Pressade kroppsbyggare

11840 visningar
uppladdat: 2006-07-30
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
B-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap
Umeå Universitet


Abstract

Syftet med denna uppsats är att belysa några sätt på vilka dags- och veckopress framställer bodybuilding och dess utövare samt i vilka sammanhang de förekommer. Tillvägagångssättet är en semiotisk analys innefattande de semiotiska verktygen (med Roland Barthes terminologi) denotation, konnotation och myt samt även metonymi, metafor och förankring. Materialet består av 8 tidningsartiklar från dels dagspress och dels veckopress inom ramen av två år. Artiklarna är hämtade ur dagstidningarna Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter och Sydsvenskan samt veckotidningarna ICA-Kuriren och Clara. Urvalet har skett genom sökning på nyckelord såsom bodybuilding, kroppsbyggare, kroppsbygg*, muskelträning, muskler etc. i universitetsbibliotekets katalog samt Artikelsök och Mediearkivet. Analysen har resulterat i en delad bild av bodybuilding och dess utövare. Dels skrivs väldigt mycket i dopingfrågan och skrämselpropaganda utnyttjas för att försöka avhålla människor från all användning av olagliga preparat. Kroppsbyggaren framstår här som brutal, aggressiv, asocial och allmänt onormal. En annan bild beskriver gymträning i allmänhet och bodybuilding i synnerhet som en aktivitet som är huvudsakligen positiv och nyttig för individen. Bodybuilding sägs även kunna motverka könshierarkier under förutsättning att kvinnor och män tävlar på lika villkor. Den bild som är oftast förekommande i vår analys är den förstnämnda, något som också var väntat. Vi blev dock även positivt överraskade av att det så tydligt uppenbarade sig en annan bild i stark kontrast till den i vår analys dominerande. Hur det förhåller sig med den generella mediebilden återstår dock att undersöka.



1. Inledning

I vårt samhälle existerar olika marginalgrupper, människor som genom sin livsstil kommit att, på gott och ont, utskilja sig från samhällets kultur och sätt att leva. Ett exempel på en sådan grupp, vars situation skall beröras i denna uppsats, är kroppsbyggare. Kroppsbyggares (och även andra idrottsmäns) liv tas till stor del upp av träning, kost och vila, till mycket större del än hos en individ som inte ägnar sig åt fysisk aktivitet i lika stor utsträckning. I många fall kan dock kroppsbyggaren tillhöra en referensgrupp, dvs. någon att se upp till, men i sådana fall rör det sig om människor som på något sätt är intresserade av gymträning och friskvård.
Vi avser att i denna uppsats visa på hur massmedia, och då i huvudsak dagspress, ser på bodybuilding som sport och dess utövare. Hur ser mediebilden av kroppsbyggare ut? Ämnet är särskilt intressant att studera då medier besitter stor makt att påverka människors kognitiva kartor och styra deras åsikter åt ett visst håll. Det kan alltså vara mycket troligt att mediebilden av kroppsbyggare spelar stor roll när människor gör sig en egen bild av sporten och dess utövare. Dels se vad se vilken bild som presenteras i massmedia (dagspress och veckopress) av kroppsbyggare.

1.1 Syfte
Syftet med uppsatsen är att belysa några sätt på vilka dags- och veckopress framställer bodybuilding och dess utövare samt i vilka sammanhang de förekommer.

1.2 Frågeställningar
• Vilken bild av kroppsbyggare presenteras i de utvalda tidningsartiklarna?
• I vilken utsträckning är det en negativ resp. positiv bild som förs fram ?
• Förknippas bodybuilding med doping när det väl rapporteras om det?

1.3 Avgränsningar och urval
I denna uppsats skall inte ingå någon empirisk studie av människors tankar kring kroppsbyggare, då uppgiften som sådan då skulle bli för omfattande för att rymmas inom ramen för en B-uppsats. Inte heller kommer vi att ägna oss åt någon receptionsanalys av samma skäl, nämligen att det är alldeles för omfattande med någon mottagarstudie. Istället kommer vi att använda oss av semiotisk analys för att på så sätt bilda oss en uppfattning om materialet. Det kommer att begränsas till 8 artiklar p g a den begränsade tidsperiod som vi har på oss för uppgiften. Varför artiklarna är just 8 till antalet hör även samman med att denna uppsats ej kommer resultera i någon generaliserande bild av kroppsbyggare i medier utan endast vill visa på vilka föreställningar som kommer till uttryck. Tidsperioden vi valt sträcker sig över två år. Om urvalet begränsats till exempelvis endast andra halvåret 1999 hade troligen materialet ej kunnat innehålla ens 8 uttömmande artiklar, vars huvudinnehåll bestod av bodybuildingrelaterade nyheter. Under materialinsamlandet hittade vi en del artiklar som bara i förbigående handlade om kroppsbyggare och dessa artiklar har vi då ej beaktat. Exempel på sådana artiklar är notiser om narkotikabeslag, intervju med Robinson-deltagare samt en kvinnlig kroppsbyggares receptförslag för ökad muskelmassa. Artiklarna vi tittat närmare på härstammar från följande dags- och veckotidningar: Göteborgsposten, Svenska Dagbladet, Dagens Nyheter, Sydsvenskan, ICA-Kuriren och Clara.

1.4 Material och datainsamling
Själva införskaffandet av material har skett på bibliotek (ALBUM: Umeå Universitetsbiblioteks sökkatalog) och på Internet (Mediearkivet samt diverse sökmotorer). Sökord vi använt oss av är bl. a bodybuilding, styrketräning, kroppsbygg*, muskelträning, muskler. Vi har även läst aktuell litteratur i ämnet som grund för att kunna analysera medieinnehållet. Sedan följer en semiotisk analys av det insamlade materialet för att bättre insikt i (och förståelse för) de eventuella stereotypa bilder som medierna presenterar skall kunna erhållas.


