Astronomi

2 röster
6861 visningar
uppladdat: 2007-04-26
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Vintergatan
Vintergatan är galaxen som vårt stjärnsystem ligger i (som vi kallar solsystemet). Det är en så kallad spiralgalax. En spiralgalax är en samling stjärnor (i Vintergatan är det ca 200 miljarder) där de flesta ligger i en platt ”diskusform”. Solen är en av dessa miljarder stjärnor och den ligger 26000 ljusår från Vintergatans mitt. Ingen vet exakt vad som finns i Vintergatans centrum men vissa forskare menar att det finns ett gigantiskt stort svart hål som alla himlakroppar roterar runt. Om man skulle titta på Vintergatan långt utanför galaxen, uppifrån, så skulle den nästan se ut som en spiral. Detta beror på en stjärntäthet i form av armar som virvlar sig runt galaxens mitt.
Varje arm har fått ett namn som till exempel Orion, Persues, Skyttens spiralarm, Cygnusarmen, Sirius och Kentaurens spiralarm. I Orions spiralarm så finns till exempel stjärnorna i stjärnbilder som Orion och Svanen och i Persues arm (som liggen utanför Orions arm) finns stjärnorna i stjärnbilder som Perseus, Cassiopeja och Tvillingarna.
Vårt solsystem snurrar runt i Orionarmen och dess närmaste grannar är bland annat Cygnusarmen, Alfa Centauri och Siriusarmen. Närmast är Alfa Centaurisystemet på 4.2 ljusår
Det finns ett par hundra miljarder stjärnor (solen till exempel) och många planeter i galaxen. Vintergatan har en diameter på 90-100 000 ljusår, vilket motsvarar 12 000 miljoner kilometer.
Trots att det är så många stjärnor i galaxen så är det bara ca 5000 som vi kan se relativt tydligt. Men galaxen består inte bara av stjärnor, utan också av gas och stoftmoln. Det kommer ifrån de stjärnor som har dött och sprängts och deras grundämnen bildar då stoft- och gasmoln. En stjärna som sprängs kallas supernova.


Solsystemet
Vårt solsystem består av 8 planeter (Merkurius, Venus, Tellus, Mars, Jupiter, Saturnus, Uranus och Neptunus), solen och massa asteroider. För inte så länge sedan, ungefär ett år sedan, så räknades även dvärgplaneten Pluto med som en planet men vid närmare efterforskningar så visade det sig att Pluto var för liten för att kallas planet.
Men bortsett från planeterna i solsystemet så finns där drygt 60 andra stora himlakroppar
som asteroider, kometer och en mängd månar. Asteroider är småplaneter som kretsar runt, runt solsystemets mitt, och i vårt planetsystem så finns det ett asteroidbälte mellan Mars och Jupiter.
Venus, Mars, Merkurius och Tellus är de som ligger närmast solen och är mest lika varandra. De består alla fyra av metall och sten till största del, medan de andra fyra består av gaser, som helium och väte. De har också kortast avstånd emellan sig. Dessutom är de dem minsta planeterna i solsystemet. Solsystemet ligger i utkanten av galaxen och 30 000 ljus år från Vintergatans centrum. Solen rör sig i 220 km/s, så det tar drygt 240 000 000 år att ta sig runt hela centrumet i vintergatan.


Solen
Solen är en helt vanlig stjärna, även om den ser ut att vara mycket större och ljusare. Det är bara för att solen är mycket närmare. Den är, jämfört med de andra stjärnorna i galaxen, en ganska liten stjärna. Solen ser ju faktiskt nästan lika stor ut som månen, men solen är hela 400 gånger större, och ligger 400 gånger så långt bort som månen. En radiosignal till exempel tar 8 minuter och 20 sekunder på sig att ta sig från jorden till solen. Så solen är ju inte speciellt liten direkt. 99 % av massan i solsystemet utgörs av solen. I solens centrum är det 15 000 000 grader, medan ytan bara är 6000 grader varm. Den har en diameter på 1 392 000 km, vilket är 109 gånger större diameter än jordens, som har 12 756 km.
Trots att solen egentligen är en ganska liten stjärna så är den ofantligt stor, och dess dragningskraft med den. Det är tack vare den som alla planeter roterar runt solen. Annars så hade de ”svävat” omkring i oregelbundna banor.
