Passion, en nödvändighet för kärlek?

3 röster
18160 visningar
uppladdat: 2000-07-04
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Det finns många definitionen på ordet passion. Under "passion" i Bra Böckers Lexikon står följande: "lidande, lidelse, starkt begär". En annan definition är ett starkt intresse för något/någon. Hur passar då detta ord in i kärleken? Kärleken är i sig själv ett svårt ämne att få grepp om. Men visst finns det lidande, lidelse och ett starkt begär i kärleken. Under 1800-talet då de två böckerna är skrivna var passion något förbjudet och ogudsfruktigt som sällan nämndes. Minst av allt när det gällde giftermål. Ett äktenskap var bara en politisk och ekonomisk uppgörelse mellan föräldrarna. Självklart finns det undantag i historien, men det generella äktenskapet var sorgligt nog inte baserat på kärlek.

Under tidens gång har många böcker skrivits om kärlekens stora mysterium och dess tragedier. Det finns lugna och rofyllda kärlekar, de stormiga kärlekar, intensiva kärlekar och sakliga, självklara kärlekar. Kärlek är ett stort begrepp och det finns nästan ingen skönlitterär bok som inte har en kärleksepisod eller ett kärlekstema. Varför? Vad är det som är speciellt med kärleken som gör den oumbärlig i en bra berättelse? Jo, den engagerar, motiverar och relaterar. Alla har upplevt kärlek på något sätt, antigen en gemensam eller individuell kärlek. Det mest fängslande med kärleken är bland annat dess häftighet, dess förmåga att totalt ändra riktning och svepa med läsaren på nya äventyr. Men även den mjuka, fina och sköra kärleken som beskrivs är lockande för en läsare. Kärlek är dock mycket mer än bara själva kärleken, det går inte att finna mänsklig kärlek utan svartsjuka, hat och lycka. Det som är attraktivt är just engagemanget och passionen för kärleken samt alla de känslor som kommer med kärleken.

Under 1800-talet var den främsta läsgruppen medelklassfruarna som satt hemma och inte hade något särskilt spännande liv. Det som lockade med böckerna var tillfället att kunna glömma bort sin egen trista och händelselösa vardag. Böckerna fick dock inte vara på något sätt anstötliga utan endast diskret beskriva det som inte fick nämnas, passion. Både Emma och Svindlande höjder tar upp olika förhållanden, typer relationer som inte öppet fick diskuteras i 1800-talets England.

Analysen är baserad på två litterära verk från 1800-talet. "Emma" och "Svindlande höjder". De är skrivna av de två mest kända kärleksförfattarna, Jane Austen respektive Emily Brontë.

I de två böckerna finns kärleken i olika former. Brontës bok, Svindlande höjder, är centrerad runt en passionerad kärlekshistoria med ett olyckligt slut. Jane Austens, Emma, är mer jordnära och mindre impulsiv form av kärlek med ett lyckligt slut. Båda behandlar kärlek men det som skiljer dem åt är passionen. I Svindlande höjder stormar det och passionen flödar över varje blad, vare sig det är hat eller kärlek. I Emma finns det en mer dold passion som bara visar sig ibland när författaren låter berättelsen luta åt ena hållet, antingen åt kärlek eller hat, för att sedan räta upp berättelsen och låta den fortsätta på sin raka väg.

Böckerna beskriver många förhållande som alla har sina särdrag. Det finns de som är lyckliga och de som är mindre lyckliga, eller rent ut sagt olyckliga. Men alla är fascinerande på sitt sätt. De båda författarna väljer att ta med det positiva med kärleken, glädje, lycka och passion men även negativa sidor som svartsjuka och längtan(som i och för sig kan vara positiv). Relationerna i böckerna baserar sig oftast på antagligen förnuft eller känsla. De som mer följer känslan än förnuftet blir mer lyckliga. De två böckerna har var sitt huvudförhållande, i Emma är det Emma och Mr Knightly och i Svindlande höjder är det Heathcliff och Catherine.