1.5 Tidigare forskning

Gymkulturens logik
Någon tidigare forskning om hur kroppsbyggare framställs i medier har, oss veterligen, inte framkommit i någon större utsträckning. Det har dock genomförts ett antal studier om gymkulturen och vilken typ av människor som figurerar på gymmen. Ett exempel är Tor Söderströms avhandling "Gymkulturens logik - om samverkan mellan kropp, gym och samhälle". Tor Söderström har nyligen (1999) doktorerat från Umeå Universitets pedagogiska institution. I avhandlingen har Söderström velat försöka beskriva och förstå gymkulturen utifrån relationen mellan samhälle, gym och kropp. Det övergripande syftet är att förstå och tolka de processer och drag som existerar på gymmet som en följd av interaktionen kropp, gym och samhälle . Andra frågor som varit intressanta för Söderström är t ex hur träningen på gym kan beskrivas och förstås samt vad människors handlingar på gymmet är uttryck för. Vidare har han även studerat hur gymmet fungerar som symbolproducerande institution i samhället, vilka aspekter av gymkulturen som har ett högt symboliskt värde, om gymkulturen utgör en homogen grupp eller om det finns skilda gymkulturer samt slutligen om det finns skillnader mellan män och kvinnor . Söderström har inte velat begränsa sin studie till kroppsbyggare utan låter även andra typer av gymtränande komma till uttryck i sin avhandling.
Som metod för sin studie har Söderström använt sig av dold observation av aktiviteten på två olika gym där han, samtidigt som han själv utövade träningsformen, observerat övriga gymbesökare. Utöver observationerna har data även inhämtats från enkäter. Som ett resultat av observationerna tyckte sig Söderström finna att de tränande kunde delas in i åtta olika kategorier, varje med sina speciella särdrag och status på gymmet. Dessa kategorier, som han kallat gymtyper, är följande (gymtyperna presenteras här i fallande ordning, dvs. högst status först): den påbyltade, gymtjejen, muskelexhibitionisten, den erfarne, komplementtränaren, den alldaglige, rehabiliteraren, nybörjaren . Gymmet är i allra högsta grad en plats med ett starkt hierarkiskt system där graden av status som en person åtnjuter är avhängigt av hur vältränad den egna kroppen är . Av denna anledning är det ingen fast hierarki utan gränserna är rörliga eftersom en persons kropp ständigt kan förbättras och individen således stiger i status och placerar sig högre upp i hierarkin ju mer hans/hennes kropp motsvarar kraven för vad som anses åtråvärt .
Att gymkulturen på något sätt skulle verka för att överbrygga könsskillnader tillbakavisas av Söderström. Tvärtom menar han att gymträning klart definierar vad som är manligt och vad som är kvinnligt i en osäker värld. Målen med träningen blir därmed könsspecifika och gränsen mellan manligt och kvinnligt mer uppenbar . Söderström bortser således från den subkultur inom själva gymkulturen som utgörs av kvinnliga kroppsbyggare. Dessa individer bryter ju, enligt vår mening, uppenbart mot de i vårt samhälle allmänt vedertagna kvinnliga idealen i och med att de strävar efter en "typiskt manlig" fysik. Då denna grupp är relativt liten är det dock tveksamt om den skulle kunna utjämna dagens ojämlika könsförhållanden i någon större utsträckning.
Söderström menar att de som tränar på gym gör det för att de drivs av en vilja att förändra sina kroppar för att leva upp till det rådande samhällsidealet. Men det faktum att det inte finns något fast mål, någon övre gräns, gör att "den perfekta kroppen" aldrig kan uppnås. Gränserna flyttas hela tiden fram och träningen blir därför njutbar i sig, ett självändamål, vilket gör att träningsspiralen outtröttligen fortsätter snurra .
Söderström förnekar inte att träning på gym kan vara hälsosam och nyttobringande för individen. Men han blundar inte heller för riskerna med den extrema kroppsfixering som gymmiljön är ett uttryck för. Att unga människor uppmuntras att ägna mycket tid åt att vårda sina kroppar kan resultera i ett ohälsosamt beteende om träningen antar alltför stora proportioner. Vad Söderström menar med "alltför stora proportioner" framgår dock ej, men han nämner i en fotnot att "kravet på perfektion och begäret efter att ständigt förfina sin fysiska skepnad leder i sin förlängning till att det utvecklas en narcissistisk kultur där kroppen står i centrum" .
Träningen kan även resultera i att individens marknadsvärde i samhället ökar. Att träning gör en människa fysiskt starkare och kroppen mer estetiskt tilltalande behöver nämligen inte vara den enda anledningen till varför man väljer att ägna sig åt styrketräning (även om det oftast är en väldigt stark orsak). Träningen kan lika mycket ha sin grund i en strävan att bli accepterad i det sociala umgänget .
Söderström menar vidare att gymkulturen inte kan ses som en avskiljd enhet utan snarare är ett segment av en större kultur. Gymkulturen kan således inte studeras fristående från övriga samhället utan för att kunna förstå den måste man även ta det moderna konsumtionssamhället i beaktning .
I avhandlingen betonas också att det är mediebranschen som till stor del givit upphov till att människor ägnar sig åt att förändra sina kroppar inom gymmets fyra väggar. Vi matas ständigt med bilder av vältrimmade kroppar i reklam, tidningar och TV. Den vältränade kroppen ses som ett tecken på vitalitet och framgång och förhöjer individens värde . I vår egen analys framkommer en lite annorlunda bild som står i kontrast till ovan nämnda, då vi tolkat några tidningsartiklar som varande, mer eller mindre outtalat, negativt inställda till kroppsbyggare. Vår analys är dock snävare än Söderströms i den bemärkelsen att vi endast har tittat på hur kroppsbyggare omnämns och inte berört övriga kategorier gymtränande.

Den skulpterade kroppen
En annan forskare som också skrivit om bodybuilding och gymkultur är Thomas Johansson, legitimerad psykolog och docent i sociologi vid Växjö Universitet. Han har bl a skrivit boken ”Den skulpterade kroppen” där han tar upp frågor som kretsar kring gymkultur, t ex utseendefixering, kvinnliga kroppsbyggare, den "vanlige" motionären och den megarektiske bodybuildern. I följande stycke ska vi ge en kort redogörelse för hans utgångspunkter och slutsatser.
Syftet med hans undersökning har varit att försöka få en uppfattning om den mer övergripande kultur som påverkar aktiviteterna på de svenska gymmen . Han har således gjort en liknande studie som Tor Söderström.
Man kan säga att han har delat in sin bok i fyra olika delar där tyngdpunkten ligger vid redovisningen av fältarbetet och de iakttagelser som han gjort. Första delen börjar med en tillbakablick och ger en historisk bakgrund till den samtida gymkulturen. I den andra delen tar han upp en redovisning och analys av det empiriska materialet som han har samlat på sig under sina observationer. I den tredje delen tas några av de teoretiskt orienterade texter som han använt sig av under analysen upp för teoretiska reflektioner av materialet. Han försöker här belysa några av de problematiska frågor som rör träning på gym samt tar upp huvudtemat för boken: relationen mellan kropp och kön. I fjärde delen tar han upp några metodologiska reflektioner och diskuterar frågor som rör hans urval av gym och intervjupersoner till sin undersökning.
Genom deltagande observation på gymmen har han skaffat sig ett empiriskt material som han sedan analyserat och strukturerat upp. Den deltagande observationen genomförde han för att skaffa sig en rikare bild av gymkulturen och allt eftersom började han kunna urskilja en del intressanta mönster i materialet. Han har även gjort en del intervjuer på ett gym i Göteborg. Intervjuerna fokuserade på frågor om kön. De tankar som redovisas i studien utgör material av ett forskningsarbete som pågått under en längre tidsperiod.
En av hans slutsatser är att en människas strävan efter den "ideala kroppen", som till viss del skapats av medierna, kan resultera i att man hamnar i ett fängelse som man skapar själv och är svårt att ta sig ur. Istället för att leva "det goda livet" får man offra sig för att uppnå den perfekta kroppen. Träningen blir något av ett självändamål.
Thomas Johansson menar att man lätt kan tro att gymkulturen leder till en androgynisering av kroppsidealen. Männen tillåts vara utseendefixerade och kvinnorna får rätt att utveckla traditionellt mer maskulina kroppar. Man skulle kunna tro att detta automatiskt leder till en utjämning av de rådande könsskillnaderna, men riktigt så enkelt är det inte. Kvinnornas plats i träningslokalerna är nämligen inte så självklar. De har fått kämpa hårt den. Motståndet mot kvinnor som pumpar upp sina muskler har alltid varit stort. Johansson menar att kvinnornas närvaro på gymmen utmanar de traditionella definitionerna av kvinnlighet och manlighet och det finns därför starka krafter som vill försvåra för kvinnor att ta del av traditionellt manliga ideal och därmed också förstärka de rådande skillnaderna mellan könen med den hårda maskulina kroppen som översta tegelsten i hierarkins pyramid. Ett steg i kampen att hålla kvinnorna borta från själva muskelbyggandet har enligt Johansson varit att introducera aerobics på gymmen. Genom att framhäva aerobics som en typiskt kvinnlig aktivitet och styrketräning/bodybuilding som en typiskt manlig förstärks könsrollerna ytterligare . Han talar lite skämtsamt om de två stereotyperna av manliga och kvinnliga gymbesökare: pinnen och biffen. De kompletterar varandra på så sätt att den enes litenhet framhäver den andres stora muskler och den andres storhet gör att den ene ser smalare ut .
Det finns en hel del paradoxer i gymkulturen. Ett exempel som Johansson tar upp är att kvinnliga och manliga kroppsbyggare strävar efter ett likartat kroppsideal men att kvinnorna samtidigt i stor utsträckning slår tillbaka mot sig själva genom att låta förstärka sina typiskt kvinnliga attribut, t ex opererar in silikonimplantat i brösten eller på annat sätt försöker efterlikna idealbilden av hur en kvinna ska se ut .
Thomas Johansson utesluter dock inte att gymkulturen kan komma att leda till att könsstereotyperna luckras upp för att på sikt försvinna helt och hållet. Gränserna för vad vi idag ser som traditionellt manligt resp. kvinnligt kan komma att suddas ut och då läggs istället grunden för en mer androgyn eller individuell människosyn . Denna diskussion är särskilt intressant eftersom den återkommer i vår analys. En av artiklarna vi analyserat handlar just om kvinnliga kroppsbyggare och det motstånd de möter .