Planeterna cirklar inte i perfekta runda banor, utan lite ovala banor. Dessa kallas ellipser. Det leder till att avståndet mellan planeterna och solen varierar lite, som mellan solen och jorden där det kan vara en avståndsskillnad på 5,1 miljoner kilometer under ett år. Men detta har ingenting med årstider att göra. Faktiskt är det så att när jorden befinner sig längst bort från solen så är det sommar på norra halvklotet. Årstiderna beror istället på hur jorden roterar i sin axel, och vilken sida som lutar åt solens håll.
Man skulle kunna tro att solen är gjord av eld eller liknande, men den består faktiskt av gas, glödande och otroligt het gas. Solens yttre atmosfär, koronan, är också samma gas som solen består av, en ovanlig sorts väte. Den sortens väte kallas plasma och har uppkommit därför att solens hetta har slagit sönder atomerna i vätet och skapat plasman. Koronan ligger ungefär en miljon kilometer utanför solens yta och är ungefär 1 miljon grader varm. Plasman slungas ut i rymden nästan hela tiden, i en fart på 3 000 000 kilometer i timmen. Detta kallas solvind och varje sekund minskar solens vikt med 4,5 miljoner ton, p g a solvindarna, eftersom solen väger 2000 kvadriljoner ton( lika mycket som en miljon triljoner, 24 nollor), så det tar nog ett tag innan man märker skillnad.
På vissa ställen på solens yta kan man se mörka fläckar, solfläckar. De är mycket större än jorden till ytan och de förekommer ofta i klunga. Om man studerar dem närmare så är det mörkt i mitten och runt om det är ett lite ljusare parti, som spretar ut från fläcken. De framkommer på grund av magnetismen i fläcken, ungefär på samma sätt som med järnfilsspån runt en magnet. Området är bara 3 500 grader varmt. Det är tack vare solfläckarna som vi får norrsken här på jorden. När områdena mellan fläckarna varierar så struktureras magnetfältet om, och det gör att koronan hettas upp. Då skjuts ljusflammor upp från solfläckarna och genom koronan. När ljuset når jorden så syns det som ett norrsken på himlen.
Man har beräknat att solen kommer att existera i ungefär fem miljarder år till, innan den blir en supernova. En supernova är en stjärna som sprängs och dör. Solens död kommer att innebära slutet för jorden, men det dröjer som sagt mycket länge till dess.

Merkurius
Merkurius är den planet som ligger innerst i vårat solsystem. Den är en av de minsta, vilket gör det svårt att observera planeten med optiska medel, så bilder finns det inte så mycket av. Man har bara en ända bild på Merkurius yta, och den är tagen under 1970-talet. Är det riktigt bra sikt och precis rätt tidpunkt så kan man faktiskt se Merkurius med blotta ögat. Planeten upptäcktes under antiken tack vare det. Det var de som döpte Merkurius. Namnet kommer från köpmännens och budbärarens gud, Mercurius.
Merkurius yta ser ungefär ut som vår månes, med kratrar och den ser väldigt stenig ut. Vissa kratrar är uppkallade efter kända författare, konstnärer och kompositörer som till exempel Shakespeare och Strindberg. Kraternas uppkomst beror på att Merkurius har en otroligt tunn atmosfär som består av väte, syre och natrium. Den kan inte bromsa in fallande kometer så Merkurius får ta en del smällar, och på det sättet blir det sprickor och kratrar på ytan. Det finns en krater som är så stor som hela norden. Den heter Calorisbassängen och är märken efter en jättekomet. Man tror att atmosfären har uppkommit genom solvindar. Eftersom att atmosfären är så tunn så finns det inget väder på Merkurius.
Planeten är som sagt väldigt liten, med en diameter på endast 4 878 km, men den tar lång tid på sig att snurra runt sin egen axel, faktiskt längre tid är det tar för den att komma runt solen.
Att ta sig runt sin egen axel tar 176 dygn, medan det bara tar 88 dygn att ta sig runt solen. Eftersom det tar lång tid innan den har snurrat runt sin axel så tar det också lång tid för solen att komma högt upp på himlen. 40 dagar tar det för solen att komma upp från öster till att komma allra högst upp på himlen.
Merkurius är väldigt varm när den får sol på sig. Det kan bli upp till 430 grader varmt på solsidan, men på natten i skuggorna så blir det riktigt kyligt, 170 minusgrader närmare bestämt.