I Svindlande höjder märks det speciellt att känslan får ge vika för förnuftets röst. Catherine och Heathcliff är ett passionerat par som har älskat varandra sedan barnsben. Heathcliff har en okänd härkomst och anses inte tillräckligt fin för Catherine, vare sig av hennes familj eller henne själv. Hon gifter sig istället med den mer passande Mr Linton. Det förhållandet baserar sig på Lintons kärlek till Catherine och hennes jakt efter trygghet. Catherine slutar dock aldrig älska Heathcliff. Hennes äktenskap med Linton blir olyckligt, eftersom det enda som gör hennes liv värt att leva är hennes kärlek till Heathcliff. Det hela slutar med att Catherine dör av sin olycka och så småningom följer även Heathcliff efter henne i döden och de båda blir begravda bredvid varandra på kyrkogården. Det kan ses som en symbol för att kärleken är det nödvändiga i livet. Berättelsen visar att förnuftet ofta styr över känslan men att detta oftast har en negativ effekt. Vilket motsäger bokens egentliga budskap, förnuftet ska gå före känslan. Varför Brontë väljer att lägga in den här vinklingen är svårt att säga. Catherines förhållande med Heathcliff var inte lämpligt under 1800- talet då allt skulle vara sakligt med få utsvävningar. Heathcliff och Catherine levde endast för sin passion och detta kunde inte uppmuntras. Kanske skulle Heathcliff och Catherine ha blivit lyckligare om de hade fått varandra men förhållandet skulle inte ha accepterats av omgivningen och därför kunde inte Catherine godkänna det. Hon valde istället att leva ett behagligt men intetsägande liv.

I Catherines och Lintons relation kan mycket läsas in, men slutsatsen av mellanhavandet blir att Catherine endast använder Linton för att få sådant hon anser hon bör ha. Linton, å sin sida, är förblindad av sin kärlek som han tror räcker för båda. Det som gynnar Catherine med förhållandet är att hon får den trygghet hon vill ha, hon slipper den isolerade och "okulturella" världen på Wuthering Heights där hon är född, men hon jagar även efter att få Linton och hans status. Hon vill gifta upp sig från de villkor som hon kommer ifrån.

Det finns även ett motsatt förhållande i boken till Heathcliffs och Catherines passionerade relation, nämligen Mr Lintons syster, Isabella, och hennes kärlek till Heathcliff. Isabella faller ohjälpligt för Heathcliff trots att det är emot alla normer som hon har vuxit upp med och själv oftast följer. Men det finns många likheter mellan Heathcliffs förhållande med Isabella och Catherines och Lintons förhållande. Isabella tror, liksom sin bror, att det räcker med att bara den ena älskar. Heathcliff älskar inte Isabella, han är för alltid förlorad i Catherine, men Heathcliff och Isabella gifter sig. Heathcliff för att han kan vinna ställning och rikedom och Isabella för att hon tror att hon älskar och kan få tillbaka samma sorts uppmärksamhet. Heathcliff och speciellt Catherine ger båda upp sin kärlek för att få ett "bättre" liv. Det hela slutar i ett stort fiasko och Heathcliff och Isabella skiljes åt i stor vånda för Isabella och likgiltighet för Heathcliff. Brontë stärker här sitt argument, förnuft före känsla. I detta fall hade passionen en förödande effekt. Isabella fick ångra sitt val flera gånger och önskade att hon hade följt sitt förnuft istället för att följa sitt hjärta.

”Svindlande höjder” utspelas isolerat från den övriga världen vilket leder till att de känslor som beskrivs oftast är intensiva. Bokens mest dominerande förhållande är självklart Heathcliffs och Catherines men det finns även andra mindre förhållanden som ger det hela en liten extra vinkling.

I boken finns fler parrelationer, beskrivna en av dem är Catherines bror, Hindley, och hans fru. De är ett par som nämns är i bokens första del. De lever endast för varandra, med stor passion och stort intresse. Omgivningen är negativ till paret, förmodligen för att de tar för stor plats. Passion och kärlek flödar och de är mycket lyckliga tills frun dör. Då går luften ur Hindley, och han orkar ingenting och blir disträ och vresig. Inte äns parets enda barn orkar han ta sig an och uppfostra. Sonen blir bortglömd och får ingen ordentlig uppfostran. Även här blir passionen förödande och en destruktiv kraft. Hindley har låtit känslorna ta överhand och har indirekt offrat allt för sin passion i livet. När föremålet för passionen försvinner, försvinner även meningen med hans liv.

Passion betraktades inte med blida ögon under de båda författarnas tid. Passion var något förbjudet som inte fick synas om det inte var under strikt kontrollerade former. Detta ledde till att passion var något mytomspunnet och fascinerande.