1.6 Kroppsbyggarkulturens framväxt
Människan har sedan urminnes tider varit fascinerad av muskler och stora, starka kroppar. Redan i det antika Grekland byggdes "gym". Ordet "gym" kommer från verbet "gymnazien" som betyder ungefär "att träna naken". Författaren till den första träningsboken ("De arte gymnastica"), som utkom 1569, var faktiskt Leonardo Da Vinci .
En av pionjärerna inom bodybuildinggenren var fransmannen Hippolyte Triat (1813-1881) . Han startade bl. a ett megagym i Paris som verkligen gjorde skäl för namnet med sina 22 meter i takhöjd och 2100 m2.
Nordens första gym öppnades i Köpenhamn år 1827 och det kom att dröja ända till 1959 innan Sverige fick sitt första "renodlade" gym .
Intresset för bodybuilding kom dock att få rejält fotfäste först i USA under 1940-talet. Den omtalade Santa Monica Beach i Kalifornien fick härmed smeknamnet "Muscle Beach". USA är också hemland för den kommersialism som översvämmat bodybuilding- och fitnesskulturen i modern tid. Amerikanarna var dock inte först med tävlingar inom bodybuilding. Den första tävlingen gick av stapeln i London år 1901 där 150 man deltog. Amerikanarna var dock inte sena med att följa efter med en liknande tävling 1903 .
Den man som anses vara "bodybuildingens fader" hette Eugene von Sandow (egentligen Friederich Müller) och föddes i England 1867. Med en uppväxt inom cirkuslivet kom han snart att bli Schwarzeneggers föregångare i en spelfilm där hans främsta merit var musklerna. Innan denne man introducerade ordet "bodybuilding" i sin bok "Man in the manking", som för övrigt kom att bli en av grundstenarna inom bodybuildingsporten, så dominerades kraftsporten mestadels av styrkelyftare som reste land och rike runt för att visa upp sina krafter. Ett svenskt exempel var Arvid Andersson, mer känd som "Starke Arvid", som föddes år 1873 i Södermanland. Redan som 13-åring blev han inofficiell mästare i värmlandskast (liknar judo) och kom sedermera att bli Sveriges första, och då främste, tyngdlyftare. Han kunde stöta 167,5 kilo på raka armar, vilket var en oerhört imponerande vikt med dåtidens träningsmetoder och redskap .
En annan svensk som verkligen skrivit in sig i de svenska historieböckerna är Arne Tammer. Denne man skapade en folkrörelse kring sina radioprogram och brevkurser där han lärde det svenska folket att träna upp kroppen under sin slogan "Ge mig en kvart om dagen!". När Arne lade ner verksamheten 1973 hade han hunnit med närmare 400 000 elever .
Redan tidigt väckte kroppsbyggare stor uppmärksamhet och förbittring bland övriga "frisksportare". I februari 1936 lät Stockholms Frisksportarklubb meddela att de hade fått problem med dem som "bara byggde muskler", som det hette. En sportjournalist skrev då en artikel om två olika gymtyper: muskelbyggaren och tricksaren. I artikeln framgick att muskelbyggaren endast var intresserad av bygga stora imponerande muskler för att se så bra ut som möjligt medan tricksaren däremot minsann använde styrketräningen som komplement till annan idrott. Att kroppsbyggning kommit att bli något kontroversiellt och omdiskuterat är således ingalunda ett för vår tid specifikt fenomen .
Den folkrörelse som på 1950-talet byggdes upp kring Arne Tammer och styrketräning kom 20 år senare att delas upp i två olika delar: den från USA importerade bodybuildingkulturen och frisksportrörelsen . Under de kommande två decennierna (1970- och 1980-talen) ökade gymmens antal avsevärt i Sverige och hela fitnesskulturen kommersialiserades genom nya revolutionerande produkter (kosttillskott, gymkläder, träningsredskap etc.) . En ny gigantisk marknad hade öppnat sig för kapitalismen. Den tidigare med framgång förknippade bodybuilder-fysiken kom dock att under 90-talet trängas undan något till fördel för andra, om man så vill mindre ”extrema”, kroppsideal. Träningstekniken är dock densamma som förut .

1.7 Motiven till metodvalet
Valet av en kvalitativ metod till själva uppsatsen är mest på grund av den korta tidsperiod som omfattar uppsatsen vilket medför att vi begränsar oss till en metod där våra tolkningar och reflektioner över själva materialet kommer att få en stor betydelse för utformningen av uppsatsen. Våra eventuella resultat av det här arbetet kommer att vara tolkningsresultat. En kvalitativ metod innebär att det primära syftet med forskningen är att uppnå förståelse för det studerade fenomenet. Kritik som kan riktas till vårt val av analysmetod kan sägas vara att vi använder oss av för litet material för att kunna dra några generella slutsatser om massmedias syn på bodybuilding och dess utövare. Som försvar bör framhållas att det här metodvalet passar vårt syfte och den begränsade tillgång på material som finns eftersom det inte skrivs så mycket i dagspress och veckopress om just bodybuilding.

