eller till ännu mindre mellanhänder. Kvinnor köper klädbalar och cyklar in till marknaderna. På så vis kommer man ut i byarna med kläderna. Det är en avancerad process med många led som alla behöver pengar för sitt levebröd. Detta leder till att priset på kläderna ofta höjs ju närmre konsumenterna de kommer. (Second Hand Clothing Research, Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad)

Utöver de svarta klädinsamlingsorganisationerna samlas det in omkring 20000-25000 ton begagnade kläder och skor per år i Sverige. Merparten skänks och säljs framförallt som handelsvara till affärsmän i den omfattande världsmarknaden för begagnade kläder. Det är framförallt de mindre organisationerna som ägnar sig åt ren välgörenhet. På helt ideell basis samlar de in kläder och skickar dem till kontaktföreningar i utsatta länder. Men de större organisationerna finansierar bland annat sitt biståndsarbete genom exportinkomsterna. Dessa siffror är dock bara en droppe i havet sett till den internationella handeln med begagnade kläder. Att försöka uppskatta vad världsmarknaden omsätter varje år är omöjligt, med tanke på all svarthandel som sker utanför vår vetskap i framförallt de mindre utvecklade länderna. Men att det handlar om miljardsummor är odiskutabelt.


1.3 Klädinsamlare i Sverige

De största svenska klädinsamlingsorganisationerna är Myrorna, Biståndsorganisationen Humana Sverige, Emmaus Björkå, Praktisk Solidaritet, Human Bridge, Svenska pingstmissionen – PMU Interlife, Röda Korset - Kupan, Svensk kläd- och textilinsamling och Evex. Av dessa är Erikshjälpen och Läkarmissionen gemensamma exportorganisation Human Bridge och Frälsningsarmén, som Myrorna tillhör, de enda av ovan nämnda organisationer som har ett 90-konto. Har man ett 90-konto garanterar det att en stor del av verksamhetens inkomster går vidare till biståndsinsatser runt om i världen. Det är dock bara frälsningsarmén och Human bridge som är medlemmar där. Nedan följer en kort presentation av organisationerna. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad, SIF, Myrornas klädexport förödande för Afrika)

1.3.1 Myrorna
Myrorna är Frälsningsarméns second handverksamhet och tar utöver kläder även emot möbler, husgeråd, glas, porslin, böcker m.m. som gåvor. Organisationen omsätter cirka 170 miljoner. Bilden är hämtad från Myrornas hemsida och visar hur processen inom Sverige går till. Frälsningsarmén har arbete i När alla gåvor har sorterats hamnar de bästa exemplaren i någon av Myrornas 27 butiker och det trasiga skickas till någon av landets miljöåtervinningsstationer, övriga säljs vidare till utlandet. Myrorna samlar in ca 9500 ton kläder. Av det går 15 procent till försäljning i Sverige, 20 procent bränns och 65 procent exporteras. Det skeppas ca 2000 ton original, det vill säga osorterade balar, och ca 7000 ton sorteras och exporteras sedan. Av den totala exporten exporteras det 3900 ton till Afrika. Inkomsterna som de får av försäljningen i Sverige går tillbaka till Frälsningsarmén som finansiering.

1.3.2 Biståndsföreningen Humana Sverige
Biståndsföreningen Humana Sverige hette tidigare Utvecklingshjälp från Folk till Folk, UFF. UFF bildades 1978 som en pengainsamlingsorganisation mot apartheid i Sydafrika. Så småningom började de även samla in kläder som de till en början endast skänkte bort. Kläderna hamnade i flyktingläger i Moçambique. Efter några år blottades ett paradoxalt problem med klädbistånden – flyktingarna fick det bättre ställt än den fattiga befolkningen kring flyktinglägren. Efter diskussioner med den moçambikiska regeringen kom de fram till att kläderna istället skulle börja säljas till lokalbefolkningen. Detta trodde de skulle främja den långsiktiga arbetsstrukturen i landet.

I början av millenniet var UFF Sveriges största klädinsamlingsorganisation. Deras projekt blev allt mer omfattande, men exportinkomsterna blev inte så stora som väntat. Samtidigt avslöjades det att det saknades pengar i UFF: s redovisningar. De uteslöts från FRII på grund av att det inte gick att begripa den redovisning de var skyldiga att göra. De anklagades bland
annat för att vara styrt med järnhand av den sektliknande Lärargruppen som istället för att betala sina skulder skickade intjänade pengar till skatteparadiset Gibraltar. Detta ledde till att UFF gick i konkurs 2003. Men tack vare systerorganisationer runt om i Europa kunde de låna ihop ett kapital tillräckligt stort att starta om organisationen på nytt under det nya namnet Biståndsföreningen Humana Sverige. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad, Chef för försäljning hoppar av i protest, Insamlingsvinst går till skatteparadis, Narvestad)

År 2005 samlades de in ca 3300 ton kläder. Klädsorteringen sker inte i Sverige utan i Litauen och Estland. Ungefär 15 procent av kläderna hamnar i second handbutiker i Sverige, Litauen och Estland. Drygt 35 procent exporteras till Moçambique, 25 procent säljs till världsmarknaden för begagnade kläder, 15 procent används till återvinning och resten kastas. (Narvestad)

Humana Sveriges insamlingar, butiksdrifter, och sorteringar omsätter ungefär 18 miljoner kronor per år. Klädhanteringen omsätter10, 5 miljoner kronor, butiksdriften 6,2 miljoner kronor, bistånd 500 000 kronor och löner till den 30-mannade heltidsanställda administrationen 250 000 kronor. De intjänade pengarna från exporten går till finansiering av diverse biståndsprojekt, bl.a. insatser mot AIDS. (Narvestad, Humana Sverige)

Humana Sverige har fortsatt väldigt bra kontakter med Moçambique. Grannlandet Zimbabwe har förbjudit handeln med begagnade kläder, vilket har lett till en omfattande svarthandel sker mellan dessa länder. Humana Sverige är medvetna om att en del av deras insamlade kläder riskerar att hamna i svarthandelns händer. (Narvestad)

1.3.3 Emmaus Björkå
Emmaus Björkå är en partipolitiskt och religiöst oberoende organisation som förenar kampen för ett socialistiskt, rättvist samhälle och en hållbar utveckling på ekologisk grund. Emmaus Björkå är en del av den internationella Emmausrörelsen. De har ca 600 insamlingscontainrar och verksamheten bedrivs ideellt.

Föreningen skickar ungefär 2000 ton kläder i export till Angola, Nicaragua, Palestina och Västsahara. En del av kläderna skänks men den största delen säljs på den lokala marknaden. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad, Emmaus Björkå)

1.3.4 Praktiskt Solidaritet (PS)
Praktisk Solidaritet bildades 1989 genom ett samarbete mellan organisationerna Emmaus Björkå, Emmaus Stockholm, Gävleborg insamlingsgrupp samt Brödet och Fiskarna. Fokusering sker speciellt på Angola, Sudan (Darfur), Kongo-Kinshasa och flyktingläger med sudaneser i Uganda. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad, Praktisk Solidaritet)

I en rapport från 2005 där två representanter från PS åkte till Angola berättades det att de begagnade kläderna såldes till subventionerade priser till samarbetspartnern ADRA. De sålde i sin tur kläderna till den fattiga befolkningen, alternativt använde kläderna i ett så kallat kläder-mot-djur-projekt. Efter det angolanska kriget rådde det stor brist på framförallt nötkreatur i landet. Projektet genomfördes på det sättet att man tog en mindre summa pengar i betalning för de kläder som distribuerades och dessa medel användes till att köpa nötkreatur och getter. Dessa djur skulle sedan fördelas framförallt i byar som saknar djur. Där skulle de ägas, två och två av, olika familjer och djurens avkomma skulle vara ”inbokade” att tillfalla andra familjer i byn. Nötkreaturen skulle dessutom kunna användas vid plöjning av samtliga jordbrukare i byn. (PS’ klädbistånd via ADRA)

Praktisk Solidaritet samlade in 4800 ton kläder under 2002. Cirka 300 ton såldes i Emmaus second handbutiker och 900 ton gick till återvinning eller bränning. Resterande 3600 ton exporterades vidare till omvärlden. Emmaus Björkå är den största organisationen i detta nätverk som står för ca 60 procent av klädexporten från PS. Det betyder att övriga organisationer skickar iväg ca 1500 ton per år. I sin information om Praktisk Solidaritet uppger Afrikagrupperna att värdet på exporten motsvarar 100 miljoner kr per år. Det innebär att varje ton värderas till 28 kr per kg. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad)

1.3.5 Human Bridge
Human Bridge är en ideell förening som bygger på ett samarbete mellan de båda insamlingsorganisationerna Erikshjälpen och Läkarmissionen. Båda är med i Stiftelsen för Insamlingskontroll, SFI. Human Bridge använder sina exportinkomster till finansieringar i olika biståndsverksamheter och personalkostnader. De bistår exempelvis med sjukvårdsmaterial till katastrofdrabbade områden. Erikshjälpen har ett 50-tal second handbutiker runt om i Sverige. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad, SFI, Bergman)

Av de ca 3000 ton som samlas in till Human Bridge varje år exporteras 50 procent. I direkta biståndsinsatser används 15-20 procent, 30-35 procent bränns som sopor och 1 procent säljs i second handbutiker. De omsätter 22 miljoner kronor. (Bergman)

3.1.6 Svensk Pingstmission – PMU Interlife
Den svenska pingstmissionen har 272 medlemsförsamlingar som driver över 200 biståndsprojekt i 65 länder. PMU Interlife är svenska pingstmissionens insamlingsorganisation. I Uganda arbetar de bland med demokratifrågor, värderingsfrågor och genusperspektiv.