Emily Brontë har valt att även ta upp förbjuden kärlek. Personerna som är involverade i ”det förbjudna förhållandet” är Catherines dotter, Catherine II, och Heathcliffs son, Linton. Det förbjuda förhållandet som deras föräldrar har tillsammans går ned till nästa generation. Eftersom gårdarna ligger isolerat är Catherine II och Linton hänvisade till varandra för jämngammalt sällskap. Catherine II:s familj är emot att de träffar varandra eftersom Linton anses vara en svag person med dålig karaktär och en alltför dominerande far. Men Catherine känner sig behövd och träffar därför gärna Linton. Det är det förbjudnas spänningen som driver henne när hon rider över heden för att träffa Linton i hemlighet. När historien sedan upptäcks och de unga tvingas gifta sig med varandra försvinner förtrollningen och det korta äktenskapet blir inte lyckligt. Passionen och känslan drar här i väg Catherine. Känslan är för rusig för att hon ska lyssna till kloka ord från omgivningen och budskapet blir; förnuft skall gå före känsla. Linton är egentligen bara en bifigur, en marionett i sin fars händer.





Emma heter den kvinna som boken med samma namn handlar om. Det är en ung kvinna som tycker om att försöka matcha ihop par på det sätt som hon tycker är passande, utan att ta någon större hänsyn till de inblandades önskemål och vilja. Hon vill bara väl, men resultatet blir inte alltid så lyckat. Det är först när hon själv blir kär som hon inser att det krävs mer än ett passande parti för att ett äktenskap ska bli lyckligt.

I Emma finns det många olika kärlekspar och kärleksdilemman. Den generella uppfattningen av dessa par är att de är lyckliga, alla på olika sätt. Passionen känns avlägsen i denna bok, först djupt under ytan hos de välordnade medlemmarna i boken går det att hitta passion. Det är ingen häftig och vild passion utan en diskret sort med endast få utsvävningar. De känslor som visas i boken är de ”oskyldiga” känslorna där talet dominerar över handlingen, allt enligt tidens normer. Det återkommer dock ständigt passionerade monologer från den förälskade mannen till damen ifråga.

Jane Austen låter både förnuftet och känslan ha sin rättmätiga plats i berättelsen och låter läsaren och personerna i boken få välja mellan de båda i varje situation.

I Emma finns det en ”udd” i synen av kärleken, Austen ironiserar över samhällets syn på kärleken. Hon låter sina hjältinnor, i detta fall Emma, ge svar på tal och låter dem ha kontroll över sitt kärleksliv. I boken är kvinnorna relativt självständiga och har en roll som är relativt stark, men de har alla sin svaga punkt. Emma är överkänslig för Mr Knightlys kritik, Harriet lyder Emma blint när det gäller tolkningen av Harriets situation och plats i tillvaron och Jane Fairfax är den person i boken som är mest uppoffrande när det gäller kärleken. Austen är dock inte konsekvent, hon låter det hela sluta lyckligt. Emma slutar som Austens andra böcker, alla blir lyckliga på något sätt och får det som de vill ha. Varför? Det är svårt att säga, Austen vill förmodligen visa en annan värld än den konventionella som hon och hennes omgivning levde i. I sina böcker lät hon folk gifta sig av kärlek vilket var en kritik av det rådande samhällsmönstret.

I Emma finns det fler parrelationer än i Svindlande höjder. Austen har valt att skriva om en mer öppen miljö där påverkan från omvärlden tillåts, till skillnad från Brontë som avskiljer sin handling från den övriga världen. Austen tar hjälp av omvärlden för att förtydliga berättelsen, hon tar in nya rollfigurer som ger handlingen nya perspektiv.

Emma är självklart huvudpersonen i boken, och senare blir hennes förhållande med den mycket äldre Mr Knightly en viktig ingrediens i bokens handling. Hela boken genomsyras av kärlek. Allt är fridfullt och boken andas välvilja mot alla. Austen har Emma som en slags nav som alla relationer snurrar omkring och där Emma vill ha full kontroll.