1.8 Metod
Som metod för att analysera medieinnehållet (tidningsartiklarna) har vi valt semiotisk analys. Ferdinand de Saussure (1857-1913) är en av de som har lagt grunden till den moderna semiotiken . Saussure var språkforskare och försökte göra lingvistiken till en etablerad vetenskap.
Metoden är en kvalitativ metod som vi använt oss av när vi ska analysera själva materialet som vi har samlat in. Själva ordet semiotik kommer från grekiskans se`ma som betyder tecken eller läran om tecken. Inom semiotiken lägger man tyngdpunkten på tecknet som har två funktioner; uttryck och innehåll. Enligt Saussure består det verbala tecknet av en kombination av ljudföreställning (uttryck) och begrepp (innehåll). Dessa två delar, dvs uttryck plus innehåll, skapar tillsammans betydelse för den som behärskar språket i fråga. Uttrycket och innehållet är beroende av varandra på så sätt att det ena inte kan förändras utan att det andra påverkas. Ordet kan dock naturligtvis tolkas på olika sätt av olika individer. Vi är alla olika beroende på var vi kommer ifrån och vilka erfarenheter vi har. Alla har en ryggsäck med sitt kulturella bagage, påverkade av den miljö som man har vuxit upp med.
Semiotiken ser på kommunikation som en dynamisk process där tecknen sätts samman i ett konstruerat meddelande och tecknen i växelverkan med mottagaren skapar betydelse.

1.8.1 Semiotiska verktyg
Det finns flera olika tillvägagångssätt för den semiotiska analysen. Vi har valt att begränsa oss till ett fåtal "verktyg" eftersom vi anser att dessa väl fyller vårt syfte. Följande avsnitt kommer att behandla dessa verktyg.

Denotation - Konnotation
Saussures efterföljare, Roland Barthes, myntade de två för semiotiken typiska begreppen denotation resp. konnotation. Förutom en texts rent denotativa betydelse förmedlas även åtskilliga konnotationer i och med författarens skapande och läsarens mottagande av texten. Med denotation menas tecknets uppenbara, omedelbara (grund-)betydelse. När det gäller bilder till exempel så är denotation det som faktiskt finns i bilden rent konkret (det vi omedelbart ser). Som ett exempel utifrån vårt uppsatsämne kan ges en bild av en kroppsbyggare. I detta fall är denotationen just "kroppsbyggare" samt alla andra attiraljer som råkat komma med på fotot, alltså inga subjektiva värderingar eller fördomar man kan tänkas ha mot denna typ av människor. Konnotation däremot står för de mer subjektiva drag som åtföljer ett tecken. I en artikel som handlar om kroppsbyggare till exempel, förmedlas dels en rent denotativ betydelse i form av text och bild om objektet, dels en konnotativ sida där alla textförfattarens/bildproducentens personliga föreställningar om denna typ av människor kommer till uttryck, mer eller mindre omedvetet. Man kan lätt misstolka detta på så sätt att man förväxlar den subjektiva konnotationen med denotativa fakta och ett av huvudmålen med den semiotiska analysen är just att minimera risken att detta sker .
Som mottagare läser vi naturligtvis även in våra egna mentala föreställningar (eller med Saussures terminologi: våra egna betecknade) om informationen vi får i t ex tidningsartikeln, men i denna uppsats skall endast analyseras vilka underliggande betydelser (konnotationer och myter) som redan finns i den färdiga textprodukten och på vilka sätt vi som läsare kan tänkas ta del av dem, om vi överhuvudtaget uppmärksammar dem.

Myter
Det kan vara berättigat att ge en utförligare beskrivning av vad som menas med myter. Roland Barthes menar att en myt är en berättelse som visar hur en specifik kultur uppfattar eller förklarar delar av verkligheten och kulturen. Citat ur Fiske: För Barthes är en myt kulturens sätt att tänka om någonting, ett sätt att begripliggöra eller förstå det . Som exempel kan här nämnas dagens myter om manlighet och kvinnlighet. Myter kan verka cementerande på vissa sociala företeelser i vårt samhälle, t ex den som säger att kvinnans naturliga plats är i hemmet. Även kroppsbyggare är en grupp som kommit att bli utsatta för åtskilliga myter, t ex den som (lite hårddraget) sätter likhetstecken mellan stora muskler och intelligenskvot noll. Vidare är begrepp som t ex "muskelhjärna" säkert inte obekanta för personer som ägnar sig åt annan typ av idrott eller inte tränar alls. Myten redovisar den kulturella förståelsen men hindrar oss samtidigt att se de bakomliggande orsakerna till varför det är som det är .
Metonymi
En metonym är en del som får stå för helheten. Massmedia är en flitig användare av metonymer, inte minst i nyhetsförmedlingen. Om man till exempel gör ett reportage om en kroppsbyggare som brukar anabola steroider och som en direkt följd av detta begått något allvarligt brott får denna bild fungera som representant för kroppsbyggare i allmänhet och detta kan då bidra till att mottagarna av mediebilden får en skev uppfattning om individer med åtskilligt större muskelmassa än dem själva. Valet av metonym är således väldigt viktig för betydelseproduktionen .

Metafor
En metafor är något som står för något annat, som hjälper till att förvandla det okända till något som är bekant för mottagaren och som denne kan förhålla sig till. Det som anses vara obekant ersätts av något som liknar det utbytta på något sätt men ändå är så pass olika att de bildar kontrast och inte förväxlas. Som exempel kan ges en person som utbrister "Vilken broiler!" när han ser en ovanligt stark och muskulös människa. Ordet "broiler" blir då en metafor för kroppsbyggaren. Man kan även tänka sig att ordet "oxe" används som metafor för denna typ av människor. En metafor kan bidra till att överföra en viss känsla från metaforen till objektet som den syftar på, så kallad associerad transportering . Till exempel så ses väl oxar av de flesta knappast som några särskilt intelligenta varelser. Genom att använda ordet "oxe" som metafor för en muskulös och stark människa kan det således inte uteslutas att denna brist på intelligens även tillskrives kroppsbyggaren.

Förankring
En artikel innehåller ofta både text och bild. Begreppet "förankring" används för att beskriva funktionen av ord som står som en förklaring till en bild. Kombinationen av ord och bilder kan dels underlätta vår tolkning av budskapet men även verka begränsande, såtillvida att läsaren styrs in i vissa "tolkningsbanor". I och med att en bild tillförs text (eller vice versa) kan detta således verka till att snäva in de tänkbara tolkningarna till att utmynna i den av artikelförfattaren/bildproducenten gynnade tolkningen .

1.8 Eventuella problem och risker
De risker som finns med själva arbetet är förstås att våra egna värderingar och åsikter riskerar att lysa igenom. Den risken kan sägas vara ganska stor eftersom intresset för ämnet som sådant är stort hos oss som skriver. Semiotiken som metod (och framför allt de "verktyg" vi valt att använda oss av) bygger i allra högsta grad på subjektiva resonemang. Positiva sidor som man kan se är att vi är två stycken som kan reflektera över materialet och därmed kan resultatet löpa mindre risk att färgas av en enskild persons egna åsikter.
Dock måste återigen framhållas att då vi ej avser att generalisera, utan endast vill visa på vilka bilder som framkommer i dags- och veckopress, är ovanstående inte ett lika stort problem som om vi ämnat göra en kvantitativ studie.