I tio kommuner i västra Sverige finns ett hundratal insamlingsboxar som samlar in kläder och annat material motsvarande ca 2000 ton. Ungefär 600 ton begagnade kläder sänds som katastrofhjälp eller användning på annat sätt i utsatta länder, och 200 ton säljs på export varje år. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad, PMU Interlife)

1.3.6 Röda Korset – Mötesplats Kupan
Kupan kallas de ca 250 mötesplatser som Röda Korset har bildat. Där tar de emot begagnade kläder som dels säljs som second hand och dels skickas till Röda Korsets katastrofförråd i Halmstad. I Halmstad sorteras de och pressas samman i balar som sedan kan skickas till Röda Korsorganisationer som arbetar i drabbade länder. Det sker ingen regelbunden exportförsäljning, men de har vid några tillfällen exporterat överskottspartier. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad, Röda Korset – Mötesplats Kupan)

1.3.7 Svensk kläd- och textilinsamling och Evex
Svensk kläd- och textilindustri har inte taxerat för några inkomster på mer än tio år. Företagets affärsidé är att genom flygblad uppmana svenska hushåll att skänka begagnade kläder och textilier. På flygbladet står ingen adress eller hemsida uppskriven, utan bara ett telefonnummer som går till en telefonsvarare på polska. På flygbladet står även följande: ”OBS! Inga kläder säljes dyrt i Sverige i egna affärskedjor (typ Myrorna, UFF, Emmaus). Du skänker dina kläder direkt till Polen för att där ge arbetstillfällen och kläder till behövande människor.” Svensk kläd- och textilindustri samlar, enligt vissa beräkningar, in ca 2000-3000 ton kläder per år. (Handeln med begagnade kläder mycket lönsam världsmarknad)

I oktober 2002 skrev Dagens Nyheter en artikel om Svensk kläd- och textilindustri. De besökte den polska affären Swe-Pol, som säljer de kläder svenskar har skänkt i tro om att de går till välgörenhet. När det kom fram att de var journalister var de inte välkomna i butiken utan blev istället hänvisade till lagret i ett industriområde. Men när journalisterna väl kom dit drog personalen igen dörrarna och låste. (I Polen är kläderna för dyra)

Evex är precis som Svensk kläd- och textilinsamling en rakt igenom svart organisation. I ett reportage TV4 gjorde i april 2003 berättades det att tusentals hushåll i Stockholm i flera år skänkt kläder till Evex i tron att de ska gå till hjälpbehövande i kommunen Jurmala i Lettland. Kommunen förnekade dock detta. Kläderna misstänktes säljas till en organiserad liga från Estland. Enligt TV4 fanns företagsnamnet Evex i varken aktiebolagsregistret, föreningsregistret eller handelsregistret. Statistik för hur mycket Evex samlar in varje år saknas. (Starka reaktioner efter avslöjad insamlingsbluff)



2 BASFAKTA OM UGANDA

2.1 Ekonomisk historia och tillväxt

Uganda var ekonomiskt sett ett av Afrikas mest framstående länder innan Idi Amin kom till makten 1971. Han fördrev landets asiater, som till stor del stod för det produktiva näringslivet, och därmed stannade industrin av. Skulderna växte och importen blev tvungen att öka. Efter att Museveni blev president har ekonomin haft en god tillväxt och blivit mer strukturerad. Under det sena åttiotalet genomfördes stora ekonomiska reformer som har inneburit stora lyft för utvecklingen. Det, tillsammans med stort bistånd från omvärlden, ledde till att andelen människor som levde under fattigdomsgränsen sjönk från 56 % (1992/93) till 23 % (2000). De förvisade asiaterna fick komma tillbaka till Uganda 1991 och återfick sin egendom.

Tillväxten fick sig ett bakslag bara några år efter millennieskiftet på grund av bland annat handelssvårigheter. Trots att landet hade haft en bra period så gick väldigt lite av det till fattiga. Eftersom Uganda är ett HIPC - land och medlem i IMF driver de en makroekonomi. Uganda har låga skatter, ca 12 % av BNP, till och med för att vara ett liberaliserat IMF - land. Dock behövs bättre metoder att driva in dem. Ugandas skatter är lägre än i många andra länder Söder om Sahara som har ligger på ca 16 %. Den makroekonomiska omstruktureringen är dock lagd på is tills man har kunnat bekämpa den rådande fattigdom som står i vägen för alla ekonomiska utvecklingar i Uganda. Målet är idag att bara 10 % av befolkningen ska leva i extrem fattigdom (mindre än en US dollar per dag). Idag ligger andelen som lever under fattigdomsgränsen på 38 %.

Uganda anses vara IMF: s ”mönsterelev”, i stort sett alla statliga företag har privatiserats och statens roll har minskat. Uganda är ett av Afrikas mest ekonomiskt växande länder, och det anses att det är den privata sektorn som bär upp den ekonomiska tillväxten. Därför försöker man främja tillväxt och företag. Den ekonomiska utvecklingen har dock gått långsamt. Privata företag anser inte att det makroekonomiska förhållandet är gynnande för dem idag. Staten har därför infört ett bidrag till dem som vill starta företag. Staten har infört exportzoner där företag kan etablera sig med skattelättnader och öka sin export. Idag har Uganda en negativ handelsbalans och är beroende av import som är tre gånger så stor som exporten (2001).
(Exportrådet, Landguiden)


2.2 Textilsektorn i Uganda

Bomullen introducerades i Uganda år 1903 som ett ”cash crop”, ett sätt att skaffa snabba, effektiva och regelbundna intäkter. Sedan dess har bomullen spelat en stor roll i landets ekonomi. I början av 1970-talet producerade Uganda omkring 70-80 000 ton bomull per år. Men efter att ha drivit en effektiv industri, med hårt arbete och utan vila ända från upptakten, minskade produktionen i slutet av 1970-talet drastiskt och hamnade år 1990 på 4 370 ton per år. (China Daily) Bomullens bidrag till den ekonomiska tillväxten, utbyteshandeln samt landbygdens inkomster minskade därmed kraftigt. År 1994 liberaliserades industrin och den nya marknadsstrukturen ledde till en liten återhämtning.

Odling
Idag är bomullen landets tredje största exportvara efter fisk och kaffe, grödan utgör dock endast omkring 2-5 procent av landets totala export. Omkring 90 procent exporteras som ”raw material”, det vill säga ren bomull.

Bomullen har kommit att bli landets komparativa fördel – de bördiga jordarna och det tropiska höglandsklimatet med två märkbara regnperioder, gör odlingen av den vattenkrävande grödan mycket effektiv. Liksom den största delen av Ugandas jordbruksproduktion sker bomullsodlingen på små privatägda jordbruk, som ofta inte är större än en hektar. Försäljningen står för ca 30-40 procent av böndernas disponibla inkomst som i huvudsak går till att försörja familjen, betala skolavgifter, mediciner etc. Uganda odlar även organiskt med bomull av typen BPA. Det unika med denna typ är att den är av mycket god kvalitet och har därmed lockat många utländska investerare. (TEXDA)

Fabrikerna
De flesta textilfabrikerna är stationerade i Kampala, Mbale och Jinjaområdet. Uganda satsar främst på så kallad ”ginning” det vill säga bomullsrensning vilket innebär att man separerar bomullen från säden. Maskinerna är så pass effektiva att rensningen ger en avkastning på 30-35 procent. Eftersom att det inte sker någon ytterligare fabricering av en sådan stor del av bomullen, går Uganda miste om att föda andra industrier, i detta fall handlar det om en utökad textilindustri. (China Daily 2006) Organisationer som CDO arbetar dock med att utöka textilsektorns faktorer som ger större vinst genom exempelvis fler spinnerier och textilproducerande fabriker.

De flesta av landets klädfabriker har specialiserat sig på en en viss sorts fabricering som skol- och militäruniformer, safarikläder, eller helt enkelt byxor och tröjor. Flera av klädfabrikerna bedrivs av utländska företagare i andra länder. En del kedjor har expanderat sina fabriker i bland annat Uganda till exempel Southern Range Nyanza och japanska kedjan Tristar. Nyligen lade sju stora fabriker ned och omkring 15 000 textilarbetare förväntas då ha blivit arbetslösa.

Facklig aktivitet
Landets anställda inom textil-, beklädnads-, sko-, och läderindustrin representeras av den internationella federationen ITGLWF. Landets fackförbund UTGLAWU har över 2000 medlemmar i 16 fabriker men har bara erkänts i en av dem. Tillsammans med svenska IF Metall bildar de tre föreningarna en projektorganisation. Projektet syftar till att ”skapa en bestående, självförsörjande struktur för facklig grundutbildning för medlemmarna inom förbundet. Bland annat utbildas studiecirkelledare och ett skrivarteam som regelbundet kan uppdatera studiematerialet. Vidare genomförs kontinuerliga rekryteringskampanjer för att utöka medlemsbasen och organisera icke fackanslutna”. (LO-TCO Textilindustrin i Uganda)

För att bilda en fackförening finns en del lagstiftade krav. Arbetsplatsen måste ha minst 1000 anställda och organisationen måste representera minst 51 procent av dem. Författningen garanterar föreningsfrihet, och enligt lagstiftningen är arbetsgivarna skyldiga att erkänna fackföreningar. Det sker dock över lag inte i praktiken. Inom framförallt hotell-, textil-, byggnads- och transportsektorn har acceptansen gentemot fackföreningar varit låg. Många av dessa, främst privatägda företag, har varit obenägna att erkänna fackföreningar.

Konkurrens & avtal
Trots sina fördelar möter Uganda en hård konkurrens utifrån. Konkurrensen kommer framförallt från den västerländska kvalitetsproduktionen samt den expanderande massproducenten Kina. Ännu en pådrivande faktor för den hårda konkurrensen är bortfallet av världsmarknadens textilkvoter, vilka WTO nyligen skrotade. I och med att världshandelsorganisationen vill främja en liberaliserad världsmarknad, innebär ratningen en fri, och för u-länderna därmed hårdare konkurrens bland teko-produkter. Enligt den debatt som behandlas i denna rapport konkurrerar sedan ett par år tillbaka textilsektorn även med den omfattande importen av begagnade kläder från Väst.

Uganda har ingått ett flertal avtal som syftar till att öka deras möjligheter att konkurrera på världsmarknaden. Det amerikanska handelsavtalet AGOA syftar kortfattat till att införa tullfrihet på den amerikanska marknaden för afrikanska produkter. I utbyte mot förmånerna ställer USA en del krav som att främja öppna marknader och politiska system, bedriva projekt i fattigdomsbekämpning, bekämpa korruption, eliminera barnarbete samt skydda arbetares och mänskliga rättigheter. Västeuropa, som är en stor importör av ugandisk bomull, stödjer textilsektorn genom initiativet EBA. Syftet med projektet är att uppmuntra de fattigaste länderna till utveckling och EBA erbjuder tullfrihet på den europeiska marknaden för alla importerade varor med undantag för vapen. Uganda har även tagit del i två regionala textilavtal. Den statliga organisationen EAC som omfattar ca 85 miljoner medlemmar i republikerna Uganda, Kenya och Tanzania. Samt COMESA som är ett regionalt, ekonomiskt samarbete mellan 20 afrikanska länder. I det stora hela vill COMESA främja en regional integration av handelsutveckling, naturresurser samt mänskliga resurser.

Framtidsutsikter
Flera organisationer och avtal jobbar idag med att understödja landets textilsektor. Uganda erbjuder ett förnuftigt handlingssätt och en öppenhet för privata investeringar. Detta är något som lockar utländska investerare, som bland annat den japanska klädkedjan. I och med privatiseringen av textilsektorn har många länder, där i bland Kina, börjat omvärdera sina möjligheter till handelsutbyte med Uganda.
(China Daily)

Flera organisationer litar på Ugandas möjligheter att effektivisera sin industri. CDO, vars syfte är att främja, koordinera och representera textilsektorns alla områden under ett mer liberaliserat styre, är en av dessa. CDO ser idag stora möjligheter att expandera bomullsproduktionen över två tredjedelar av Uganda. Bördiga jordar och passande klimat, ett välvilligt och förnuftigt handlingssätt samt en stadig marknadsföringsstruktur gynnar en ökad produktion. Tillväxt av bomullsproduktionen tros även kunna fungera som en stöttepelare för fattiga bönder att sig ur fattigdom och samtidigt bidra till den ekonomiska tillväxten. Effekterna av CDO:s arbete har varit goda och har framkallat en större delaktighet i den privata sektorn, förbättrat jordbrukets tillförselpriser, effektiviserat bomullsrensningen samt förbättrat bomullens kvalitet och i det stora hela förbättrat säden och bomullsproduktionen. Den textilfrämjande organisationen TEXDA menar också att den lokala textilproduktionen kan spela en stor roll i landets ekonomiska tillväxt. De tror även att textilindustrin kan användas som ett verktyg att förhindra arbetslöshet och öka den ekonomiska levnadsstandarden hos en stor del av lokalbefolkningen.
(China Daily 2006)


3 Perspektiv på second handimporten

3.1 Familjer i byarna
I Uganda är beroendet av second hand stort, främst på landsbygden. Här upplever de flesta att det är svårt att förse alla i familjen med kläder. Barnen både sliter och växer ur kläder och är i behov av nya, men att få det är inte en självklarhet. Kläderna används under en längre tid och inom främst de fattiga familjerna går kläderna oftast i arv till småsyskon och andra familjemedlemmar. Second hand har för många blivit den enda möjligheten att överhuvudtaget kunna köpa kläder.

Second handmarknaderna har de senaste åren expanderat över hela landet och idag är även tillgängligheten på landsbygden stor. Marknaderna kan ligga på ett visst avstånd och man kan behöva gå en bit, men att hitta dem är inga problem. Familjerna verkade bestämma sig först på marknaden, efter att de sett utbudet, vad de skulle köpa. Kläderna säljs i olika prisklasser från ett till fem där kvaliteten är avgörande. De billigaste kläderna går att köpa för 200-300 shilling, vilket motsvarar cirka en till två svenska kronor, men då är de i stort sett trasor. Genomsnittspriset ligger omkring 2000-5000 shilling (8-20 sek), men det finns också kläder från 20 000 shilling och uppåt. Prisklasserna ger möjligheten att själv kunna välja, givetvis beroende på vilket behov och kapital man har.

Den allmänna åsikten är att second hand är accepterat och det verkar inte finnas någon vidare statusfråga. Alla köper kläderna - skillnaden är prisklassen. Daphine Gudoyi berättar dock hur en del rika skäms för att gå till marknaderna eftersom att de inte vill identifiera sig med fattiga, utan istället skickar de någon som köper kläderna åt dem. Möjligheten att kunna köpa kläder varierar mellan samhällsklasserna. Mary Gabiri som kommer från den övre medelklassen väljer att kombinera både nytt och second hand och köper kläder när hon är i behov. Andrew Mashang, från medelklassen, köper cirka tre par byxor och fyra skjortor åt sig själv varje år. Han har dessutom nio barn att försörja och upplever att det är svårt att förse dem alla med kläder. Sopheresi Nagudi kommer från en fattig familj och försörjer en son sedan hon förlorat två. Hon har svårt att få pengarna att räcka och köper kläder en gång om året.

Den främsta anledningen till varför så många väljer second hand är att nya importerade och lokalt tillverkade kläder är dyra och har en bristande kvalitet. Enligt Mary Gabiri klarar kläderna inte av flera tvättar och håller inte mer än tre till fyra månader. Second handkläderna kan hon använda betydligt längre. I jämförelse med nya kläder är second hand alltså ett prisvärt alternativ med bättre kvalitet. Kläderna beskrivs också som mer unika och urvalet av olika typ av design skapar en möjlighet som annars inte finns.

Det är vanligt att man, fattig som rik, äger minst ett traditionellt plagg, som exempelvis klänningen Gomesi. Kläderna används vanligtvis inte till vardags utan främst vid särskilda tillfällen som i kyrkan, på fest och vid högtider. Att köpa finare och traditionella kläder är både dyrt och tidskrävande. Först och främst måste man köpa ett tyg för att sedan gå till en skräddare för att få dem uppsydda. Det är för omständligt, säger Andrew Mashang. Idag kan man även vända sig till second handmarknaderna för att köpa finkläder. Mary Gabiri berättar att hon där kan hitta en ”women suit” för 10-15 000 shilling (40-60 sek) istället för en ny för 40-50 000 shilling (160-180 sek).

Alla är inte ense om huruvida second handkläderna förstör de traditionella klädnormerna, när exempelvis långa klänningar ersätts med västerländskt mode i form av korta kjolar. Mrs Gertrud säger att det är skamligt för äldre kvinnor att bära dessa kläder, men pekar samtidigt på sin sextonåriga dotter Mutoni – bland den yngre generationen är kläderna mer accepterade. Mutoni föredrar second hand framför de traditionella och lokalt producerade kläderna, som hon liksom många andra säger är mer som ”uniforms”. Mutoni tycker att de ger fler valmöjligheter och att de dessutom är snyggare.

Sedan regeringen beskattade importen av second hand har kläderna möjligtvis blivit en aning dyrare, men de flesta är överens om att de inte märkt någon avgörande skillnad. Medvetenheten om beroendet av second hand är dock stort och ytterligare skatter skulle kunna leda till att många inte längre har råd att alls köpa kläder. Många är därför skeptiska till skatterna och anser inte att det är rätt sätt att ta itu med problemet. De flesta är visserligen överrens om att importen skadar den inhemska produktion och att textilindustrin är viktig för Uganda, men pekar på det enorma behovet. Kisolo Moses tycker att man istället borde subventionera och sänka skatterna på de nytillverkade kläderna så att fler har råd att köpa dem, och den åsikten delas av flera. Daphine menar dock att de nya kläderna aldrig kommer att kunna bli lika billiga som second hand. Andrew Mashang säger att han kommer att fortsätta köpa second hand även om priserna på de nya kläderna sjunker. Han gillar second hand, de är snygga, har bra kvalitet och är helt enkelt mer praktiska.

Men trots att second hand är så populärt och de flesta verkar vara allmänt nöjda med kläderna, finns en önskan om att kunna köpa first hand. Flera upplever att det känns skamligt och underligt att gå i någon annans kläder. Sopheresi Nagudi säger att hon självklart skulle välja att köpa kläder som ingen tidigare använt om hon hade råd. Hon menar att det idag inte finns något alternativ till second handkläderna, dessa kläder är den enda möjligheten att överhuvudtaget köpa kläder och därför kan man inte förbjuda dem. If the clothes where banned we would be naked, säger Sopheresi, liksom många andra, lite skämtsamt. Sedan förklarar hon att om kläderna förbjöds skulle hon helt enkelt bli tvungen att köpa nytillverkade kläder. På frågan om hon skulle ha råd med det, blir svaret dock ”nej”.


3.2 Marknadsförsäljare

I Uganda arbetar många människor som klädförsäljare på marknader. Marknaderna kan vara temporära eller etablerade. De temporära marknaderna genomförs ute i byar där försäljarna lägger fram sina kläder på marken eller på ställningar. De etablerade marknaderna finns i städerna där försäljarna säljer i små skjul eller stånd. Ibland säljs lite lokalt producerade kläder och importerade nya kläder tillsammans med second handkläderna.

Arbetet som marknadsförsäljare fungerar ofta som ett jordbruksubstitut där det är vanligt att släktingar bedriver försäljningen tillsammans. De flesta som vi har intervjuat har arbetat med klädförsäljning de senaste 5 – 15 åren, någon enstaka har jobbat så länge som uppåt 25 år. Marknadsförsäljarna berättar att de är nöjda och uppskattar sitt arbete men påpekar att de hellre skulle ha jobbat med något annat, om det alternativet funnits. Det är svårt att få arbete om man inte har någon utbildning, vilket är fallet för många i Uganda. Arbetet är ganska lönsamt och räcker till att försörja försäljarens familjer. Samtidigt berättar de att det är ett påfrestande arbete där en arbetsdag kan vara 8 – 12 timmar lång. För att få den bästa försäljningen flyttar de runt till olika marknader, vilket innebär långa och trånga transporter, ibland flera gånger under en dag. Arbetet innebär för många ibland upp till tolv timmars arbete utan raster eller ledigheter. De berättar att det kan vara slitsamt, krävande och innebära dyra transportkostnader när de måste åka till Kampala. Det kostar även en del att få tillstånd att sälja på marknaden och väderförhållandena kan vara avgörande för om det går att bedriva försäljning eller inte.

Klädbalar säljs främst i Kampala medan plaggförsäljningen sker i Jinja. Kläder i sig är enligt vissa billigare i Kampala än i Jinja eftersom utbudet är större och försäljarna är fler där. Sorterade balar verkar vara ovanligt i Uganda och importeras eller smugglas i sådant fall från Kenya in i landet. Balarna är billigare i Kenya, eftersom de är sorterade, men det tillkommer skatt - och tullkostnader eftersom kläderna ska fraktas över gränsen. I Kampala kostar balarna ca: 150 000 - 200 000 shilling (600 - 800 kr). Marknadsförsäljarna köper av återförsäljare ungefär varannan vecka och hur många balar man köper varierar efter hur stort det egna kapitalet är och hur stor försäljning man bedriver. Enligt marknadsförsäljarna kommer second handkläderna från England, USA, Tyskland och Kanada. Engelska kläder verkar vara av bäst kvalitet och är därmed dyrast, därefter kläder från Tyskland. Priset på plaggen bestäms efter kvalitet och material. Mabonga Muhamad berättar att han kan tjäna in ungefär 20 000 shilling (80 kr) på en bal. En bal innehåller mellan 30 – 50 kg kläder. Nsimbi Shaban berättar att han brukar handla fyra balar för 1 miljon shilling (4000kr) och på det får han in ungefär 1,5 miljoner shilling (6000 kr).

Det största problem som försäljarna ser med sitt yrke är de skatter som president Museveni satt på importen av second handkläder. De ökar gradvis vilket tvingar uppköparna att höja priserna på balarna vilket leder till en minskad vinst för marknadsförsäljarna. En kvinna nämnde att efterfrågan på second handkläder hade ökat medan möjligheten att köpa hade reducerats på grund av ökade priser. Andra berättar att försäljningen minskat för att det finns fler försäljare att köpa av så att det blir en konkurrens om säljandet. Skatterna oroar försäljarna och de känner sig otrygga med situationen eftersom de inte ser något annat arbete som alternativ då de inte har någon utbildning. Jordbruk räcker inte längre till för familjeförsörjningen. Industrin kan inte heller längre erbjuda tillräckligt många arbetsplatser.

Marknadsförsäljarna har ofta stora familjer att försörja. Det är vanligt att kvinnor börjar sälja kläder för att hjälpa till med familjeförsörjandet. Kvinnor verkar jobba fler dagar än män då kvinnor arbetar ca 6 dagar i veckan medan män arbetar ca 4 dagar i veckan. Kvinnorna arbetar även fler timmar per dag med färre raster. Männen verkade i större utsträckning även arbeta med jordbruk vilken kan förklara skillnaden i arbetstid. Majoriteten av försäljarna verkar vara medelålders och outbildade. I Uganda måste man ha tillstånd och licens för att sälja kläder eller dylikt på en marknad, och det här är eget entreprenörskap som i de flesta fallen troligtvis inte är legitima.

Marknadsförsäljarna upplever att alla köper second handkläder men att det är fattiga som gör det i störst utsträckning. Några sade att försäljningen gick bättre under regnperioden för att folk då var tvungna att handla regnjackor (något som antagligen är ganska dyrbart.) Det finns inte direkt någon konkurrens från industrin eftersom de inte konkurrerar om samma kunder. De gemensamma kunder som finns köper hursomhelst både lokalt producerade kläder och second hand kläder. De använder traditionella kläder till fest och högtid medan de har begagnade till vardags. Aida Madaia tror inte att folk skäms för att bära second handkläder, det är nästan ovanligare att ha first hand i dagsläget. Mrs Majanga tycker inte heller att man kan anklaga de begagnade kläderna för att bryta de lokala klädnormer som finns eftersom hon säljer exempelvis både korta och långa kjolar.


3.3 Klädbutiker

Försäljare av nya kläder arbetar till skillnad mot marknadsförsäljare i butiker som ligger i städerna. Nya kläder kan innebära lokalt producerade, men en stor del importeras även från Asien. Butiksarbetarna upplever en ganska stor konkurrens från second handkläder och påstår att second handkläder i vissa fall kan säljas i dubbel utsträckning, eller mer, jämfört med de lokalt producerade. Även de tror att det beror på att Ugandas fattiga befolkning söker sig till second handkläder för att de är billigare alternativ. De begagnade kläderna har dessutom i många fall ett mer unikt utseende samtidigt som kvaliteten är bättre i jämförelse med de nya kläderna. Butiksarbetarna anser att de lokalt producerade kläderna har en mer traditionell design vilket inte lockar yngre människor samt att importerade nya kläder är massproducerade och därmed inte har något speciellt utseende som lockar kunden. Det är många som kallar de nya kläderna för ”uniforms”, just för att alla first hand ser likadana ut.

Affärerna går bäst inför högtider och skolstarter då folk vill och behöver köpa finkläder. Då kommer oftast samma kunder tillbaka men annars anser många att de inte konkurrerar om samma konsumenter. Det är mest äldre kvinnor som handlar lokalt producerade kläder, de köper traditionella ugandiska klänningar som har ett särskilt utseende.

Det är svårt att avgöra om huruvida försäljningen minskat eller om den är sig lik. Det många vill påpeka är att både second handkläder och lokalt producerade kläder nu möter den största konkurrensen från Asien och deras massproducerade billiga kläder. Det är inte många som tycker att man ska förbjuda importen av second handkläder för många fattiga är beroende av kläderna, inte minst butiksägarna själva. Med hjälp av importskatterna stödjer man försäljning av nyproducerade kläder och några har märkt att de säljer bättre i och med att skatterna på second handkläder höjs. Däremot är second handkläderna så pass billiga att det inte gör någon större skillnad, det är fortfarande dem som de flesta har råd med. Några tycker att de istället borde förbjuda importen från Asien eftersom det är de kläderna som hotar mest. Lönerna måste bli bättre för arbetarna inom first handklädförsäljningen. Då skulle de kunna sänka sina priser så att de blir mer förmånliga för fattiga. De tycker att man eventuellt borde subventionera lokalt producerade kläder samtidigt som man försöker dra ned på importen av second handkläder för att på så vis stödja den lokala industrin utan att tvinga någon att stå utan kläder. Förändringar kan dock inte gå över en natt.


3.4 J.V. Patel, fabriksdirektör

Det finns idag två textilfabriker i Uganda som specialiserar sig på tillverkning av lakan. Den ena finns i industristaden Jinja och den andra, African Textile Mill Ltd., är belägen i Mbale. Det har tidigare funnits ytterligare två fabriker som har tillverkat lakan i Uganda, men dessa har stängt av ekonomiska skäl. Fabriken i Mbale har funnits i 40 år och har idag ca 300 anställda, främst män mellan 25 och 50 år. Det är tänkt att fabriken ska ha öppet sex dagar i veckan, men på grund av Ugandas omfattande brist på elektricitet så har fabriken inte möjlighet att ha öppet oftare än varannan dag. Arbetsdagen är åtta timmar vilket inkluderar en timmes lunchrast. Arbetarna har olika uppgifter beroende på kunskapsnivå, men alla bör åtminstone kunna läsa och skriva. Fabrikens produktionskostnader varierar eftersom textilierna är tillverkade av hundra procent bomull, en råvara som skiftar i pris beroende på säsongens skörd.

Enligt African Textile Mill Lts:s vd J.V. Patel så producerar fabriken 7000 meter tyg per dag, i jämförelse med 40 000 meter när Ugandas textilindustri var som mest produktiv. Anledningen till denna nedgång är till stor del Idi Amins regeringstid på 70-talet. Landets ekonomi kördes snabbt i botten och alla textilfabriker fick trappa ned på sin produktion om de inte behövde stänga ned helt.

Ugandas befolkning, har enligt Patel, sedan Amins regeringstid ökat från ca 9 miljoner invånare till närmare 30 miljoner, samtidigt som textilfabrikernas produktivitet har halverats många gånger om. Denna enorma minskning av efterfrågan på inhemska textilier beror till största delen på den ökade importen av second hand i landet, enligt Patel. Han poängterar att ingen i Uganda hade hört talas om second handkläder innan Amins maktövertagande 1972. Idag däremot tror han att nästan alla använder dessa kläder. Själv är han dock kritisk till second hand och främst den ökade importen av nya men billiga, syntetiskt tillverkade, kläder från Kina. Han menar att syntetiska material inte är praktiska i ett varmt land som Uganda, eftersom dessa kläder inte ”andas” på samma sätt som bomullsbaserade kläder. Enligt honom har eksem blivit ett vanligt problem för många invånare i landet, just på grund av de syntetiska kläderna.

Patel välkomnar alla statliga ingrepp som skulle förhindra en fortsatt ökning av second handimporten. Helst vill han omedelbart förbjuda importen helt och hållet. På frågan vad alla second handförsäljare skulle ta vägen om importen förbjöds, svarar han att alla är välkomna att jobba i hans fabrik. Vi påstod att den inhemska textilindustrin knappast skulle kunna producera motsvarande mängd kläder och textilier som second handimporten på ett bra tag. ”People will have to suffer”, svarade han då och menade att det i längden skulle vara bättre för landet att ha en fungerande och välmående inhemsk textilindustri.

Patel är kritisk till den ugandiska textilindustrins fackförening, UTGLAWU. Han tror inte att någon chef kan vara positiv till fackföreningar. Helst vill han öka arbetarnas arbetstider och sänka deras löner för att effektivisera produktionen. Facket vill hela tiden ha mer rättigheter, menar han kritiskt. Regeringen kontrollerar lönerna, så varför ha fackföreningar, undrar han. De vill bara ha mer pengar, fortsätter han.

Patel anser att regeringens uppmuntran till att öka den ugandiska befolkningen är ett av de största problemen i landet idag. Den ugandiska regeringen säger emot sig själv när de säger att de vill att befolkningen ska växa, samtidigt som de motarbetar den inhemska industrin med minimilöner. Hans poäng är att om en ökad befolkning ska kunna överleva så måste även den inhemska industrin växa genom minskade kostnader. Det är omöjligt att ha så höga löner som de har idag, menar han.

Ett av fabrikens största problem är att arbetare ofta slutar efter en kortare tid. Patels förklaring till detta fenomen är att många av dem som söker jobb på fabriken är oseriösa. De vill ha lönen, men vill inte arbeta för den. Vår tolk Joseph Namakola gav senare dock en helt annan bild av problemet. Han menar att problemet inte ligger hos arbetarna, utan hos chefen. Just ägare och chefer som är indiskättlingar är i Uganda ökända för att kräva enormt mycket av sina arbetare till alldeles för dålig lön. Om arbetarna hittar ett annat jobb byter de så fort som möjligt. I Uganda finns även så kallade ”target-workers”. Dessa tar exempelvis jobbet på textilfabriken i kombination med ytterligare ett jobb, för att på kortast möjliga tid få ihop ett tillräckligt stort kapital för att kunna starta en egen business. När de fått tillräckligt med pengar slutar de på sina jobb fortast möjligt. Joseph Namakola gissar på att många textilfabriksarbetare tjänar ca 90.000 ugandiska shilling i månaden, vilket betyder 3000 shilling per dag. Detta motsvarar tolv svenska kronor per dag, alltså inte ens två amerikanska dollar.
3.5 Nuvarande och före detta textilfabriksarbetare
De ca 300 arbetarna på African Textile Mill Ltd. kan, på grund av att fabriken bara kan ha öppet varannan dag, inte jobba heltid på fabriken. Magombe Rajab, 52 år, har jobbat i fabriken sedan 1975 och menar att förhållandena bara har blivit sämre och sämre. Han måste kombinera sitt arbete på fabriken med ett litet jordbruk för att kunna försörja sina 15 barn. 42-åriga Christoffer James däremot, som har jobbat på fabriken sedan 1978, har inget annat jobb att kombinera med, utan jobbar bara de dagar fabriken har öppet. Arbetarna får ingen ersättning de dagar fabriken har stängt.

Okodi Godfred, 26 år, var en av 30 arbetare som blev uppsagda från African Textile Mill Ltd. i mars 2006. Han tyckte att arbetsförhållandena var usla, lönen likaså, men han gillade ändå att ha ett jobb. Just nu är han arbetslös, men snart ska han börja tillverka tegelstenar som han ska sälja. Han är, precis som Christoffer James, kritisk till African Textile Mill Ltd:s fackförenings arbete. Han menar att fackföreningen endast styrs av ”top-members” och att de mutas av fabrikens vd J.V. Patel. När Okodi Godfred fortfarande arbetade på fabriken upplevde han att anmälningar till fackföreningen aldrig ledde till något. Magombe Rajab är dock positiv till fackföreningen. Han tycker att facket har makt att påverka arbetarnas arbetsförhållanden, men är ändå rädd att de blir mutade av Patel. På frågan om varför det är så vanligt med att arbetare slutar på fabriken så snart efter att de har börjat är alla tre överens om att det beror på att de jobbar för hårt för alldeles för dålig lön.

Magombe Rajab, Christoffer James och Okodi Godfred är alla ense om att vd:n Patel har alltför stor makt. De är övertygade om att arbetsförhållandena var mycket bättre på 70-talet än idag, idag får de inte ens den skyddsutrustning de har rätt till. Magombe Rajab påstår att Mbales textilfabrik, precis som textilfabriken i Jinja, har fått pengar till att köpa modernare och bättre maskiner än de som finns idag. Fabriken i Jinja har lyckats köpa nya maskiner, medan maskinerna i Mbale fortfarande är desamma. Han tror att pengarna har stoppats i Patels egna ficka. Att maskinerna är så pass omoderna är, enligt Magombe Rajab, en anledning till att fabriken går så dåligt. Han skyller också på Ugandas omfattande liberalisering 1994. Joseph Namakola förklarar vad han menar med det: När Idi Amin tog över 1971 så delade han ut landets alla företag till sina trogna anhängare. För att få ordning på ekonomin efter Amins styre skänkte staten så småningom tillbaka företagen till dess egentliga ägare, men behöll fortfarande 51 procent av ägandet själv. Liberaliseringen 1996 innebar att detta ägarskap privatiserades fullt ut. Det här har lett till att statens inflytande på företagen har minskat markant.
3.6 Eastern Private Sector Development Centre Ltd
Nelson Woira Kyagera och Ojiambo Wilberforce berättar för oss att allting startade som ett projekt av den ugandiska regeringen med stöd av UNDP. Målet var att hjälpa folk att starta egna företag för att stärka mikroekonomin, det vill säga små industrier, jordbruk, föreningar och olika kooperativ. Tanken är att folk ska kunna vända sig till centret för att få hjälp och rådgivning i att starta eller utveckla sina affärsverksamheter. Om inte centret kan hjälpa dem hjälper de till med vidare kontakter till andra organisationer. EPSEDEC finns idag i 10 olika distrikt i Uganda, främst på landsbygden där det är svårare att bedriva handel än i städerna. De berättar stolt om hur de bland annat hjälpt bryggerier att utvecklas och turistguider att etablera sig.

Enligt Kyagera och Wilberforce går handeln med de begagnade kläderna till så att grossisthandlare importerar kläder direkt ifrån väst som de sedan säljer vidare till underförsäljare. De stora kostnaderna är inte att köpa kläderna som skänkts bort, utan transport och skattekostnader. Regeringens argument för att beskatta kläderna har varit att det inte finns några andra alternativ, men samtidigt tror de att det är ett sätt att försöka vinna politiska poäng. Idag är många beroende av second hand men under 1970- och 80-talet fanns, menar de, en välfungerande industri med många fabriker, framförallt i Jinja. På den tiden förekom inte någon klädbrist. Den stora frågan är vad som har hänt de senaste 20-30 åren som gör att folk idag är så beroende av second hand. De tror att en satsning på den inhemska klädindustrin skulle löna sig mycket och att det skulle generera fler jobb i längden än vad handeln med begagnade kläder gör.

I sin kritik mot second handaffärerna nämner de också IMF och Världsbanken och den negativa roll de anser att dessa två aktörer haft på Uganda. De säger att liberaliseringarna har gått alldeles för långt, mycket längre än i exempelvis USA och Europa som utger sig för att vara så liberala. De tror att en större satsning på kooperativa lösningar skulle vara bra för det ugandiska samhället. Eftersom Uganda är en stor producent av bomull har landet enligt EPSEDEC goda möjligheter att utveckla en välfungerande inhemsk textilindustri, något som skulle kunna stödjas av regeringen på många olika nivåer.

Angående miljöperspektivet framför de synpunkter på att problemen i grunden till stor del finns i i-länderna. De är väst som måste börja se över sin konsumtion och finna andra återvinningslösningar istället för att lita på att andra människor tar hand om kläderna. De är positiva till någon form av miljöskatt. Svarthandeln, som troligtvis skulle öka till följd av ett förbud av importen ser de inte som något direkt hot utan något som de skulle kunna lösa. EPSEDEC vill dock inte se något drastiskt totalförbud utan tycker att man kan fortsätta höja skatterna systematiskt samtidigt som man stödjer den lokala industrin. Att folk idag inte har råd att köpa nya kläder säger de också beror på att folk prioriterar fel saker och anger den höga konsumtionen av öl i landet som exempel.


3.7 Wambede Habib, politiker

Wambede Habib arbetar som politiker i Mbale. Han berättar att de begagnade kläderna har importerats till Uganda under 20 års tid. Enligt honom är det på grund av fattigdom som folk köper second handkläder. Han vill inte se någon ökning av mängden begagnade kläder i landet men säger samtidigt att kläder behövs och att de måste se till att alla har råd att köpa dem. Ett av de problem han ser med second hand är att de orsakar eksem och han påpekar att även det är ett fattigdomsproblem.

Han fortsätter med att berätta att den viktigaste uppgift han anser sig ha som politiker i Uganda är att uppmuntra folk till att arbeta hårdare så att landet ska kunna utvecklas. Arbetslöshet är enligt honom ett stort problem i Mbale och många fabriker har stängts ner. Orsakerna är ofta ekonomiska och ibland är det en följd av regeringsbeslut. Han ser utländska investeringar som en nödvändig åtgärd för att få igång och starta nya fabriker.

Samtidigt som han ser ett behov av utländska investeringar beklagar han sig över hur britter, amerikaner och på senare tid även kineser stärkt sina positioner i landet och fått ökat inflytande över Ugandas ekonomi. De kinesiska varorna är billiga och därför tycker han ändå att de behövs som ett alternativ för fattiga människor som inte har råd med dyrare kvalitetsprodukter. Han ser dessutom kinesiska kläder som ett bättre sätt att tillfredställa behovet av kläder än second hand, eftersom det är osäkert hur länge gamla kläder håller. Han motsätter sig dock ett direkt totalförbud av second handimporten, ”It´s a great number of people that buy secondhand clothes, so you can´t ban the clothes.” Han säger också att priserna och kvaliteten på secondhand är bra men att de inte ger några garantier. Personligen så föredrar han nya kläder då det känns skönt att vara den förste som använder dem. Eftersom majoriteten av folket inte har råd med nya kläder så tror han att de, tids nog, kommer att försvinna.

Att de nya kläderna fortfarande är dyra beror, enligt Habib, på att Ugandas ekonomi ännu inte är så stark. Han säger att om priserna på nya kläder hade varit detsamma som på second hand så hade folk köpt dem istället. Han börjar återigen tala om hur second handkläderna påverkar landet och befolkningen och säger att han anser att de västerländska influenser som kläderna för med sig påverkar den afrikanska kulturen mycket och leder till att framförallt kvinnors klädnormer bryts. Om importen av second hand upphörde så tror han att det skulle finnas möjligheter till arbete i Ugandas textilfabriker. Han säger att om priserna hade varit desamma så hade folk köpt nytillverkade kläder. En anledning till problemen med att få en effektiv och välfungerande industri säger han är attityden på fabrikerna. Eftersom arbetsgivarna inte bryr sig om sina anställda så bryr sig de anställda inte om att göra ett bra jobb. Han tror att fackföreningar skulle kunna vara en lösning på problemet men i dagsläget är de alltför kontrollerade av regeringen.

Habib anklagar inte Väst för de ekonomiska problem Uganda har idag, han säger istället att utan västerländska investeringar skulle Ugandas samhälle bli lidande. Han menar att väst faktiskt hjälper Uganda och att det är landets omfattande korruption som är det stora problemet. Om det skulle finnas ett vinstintresse bakom de rika ländernas investeringar i Uganda ser han det som fullt förståeligt. ”If they don´t make money they would not keep on doing it. That´s a mather of fact”, konstaterar han. Han avslutar med att säga att han är positiv till all hjälp Väst kan erbjuda Uganda inom textilbranschen.


3.8 Kakaire Ayub Kirunda, journalist

Kakaire Ayub Kirunda är 29 år gammal och arbetar sedan fyra år tillbaka för tidningen Daily Monitor. Hans specialområde för tidningen är frågor som rör hälsa i allmänhet och hiv/aids i synnerhet, men han berättar att han i stort sett skriver om vad som helst.

Kirunda har aldrig riktigt uppmärksammat debatten kring begagnade kläder i någon tidningsartikel, men han berättar att det var en debatt i tidningen i samband med att president Museveni och regeringen bestämde sig för att beskatta importen. Den debatt som uppkom svalnade dock ganska snabbt, han vet dock inte varför. Han minns att de viktigaste argumenten för second handkläderna var att de var billigare och att det främst verkade vara de fattiga samt försäljarna av second hand som var för ett fortsatt fritt inflöde av kläderna. Motståndarna använde hälsan, dvs att second handkläderna var ohygieniska, smutsiga och trasiga, som sitt främsta argument tillsammans med utslagningen av den lokala industrin.

Han berättade att han förr brukade köpa mycket second hand men numera köper han mestadels nya kläder, framförallt importerade från Asien. Han tycker att de nya kläderna är av god kvalitet och brukar hålla i tre år eller mer. Problemet ligger enligt honom idag i att folk inte har råd att köpa de nya kläderna som är betydligt dyrare. Ett totalförbud av kläderna skulle därmed slå hårt mot Ugandas många fattiga människor. Han har inte lagt märke till vare sig någon ökning eller minskning av de begagnade kläderna de senaste åren. Det som behövs enligt Kirunda är fler och billigare inhemska och importerade first handkläder. Han menar därför att man kan fortsätta att försiktigt höja skatterna på kläderna samtidigt som man stödjer den lokala industrin med subventioner. Kirunda säger att det finns kapital men att regeringen prioriterar fel saker, till exempel militära resurser som slukar enorma summor. Han anser att importen av second hand kläder leder till allvarliga, negativa konsekvenser för industrin men är tveksam till ifall situationen är akut ur ett nationellt perspektiv. En av anledningarna till att industrin inte längre kan försörja den egna befolkningen med kläder är att folkmängden i Uganda ökat enormt sedan 1970-talet men det beror också på att industrin då var bättre och fabrikerna fler.

Liksom många andra säger han lite ironiskt att utan second hand kläder så skulle folk gå nakna. Så länge kläderna är rena och hela anser han inte att det är någon förnedring i att bära dem eftersom även rika gör det i hög utsträckning. De bör fortfarande finnas som ett billigt alternativ även om han betonar vikten av att stödja den inhemska textilindustrin. Detta tror han skulle kunna sätta fart på hela industrialiseringen i Uganda och göra landet mer självständigt. Att second handkläderna eventuellt skulle bryta mot några av landets klädnormer ser han inte som något större problem, ”we live in a globalized world, things are changing”, säger han och rycker lätt på axlarna. Han tror också att även om användningen av begagnade kläder är stor, så kommer folk alltid att vilja ha traditionella kläder vid speciella tillfällen etc. Många beställer idag kläder hos skräddare sydda med importerade material, men med ugandisk design. Även om han ännu inte sett någon minskning av importen sedan skatterna kom, så tror han att om skatterna fortsätter att öka, som de förmodas göra, kan importen komma att påverkas. Han bekräftar också att de flesta inte verkar ha en aning om vare sig vilket material kläderna är tillverkade av eller var de kommer ifrån.


4 Avslutande diskussion

Hur påverkar handeln med second handkläder näringslivet och befolkningen i Uganda? Vilka är orsakerna till handelns utbredning? Hämmas landets utveckling eller bidrar importen till en ökad välfärd?

4.1 Individens perspektiv

Majoriteten av Ugandas befolkning vänder sig idag till second handmarknaden på grund av de många fördelar kläderna för med sig. Det verkar faktiskt vara det bästa av de få alternativen till kläder som finns i landet. Kläderna erbjuds till rimligt pris och kvalitet, vilket är viktig då många inte har råd att byta ut kläder så ofta och eftersom att kläderna dessutom oftast ska gå i arv till yngre syskon. När kläderna blir billigare ökar också möjligheten att kunna köpa kläder oftare och i större mängd, vilket gynnar landets alla mångförsörjande, familjer.

Vid försäljningen av second hand krävs ingen omfattande infrastruktur för att kunna nå ut till hela befolkningen. Tack vare att marknaderna expanderat i hela landet, även på landsbygden genom lokala försäljare, kan fler personer betydligt lättare köpa kläder. Second hand är dessutom mer mångsidigt, inte alls som de lokalt producerade kläderna som med negativ klang beskrivs som ”uniforms”. Människor vill helt enkelt ha fler alternativ och kunna välja och utveckla en egen stil och karaktär, och second hand ger den möjligheten. Visserligen kan second hand kritiseras för att trycka undan det traditionellt afrikanska, å andra sidan kan de ses som en del av globaliseringen. Det västerländska modet second handkläderna erbjuder gillas framförallt av den yngre generationen då de tillhör det ”moderna” och de traditionella kläderna det ”omoderna”. Många menar dock att marknaden erbjuder lite av ”både och”, korta till långa kjolar och linnen till långarmat, därför är klädnormerna inte överdrivet hotade.

Att majoriteten är nöjda med second handkläderna är uppenbart. De positiva sidorna tycks överväga de negativa. De positiva sidorna är dock inte alltid givna. På second handkläder lämnas inga garantier. Urvalet är stort men valmöjligheten begränsad. Marknaden garanterar inte att man hittar en lagom lång kjol eller ett par byxor i rätt storlek till familjens yngsta. Man vet inte vad som kommer att finnas på marknaden i förväg, och det är svårt att kunna planera sina köp. Importen av kläder anpassar sig inte heller i någon större mån efter säsongerna av regn- och torka. Ovissheten kring när kläderna är tillverkade av syntetiska material, leder till att många drabbas av eksem och hudirritationer. Utslagen är påfrestande och kan behöva behandling, vilken kan vara både dyr och svårtillgänglig, särskilt på landsbygden. I de fördelaktiga prisklasserna är det kvaliteten som är avgörande. Det innebär att den med större kapital, som inte i någon större mån är beroende av second hand, kan köpa byxor utav bättre kvalitet medan personen med mindre kapital får nöja sig med byxor utav sämre kvalitet. I jämförelse med den rike har den fattige troligtvis ett mer fysiskt krävande jobb och möjligheten att byta ut utslitna kläder är förmodligen knapp. Kläderna behöver inte alltid leda till välfärd.

Second handkläderna är det självklara alternativet när valen är få och ofördelaktiga. Därav kan man inte säga att de väljs utav ren vilja. En annan konsekvens är att second hand hos många framkallar en olustkänsla över att bära någon annans gamla avlagda kläder, andra upplever det till och med som skamligt. Många hävdar att second handkläderna skapar en ”social status” i och med att man kan köpa anständiga kläder. Visserligen verkar detta vara sant men frågan är om det inte finns en större värdighet i att bära nya, oanvända kläder. De som endast har råd att köpa second hand är ständigt i beroende av att någon tröttnar på eller växer ur sina kläder. Detta försätter den fattige individen i beroendeställningen till den rike mannen. Det är inte osannolikt att det leder till en känsla av osjälvständighet. Sedan kan man också ställa frågan om det verkligen är moraliskt rätt att den fattige individen ska tvingas köpa second hand på grund av den rikes överkonsumtion och brist på hantering av sina gamla kläder.


4.2 Gruppens perspektiv

Importen av second handkläder skapar otvivelaktigt arbetsmöjligheter för folket i Uganda. Det är en stor efterfrågan på second handkläder och därför är det i dagsläget väldigt många som sysselsätter sig med att sälja kläderna. Försäljningen lönar sig relativt väl och fungerar under ganska goda förhållanden. Lönen räcker till att försörja stora familjer i vissa fall och i andra fall fungerar den som ett extra tillskott till familjeekonomin. Alla har chansen att jobba som försäljare, ung som gammal, kvinna som man. På den punkten kan vi instämma med klädinsamlarna i Sverige; handeln med second handkläder sysselsätter stora delar av den arbetslösa, och även outbildade, befolkningen. Liberaliseringarna i Uganda uppmuntrar till privat företagsamhet och många vill styra sin egen verksamhet vilket troligtvis är anledningen till att så många söker sig till försäljningsbranschen hellre än till industrin.

Samtidigt som arbetet som marknadsförsäljare ger möjligheter till flexibilitet, hyfsade förtjänster och självförsörjning är det tidskrävande och påfrestande med få raster och långa transporter. Lönen kan variera mycket då det är omöjligt att veta hur mycket man kommer att tjäna på en osorterad bal. Skatterna för med sig ganska hårda konsekvenser för försäljningen. Det blir dyrare att köpa balar och därför även svårare för försäljarna att få dem sålda. Det leder till att försäljarna blir oroliga för framtiden då de inte tycker att jordbruket räcker till familjeförsörjningen, och då de inte tror att industrin kan erbjuda tillräckligt med jobb. Det är ett riskfullt liv utan några som helst skyddsnät där försäljningen pendlar upp och ned beroende på hur stor efterfrågan är. Att arbetet för det mesta verkar vara svart skapar inte heller bättre arbetsförhållanden. De flesta försäljare är glada för att ha ett arbete, precis som klädinsamlingsorganisationerna i Sverige hävdar, men jobbet i sig är inte en dans på rosor. Det är ett arbete som för med sig en tämligen osäker tillvaro.

För de affärer som säljer nya kläder har handeln desto fler negativa konsekvenser. De upplever en stark konkurrens från second handkläder och ser hur deras försäljning i många fall dalar nedåt i takt med att försäljningen av begagnade kläder ökar. Staten har uppmärksammat problemen som importen av begagnade kläder fört med sig och försöker stötta lokalt producerade kläder, men trots skatterna som sätts på importen är second handkläder fortfarande billigare.

Det är alltså bra att importen av second handkläder har skapat arbetsmöjligheter för befolkningen i Uganda. De negativa konsekvenser som det för med sig är att arbetet är otryggt och inte ger några vinstgarantier. För att slippa motverka dessa problem vore det möjligen bättre för arbetarna att söka sig till industrin och där försöka kämpa fram bra avtal, löner och arbetstider. Det är självklart något som är svårt att genomföra i Uganda, men om man skulle föra fram krav samtidigt som industrin växte, i takt med statens satsningar, skulle de möjligen kunna påverka. Som Patel säger är alla välkomna till att arbeta i hans fabrik. Frågan är under vilka förhållanden.

Vill man däremot inte arbeta i textilfabrikerna på grund av dåliga villkor och löner skulle man kunna satsa på att förbättra försäljningen. En orsak till oroligheterna som arbetet för med sig är just att försäljarna står ensamma, utan skyddsnät eller stöd från staten. Om ett par försäljare skulle försöka slå sig ihop och skapa ett kooperativ och arbeta tillsammans skulle man kunna förbättra sin situation. På det sättet behöver inte försäljaren bli beroende av kvaliteten på balarna och de behöver inte vara oroliga för konkurrens och eventuellt skulle de även kunna dra ned på arbetstiderna. Det skulle kunna vara ett första steg till en bättre tillvaro.
4.3 Landets perspektiv
När tullar och andra handelshinder försvann, i och med liberaliseringarna, blev det lättare att importera varor till landet eftersom det inte fanns någonting som reglerade handeln. Second handkläderna kunde då liksom andra varor strömma fritt in i landet, därav den kraftiga ökningen av mängden second handkläder i landet de följande decennierna. Samtidigt kan vi se hur många av landets industrier kollapsade under 1970-talet då Idi Amin valde att driva alla asiater i Uganda i exil. Många av dem spelade en väldigt viktig roll för landets ekonomi, inte minst fabriksägarna. När detta skedde inom textilindustrin kunde landet inte längre försörja befolkningen med kläder och på så sätt skapades ett beroende av second hand. Idag finns fortfarande ingen fungerande industri vilket bland annat beror på bristande resurser. På grund av landets låga skatter har staten små resurser till sitt förfogande. De pengar man får in genom skatterna på second handkläder skulle kunna satsas för att stödja den egna industrin, men idag prioriteras annat till exempel militära intressen till följd av konflikten i norr.

En viss oro för den egna industrins framtid tycks finnas eftersom Museveni och NRM nu valt att beskatta kläderna. Eftersom importskatten strider mot IMF:s krav på en öppen marknad kan det bli svårt för Uganda att fortsätta höja skatterna. En annan konsekvens av liberaliseringarna är att man inte tar tillvara på de möjligheter landets högkvalitativa bomull erbjuder. Istället för att satsa på förädling, det vill säga att tillverka textilprodukter av bomullen, exporterar man den som råvara och går därmed miste om de stora pengarna.

När industrier legat nere eller gått på lågvarv under en alltför lång tid går mycket kunskap förlorad och när utbildade ingenjörer samt utländska investeringar försvinner leder det till en ineffektiv industri. Kvaliteten på och kvantiteten av det som tillverkas blir dålig. Eftersom importen i dagsläget gör det möjligt att försörja befolkningen med billiga second handkläder tillsätts inga resurser för att satsa på textilindustrin och ju större efterfrågan på second hand blir, desto större blir också landets exportberoende. På så sätt hämmar importen av second hand industrins utveckling.

Eftersom bomullen inte genomgår någon förädlingsprocess blir det inte av högsta intresse att satsa på bomullen för export eftersom inkomsterna blir relativt små. Eftersom det visat sig finnas ett starkt intresse för BPA utomlands skulle Uganda kunna tjäna mycket pengar på att exportera den i förädlat tillstånd, i form av ekologiska kläder. Vad det gäller miljöaspekten kan man se det som både positivt och negativt att Uganda inte utvecklat någon omfattande inhemsk textilindustri. Positivt är det givetvis att man slipper giftiga utsläpp från fabrikerna. Samtidigt har Uganda bra möjligheter att odla miljövänligt. Ju större efterfrågan på second hand blir, desto större blir också beroendet.

I dagsläget krävs en omfattande satsning på den inhemska industrin om denna ska ha en chans att konkurrera med second handkläderna samt importerade nya kläder från Asien. De lokalt producerade kläderna behöver subventioneras kraftigt om de ska kunna mäta sig med priset på second hand som i dagsläget är många gånger billigare. Det är också viktigt att utveckla produktionen så att man kan tillverka kläder av bättre kvalitet och med material och design som tilltalar folket. De enorma resurser som omsätts inom militären är ett exempel på varifrån pengar skulle kunna omfördelas. För det krävs dock att man lyckas sluta fred med LRA i norr.

Förutom att subventionera de inhemska kläderna på marknaden så att de blir billigare behövs ledarskap samt modernare och effektivare maskiner. Kunskap behövs utifrån och det är även viktigt med utländska investeringar. För att folk ska lockas till att arbeta i fabrikerna och framförallt stanna en längre tid krävs bättre arbetsvillkor. Höjda löner och kortare arbetsdagar kostar givetvis mycket pengar men det skulle mycket väl kunna löna sig eftersom det uppmuntrar folk att utföra sitt arbete på ett bättre och mera omsorgsfullt sätt. Eftersom det tycks finnas en stor efterfrågan på organisk bomull i världen bör man satsa på att öka produktionen och nå de nivåer man var på under 1980-talet. En del av bomullen skulle kunna exporteras, till en början, för att ge snabba inkomster som kan satsas på textilindustrin men den mesta bomullen bör i framtiden gå direkt till Ugandas egen industri och tillverkningen av textilier.

Att som i dagsläget beskatta kläderna utan att satsa några pengar på industrin kommer inte att ge några positiva resultat. Det enda som faktiskt kommer hända är att second handkläderna blir dyrare samtidigt som de lokala kläderna ligger kvar på samma nivå. ”Det kommer endast leda till att folk går utan kläder” för att citera insamlingsorganisationerna. Det bästa vore egentligen att beskatta importen av kläderna från Asien som enligt de flesta är både dyrare och av sämre kvalitet än second handkläder.


4.4 Globalt perspektiv

Den världsomfattande miljardindustri second handhandeln idag har kommit att bli har sin grund i Västs överkonsumtion av kläder. Individens ständiga jakt på stil och statussymboler i form av kläder leder till att ett litet land som Sverige exporterar omkring 25000 ton second handkläder varje år. Det ses därför som tacksamt att det finns klädinsamlingsorganisationer som tar hand om kläderna och säljer dem till behövande i fattigare delar av världen. På grund av klädinsamlingsorganisationers goda anseende finns det organisationer som utnyttjar folks godtrohet för en rent vinstdrivet intresse. Dessa ansvarslösa organisationer är en bidragande orsak till att second handhandeln till stor del är svart.

Den ökade handeln har lett till att många u-länder har utvecklat ett beroende gentemot i-ländernas klädinsamlingar eftersom invånarna inte har många andra alternativ än second handkläder att konsumera. Och eftersom den största andelen kläder säljs så är det i själva verket säljarna, och inte u-ländernas konsumenter, som är de stora vinnarna på handeln.

Industriell utveckling är idag en förutsättning för att ett u-land ska kunna utvecklas på andra plan. Second handimporten har i många u-länder, exempelvis Uganda, konkurrerat ut den inhemska textilindustrin, vilket har lett till tusentals förlorade arbeten. Å andra sidan har importen av second handkläder genererat tusentals arbeten, men dessa arbeten är helt beroende av att i-länder fortsätter skicka kläder i samma mängd. En mer oberoende egen textilindustri skulle i längden gynna ländernas utveckling.

Länder som Uganda och Zimbabwe har börjat beskatta importen av second handkläder för att underlätta för den inhemska textilindustrin. En sådan typ av beskattning kräver att de inhemska textilindustrierna stöds av staten för att kunna motsvara den förväntat ökade efterfrågan i och med att priserna på second handkläder tvingas att stiga.

Den sjunkande textilproduktionen i främst Afrika har lett till att de sydostasiatiska länderna med Kina i spetsen har ökat sin produktionsdominans i världen. Även om ett land som Uganda har bättre naturliga förutsättningar, med sitt fördelaktiga klimat och organiskt odlade bomull, har de sydostasiatiska länderna en överlägsen bomullsproduktion. Vissa, exempelvis Humana Sveriges Trond Narvestad, menar att detta dock inte behöver vara något negativt för de afrikanska länderna eftersom bomullsodlingar är mycket påfrestande för miljön. Det är dock knappast bättre att koncentrera all världens bomullsodlingar kring endast ett område som Sydostasien. Det, om något, tär på miljön…

Att ändra på klädernas roll som statussymbol och att minska Västs konsumtion av kläder är i dagsläget mycket svårt. Men man måste börja någonstans för att underlätta för de länder som i längden kommer drabbas negativt av second handhandeln och för att ändra på den snedvridna synen på kläders betydelse som framförallt Väst har idag. Bönder i exempelvis Uganda som odlar sin bomull organiskt borde därför belönas och uppmuntras till ett fortsatt miljövänligt odlande genom fördelaktiga subventioner och dylikt. De seriösa klädinsamlingsorganisationerna tjänar stora summor på sin second handexport som de sedan till stor del använder till diverse välgörenhetsprojekt. Ett framtida välgörenhetsprojekt skulle förslagsvis kunna vara att stödja främst afrikanska länders textilindustri för göra dem internationellt konkurrenskraftiga. I Väst bör man även vidareutveckla textilåtervinningen för att minska på de ekologiska fotavtryck som skapas i och med den världsomfattande klädhandeln. Istället för att skicka iväg de använda kläderna till främst Afrika och sedan köpa in mer från Asien kan man återanvända kläderna som redan finns i Sverige. En av åtgärderna för att vidareutveckla textilåtervinningen i Väst skulle kunna vara att satsa mer på inhemska second handaffärer och på så sätt göra det till något folkligt och accepterat.

De svenska klädinsamlingsorganisationerna försöker i de flesta fall ta ansvar för var kläderna hamnar, men deras information är i många fall bristfällig. Det är ett faktum att majoriteten av den svenska befolkningen inte vet hur den internationella second handhandeln går till, och detta är, anser vi, anledningen till att opålitliga organisationer som Evex och Svensk kläd- och textilinsamling fortfarande lyckas lura den svenska befolkningen gång på gång. Det är de seriösa klädinsamlingsorganisationernas ansvar att informera om vilka organisationer man bör och inte bör lita på.


5 Slutsats

Second handimporten för med sig många fördelar för Ugandas befolkning och leder till en ökad välfärd, framförallt för de som har ont om pengar. Nackdelarna som de för med sig är att industrin blir utsatt för hård konkurrens och Uganda blir beroende av import. I många fall leder det till att man förlitar sig på importen och låter industrin förfalla. I och med det blir handeln en ond cirkel för Ugandas utveckling. Å ena sidan är det ur ett miljöperspektiv bra att kläderna återvinns men å andra sidan förhindrar man en industriell utveckling i ett land som har goda förutsättningar. I det långa loppet kommer hela Ugandas välfärd bli hotad om landet inte kan utvecklas ekonomiskt. Det kommer att bli allt svårare om industrin inte förbättras. Second handkläder är som en värktablett som lindrar smärtan tillfälligt. Men i längden krävs ett permanent botemedel, alltså fungerar importen som en tillfällig lösning som bör ha ett mer hållbart och långsiktig mål.

Orsakerna till second handhandelns utbredning i världen måste ses ur både ett u-lands- och i-landsperspektiv. Idag tjänar i-länder på u-länders fattigdom i och med fattigare länders råvaruexport och förädlingsimport. Vi vill även finna en enkel och lönsam lösning på vårt problem med hanteringen av våra gamla kläder. Självklart kan man hänvisa till miljöaspekten men det lär inte vara den största orsaken till att vi exporterar våra second handkläder. Vi tror inte att alla organisationerna har någon baktanke med exporten utan de har självklart människornas bästa i åtanke. Däremot finns det många mellanhänder som tjänar stora pengar på handeln och det lär vara den största orsaken till exporten från i-länder. U-länderna i sig har en fattig befolkning och en industri som i många fall är outvecklad och därför inte kan förse invånarna med kläder. Det finns alltså en stor efterfrågan på billiga kläder och därför fortsätter importen flöda in. Uganda är ett tydligt exempel.

Idag är läget inte hållbart eftersom att handeln med second handkläder ökar u-ländernas beroende av i-länderna och klyftorna mellan rika och fattiga blir större. Att livnära sig på import utan egen produktion är inte hållbart om man vill bekämpa fattigdom. Om u-länderna inte kan förädla sina naturtillgångar kommer de att bli beroende av att importera till exempel kläder, vilket är synd då just textilindustri är något som många länder kan påbörja sin utveckling med. Alltså är det nödvändigt att textilindustrin får stöd från staten för att kunna försörja Ugandas befolkning. U-länders second handimport borde endast fungera som en tillfällig lösning då landets inhemska industri inte kan förse befolkningen med kläder, det är inte hållbart i längden.

Under vår vistelse i Uganda mötte vi många personer med olika åsikter och som påverkades olika av second handkläderna. Dag för dag fick vi en bredare bild av problemet vilket gjorde att vår åsikt skiftade. Vilka effekter vägde tyngst, de positiva eller negativa? Det vi har insett är att det inte finns någon entydig lösning på problemet som gynnar alla. Att bara försvåra importen av second handkläder är inte en långsiktig lösning, de asiatiska kläderna är i längden ett lika stort hot mot industrin. I dagsläget behövs second handimporten för folkets skull, men ur Ugandas perspektiv är det varken en varaktig eller långsiktig lösning. Man måste kombinera olika tillvägagångssätt för en hållbar utveckling. Man måste bestämma sig för varifrån man tror att välfärden kommer. Är det människornas lycka som borde sättas i första prioritet och låta det leda till en ekonomisk utveckling, eller kommer välfärden komma naturligt i och med att landet industrialiseras och blir rikare?

Det är omöjligt för oss att ge ett en självklar lösning på problemet eller vilka åsikter som är rätt och fel. Det är en fråga om moral huruvida det är okej att låta fattiga gå i våra gamla kläder och tycka att det är en långsiktig lösning. Fattigas behov på kläder låter vi bli lösningen på vårt problem, sedan tackar vi oss själva för att det är en miljövänlig samt medmänsklig utväg. Men det är en självklarhet att även fattiga människor vill ha nya kläder som är unika. Man kan inte utgå ifrån att de inte bryr sig om att kläderna är använda bara för att de inte har råd att köpa andra kläder. Självklart går behovet först men det finns fortfarande en medvetenhet om hur resten av världen klär sig.

Människorna i Uganda vill ha nya kläder, men de vill inte ha de nya kläderna som erbjuds på den lokala marknaden idag. Second handkläder är det alternativ som ligger närmast det utbud och den design som efterfrågas och blir därför det självklara valet framför de nya kläderna. Det är alltså nya kläder som behöver förändras i Uganda ifall man vill att efterfrågan på second hand ska minska.

Sett ur både ett u-lands- och i-landsperspektiv måste man försöka lokalisera problemet. Var bör förändringen ske? Vi i Väst måste börja analysera effekterna av handeln för att ta ett aktivt beslut om den bör fortsätta. Framförallt organisationerna måste informera om hur de hanterar de insamlade kläderna och sedan se hur följderna blir i mottagarländerna. Efter att ha undersökt klädernas påverkan på u-ländernas industri skulle organisationerna kunna bidra till dess utveckling genom en del av de exportinkomster som de får genom handeln. I och med det bekräftar de att second hand är en tillfällig lösning och att alla bör sträva efter att u-länder bör gå mot en självständig utveckling. På så vis frångår de anklagelserna om att deras export endast är vinstdriven. För att situationen ska blir bättre måste vi i Väst försöka dra ned på vår överkonsumtion av kläder och bli medvetna om situationen. Självklart är det svårt att bryta redan djupt rotade vanor, men att ta små steg till insikt är något som alla kan och bör göra.



Källförteckning

Tryckt material
Böcker

Praktisk Solidaritets klädbistånd via ADRA
Klevemark, Ove & Tham, Peter
Publicerad 2005

Second hand clothing research: Funders report
Koen, Michael & Bahadur, Aisha & Mthembu,nNtokozo
ITGLWF & CSRSC

Used clothes as development aid: The political economy of rags
Report of a study for SIDA Februari 1996
Wicks, Rick och Bigsten, Arne
Department of Economics at Göteborg University, Göteborg Sweden

Utvecklingens drivkrafter
De Vylder, Stefan
Tryckt – Fälth & Hässle, Värnamo 2005
Copyright – Forum Syd och författaren, augusti 2002

Internet

AGOA Textile and Garments: What Future for Uganda’s Exports?
http://www.foodnet.cgiar.org/market/Uganda/Reports/Cottonexportprospects.pdf
Report prepared by Salinger, Lynn & Greenwood, Alan, Associates for International Resources and Development, Cambridge, MA USA
Final draft, 22 Juni 2001
12/11 2006 kl. 15.15

Application of International Labour Standards (LibSynd)
http://webfusion.ilo.org/public/db/standards/normes/libsynd/LSGetParasByCase.cfm?PARA=2584&FILE=1996&hdroff=1&DISPLAY=INTRODUCTION
Committee on Freedom of Association Report
ITGLWF 1998-11-24
21/11 kl. 21.00

Asian Garment Producers Expand in Africa
http://www.workerolympics.org/news/newsletter21-06.htm
Worker Olympics, Newsletter 21 May 2006
8/12 2006 kl 20.35

Begagnade kläder slår ut Afrikas textilindustri
http://www.palmecenter.se/Temaomraden/Omvarldsfragor/Rattvishandel/Artiklar/BegagnadekladerslarutAfrikastextilindustri.aspx
Truedson, Lars 2003-08-22
23/10 2006 kl. 17.28

Begagnade kläder slår ut jobb i Afrika
http://www.lo.se/home/lo/home.nsf/unidView/E07B8E3FA45B8541C1256E880067A299/$file/loglobaltnr4_2003.pdf
LO Global, Oktober nr 4 2003
9/12 2006 kl. 15.55


Biståndsorganisationen Humana Sverige
www.humanasverige.org
2006-11-12 kl. 13.00
7/11 2006 kl. 20.30

Chef för försäljning hoppar av i protest
http://www.dn.se/DNet/road/Classic/article/0/jsp/print.jsp?&a=84108&maNo=0
Flores, Juan 3 dec 2002 22:23
15/11 2006 17.39

Country Studies - Uganda
http://countrystudies.us/uganda/
Copyright © 2003 - 2005 Country Studies US
19/11 2006 kl. 17.15

CIA – The World Fack Book – Uganda
https://www.cia.gov/cia/publications/factbook/geos/ug.html
Senast uppdaterad 12 December, 2006
13/12 2006 kl. 19.38

Economic Overvie...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Handeln med second handkläder.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

elina svedberg [2007-05-11]   Handeln med second handkläder.
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=8135 [2017-09-24]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in