Förhållandena i Emma är många och de flesta baserar sig mer på förnuft än på känsla. Det finns dock ett förhållande i boken som så småningom blir lyckligt, fast först efter många turer med de stackars två inblandade, beroende på Emmas ryck. De två personerna i förhållandet är Mr Martin och Harriet Smith. Harriet Smith är underlägsen Mr Martin i ställning eftersom hennes pappa är okänd. Men Mr Martin följer sin känsla, han älskar henne och vill ha henne. Men när han friar har Harriet blivit influerad av Emma som säger att det finns bättre fiskar i sjön så Harriet avspisar Mr Martin trots att hon egentligen älskar honom tillbaka. Austen låter hoppet vara en starkare känsla än kärleken här. Harriet tror att hon kan få en bättre man och därigenom bli lyckligare, men det hela visar sig bara resultera i att Harriet får höra en massa sårande ord på vägen. Det mest förnuftiga av Harriet hade varit att tacka och ta emot det fina erbjudandet som hon fick, men istället lät hon sina drömmar, eller snarare Emmas, styra och högmod drabbar henne. Harriet inser till slut sitt misstag och gifter sig med Mr Martin, som självklart har väntat på henne. I denna relation är passionen underförstådd, det beskrivs tydligt i de möten som de tu har. Austen skriver aldrig om passion i klartext, förutom i monologer, men passionen går ändå att uppsnappa.

Harriet faller lätt för passionens nycker och blir kär hit och dit, utan att lyssna på förnuftets röst. Det slutar alltid med att hon landar hårt och blir besviken för att de män som hon intresserar sig för, inte ens tänker på henne i sådant sammanhang. Lärdomen är att förnuftet den dominera för att känslan är opålitlig. Austen låter dock även känslan ha en roll i dramat för trots allt ville Harriet ha Mr Martin från början. Passionen finns där i försiktig form och får sedan växa. Plötsligt uppblossande och ogenomtänkt passion hör inte till den förnuftiga tiden som Austen levde i. Passionen kan alltså finnas i djupare och "förnuftigare" form, något som är svårare att upptäcka, men som Harriet upplever med Mr Martin.

Boken följer sitt spår; att känslan ska ge vika för förnuftet. Ett mycket bra exempel är förbindelsen mellan Frank Churchill och Jane Fairfax. De unga tu är hemligt förlovade. Anledningen till att förlovningen hålls hemlig är att Churchill ska få ut sitt arv från sin moster. Han är rädd att förlovningen skulle väcka missnöje hos hans moster och på så sätt förlora arvet. Han låter sitt förnuft gå före sin känsla. Denna situation orsakar stort lidande, inte minst hos Jane Fairfax, och frågan är om det är värt att offra känslan för förnuftet. Paret älskar dock varandra tillräckligt mycket och har turen att befinna sig i en historia skriven av Jane Austen, så de blir lyckliga i slutet.

En person som kommer utifrån och sätter en extra krydda på berättelsen är Mr Eltons fru. Mr Elton är ortens präst och har varit passionerat förälskad i Emma. Men när han efter en mycket passionerad kärleksförklaring får nobben av Emma reser han bort och hittar en acceptabel fru med pengar på fickan. Det är helt och hållet förnuftet som styr, det gäller att hitta en passande partner. Men paret hittar en gemensam passion; att fälla besserwisser kommentarer mot andra. Passionen gäller inte partnern men får äktenskapet att fungera.
Hur är det då med Emma och hennes Mr Knightly? De baserar sitt förhållande på en livslång vänskap och först ser de bara varandra som just vänner. De är mycket måna om vänskapen och på grund av den stora åldersskillnaden har något mer än vänskap varit otänkbart. Men i slutet av boken upptäcker de passionen för varandra och de inser att bara vara vänner är en omöjlighet. Passionen mellan dem är stark och skymtar fram genom hela boken, även innan den utvecklas till kärlek. Passionen växer långsamt fram i takt med kärleken och visas inte i sin fulla kraft förrän handlingen centreras runt Emma och Mr Knightly. Innan dess glöms den lätt bort när alla turer i berättelsen går åt andra håll. Emma och Mr Knightly styrs mest av känslan. I detta fall går det inte att se skillnad mellan förnuft och känsla eftersom de enas i perfekt harmoni. Förhållandet mellan Emma och Mr Knightly passar både förnuftet, Emma gifter sig rikt och ansett, och känslan, de tu älskar varandra. Austen når ett klimax i detta förhållande. Innan har det varit en dragkamp mellan förnuftets röst och känslan. I den sista förbindelsen sjunger de båda så samstämt att det är en fröjd.