2. Analys
I detta kapitel presenteras analysen av de tidningsartiklar som valts ut för att visa på vilka olika bilder av kroppsbyggare som finns. Varje artikelanalys står här var för sig för att ge ett så överskådligt och lättförståeligt intryck som möjligt. Det bör understrykas att nedanstående grundar sig på högst subjektiva tolkningar och den kan mycket väl hända att det kan finnas andra konnotationer i materialet som ej kommit till uttryck i denna analys. Eventuella negativa konnotationer som framkommit behöver ej vara medvetna av artikelförfattaren utan kan vara rent slumpmässiga.

2.1 Artikel 1
Titel: ”Muskler ger män mer makt.
Källa: Svenska Dagbladet 1998-12-04.

Betecknande av första ordningen (denotation)
Artikeln handlar om att en forskare kommit fram till att kvinnor tenderar att vara mer negativa till alla typer av våldshandlingar (krig, underhållningsvåld, kärnvapen, barnaga, dödsstraff etc). Förklaringen anses ligga i att kvinnor i regel är fysiskt svagare än män:

[…] kvinnorna är de som har mest att förlora på våldsamma lösningar. De är ju generellt sett fysiskt svagare. Våldet behöver inte ens komma till uttryck för att ha verkan. Blotta vetskapen om vem som kommer att förlora en fysisk strid gör att kvinnan hamnar i underläge.

Till artikeln har införts ett foto som föreställer en kroppsbyggares överkropp, från axlarna till midjan. Foto förefaller vara taget vid en tävling av något slag då kroppen ger ett intryck av att insmord i olja (se bilaga 1).

Betecknande av andra ordningen (konnotation)
Bilden som sådan har egentligen ingen koppling till själva texten utan den måste finnas där av andra, underliggande (konnotativa), orsaker, som t ex för att visualisera den manliga, överlägsna styrkan. Konnotationer i bilden är t ex kameravinkeln. Bilden är tagen snett underifrån, vilket framhäver kroppen som mäktig och imponerande, nästintill osårbar. Man skulle kunna tänka sig att bilden tillsammans med texten leder in läsaren på en mer eller mindre omedveten tolkningsväg. Denna skulle kunna se ut så här:

Styrka ger makt över kvinnor (Överpremiss)
Kroppsbyggaren är stark (Underpremiss)
____________________________________
Kroppsbyggare har makt över kvinnor (Slutsats)

Metonymi
Denna tolkningsprocess ger upphov till en tydlig metonym, nämligen bilden av den aggressive och våldsamme kroppsbyggaren. Eftersom våldsamma kroppsbyggare ofta använder någon form av droger (anabola steroider) skulle man också kunna tänka sig att metonymen innehåller denna aspekt.
Metonymen visar även på en gammal myt kring muskelstyrka, nämligen att stora muskler är synonymt med våld och ”machoattityd”. Våldsbenägenhet behöver dock ej uteslutande hänga samman med styrka utan har även andra, rent psykologiska, orsaker, som t ex svår barndom etc.

Metafor
Man skulle kunna tolka bilden som en metafor för makt och våldsutövning, för männens förtryck av kvinnor. Manskroppen förvandlar den abstrakta makten till något konkret och greppbart: hård muskelmassa.



Varför har författaren då valt just ett foto av en kroppsbyggare som förankring till texten? Man skulle kunna byta ut fotot med något annat, t ex en knuten näve (som symbol för kvinnomisshandel) eller en bild på en liten kvinna (som symbol för ”det andra könets” svagare ställning) och ändå inte hamna utanför meningen med texten. Men antagligen så har ett foto på en kroppsbyggare större läsarvärde. Man skulle kunna tänka sig att fotot fungerar som en stoppskylt och väcker läsarens intresse. Muskler har ju trots allt alltid fascinerat människan. Författaren har troligen inte valt fotot för att på ett konspiratoriskt vis bidra med en negativ bild av kroppsbyggare utan har endast varit intresserad av att locka till läsning, omedveten om de konnotationer som eventuellt väcks i läsarens medvetande.
Slutligen bör påpekas att kvinnor inte alltid hör det fysiskt svagare könet till. Den kvinnliga bodybuildern är här ett exempel. En bild på en kvinnlig bodybuilder hade dock inte fungerat i detta sammanhang, då den hade blivit lite av en paradox gentemot artikelns huvudsakliga syfte: att visa på att kvinnor generellt är svagare än och därmed fysiskt underlägsna män.



2.2 Artikel 2
Titel: ”Kan riktiga kvinnor ha så mycket muskler?”
Källa: Dagens Nyheter 1998-02-10

Denotation
Artikeln handlar om det motstånd som finns mot kvinnlig bodybuilding och om hur arrangörerna för bodybuildingtävlingar ser till att kvinnorna ser ut och uppför sig som ”riktiga” kvinnor, en slags könspolis inom sporten. På bilden som hör till artikeln ser vi en kvinnlig kroppsbyggare som poserar. Under bilden har även införts en bildtext.

Konnotation
Artikeln försöker inte säga något negativt eller positivt om kroppsbyggare utan den ser på sporten ur ett genusperspektiv. En tänkbar konnation vore att kvinnor med mycket muskler hotar att bryta det manliga patriarkatet och därför finns något som i artikeln förklaras med det något diffusa begreppet "könspolis". För att deltagarna i tävlingarna ska se mer kvinnliga ut så bedöms även deras hår, makeup, målade naglar och byst. Ibland poserar även deltagarna i högklackade skor.

Metafor
Anledningen till att det läggs så stor vikt att framhäva kvinnornas kvinnliga attribut anser författarinnan vara att detta förfarande får stå som en metafor för männens orubbliga heterosexualitet. För att sporten som sådan ska ha ett gott anseende krävs det alltså att kvinnorna beter sig och ser ut som ”riktiga” kvinnor.

I artikeln beskrivs hur normalt en tävling med kvinnliga kroppsbyggare brukar presenteras av journalister. En vanlig uppfattning brukar vara att när inte tillräckligt kvinnliga deltagare placerats högst upp på prispallen handlar det inte om tävlingar utan snarare om freakshows. Ett citat från artikeln:

Numera kan man läsa tävlingsreportage om tävlingar med tjejer i världseliten (…) som samtidigt hävdar att det varken är vackert eller kvinnligt utan uppenbarligen handlar om en liten obskyr grupp och kan betraktas som en avart.

Detta är troligen en ganska vanlig konnotation, inte bara i mediavärlden utan även hos folk i allmänhet. Artikeln visar inga tecken på att vilja sprida någon form av dolda budskap att bodybuilding är en ”dålig aktivitet” utan verkar snarare vilja öka förståelsen för denna.

Förankring
Det egentligen enda som skulle kunna konnoteras på ett för de kvinnlig kroppsbyggarna negativt sätt kan sägas vara förankringen av bilden i bildtexten. Bilden på den kvinnliga kroppsbyggaren som poserar förklaras med de här orden:

Även om byggartjejerna inte ser ut som riktiga kvinnor så lovar de i alla fall alltid att bete sig som sådana.

Det förefaller således, om man läser ovanstående noggrant, som om författarinnan inte riktigt tycker att det är särskilt ”kvinnligt” med muskler. Troligen så är detta uttryckssätt från författarinnans sida bara en form av ironi som lätt kan förstås om man läst hela artikeln. Framhållas bör dock att alla läsare kanske inte orkar läsa artikeln i sin helhet utan endast ser bilden med tillhörande bildtext. En möjlig tolkning vore då att det inte är en riktig kvinna som poserar utan en så kallad "avart". Syftet med själva artikeln, att kvinnliga kroppsbyggare påtvingas ett förlegat kroppsideal och att bodybuildingsporten spelar ett dubbelspel för att upprätthålla ett gott rykte, förmedlas då inte till läsaren.
Myt
En myt som förkastas av författarinnan är den som betecknar kvinnlighet som det påtvingade ideal där kvinnor måste se ut på ett visst sätt för att vara riktiga kvinnor. Kvinnor med mycket muskler blir synonymt med att inte vara "riktiga" kvinnor, kanske t o m lesbiska kvinnor. På samma sätt beskriver hon hur manliga bodybuilders kan få sig en stämpel att vara homosexuella:

Kombinationen av manlighet och objektifiering som ligger i att bli bedömd för det estetiska intrycket har traditionellt hört bögkulturen till.


2.3 Artikel 3
Titel: ”Missbruk högt pris för muskelberg.”
Källa: Sydsvenskan 1999-08-17

Denotation
Artikeln beskriver en f d dopingmissbrukares liv (”Ulf 39”) och vilka skador han dragit på sig av steroiderna. Bilden föreställer en stor kroppsbyggare vars kropp delats på mitten och ut kommer en liten pojke. Ansiktsuttrycken, både på kroppsbyggaren och den lille pojken, är neutrala (se bilaga 2).

Konnotation
Bilden som sådan för med sig en del intressanta konnotationer. Den uttrycker en osäkerhet (mindervärdeskomplex) hos kroppsbyggaren. På fackspråk kallas detta förhållande ”megarexi” och betyder att trots att individen har oerhört stor muskelmassa ser han sig ändå som liten och klen, ett slags omvänd anorexi med andra ord. Bilden bygger på föreställningen att kroppsbyggaren kompenserar sin dåliga självkänsla med muskelmassan.
Texten försöker tydligt avskräcka från all användning av droger. Hemska bieffekter tas upp, såsom skrumpna testiklar, avslitna muskler, bölder på ryggen. Det konnoteras tydligt att bruk av dopingpreparat inte är värt det i längden. Ett urdrag ur artikeln:

Man betraktades som brutal, förklarar Ulf och rabblar andra vanliga biverkningar: självmordstankar, blod i urinen, svartsjuka, kramper, yrsel, gula ögonvitor, diaréer, klåda, frossa, hallucinationer och impotens.

Myt
En myt som framkommer när man tolkar artikeln är den som hävdar att ”alla som tränar för att få större muskler har komplex av något slag”. Denna myt reproduceras främst genom bilden.

Metafor
Texten använder en metafor för att begripliggöra vad som menas med megarexi: ”Muskelberget ser bara en sparris i spegeln”. Sparris får här stå för den lilla, klena pojken som bor inuti den stora, muskulösa kroppsbyggaren och har ingenting att göra med grönsaken.
I artikeln framkommer dock även sådana exempel som inte uteslutande behöver indikera dopingmissbruk. Ett citat:

Nu har ett par år gått sedan Ulf satte väckarklockan på ringning mitt i natten för att äta ris och kesella och sedan han blodade ner hela sängen med näsblod varje natt.

Metonymi
En metonym som framkommer är bilden av den osäkre, självcentrerade, aggressive och dopingmissbrukande kroppsbyggaren. Text och bild samverkar för att nå ut med budskapet så effektivt som möjligt. Det skulle vara svårt att byta ut bilden mot t ex bara ett foto av en kroppsbyggare och ändå få samma effekt.
Frågan är om sådan här ”skräckpropaganda” fungerar och om artikeln uppfyller det syfte som den kan tänkas ha – nämligen att få dopinganvändare att tänka om. Det är förmodligen ganska lätt att bara skaka av sig skräckpropagandan och tänka att ”det där händer aldrig mig”, särskilt som exemplet som artikeln tar upp (”Ulf 39”) får ses som aningen extremt.


2.4 Artikel 4
Titel: ”Doping och styrketräning är inte ett”.
Källa: Sydsvenskan 1999-08-24

Föregående artikel gav en förhållandevis negativ bild av bodybuilding och gymträning överlag. Gymmet beskrevs som en värld präglad av megarexi, doping och aggressivitet. Lyckligtvis så får inte denna bild stå oemotsagd. Den artikel som nu följer tar upp en annan sida av kroppsbyggning. Den är en uppföljning av den föregående.

Denotation
Initiativtagare till artikeln är gyminstruktören Mikael Palmqvist som ville bidra med en annan bild av bodybuilding och styrketräning överhuvudtaget. Huvudsyftet är att visa på att doping och styrketräning inte undantagslöst hör ihop. Man behöver inte dopa sig för att nå bra resultat. Till artikeln har införts en bild på personen i fråga när han sitter i en träningsmaskin (se bilaga 3). Vid sidan av denna artikel finns en smal spalt där ännu en aspekt om ämnet tas upp, nämligen att gymmen inte är hårdbevakade och att det är väldigt svårt att säkert veta att ingen på gymmet dopar sig. Detta står alltså i stark kontrast till ”huvudartikeln” där Mikael Palmqvist hävdar att dopingproblemen på gymmen är små.

Konnotation
I artikeln kan inläsas att det finns en misstänksamhet mot personer med avsevärt större muskelmassa än ”medelsvensson”. Om en kroppsbyggare visar upp sig på badstranden, på gymmet eller någon annanstans där hans fysik tydligt går att beskåda är det inte sällan någon som tänker: ”Undrar vad han har tagit för se ut sådär?” Tankar som denna möjliggör för personen i fråga att se med blidare ögon på sig själv, i och med att han dömt ut muskulösare kroppar som fullmatade med steroider.
Att det vid sidan av denna artikel införts en bild som mer specifikt handlar om doping kan betyda att problemet med doping anses vara så pass stort att en artikel som handlar om styrketräningens positiva sida inte får stå oemotsagd. Här kan jämföras med föregående artikel som handlade om just missbruk av steroider, men där ingen annan sida av träningen berördes.

Myt
Myten att alla kroppsbyggare av dignitet dopar sig tillbakavisas alltså i artikeln:

…han vill framhålla att man kan träna och nå bra resultat utan doping. Elitnivån når man bara om man har de gentetiska och anatomiska förutsättningarna.



Metonymi
Artikeln presenterar en annan metonym än vi är vana vid från tidigare tolkningar. Här är det den drogfria kroppsbyggaren och rehabiliteringstränaren som står i centrum:

Det finns en glädje i att träna som sällan kommer fram. Nyttan och nöjet förtas av det lilla fåtal som missbrukar.

Förankring
Texten och fotot bildar en helhet som blir väldigt personlig och framstår som mycket sympatisk. Just det faktum att mannen på bilden inte har några klassiska träningskläder på sig utan en ”vanlig skjorta” och även bär glasögon gör kanske att intrycket blir mer seriöst än om han poserat i tanktop och baggypants . Bildtexten hjälper också till för att höja seriositeten. Där framgår att han styrketränat i 15 år och har således ganska stor erfarenhet av gymkulturen och av träning. Artikeln förankras alltså i bildens seriösa framtoning.