Att landa på Merkurius skulle inte vara omöjligt, eftersom det finns is vid polerna, vilket inte bara skulle ge oss vatten utan också syre. Så troligtvis kommer man att våga skicka ut astronauter dit om ett par år. I så fall så skulle de få landa vid någon av polerna, där det inte blir så fruktansvärt het som vid ekvatorn.

Venus
Venus är den varmaste planeten i solsystemet, trots att den inte är närmast solen. Den är 500 grader, och det beror på all koldioxid som finns i Venus atmosfär. All värme som landar på Venus skjuts ut från planeten igen, men studsar tillbaka på koldioxidlagret. Det leder till att nästan ingen värme släpps ut från planeten, vilket resulterar Venus hetta. Effekten kallas växthuseffekten. Principen är den samma som i et växthus, där glaset släpper in ljus och värme men släpper ut mycket mindre. De senaste 10 åren har det pratats mycket om växthuseffekten på jorden. Man är rädd för att samma sak ska hända med vår planet eftersom vi släpper ut mycket koldioxid i våra fabriker och våra bilar. Vi har ju stora vattenområden som tar upp mycket koldioxid, men Venus är ändå ett bra varningstecken för hur det kan bli om man inte är försiktig.
För femtio år sedan så kallade man Venus för jordens tvilling. De ser väldigt lika ut och var i ungefär samma storlek. Men på senare år har man kommit fram till att det finns mycket olikheter. Tyngdkraften till exempel, om man skulle landa på Venus så skulle man, efter att man hade tagit sig igenom den giftiga atmosfären, singla ner mot marken. När man väl är nere så skulle trycket vara enormt, ungefär som att ha en elefant på axlarna. Så Venus är alltså inte en sån vacker planet som man först trodde. Venus är döpt efter kärleksgudinnan Afrodite, som kallades Venus, av antikens greker. Från jorden så ser Venus ut som en vackert, starkt lysande stjärna, som lyser precis efter solnedgången och innan soluppgången. Därför har den också kallats för aftonstjärnan och morgonstjärnan. Den lyser så vackert eftersom att solen reflekterat en del ljus.
Venus är nästan lika stor som jorden, men den saknar helt magnetism så den rotera väldigt långsamt runt sin axel. Det tar 243 dygn att rotera helt varv runt sin egen axel och 255 dagar är det på ett år på Venus, alltså för den att snurra runt solen ett varv.
Venus yta liknar jordens till viss del, men saknar vatten.
En annan sak som Venus saknar är faktiskt en måne. Det är bara två planeter i universum som inte har någon måne, och det är Venus och Merkurius. Ingen vet säkert varför det har blivit så.


Jorden
Jorden är den femte största planeten i solsystemet och vår kära hemplanet. Den skiljer sig mycket från de andra planeterna, även om de kan se lika ut. Några skillnader är till exempel att vår atmosfär består till största del av syre (21%), ädelgaser(1%) och kväve(78%), det finns hav på jorden och det finns liv här. De är ingen annan planet i hela solsystemet som har något av detta, och det gör den unik. Jorden har två namn, Jorden och Tellus. Det är ett engelskt namn och ett latinskt. Jorden är den femte största planeten i solsystemet, men den största planeten med fast yta. De andra planeterna består av gas.
Jordens diameter är 12 756 km och har en omloppstid på drygt 365 dagar, och det är därför som man har skottår. Annars så hade all datumräkning kommit ur balans.
Jorden är inte helt rund, utan lite tillplattad vid polerna. Skillnaderna mellan diametrarna vid ekvatorn och polerna är bara 0.27 %.
Planetens yta består till 70 % av vatten och bara 30 % av landyta.
Jordskorpan består av stora plattor som flyter runt på den heta magman som finns djupt ner under jorden. När plattorna rör sig så bildas berg och dalar och sjöar. Om två plattor glider isär under en vulkan så kan det leda till vulkanutbrott. Den 26 december 2004 var det en tsunamivåg i Thailand. Den orsakades av plattorna. De gled över varandra under vattnet, vilket först orsakade en jordbävning, och sedan bildades det en tryckvåg långt ut till havs som sedan störtade över landytan. Denna sortens naturkatastrofer orsakas oftast av jordplattorna.
Innanför jordskorpan finns det först en övre mantel, sen en nedre mantel, yttre kärnan och innerst den inre kärnan. Ju närmare mitten man kommer, desto varmare blir det. I inre kärnan är det 5 000 grader hett.
Jordens måne brukar bara kallas månen, eller Luna, som är latinskt. Den ligger 384 392 km från jorden.
Mars
Mars (kallas också Den Röda Planeten) är den planet som liknar jorden mest, även om jorden är dubbelt så stor som Mars. Mars ekvator är 6774 km. Den ligger 228 miljoner km från solen och ca 60 miljoner km från jorden. Om man skulle färdas med ett rymdskepp till Mars så skulle det ta ett och ett halvt år. Det tar cirka 687 dagar för Mars att ta sig runt solen, och 24 timmar och 37 minuter att snurra runt sin egen axel. Mars får ju inte lika mycket solljus som jorden, men det kan ändå bli hela 27 grader varmt vid ekvatorn, men medeltemperaturen är – 40 grader. På nordpolerna kan det bli upp till –138 grader.
Det finns is på planeten Mars, vid polerna, och därför så tror man att om cirka 100 000 år så ska det kunna börja växa på planeten, men detta skulle bara kunna hända om temperaturen på Mars steg. Det finns också tecken på att det har funnits flytande vatten eftersom att det finns flodbäddar lite överallt.

På långt håll ser mars ut som en stor röd stjärna med svarta fläckar lite var stans, eftersom Mars till största del består av röd sand. De svarta fläckarna är vulkaner och kratrar i mängder, men de finns mest på södra halvan. Mars norra halva är nästan helt slät och öde.
Vulkanerna på mars är jättelika, mycket större än på jorden. Den största vulkanen på Mars, och hela solsystemet för den delen, heter Olympos Mons, och den är 25 000 meter hög och har en botten på 600 000 meter vilket är tre gånger större än Mount Everest. Kratern i toppen på vulkanen är 80 000 meter i diameter.
Planetens yta ser lite ut som en röd och stenig öken. Sanden är röd för att det innehåller jättemycket järnoxid, rost, i sandkornen som är väldigt finkornigt. Stenarna tros komma från alla de asteroider som krossats mot mars.
Mars atmosfär är helt ren och genomskinlig och består till 95 % av ren koldioxid. Den är 100 gånger tunnare än jordens atmosfär. Mars har också en svag tyngdkraft, till skillnad från jorden.
Men det mest imponerande på mars är vulkanerna. Det finns inga tecken på att det finns någon aktivitet i några av dem, eller att det någonsin kommer att vara det. Senast det var ett utbrott var för 150 miljoner år sedan. Utbrotten tros vara orsaken till de milslånga dalarna, som Tharsis-stigningen och Valles Marineris. En del tror att det är upptryckningar från planetens inre. Det finns sprickor runt upphöjningarna som tyder på detta. Tharsis-stigning är drygt 4 000 kilometer lång, vilket är lika långt som från Bagdad till London, och Valles Marineris är ungefär lika lång som Tharsis-stigningen, men den är hela 6 000 meter hög. Den skulle kunna svälja hela Himalaya, med några toppar uppstigna.
Mars består av en skorpa, precis som på jorden, sedan en mantel som är 1 600 km. Den är segt flyttande, ungefär som sirap, och allra innerst finns det en kärna. Den liknar ett jätteklot och man vet inte riktigt vad den består av, eller ens vilken konsistens den har.
Mars har två månar, Phobos och Deimos. Det är grekiska för fruktan och skräck, som var stridsguden Ares betjänter. De är inte regelbundna klot någon av dem, och väldigt små. Deimos är den minsta, med en diameter på15 kilometer. Den roterar bara 20 000 kilometer över mars, vilket är ändå är ganska långt i jämförelse med Phobos som bara ligger 6 000 kilometer från mars. Phobos utgörs till stor del av en jättekrater, Stickney-kratern, som är tio kilometer lång. Den är 30 kilometer lång och tar sig runt mars på bara 7 timmar och 40 minuter. Den ligger så pass nära mars att den kommer att falla och slås sönder.
Folk som forskar om mars månar är inte säkra på att de är månar, utan asteroider som har ”fastnat” utanför mars, inte sent efter att den bildats, och nu roterar runt den. Anledningen att de tror det är för att de är båda för små och ojämna för att vara månar. Det var när man hade skickat ut Viking-rymdsonderna år 1970 som man märkte detta. Man har försökt att studera dem närmare med sovjetiska rymdsonder, men försöket misslyckades och båda rymdsonderna krossades mot Den Röda Planeten innan de hade nått sitt mål.
Detta var år 1988. Om de hade klarat sig ända fram så hade de kunnat analysera Phobos och Deimos berggrund, och då kanske vi idag hade vetat om det var två månar, eller helt vanliga asteroider.

Jupiter
Jupiter är en den största planeten i solsystemet, och har en diameter på 142 984 kilometer.
Den är elva gånger så stor som jorden, och i massa så är Jupiter 1300 gånger större. Om man skulle säga att Jupiter var en tallrik så skulle jorden vara en femöring. Jupiter ligger 778 miljoner kilometer från jorden, vilket är lika mycket som 20 000 varv runt jorden. Att resa dit med rymdskepp skulle ta 5 år. Ett år på Jupiter är lika mycket som knappt 12 jordår, och ett dygn varar i cirka 10 timmar. Jupiter har kortast dygn även fast den är störst av alla planeterna i solsystemet. Jupiter har en tunn skiva, ringar, runt sig. Den är mycket tunnare är Saturnus ringar, som man kan se klart och tydligt. De består till största del av finkornigt stoft. De rör sig runt Jupiter på en hastighet på 105 000 kilometer i timmen. Jupiter har egentligen ett eget litet solsystem, med dess 16 månar, som många är lika stora som planeter, men i jämförelse med Jupiter är de ytterst små.
Egentligen finns det mycket fler månar men det exakta antalet är svårt att bestämma eftersom man hittar nya, väldigt små månar hela tiden, men man tror att det finns cirka 65 st. De 16 största hör ihop i fyra olika grupper, på fyra månar i varje grupp.
En grupp ligger närmast Jupiter, och innanför ringarna. Det är månarna Metis, Thebe, Adrastea och Amalthea. Sedan kommer de galileiska månarna, som är Jupiters största månar. De är flera tusen kilometer i diametern, vilket är som vilken planet som helst. De är Io, Europa, Ganymedes och Callisto. Alla de består av sten och isstycken som blev över efter att Jupiter bildats. Io är den innersta månen. Den har en väldigt färgstark yta, med lavasjöar, gejsrar och berg av fruset svavel. Europa är den minsta av de galileiska och ligger längre ifrån Jupiter. Europa är blåspräcklig, eftersom att den är täckt av is. Ganymedes är Jupiters största måne. Dess yta är mörk med vissa ljusa fläckar, där de mörka områdena är kratrar och de ljusa är is. Till sist har vi Callisto som är den yttersta av de galileiska månarna. Den är, precis som Ganymedes, täckt av kratrar.
11 miljoner kilometer från Jupiter finns nästa grupp månar, och där ingår Leda, Himalia, Lysithea och Elara. Leda är Jupiters minsta måne, med en diameter på16 kilometer.
På långt håll så ser Jupiter ut som en stor gul stjärna, som lyser väldigt starkt när den är som närmast jorden.
Jupiters yta är brun och har gräddfärgade linjer och sedan ett stort rött område. Det röda området ligger på sydsidan av Jupiter. Det är egentligen ett stormområde som har härjat i 400 år, större är Sverige, men många tror att den röda fläcken kommer att försvinna om ca 100 år. Jupiter har ingen fast yta, utan består av gas som ständigt är i rörelse i olika stormar.
Vädret på Jupiter är ganska likt Jordens. Där finns det snöstormar, spöregn, stora åskväder, stark vindar och blixtar som är hundra gånger starkare på jorden. Så speciellt stilla är det alltså inte där. Molnen på Jupiter består inte av vatten som det gör på jorden utan av vätgas, ammoniumhydrosulfid och ammoniak. När det blir tillräckligt kallt så bildar vätgasen iskristaller, och de bildar moln. Molnen på Jupiter är dessutom lite röda eller gräddfärgade. Detta beror på olika kemiska sammanställningar i atmosfären, som vilket vissa forskare tror att det till stor är del svavel.
Saturnus
Saturnus är den näst största planeten i vårt solsystem, och det är en så kallad gasplanet precis som Jupiter. Saturnus är mest känd för sina stora, vackra ringar runt den. Den ligger cirka 1.30 miljarder kilometer från jorden och den är 120 536 kilometer i diameter, vilket är mer än 1000 gånger större än jorden. Att resa till Saturnus med rymdskepp skulle ta nästan 5 år med rymdskepp. Ett år på Saturnus är lika mycket som 30 jordår och dess dygn ligger på endast 10 timmar och 14 minuter. Under dagen där så är den genomsnittiga temperaturen 180 grader och på natten lika så. Solen når inte riktigt att värma planeten, utan den får värme från insidan.
Saturnus är en väldigt molnig planet så därför kan det ofta förekomma blixtar som går från moln till moln i dess atmosfär. Saturnus är inte precis rund, utan lite platt på ändarna och lite vid runt ekvatorn. På natten så händer det något vid polerna som kallas polarsken. Det är ett sken från båda polerna i klara, fina färger som bildar ett vågigt mönster. De finns där tack vare solvindarna, som skickar ut laddade partiklar som i sin tur fångas upp i Saturnus magnetfält. Man kan se Saturnus från jorden med ett teleskop eller en bra kikare och då ser den ut som en stor gul stjärna. Om man har riktig tur kan man också få chansen att se ringarna, men den möjligheten är inte speciellt stor.
Ringarna runt Saturnus är ett ganska häftigt fenomen. Till största del består de av is och sten i miljoners miljoner upplagor som snurrar runt Saturnus i hög fart. Om man skulle få chansen att se ringarna så skulle de antagligen luta mot dig, men en gång vart femte år så ser man dem mitt framför dig och då ser det ut som en tunn pappersskiva. Detta beror på Saturnus och jordens olika omloppsbanor. Ringarna är otroligt breda och om man lägger ihop Saturnus diameter plus ringarna får planeten en diameter på 1 miljon kilometer. Saturnus allra yttersta ring är en av de minsta och syns nästan inte och den har bara en tjocklek på ett par kilometer, vilket är ingenting jämfört med Saturnus huvudringar.
Ringarnas uppkomst tros kan bero på en stor krock mellan en av Saturnus månar och en stor komet. Kometer är smutsiga isklot och det är som sagt massa små smutsiga isbitar i ringarna. Orsaken till att de ”fastnade” i banan runt Saturnus är planetens otroligt starka dragningskraft så när kometen var splittrad så drogs alla små bitar till planeten och bildade ringarna.
Saturnus har många månar, så många att man hittar nya hela tiden. Men de flesta är bara små oregelbundna stenblock på bara någon kilometers diameter. Man brukar räkna till 18 stycken stora månar, och de delas in i herdemånar och vanliga, större månar. Herdemånarna är väldigt små, ojämna isklot där de största bara har en diameter på cirka 160 kilometer. Herdemånarna är de sex månarna som ligger närmast Saturnus. De heter Pan, Atlas, Prometheus, Pandora, Janus och Epimetheus och de har alla har fått namn efter grekiska gudar och gudinnor.
De ligger alla väldigt nära ringarna och man tror att det finns ännu fler herdemånar, men än så länge har man inte upptäckt fler. De har konstigt nog starka dragningskrafter, vilket gör att de håller sig kvar i sina omloppsbanor och inte krockar med varandra. Forskare tror att det är anledningen till att månarna är så små, att de inte har slagits ihop med varandra och blivit större.
Sen har vi tre stycken ismånar, vad man känner till i alla fall. De heter Rhea, Tethys och Dione. Tethys och Dione är ungefär lika stora, med diametrar på cirka 1100 kilometer, medan Rhea ligger på ungefär 1 500 kilometer. De lyser väldigt vackert, eftersom de består av is så reflekterar de ljuset från solen väldigt bra så det ser nästan ut som om de är självlysande. Rhea är lite av ett mysterium när det gäller dess yta, den är full av kratrar som inte har någon som helst aktivitet och forskarna vet inte hur det kan komma sig, men teorier har de såklart. Den teorin som är mest trolig är den att när den började svalna efter dess uppkomst och månens inre blev is så blev trycket från Rheas yttre tillslut ett tätt islager som täppte till nästa alla vulkaner.
Saturnus största måne heter Titan och har en diameter på 5 000 kilometer, vilket är ett par hundra kilometer större än planeten Merkurius. Titan har en brandgul färg och ser väldigt slätt och fin ut. Den gula färgen beror på Titans atmosfär som innehåller metan, inte speciellt mycket men tillräckligt för att lysa upp hela atmosfären. Den består faktiskt till största del av kväve och bara någon procent av atmosfären består av metan. Några andra stora Saturnusmånar är till exempel Mimas, Enceladus, Japetus och Phoebe.


Uranus
Uranus är en gasplanet och den är ungefär 50 gånger större än jorden till volym. Den består till största delen av kväve. Eftersom den ligger väldigt långt ifrån solen så är ett år på Uranus 84 gånger längre än ett jordår, vilket motsvarar ungefär 30 660 dagar och dess dygn är cirka 17 timmar långt.
Uranus yta är ren och slät till utseende och den har en blågrön atmosfär. Uranus är en stilla gasplanet till skillnad från gasjättarna Saturnus och Jupiter och vid första anblicken av den så visar det inget tecken på några vilda stormar. Men om man kommer närmare så märks det sen att det blåser riktigt ordentligt, upp mot en 580 kilometer i timmen. Att man inte ser det på avstånd beror på att ytan är nästan helt enfärgad och inte har några detaljer så det går inte att se rörelser på ytan.
Medeltemperaturen på Uranus är ungefär –218 grader.
Till skillnad från de andra planeterna så har Uranus en pol riktad mot solen, så tekniskt sett så ligger Uranus ner på sidan. Så det betyder då att Uranus månar ”rullar” runt planeten istället för att rotera som en snurra. Orsaken till det kan bero på Uranus magnetfält som är väldigt annorlunda om man jämför med andra. Magnetfältet går inte genom planetens centrum som den brukar göra. Uranus har ringar precis som Jupiter och Saturnus men dessa är mycket svagare än jätteplaneternas ringar. I ringarna flyter det omkring ungefär en meter långa stenblock av frusen metan.
Hur många månar Uranus har vet ingen helt säkert, men man har namngett arton av dem, varav tretton stycken har en diameter på 80 kilometer eller mindre. De andra fem har en diameter på ungefär 1 600 kilometer. De större månarna, som de kallas med ett gemensamt namn, kallas Miranda, Ariel, Umbriel, Titania och Oberon. Miranda är minst och är ganska liten jämfört med de andra större månarna, dess diameter är bara 480 kilometer. Miranda är ett av de konstigaste fenomen i vårt solsystem. Dess yta ser nästan ut som ett lapptäcke med olika landskap. På ett ställe kan det vara fullt av kratrar och precis bredvid kan det vara massor av bergsryggar. Det finns ingen säker förklaring till hur dess yta ser ut som den gör men en teori som man hade för ett par år sen är att Miranda måste ha slagits sönder och sedan byggt ihop igen tack vare tygndkraften. Nu har man en nyare och mer trolig teori och det är att Ariel och Miranda har haft en kamp mellan tygndkraften hos varandra, andra månar och med Uranus och det fick dem tillslut att hettas upp. När Miranda hettades upp så sjönk vissa områden ihop och det är det vi i kan se idag i månens yta.

Neptunus
Neptunus ligger så långt från solen att den inte får ens hälften så mycket solljus som Uranus. Planeten är ljust blå och mycket vacker. Den är aningens mindre än Uranus och ett år på Neptunus är lika mycket 164 jordår vilket är nästan dubbelt så långt som ett år på Uranus.
Den består av gas, nästan bara väte. Dess lutning är mycket lik jordens och inte så underlig som Uranus lutning. Man jämför ofta Neptunus med Uranus, eftersom att man ofta ser likhet mellan dem, men om man kommer närmare så märker man att olikheterna är slående.
Visserligen är storleken den samma och färgen ganska lika på de olika planeterna, men Neptunus är mycket stormigare än Uranus till exempel. Man ser lätt var stormarna är och de är oftast lika stora som hela vår jord, och det är inga små stormar, utan riktigt hemska oväder. Vindarna kan komma upp till 2000 kilometer i timmen, vilket gör Neptunus till den blåsigaste planeten i solsystemet. Det är svårt att tänka sig hur hårt det är. Om det är orkan på jorden så blåser det ungefär 43 kilometer per timme. Molnen på Neptunus kan ta sig runt hela planeten på bara 78 timmar! Den största mörka fläcken på planeten ligger nära ekvatorn och liknar Jupiters röda fläck en del. Neptunus medeltemperatur ligger på ungefär –214 grader och ett dygn på Neptunus är cirka 16 timmar långt.
Neptunus har åtta månar och några mörka ringar runt sig. Neptunus har, precis som Uranus herdemånar. De är de fem månar som ligger närmast planeten. De är stora stenklot på ungefär 100 kilometer i diametern. De tre andra månarna är N...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Astronomi

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2007-04-26]   Astronomi
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=8034 [2018-07-16]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook