Hästens Utveckling

3 röster
5820 visningar
uppladdat: 2006-11-10
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Den Yttre utvecklingen

Eohippus - Det första hästdjuret som levde för ca 60 miljoner år sedan. Eohippus också kallad gryningshästen, tillhör ursprungen gruppen av uddatåiga hovdjur. Den levde på nästan alla världsdelar (Nord, syd- Amerika, Europa, Asien & Afrika) och med denna information om det tidiga hästdjuret vet man att det hade lätt att förflytta sig, men på den tiden satt också världsdelarna lite närmare varandra. Eohippus var inte mycket större än 40 cm hade en ”hov” som bestod av fyra tår på framfoten och tre på bakfoten. Redan då kunde man också konstatera, genom käkens uppbyggnad att hästen var ett växtätande djur. Eohippus var också fläckig för bättre passa in i den vilda naturen, andra exteriöra detaljer finns också beskriva. Eohippus ögon var belägna mitt på huvudet. Detta gjorde att dess sidoseende inte var det bästa, vilket senare skulle komma att förändras då hästen flyttade ut på savannen. De första fossila fynden av Eohippus (55 miljoner år gamla) gjordes i London på 1800-talet men likartade fynd har man också hittat i Nord Amerika. År 1876 hittade man ett helt bevarat skelett i Wyoming, USA. Arten tros ha dött ungefär för 35-40 miljoner år sedan.

Mesohippus är den hästen som är efterföljaren till eohippus. De äldsta fynden man gjort är från 38 milj. år sedan. Mesohippus var en litet större häst både till längd men också byggd på ett mer bastant sätt. Mesohippus har också anpassat sig till nya levnadsförhållanden på det sätt att den bara har tre tår på varje ”hov” och avsevärt längre ben. Hästen var förblev gräsätande och fick framtänder, den verkade mer och mer anpassa sig för ett liv då de kunde leva på blad och växter. Mesohippus miljö var lite annorlunda än eohippus. Den sistnämda levde hälst i djungelliknande skogar medan mesohippus förflyttade sig till en lite mer öppen buskvegetation. I och med att hästens levnadsförhållanden ändrades så ändrades även försvarsbeteendet sakta men säkert. Hästen avlägsnar sig långsamt från kamouflagesystemet och går över till en ny teknik baserad på upptäckt och flykt.

Efter dessa två steg verkar historien vara lite oklar tills en 15 miljoner år bak i tiden. Jorden hade genomgått stora förändringar som innebar förändringar för allt levande också. För hästen så gav det en utvecklingsprocess som förde den närmare Equus i kroppstyp och den utvecklade även sitt näsringsupptagnings system så den bättre kunde tillgodogöra sig föda i proportion till sin nya storlek. Denna nya typ av häst är kallades Miohippus, den var något större ca 60 cm eller större med ”hästliknande” kropp. Miohippus följs av Parahippus som det inte finns mycket information om annat än att den var något större, något bättre utvecklad käke och den runda böjda karakteristiska ryggen var borta. Benstrukturen hade också förändrats till det bättre.

Merychippus heter nästa länk i kedjan. Den levde för ca 20-25 miljoner år sedan i större delen av världen. Merychippus har fortfarande tre tår, men den mittersta kan man se börjar bli lite mera viktbärande och mera likt det vi idag kallar hovben. Hästen har också blivit något större, uppemot 90 cm. Merychippus börjar mer och mer efterlikna den moderna vildhästen.
Ungefär 5 miljoner år sedan levde Pilohippus som är grunden eller prototypen till Equus- hästen. Pilohippus har utvecklat hoven, och har ungefär samma proportioner som den moderna hästen. Pilohippus bestämde sig för ca 10-15 miljoner år sedan att gå vidare till nästa stadium och då bli det vi har idag Equus Caballus. Vildhästen som lever idag Equus przewalskii, är den närmsta levande släkting till Pilohippus.
.
Från Nordamerika, där beståndet av equus caballus var som störst, utvandrade hästen över de befintliga landsbryggorna vidare till Asien, Sydamerika, Europa och Afrika. Denna förflyttning pågick i några hundra år tills dess att de naturliga landsförbindelserna bröts och de olika kontinenterna isolerades. På något oförklarligt sätt så dog hästen ut på den Amerikanska kontinenten tillsammans med andra djur som mastodonter och sengångare. Hästen överlevde dock i de andra världsdelarna och delades upp i fyra grupper; asiatisk vildhäst, tarpanen, tundrahästen och skogshästen. Bara en överlevde, den asiatiska vildhästen. Även om också den under en period var nära att dö ut. Beståndet har säkrats genom övervakande och är den enda rakt igenom vilda hästrasen som lever idag.
Hästens beteende utveckling
Hästen har levt i ca 60 miljoner år, människan har känt hästen i 10 miljoner år. Där emellan finns det massa fantastiska saker som vi kan lära oss om hästen och dess otroliga anpassningsförmåga. Från att ha varit ett 40 cm högt skogslevande, lövätande smådjur, till det fantastiska djuret hästen är idag. Under dessa 50 miljoner åt har hästen utvecklats till ett välanpassat stäpplevande flockdjur. Det fanns vissa egenskaper som var viktiga att utveckla för att bli ett framgångsrikt djur på stäppen som t.ex. flocksammanhållning, flykt och försvars beteende, socialt och sexuellt beteende med mera.
Flockbeteendet har alltid setts som en av de starkaste instinkterna hos hästen, mycket beroende på att det är tack vare det hästen klarat sig när den varit hotad. Ett rovdjur har mycket svårare att attackera en grupp som flyr än en enstaka individ, som t.ex. är sjuk, skadad eller på annat sätt inte kan fly tillsammans med övriga flocken. På så vis rensas flocken också på svaga individer och en hög överlevnadsförmåga uppstår inom arten. Denna instinkt att hålla ihop som grupp finns fortfarande kvar väldigt starkt i dagens hästar. Som människa är det lite vår uppgift att träda in som ledare och lite ersätta hästens flock och bli dens nya flock.
Socialt beteende då menar man hur hästen uppträder individ mot individ. Man kan tro att det ska bråkas mycket då de lever väldigt tätt inpå varandra med hästen har ett väl utvecklat rangordningssystem som vi idag lätt glömmer bort då hästarna oftast blir utplacerade. Detta finns kvar med hästen sen den levde fritt för att det skulle bråkas mindre och att alla individer skulle veta ”sin plats” i flocken.
Försvarsbeteendet hos hästen kan förklaras ganska lätt med att skriva ”hellre en gång för mycket än för lite”. Det betyder att hästen flyr en gång för mycket innan den faller offer för ett rovdjur. Hästens naturliga reaktion då den känner sig hotad är genast flykt, endast om den känner sig trängd, om man hotar dess avkomma, eller angriper i sexuella riter går vanligtvis till anfall. Hästen har en annan väldigt uppskattad instinkt, i direkt koppling med fly...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Hästens Utveckling

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

beata näslund [2006-11-10]   Hästens Utveckling
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=7078 [2017-11-22]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in