2.5 Artikel 5
Titel: "När kroppen blir ett fängelse".
Källa: ICA-Kuriren 1998-03-16.

Denotation
Artikeln beskriver livet på gymmet och hur mycket man försakar när man fastnat i ett "träningsberoende" där mer och mer av ens tillvaro går ut på att träna. Intervju med sociologen Tomas Johansson som skrivit en bok om ämnet. Den handlar om vad som händer när träningen tar överhanden. Det sociala livet försvinner och koncentrerar sig på att uppnå "den perfekta kroppen".
Till texten hör två bilder: ett foto föreställande Tomas Johansson och en tecknad bild (se bilaga 4).


Konnotation
Seriös bodybuilding är lika med bortkastad tid och utövarna kommer att ångra sig när de blir äldre. Tränar man mycket blir man asocial utanför gymmet. Den sociala sfär som gymmet utgör räknas ej.
Teckningen kan sägas konnotera en överdriven strävan efter muskler. Killen på bilden spänner ena överarmen och ler förtjust åt sin, nästintill obefintliga, biceps. Han utgör en av dem som löper risk gå ner sig i gymträsket.
Fotot på Tomas Johansson sätter en seriös prägel på hela artikeln. Texten får en mer äkta, seriösare framtoning när den kombineras med fotot och läsarna tar förmodligen den på större allvar. Dock kanske denna seriositet tillintetgörs av teckningen.

Myt
- Kroppsbyggare bor på gymmet.
- Kroppsbyggare är asociala.

Metonymi
Bilden av kroppsbyggaren som ger upp sitt sociala liv för att ägna sig åt att bygga upp sin kropp och som i regel ångrar sig i efterhand.



2.6 Artikel 6
Titel: "Alla typer trängs på gymmet".
Källa: Dagens Nyheter 1998-04-18.

Denotation
En intervju med Tor Söderström, doktorand vid Umeå Universitets pedagogiska institution, angående hans avhandling om olika ”gymtyper”. Tor beskriver vad han kommit fram till i sin avhandling och de olika gymtyperna beskrivs närmare. I artikeln räknas följande gymtyper upp: nybörjaren, den alldaglige, rehabiliteraren, den komplementtränande, gymtjejen, muskelexhibitionisten och den påbyltade. Ett exempel på en gymtyp enligt Söderströms definition:



Muskelexhibitionisten: Självsäker typ som verkar angelägen att andra ska studera hans kropp. För att få uppmärksamhet väljer hans minimalt med kläder på överkroppen, ofta uppklippta linnen. Kan även bära keps och snusnäsduk och hårband. Använder handskar, ryggbälten och handledsremmar. Frustar lite ibland, rör sig med stora gester, tränar oftast ensam.

I artikeln jämförs kroppsbyggare med arbetsnarkomaner:

Många tillbringar lika mycket tid på gymmet som på jobbet.

Bilden som står tillsammans med texten är en karikatyr av olika gymtyper, förslagsvis gymtjejen, nybörjaren och den påbyltade enligt Söderströms definition (se bilaga 5).

Konnotation
Bilden för med sig en hel del konnotationer. Den framställer kroppsbyggaren som arg, råbarkad och ”neandertal-aktig”. Andra konnotationer kan tänkas vara att nybörjaren är osäker och mesig och att gymtjejen är en bimbo som endast intresserar sig för neandertalarens stora biceps.

Myt
- Kroppsbyggare bor på gymmet.
Denna myt framkommer även här. På vilket sätt kan läsas under denotation.
- Myten om de olika gymtyperna.
De olika gymtyper som framställs i artikeln och sedermera även i avhandlingen kan sägas vara väldigt stereotypa föreställningar. I verkligheten finns inga klart dragna gränser mellan de olika typerna utan den är mer svävande. Ett bra exempel är muskelexhibitionisten, vars beskrivning kan sägas stämma bra in på nybörjaren och den alldaglige liksom även den erfarne och den påbyltade. Beskrivningen av muskelexhibitionisten står att finna under avsnittet denotation.

Förankring
Det som artikeln handlar om förankras i bilden och beskriver innehållet på ett skämtsamt sätt. Man kan även tänka sig att bilden tolkar artikeln åt läsaren, alltså hjälper läsaren att hitta betydelse i det skrivna.

2.7 Artikel 7
Titel: "Ett medelålders muskelpaket".
Källa: Clara 2/1998.

Denotation
En intervju med Gunilla Söderberg, femfaldig världsmästare i bodybuilding (veteran-VM). Hon berättar om sitt liv i vardagen och olika exempel på incidenter som hänt henne - hur hon blivit bemött etc.

Konnotation
En konnotation kan tänkas vara hur det är att simma mot strömmen - en färd kantad av diverse problem och svårigheter.
Vidare återfinns två konnotationer som författarinnan medvetet eller omedvetet presenterar. Den första hänger samman med myten att kroppsbyggare "bor på gymmet". I artikel skriver hon så här:

Nå, hur ofta tränar hon då? Inte alls så ofta eller mycket som man kan tro. Cirka en och en halv timme, fem dagar i veckan brukar det bli.

En fråga man genast ställer sig är: Hur många dagar i veckan trodde författarinnan att en kroppsbyggare tränar? Fem dagar à 1,5 timmar får anses som fullt tillräckligt (för en kroppsbyggare som tränar utan att tillföra doping). Att man kan träna mindre och ändå uppnå bra resultat är således obekant.
På ett annat ställe i artikeln hittar vi ännu en intressant sats. Det handlar om vilka som tränar och vad som är att beteckna som "normalt":

På gymmet ser alla snudd på normala ut. Här samsas pensionärer med finniga tonårspojkar med något megarektiskt istället för anorektiskt i blicken. Det är bara Gunilla som sticker ut i mängden som en "hardcore" som det heter på gymspråk - de killar och tjejer som är ute efter de stora volymerna.

Den underliggande betydelsen i detta textstycke kan tänkas vara att den fysik och i förlängningen även den livsstil som kroppsbyggare representerar inte är att klassificera som "normal", utifrån gällande "stadgar". Med stadgar menas den idealkropp som formats (producerats?) i USA och då främst i Kalifornien. Man kan även ana att författarinnan någonstans anser att så mycket muskler som Gunilla Söderberg uppvisar inte är förenligt med kvinnlighet. För vidare debatt om normalitet hänvisas till slutdiskussionen i denna uppsats.

Myt
- Kroppsbyggare bor på gymmet.
Denna myt återkommer som vi har sett väldigt ofta. Vad det kan bero på ska utredas i slutdiskussionen.

Metonymi
Man kan se lite av en paradoxal metonym i artikeln. Dels vill Gunilla Söderberg ge en bild av kroppsbyggaren som varande vilken annan medelsvensson som helst, och dels frammanar tidigare nämnda konnotationer en annan bild. Dock verkar det som att den förstnämnda bilden dominerar, dvs. att metonymen i denna artikel i huvudsak visar på en positiv bild av kroppsbyggare.

Förankring
Bilderna, i första hand den som visar Gunillas leende ansikte, bidrar till at skapa en sympatisk bild av henne och kanske också kroppsbyggare i allmänhet. Bilderna hjälper således till att föra fram den dominerande metonymen.