Behövs då passion i ett förhållande? Svaret som går att ge efter ha försökt att analysera dessa böcker är ja, fast det behöver endast vara en gemensam passion. Den bästa passionen är den som tar båda parterna med storm och sedan stannar kvar. Den bästa passionen för att ett förhållande ska fungera är att de respektive partnerna är den andres passion i livet. Om det inte finns ett ömsesidigt intresse från de båda parterna blir förhållandet tråkigt och självdör. En äkta passion ska vara hela livet ut. För att den ska överleva så länge måste den kunna engagera och fascinera den andra partnern så att han eller hon inte tappar intresset i den. En sådan passion kan ett förhållande basera sig på.

Den främsta bedriften för en kvinna var att gifta sig och bli medlem i en familj. Böckernas huvudhandling rör sig alltid nära detta faktum. I Emma baserar sig hela boken på detta. Jane Austen är dock ironisk mot sin kultur och låter kvinnorna i Emma ha en starkare ställning än vad de hade i verkliga livet. De gifter sig av kärlek istället för att vara tvungna till äktenskap. Det ska dock noteras att kvinnorna som kan välja har tillräckligt med medel för att själva kunna försörja sig om inte den stora kärleken skulle dyka upp. Austen visar en mer självständig sida hos kvinnan än vad som fick visas i 1800-talets England.

Passionen är svår att hitta i Emma, det är mycket enklare att hitta den i Svindlande höjder. Passionen finns där rakt igenom hela boken och varje lite händelse och utveckling har glöd. Austen låter denna känsla ligga mer i det fördolda, en antydan mellan raderna. Det som Austen fokuserar på är den blyga och rena kärleken och uppskattningen. I Emma låter Austen förnuftet gå före kärleken, passionen får komma efteråt. Motsatsen finns i Svindlande höjder där det är passionen som styr allt och förnuftet kommer som en bitter eftersmak. Emma har en lyckligare handling. Läsaren slipper uppleva negativa följder eftersom de blir förhindrade i förväg. I Svindlande höjder visas det att passion och känsla kan leda rakt ned i fördärvet.

De båda böckerna är invecklade. Det finns många monologer och dialoger där saker och ting försöks att sätta i perspektiv. Emma upplevs dock som en mer komplicerad bok eftersom handlingen får följa de olika turer som skulle kunna ske, istället för endast den som sker. Svindlande höjder låter känslorna svalla fritt och handlingen blir därmed rak på sak och okomplicerad. Om passionen följs blir det lätt, konsekvenserna måste tas om hand, de går inte att undvika. Följs förnuftet tar det längre tid att få fram resultat som inte ens behöver vara det rätta. Av detta finns följande att lära: Ett förhållande behöver lite passion, annars blir det för tråkigt och komplicerat. Att uppnå lycka är svårt om det inte finns spontanitet och glädje som underlättar. Man måste bli uppskattad som person av sin partner. Detta märks i Isabellas och Heathcliffs förhållande. Det var ett förhållande som var dömt till att misslyckas eftersom Heathcliff endast kunde älska Catherine, som var den perfekta kvinnan för honom. Hur skulle då Isabella kunna jämföras med den perfekta? Resultatet var förödande och förhållandet kraschade rejält. Isabella förvandlades från en naiv, ung och oskyldig flicka till en bitter kvinna.

Ett återkommande tema i de båda böckerna är att känslan eller passionen är enkelriktad. Det är endast en person som har känslor för den andra. Denna situation är mycket vanlig i alla tider och samhällen, 1800- talet är inget undantag. Vad har då detta för konsekvens för passionen? Det gäller att det finns någon svarskänsla hos den andra partnern, annars är det ett dödfött och endast sårande tillstånd. Många tror, t.ex. Isabella, att passion och kärlek kan utvecklas allt eftersom men passionen är för speciell för det. Visserligen kan passionen komma snabbt och försvinna lika snabbt igen, men den passion som ska fortleva och underlätta vardagen, måste vara stark och något att bygga på. Passion är ett mycket ömtåligt fenomen. Det är få tillfällen då en person är så sårbar som när han eller hon låter sin passion komma till uttryck. Det är d...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Passion, en nödvändighet för kärlek?

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2000-07-04]   Passion, en nödvändighet för kärlek?
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=7 [2017-09-25]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in