2.8 Artikel 8
Titel: ”När träningen blir till en DROG.”
Källa: Göteborgsposten 1999-03-09

Denotation
Artikeln berör samma område som artikel 5 ur ICA-Kuriren, nämligen träningsberoende och asocialt beteende. Även här är det Tomas Johanssons studier som framhävs. I artikeln visar han på fyra steg för träningsmani:

1. I början ger träningen uppmärksamhet i bekantskapskretsen. Man får en kick av att bli bekräftad och mår dessutom bra av motionen.
2. Genom att läsa om kost, diet, nya träningstekniker och annat förändras tränandet till en vetenskap. Att träna blir en livsstil och man blir expert på sin egen kropp och hur den ständigt kan förbättras.
3. Den perfekta kroppen verkar finnas inom räckhåll. Man bildar sig ett ideal och drivs av inre krafter som inte går att styra. Omvärlden minskar i betydelse, det sociala nät som funnits skärs av och träningslokalen blir istället ens nya ”familj”. Egofixeringen blir så stark att man inte tar hänsyn. Kroppen tar kanske stryk av många skador och i värsta fall också missbruk av anabola steroider och andra droger.
4. Åldern har sprungit ifrån träningen. Kicken av att vara vältränad är inte längre lika kännbar och kanske ifrågasätter omgivningen att man inte satsat på andra värden som familj och barn. För många kommer krisen.

Det finns ingen bild som förstärker artikelns betydelse, antagligen därför att den hämtats ur mediearkivet . I överskriften har ordet ”DROG” skrivits med stora bokstäver.

Konnotation
Att ordet ”DROG” skrivits med stora bokstäver i överskriften förstärker känslan av att artikeln kommer handla om missbruk av något slag.
Om man läser de fyra punkterna som angetts ovan i denotationen finner man lite av en paradox i resonemanget. Enligt beskrivningen skulle man alltså löpa större risk att fastna i ett osunt träningsberoende ju mer kunskap man skaffar sig.

Myt
Kan sägas vara att man måste skiljas från träningen när man blir äldre och ”förståndigare”. Man lämnar livet som kroppsbyggare och ägnar sig åt andra värden såsom arbete och familj. Dessa går således, enligt myten, inte att kombinera på ett fungerande sätt.

Metonymi
Bilden av kroppsbyggaren som ger upp sitt sociala liv för att ägna sig åt att bygga upp sin kropp och som i regel ångrar sig i efterhand.



3. Slutdiskussion

3.1 Doping
Vi har nu tittat närmare på några artiklar som på ett mer eller mindre tydligt sätt tar upp kroppsbyggare och träning på gym. De konnotationer som framkommit handlar till största delen om hur farligt det är om man inte kan kontrollera sitt beteende och faller in i ett beroende där större delen av ens liv handlar om träning. Dopingaspekten är ett centralt tema i många artiklar och det förefaller som om skrämselpropaganda är ett flitigt använt medel för att avråda människor från att börja med dopingpreparat. Det är intressant att notera att i de fall artiklarna till största delen handlar om den positiva sidan av träningen (hälsoaspekten, rehabilitering etc) kompletteras den inte sällan med en annan artikel och/eller faktaruta som tar upp dopingproblemet och radar upp diverse risker med preparaten. Den positiva bilden av träningen får således, i de artiklar vi analyserat, inte tala för sig själv.

3.2 Kunskap av ondo?
För att återknyta till vad som skrevs om konnotationen i artikel 8 kan sägas att det förefaller konstigt att kunskap om hur man tränar för att uppnå bäst resultat skulle leda till ett osunt beroende. Snarare är det väl så att brist på kunskap i större utsträckning föder felaktiga antaganden och kanske i förlängningen även bruk av droger. Har man kunskapen (och viljan) har man också möjligheten att fatta ett rationellt beslut. Att kunskap (i detta sammanhang) på något sätt skulle vara av ondo måste starkt ifrågasättas, även när det handlar om bruk av dopingpreparat. Detta kan tyckas vara kontroversiellt, men betänk då att det antagligen är bättre att ha kunskap om hur man använder preparaten på ett säkert sätt än att använda dem utan denna kunskap. I detta resonemang bortser vi dock ifrån den moraliska/juridiska aspekten vad gäller bruk av olagliga preparat.

3.3 Socialt nätverk
Ofta förekommande är även riskerna med att det sociala nätverket skärs av i och med att träningen går över från att ha varit en bisysselsättning till att bli mer seriös och målmedveten. Oftast knyts dock som regel andra band med personer som delar samma intresse, vare sig det rör sig om kroppsbyggare, fotbollsspelare eller en slalomåkare. Det bör dock framhållas att kroppsbyggning som regel är en aktivitet som utföres på egen hand (till skillnad från t ex fotboll) och risken kanske då trots allt är lite större att man ej lyckas återupprätta ett socialt nätverk av likasinnade. Inhämtande av kunskap om hur man ska träna kan här hjälpa till att skapa ett nytt socialt nätverk, då man oftast utbyter tankar, erfarenheter och goda råd mellan varandra på gymmet.

3.4 Normalitet
I analysen av ett par artiklar uppkommer frågan om vad som är att beteckna som normalt vad gäller utseende och livsstil. Vanligtvis kanske man anser att ”normalt” är synonymt med det rådande kroppsidealet. I detta fall ställs kvinnliga kroppsbyggare utanför normaliteten eftersom de enligt dessa ideal ser ut som män med sina muskulösa överarmar. I vårt samhälle har just ett par kraftiga överarmar kommit att symbolisera manlighet snarare än kvinnlighet, kanske för att upprätthålla den rådande könshierarkin. Det är uppenbart att kvinnliga bodybuilders strider mot detta ideal och därför måste de kanske motarbetas – även inom bodybuildingrörelsen med sin ”könspolis” (se artikelanalys 2).
Bara som en liten parantes ska här delges en intressant teori om en av anledningarna till den kvinnliga bodybuildingrörelsens framväxt:

They have taken raw energy fuelling their belief that they are capable of changing the world and channelled it back to the foundation, to physical body. I believe this is a natural outgrowth of feminism (Rosen, 1983) .

Kvinnlig bodybuilding ses alltså som ett led i feminismens försök att kullkasta könsrollerna. Kvinnan övertar därmed genom sin fysik den klassiska mansrollen och det är lätt att förstå att det finns starka krafter som vill motverka detta.
Det får anses vara föredömligt att Dagens Nyheter, som är en av de största opinionsbildarna i Sverige, ger utrymme åt en artikel som tar upp dessa frågor. De som läser artikeln kanske får en viss förståelse för de kvinnliga kroppsbyggarnas särskilt utsatta situation, även om de inte ändrar uppfattning om sporten som helhet.
Frågan som man dock måste ställa sig är: Vad är mer normalt – en plastikopererad fotomodell med silikonimplantat eller en kvinna med massiv muskelmassa?
Inget utav dessa båda exempel utgör någon majoritet av befolkningen, men trots det har det förstnämnda kommit att ideal...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Pressade kroppsbyggare

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2006-07-30]   Pressade kroppsbyggare
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=6647 [2018-06-24]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook