Sammanfattning "Microeconomics" av Perloff

10 röster
53579 visningar
uppladdat: 2006-05-22
Jacob Stedman

Jacob Stedman 37 år

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Andra upplagan, reviderad 2002-12-03

Förord
Tyvärr gick det ej att klistra in vissa tecken varför ni kommer att se ett antal -symboler istället.

Kapitel 1 – introduktion
Mikroekonomi (micro economics): vetenskapen där man studerar hur man effektivt allokerar ändliga resurser. Ett samhälle måste bestämma vilka varor och tjänster som ska produceras, hur de ska produceras och vilka som ska få dem. Frågeställningarna är hopkopplade med varandra och beror på prisnivån och statliga regleringar.
Kapitel 2 – utbud och efterfrågan
Efterfrågan (demand): Vilken kvantitet på en vara eller tjänst som efterfrågas av konsumenterna beror på deras smak, varans pris, priset av substitut- och komplementvaror, inkomsten, information, statliga regleringar och andra faktorer. Efterfrågekurvor – som skildrar den kvantitet konsumenterna vill köpa (X) vid en viss prisnivå (Y) – sluttar neråt.

Utbud (supply): Kvantiteten av en vara eller tjänst som ett företag erbjuder beror på priset, kostnader, regleringar och andra faktorer. Utbudskurvan skildrar vilken kvantitet företag vill sälja (X) vid en viss prisnivå (Y). Den sluttar ofta uppåt även om det inte är nödvändigt.

Marknadsjämvikt (market equilibrium): Punkten där utbuds- och efterfrågekurvorna möts bestämmer jämviktspriset och –kvantiteten. Marknadskrafterna driver priset och kvantiteten hit ifall de är initialt för höga eller låga. Affärer sker dock inte alltid här, t ex vid pristak eller prisgolv, då uppstår överskottsefterfrågan eller överskottsutbud.

Perfekta marknader (perfectly competetive markets): I en perfekt marknad är alla pristagare, företag säljer identiska produkter, all har full information om pris och kvalitet, och transaktionskostnaderna är låga. Utbud-och-efterfrågan-modell är tillämpbar på dessa marknader, eller marknader som påminner om detta läge, exempelvis jordbruk, finans, arbetskraft, byggnation, tjänster, grossister och detaljister.
Kapitel 3 – tillämpningar av utbud-och-efterfrågan-modellen
Efterfrågans priselasticitet (price elasticity of demand), : procentuell förändring i efterfrågan delat med den procentuella förändringen i pris: (Q/Q) / (p/p). Beskriver hur känslig efterfrågan är för prisförändringar: en 1 % ökning av priset leder till en  % justering av efterfrågan. Om en vara kan bytas ut på sikt borde efterfrågeelasticiteten vara högre (högt ||) på lång sikt än på kort. Men om en vara däremot kan lagras väl kan efterfrågeelasticiteten tvärtom vara högre på kort sikt, om man t ex nappar på ett erbjudande på en vara som kan lagras länge. Elasticiteterna ger svar på vilket pris som ger högst vinst vid monopol (lokalt max för =pE(p)-C(E(p)) ==> -1/((p*))=0) och vem som bär skattebördan.

Efterfrågans inkomstelasticitet (income elasticity of demand), : procentuell förändring i efterfrågan delat med den procentuella förändringen av inkomsten: (Q/Q) / (Y/Y). Mat och andra basvaror har inkomstelasticitet nära 0, vilket innebär att efterfrågan inte påverkas av prisändringar. Lyxvaror har ofta  [xi] > 1, vilket innebär att efterfrågan ökar snabbare än vad priset ökar vid en prishöjning.

Efterfrågans korspriselasticitet (cross-price elasticity of demand): procentuell förändring i efterfrågan delat med den procentuella prisjusteringen för en annan vara: (Q/Q) / (pO/pO). Om korspriselasticiteten är < 0 så är varorna komplement: folk köper mindre av vara A när priset på vara B minskar, t ex bilar och bensin. Om korspriselasticiteten är >= 0 så är varorna istället substitut: Om vara B sjunker i pris så minskar efterfrågan på vara A.

Utbudets priselasticitet (price elasticity of supply), : procentuell förändring i utbudet delat med procentuell förändring i pris: (Q/Q) / (p/p). Beskriver hur känsligt utbudet är för prisförändringar: en 1 % ökning av priset leder till en  % justering av utbudet. Till skillnad från efterfrågans elasticitet så beror utbudets elasticitet på den utbjudna kvantiteten, inte den efterfrågade. Om utbudskurvan lutar uppåt, p/Q > 0, så är utbudselasticiteten också positiv. Utbudselasticiteten är ofta högre på lång sikt än på kort, eftersom man då kan påverka alla produktionsfaktorer.

Försäljningsskatter (sales tax): Man skiljer på mervärdesskatter (ad valorem) och punktskatter (unit tax) där  kronor läggs på varje producerad enhet. Om man håller utbudselasticitet konstant och studerar effekterna av en skatt så kan man se att jämviktspriset stiger mindre om varans efterfrågeelasticitet är hög, eftersom konsumenterna då är mer benägna att välja bort varan vid höga prisökningar. Producenterna får i sådana fall ta en större del av skatten.
Kapitel 4 – konsumentteori
Preferenser (preferences): Beskriver vilken kombination (bundle) of varor som en individ väljer framför andra kombinationer. Det finns tre viktiga egenskaper när det gäller preferenser: completeness (en person kan alltid välja mellan två varor, alternativt vara likgiltig inför vilket hon väljer), transitivity/rationality (ömsesidigt konsistenta val), and more is better.

Indifferenskurvor (indifference curves): Beskriver alla uppsättningar av varor som en konsument likställer. En vara på Y-axeln, en annan på X-axeln, punkter (en kombination) sammankopplade med linjer (indifferenskurvorna). För perfekta substitut (Coke/Pepsi) är indifferenskurvan raka linjer med en lutning på minus ett heltal. För perfekta komplement (glass/äppelpaj) är indifferenskurvorna som L, att få 3 av X och 1 av Y ger samma nytta som 1 av X och 1 av Y. För övriga varor är indifferenskurvorna konvexa.

Marginella substitutionsgraden, MRS (marginal rate of substitution): Lutningen på indifferenskurvan. Det maximala antalet av vara Y som en konsument vill ge upp för att få en mer av vara X: Y/X. MRS är alltid negativ samt alltid minskande i absoluta termer (diminishing MRS) i och med att man blir mindre och mindre villig att ge upp några Y i takt med att man får färre av dem.

Nytta (utility): En nyttofunktion hjälper oss att rangordna olika kombinationer, i och med att varje kombination har ett värde som vi kan jämföra med andra kombinationers värden. Värdena är dock ordningsnummer (ordinal), inte absoluta värden som har någon innebörd i sig (cardinal). En indifferenskurva är en tvådimensionell representation av nyttofunktionen. Z-axeln ligger utplattad, så ju längre upp till höger man kommer desto ”högre” upp på Z-axeln är vi. Nyttan eller hill of happiness ökar alltså när man rör sig iväg från origo. Varje indifferenskurva reflekterar en höjdnivå på nytto/Z-kullen.

Marginalnytta (marginal utility): Den extra nytta man får av att konsumera ett extra exemplar av en viss vara, derivatan av nyttofunktionen eller lutning på dess graf. Men marginalnyttan är avtagande, även om nyttan växer ju mer man konsumerar så växer den inte lika snabbt längre efter ett tag. Om man tar marginalnyttan för vara X delat med marginalnyttan för vara Y och sätter ett minustecken framför får man MRS, den marginella substitutionsgraden: MRS=Y/X=-MUX/MUY.

Budgetrestriktionen (budget constraint): Vi antar att varje individ har en inkomst/budget på Y, som fördelas med olika varor, i de enklare fallen mellan två varor: pXX + pYY = inkomsten. Om man ritar in den här kurvan i indifferenskurvan drar man en linje från X- till Y-axeln. Antalet Y en konsument kan köpa är (Inkomst – pXX) / pY. Om man köper 0 av X så blir Y-värdet Y/pY och motsvarande om man köper 0 av Y. Alla kombinationer på indifferenskurvorna som ligger inom budgetlinjen är möjliga att konsumera (opportunity set). Om priset på vara Y ökar [mer än priset på vara X proportionerligt] justeras budgetlinjen så att den träffar Y-axeln längre ner. Om inkomsten ändras så parallellförskjuts budgetlinjen.

Marginella transformationsgraden, MRT (marginal rate of transformation): Lutning på budgetlinjen. Den avvägningen marknad påtvingar konsumenten vad gäller det antal av en vara konsumenten måste ge upp för att köpa mer av den andra. Lutningen är Y/X = -pX/pY.

Den optimala kombinationen: Antingen ”lite av varje”, nämligen att man tar en kombination som ligger på en den ytterst möjliga indifferenskurva som tangerar budgetlinjen. Riktningskoefficienterna ska alltså vara lika MRS=MRT. Man kan också uttrycka det som MUX/PX = MUY/PY, alltså att marginalnyttan av vara X per krona ska vara lika med marginalnyttan av vara Y per krona. Den sista krona man lägger på vara X ska alltså ge lika mycket nytta som den sista krona man lägger på vara Y, annars skulle man omprioritera hur man la dessa kronor. Men ibland är den ena varan alltid att föredra och då får man istället en ”hörnlösning”, att man tar 0 av den ena varan och så många man kan av den andra.
Kapitel 5 – tillämpad konsumentteori
Att härleda efterfrågekurvan (deriving demand curves). Låt oss föreställa oss en indifferenskarta med vara X (antalet konsumerade enheter av X på X-axeln) och Y. Man kan rita upp en efterfrågekurva där antalet enheter av vara X också här ligger på X-axeln. På Y-axeln har man istället priset per enhet, vilket är något som man räknar ut för varje budgetlinje när man bestämmer dess lutning. De olika kombinationerna konsumenten väljer för varje budgetlinje (som alltså utgör pris-konsumtionskurvan, se nedan) blir motsvarande punkter i efterfrågekurvan med samma X-värden.

Pris-konsumtionskurvan (price-consumption curve): Linjen som går genom den optimala kombination på respektive indifferenskurva/budgetlinje kallas pris-konsumtionskurva. Här kan man se vilka volymer av olika varor som konsumeras vid olika prislägen, givet indifferenskurvan och en viss inkomst.

Normal vara (normal good): Efterfrågan ökar när inkomsten ökar (inkomstelasticitet  >= 0). Någon vara bland de som konsumenterna köper måste alltid vara normal (t ex sparande), för när inkomsten ökar måste ju de extra pengarna läggas åtminstone på någon vara.

Inferiör vara (inferior good): Efterfrågan sjunker när inkomsten ökar ( < 0). En del varor är normala vid låga inkomster och inferiöra vid högre nivåer. En viss vara kan också vara inferiör för en person, men inte för en annan.

Inkomst-konsumtionskurvan (income-consumption curve): Som pris-konsumtionskurvan, fast man här förväntas variera inkomsten och hålla priserna konstanta, så budgetlinjerna i den underliggande indifferenskartan parallellförskjuts.

Engelkurva (Engel curve): Engelkurvan visar relationen mellan den efterfrågade kvantiteten av en enskild vara och inkomsten, om man håller priserna konstanta. Även här är konsumtionen av vara X på X-axeln, medan på Y-axeln har vi budgeten. På samma sätt som när man härleder en efterfrågekurva får man dessa siffror från respektive budgetlinje.

Substitutionseffekten (substitution effect): Om nyttan hålls konstant, och priset på vara X höjs, så substituerar konsumenten andra, nu relativt billigare varor istället för vara X. Nyttan hålls kontant genom att konsumenten kompenseras för prishöjningen genom att dennes inkomst ökar. Substitutionseffekten går alltid åt ett håll: mer av en vara konsumeras om priset faller och vice versa. En konsument väljer alltid en mindre dyr vara istället för en dyrare, om man håller dennes nytta konstant. Om man ska försöka spåra substitutionseffekten får man förskjuta budgetlinjen genom att ändra lutningen. Däremot måste budgetlinjen fortfarande tangera samma indifferenskurvan (nyttan är ju konstant), men förstås inte i samma punkt.

Inkomsteffekten (income effect): Om priset på en vara ökar så sjunker kundens köpkraft (buying power) och därmed i praktiken inkomsten. Om priset på alla varor dubblas är det samma sak som om en konsuments inkomst halveras. Inkomsteffektens riktning beror på inkomstelasticiteten. För en normal vara är inkomsteffekten positiv och går åt samma håll som substitutionseffekten. Rent grafiskt leder inkomsteffekten till att den imaginära budgetlinje som skapades av substitutionseffekten parallellförskjuts (lutningen är densamma eftersom bägge bygger på det ändrade priset på en av varorna). Vi når nu en annan nyttonivå.

Den totala effekten (total effect): Substitutionseffekten plus inkomsteffekten.

Giffen-vara (Giffen good): En inferiör vara där den negativa inkomsteffekten är större än substitutionseffekten. En prissänkning leder alltså till att efterfrågan sjunker. Oklart om dessa varor finns.

Lönekompensation (cost-of-living adjustments): Konsumentprisindex är tänkt att öka inkomsten i takt med prisökningar. Men i själva verket blir man överkompenserad eftersom konsumenterna når nya nyttonivåer. Man kan tänka sig en kompensering som leder till att budgetlinjen roterar utåt men så den fortfarande skär genom den punkt som är den optimala kombinationen för den gamla budgetlinjen, eftersom man ska ju ha möjlighet att köpa samma varukorg. Men i och med att den nya budgetlinjen kommer till är det möjligt att konsument nu kan nå en annan, högre indifferenskurva.

Att härleda arbetsutbudet (deriving labor supply curves): Man kan härleda arbetsutbudet genom att undersöka fritidsefterfrågan. Priset på fritid är förlorad arbetstid och intäkter därifrån. Man kan rita upp en indifferenskurva med prylar på Y-axeln och fritid på X-axeln. För olika lönelägen drar man budgetlinjer som tangerar olika indifferenskurvor. På så sätt får man en slags pris-konsumptionskurva. Ur detta kan man härleda en efterfrågekurva, med fritid (fritid växandearbete avtagande) på X-axeln och timlönen, w, på Y-axeln. Där fritid är en normal vara så sluttar utbudskurvan uppåt, annars går den bakåt åt vänster. Om man höjer marginalskatten för arbetare som är den bakåtlutande delen av sin utbudskurva, så sjunker inkomsten och därmed också efterfrågan på fritid, eftersom det är en normal vara. Folk jobbar alltså mer, vilket ger mer skatteintäkter men mindre fritid.
Kapitel 6 – producentteori
Produktionsfunktionen (production function): En produktionsfunktion kan se ut så här: q = f (L, K). Baserat på olika nivåer av L (labor) och K (capital) så erhålls maximalt en produktion på q enheter per dag. Alla vinstmaximerande företag måste producera teknologiskt effektivt (technological efficiency), dvs man maximerar sin produktionsvolym (output) med en given uppsättning insatsvaror (inputs).

På kort sikt – en variabel och en fast insatsvara
Produktionsfunktionen: q = f (L, K) (Egentligen överstruken och inte understruken)
Marginalprodukten (marginal product): MPL = f’(L) eller MPL = q/L. Förändringen per arbetare om man höjer antalet arbetare med L och avkastningen då ökar q.
Genomsnittsprodukten (average product): APL = q/L. Produktionen per arbetare.

MP-kurvan skär AP-kurvan i den senastes extrempunkt. AP ökar när den ligger under MP-linjen och minskar när den ligger över MP.

Lagen om avtagande marginalavkastning (law of diminishing marginal returns/product): Om ett företag fortsätter att öka en insatsvara och håller alla andra insatsvaror och teknologi konstant så kommer motsvarande ökning i avkastning att bli mindre efter hand. Så om bara en insatsvara ökas på så kommer marginalprodukten av den insatsvaran att bli mindre efterhand (t ex att folk inte kan jobba effektivt om man ökar antalet arbetare men inte antalet maskiner). Om man däremot ökar andra insatsvaror, eller förändrar teknologin, finns ingen övre gräns för avkastningen.

På lång sikt – två variabla insatsvaror
Produktionsfunktionen: q = f(L, K)

Isokvant (isoquant): En kurva som innehåller alla olika effektiva kombinationer av insatsvaror (arbete och kapital) som ger en specifik (iso) produktionsvolym (quantity). q = f(L, K). q hålls alltså konstant här. En isokvant ritas upp i en isokvantfamilj-graf med insatsvara 1 (exempelvis K) på Y-axeln och insatsvara 2 (ex L) på X-axeln. Isokvanter längre bort från origo medför högre nivåer av avkastning. Isokvanter korsar inte varandra och de sluttar alltid neråt. Om de två insatsvarorna är perfekta substitut så är isokvanterna raka linjer, om insatsvarorna är perfekta komplement så är isokvanterna bara punkter (som L, fast bara korsningen mellan armarna är utritad eftersom de andra punkterna är ineffektiva då vissa insatsvaror inte behövs). Normala isokvanter är dock kurviga.

Marginella tekniska substitutionsgraden (MRTS, marginal rate of technical substitution): Det absoluta värdet av en isokvants riktningskoefficient. Räknas ut som - förändring i kapital / förändring i arbete, dvs -K/L, eller -K’(L) i en viss punkt givet konstant produktionsvolym. Den talar om hur många enheter kapital som företaget kan ersätta med en enhet arbete medan avkastningen hålls konstant. MRTS är avtagande ifall inte insatsvarorna är perfekta substitut, ju fler arbetare ett företag har i förhållande till kapital, desto svårare är det att byta ut ännu mer kapital mot arbete. MRTS är lika med MPL / MPK, alltså den ökning i avkastning ett företag får per extra arbetare delat med den ökning man får per extra enhet kapital.

Skalavkastning (returns to scale). Anta att a är en konstant och >1. Vi har konstant skalavkastning om vi har ett linjärt samband mellan symmetriska ökningar av insatsvarorna och produktionsvolymen: F(aK,aL) = aF(K,L). Vi har en avtagande skalavkastning om produktionsvolymen inte ökar lika snabbt som insatsvarorna: F(aK,aL) < aF(K,L). Slutligen, vi har en tilltagande skalavkastning om F(aK,aL) > aF(K,L). Skalavkastningen kan mycket väl vara av olika natur i olika nivåer av insatsvaror: ofta först ökande, sedan konstant, och slutligen, vid höga nivåer av insatsvaror, avtagande.

Tekniska innovationer (technical progress): Tekniska innovationer och organisatorisk förändring kan förbättra produktionsfunktionen, så att mer avkastning uppnås med samma insatsvaror.
Kapitel 7 – kostnader
Ekonomisk kostnad (economic cost) eller alternativkostnad (opportunity cost): Värdet på den bästa alternativa användningen av en resurs, både implicita och explicita kostnader. I mikroekonomi är inte den historiska kostnaden så intressant utan mer vad man kan få ut av en resurs just nu. Om man har köpt en ny pryl som man inte har användning av är det en sunk cost.

Kostnader på kort sikt
Total kostnad (C, total cost): F + VC
Fasta kostnader (F, fixed cost): Den kostnad som inte beror på q, F = C(0)
Variabla/rörliga kostnader (VC, variable cost): VC = C(q) - F
Marginalkostnaden (MC, marginal cost): C’(q). Den extra [variabla] kostnaden för att producera en till pryl. Lutningen på kostnadskurvan och den rörliga kostnadskurvan.
Genomsnittliga fasta kostnaden (AFC, average fixed cost): AFC = F/q. Avtar i takt med att produktionsvolymen ökar eftersom kostnaden kan fördelas på fler enheter.
Genomsnittliga rörliga kostnaden (AVC, average variable cost): AVC = VC/q. Kan röra sig åt olika håll, men sjunker ofta ett tag för att sedan öka vid högre produktionsnivåer. Är lutningen på en tänkt linje från origo till en punkt på den rörliga kostnadskurvan.
Genomsnittskostnaden (AC, average cost): AC = C/q eller AC = AFC + AVC. Är lutningen på en motsvarande tänkt linje från origo till en punkt på kostnadskurvan. Ett företag går med vinst om dess genomsnittskostnad är lägre än intäkterna.

Man kan rita upp en graf med antal enheter (q) på X-axeln och kostnaderna ($) på Y-axeln, alltså samma axlar som t ex en efterfrågekurva. När marginalkostnadskurvan MC går under den genomsnittliga kostnadskurvan AC så sjunker AC. När MC däremot går över AC så är AC stigande. I den punkt de korsar har AC en extrempunkt, närmare bestämt en minpunkt. Detsamma gäller för den genomsnittliga rörliga kostnadskurvan, AVC. Minimum av AVC ligger vid en lägre produktionsvolym (q) än minimum för AC, eftersom AVC alltid går under AC och MC stiger när den korsar båda dessa kurvor.

På kort sikt är kapital fast, så ett företag kan bara öka produktionsvolymen genom att använda extra arbetskraft. För att höja produktionsvolymen en enhet krävs L/q eller L’(q) enheter arbetskraft. Arbetskraften kostar w per enhet, så företagets kostnader stiger med w(L/q). Denna kostnad motsvarar marginalkostnaden. MC = VC/q = w(L/q).

Hur vet vi hur mycket arbetskraft vi behöver för att höja produktionsvolymen en enhet? Genom produktionsfunktion. Marginalprodukten av arbete – den extra volym som produceras av en enhet arbetskraft, om andra insatsvaror är konstanta – är MPL = q/L. Så för att producera en extra enhet krävs 1/MPL.

AVC = VC/q = wL/q = w/APL (APL = q/L, 1/APL = L/q)

Vid en konstant lön så rör sig AVC i motsatt riktning från APL. Eftersom APL brukar stiga och sedan falla så brukar AVC falla för att sedan stiga.

Kostnader på lång sikt
På lång sikt är alla kostnader variabla, så C=VC. Antag att vi jobbar med två insatsvaror, arbete och kapital.

Kostnaden är C = rK + wL, där r är kapitalkostnaden per enhet och w lönen per enhet.

Isokostkurva (isocost line): Det finns många olika tekniskt effektiva kombinationer av insatsvaror som ger en viss produktionsnivå, något som en isokvantkurva berättar om. Men ett företag vill hitta den ekonomiskt effektiva kombinationen. För detta används en isokustkurva. Det är en rak linje mellan Y-axeln (kapital) och X-axeln (arbete). En isokostkurva går igenom alla de kombinationer av insatsvaror som ger samma (iso) totala kostnad (cost). Ekvationen för en linje kan skrivas som C = rK + wL (Strecket ska gå över C, inte under). Var isokostlinjen träffar axlarna beror på C, r och w (priset på insatsvarorna): om L=0 så blir K=C/r. Isokostlinjer som är längre bort från origo har högre kostnader. Varje isokostlinje har samma riktningskoefficient, -w/r. För att få den mest ekonomiskt mest effektiva produktionen ska vill företaget hitta den lägsta isokostlinje som rör en viss isokvant. Om isokvanten har en mjuk linje (smooth) kan man sätta riktningskoefficienterna på isokvanten och isokosten lika: -MRTS = -w/r.

Förändring i faktorpriserna (factor price changes): Om priset på en faktor höjs ändras lutningen på isokostlinjen och eventuellt så tangerar motsvarande isokvant-linje nu en annan isokost-linje istället. Det är sannolikt att det sker en substitution mot den andra faktorn, ifall inte priset på bägge faktorerna höjs i motsvarande grad.

Expansionsvägen (expansion path) och kostnadskurvan (cost curve): Genom att dra en linje genom de olika optimala kombinationerna för varje isokvant/isokost får man expansionsvägen. Från detta kan man sedan skapa en långsiktig kostnadskurva, med kostnad C på Y-axeln (samma som isokost-linjens värde) och q enheter på X-axeln (från isokvant-linjen). Man kan också rita ut den marginella och den genomsnittliga kostnadskurvan i ett annat diagram. Den långsiktiga genomsnittliga kostnadskurvan är U-formad, men inte p g a att de fasta kostnaderna fördelas på fler enheter eller minskad marginalavkastning som för den kortsiktiga genomsnittliga kostnadskurvan, utan snarare p g a ökande och avtagande skalfördelar.

Skalekonomi (economies of scale): En kostnadsfunktion uppvisar skalekonomi om den genomsnittliga kostnaden, AC, faller när produktionsvolymen växer. Om AC är horisontell så finns ingen skalekonomi (no economies of scale). Om AC tvärtom ökar så lider företaget av negativ skalekonomi (diseconomies of scale). Skalfördelar i produktionen är ett sätt att få skalekonomi, men man kan också få skalekonomi genom att justera förhållandet mellan insatsvarorna vid olika produktionsvolymer.

Lägre kostnader på lång sikt (lower costs in the long run): Eftersom man justera fler insatsvaror på lång sikt än på kort undviker man att låsa upp sig i onödiga beroenden. Likaså kan teknisk utveckling och ökad erfarenhet hos personalen (learning by doing) förbättra kostnadsläget. Följaktligen finns alla kurvor, inkl expansionsvägen, i en kortsiktig och en långsiktig uppsättning.
Kapitel 8 – konkurrensutsatta företag och marknader
Pristagare (price taker). Företag som inte själva kan påverka priset utan måste anpassa sig till marknadspriset. De finns oftast på marknader där konsumenterna uppfattar att allas produkter är identiska, företag kan enkelt komma in och lämna marknaden, köpare och säljare har perfekt information om priser och transaktionskostnaderna är låga. Marknaden med sådan här perfekt konkurrens har ett antal åtråvärda egenskaper, plus att många marknader faktiskt fungerar så här.

Residual/rest efterfrågan (residual demand): Den efterfrågan som är kvar för ett visst företag när alla andra aktören på marknaden har sålt sina varor, Dr(p) = D(p) - SO(p). Företagets egen efterfrågekurvan blir i stort sett horisontell och mycket priselastisk, det finns inte så stort utrymme för prisändringar. Vid jämviktspriset är restefterfrågan 0 eftersom andra företag tar hand om utbudet. Vid prissänkningar så är vår restefterfrågan skillnaden mellan marknadens efterfråga och marknadens utbud.

Vinstmaximering (proft maximization):  = R – C eller R(q) – C(q), revenues minus cost. Här talar vi om ekonomisk vinst (economic profit), inte affärsmässig vinst (business profit) som är den bokföringsmässiga vinsten.

Avkastningsregeln (output decision): Ett företag sätter sin produktionsvolym till en nivå, q*, där vinsten är maximerad. Detta är där marginalvinsten (’(q)) är noll, eftersom det är ett lokalt maximum. Det innebär samma punkt där MR(q) = MC(q), alltså där marginalintäkten är lika med marginalkostnaden. (Bortsett från att man kan vilja kapa åt sig marknadsandelar för framtiden, och därför tänker på ett mer långsiktigt sätt)

Nedläggningsregeln (shutdown rule): Är det mer lönsamt att producera q* än att lägga ner? Om företaget kan minska sin förlust genom att lägga ner så gör det det. På kort sikt beror detta bara på de kostnader som kan undvikas, alltså framförallt de rörliga kostnaderna samt eventuellt vissa avyttringsbara delar av de fasta kostnader. Täcks de fortsätter företaget producera. I det kortsiktiga fallet gäller det att ett företag lägger ner om marknadspriset är mindre än minimum av dess kortsiktiga rörliga kostnadskurva, AVC: p < AVC(q).

Kortsiktigt avkastningsbeslut (short-run output decision). Eftersom priset är lika med marginalintäkten, så blir MC(q) = p. Företagets utbudskurva blir alltså lika med marginalkostnaden MC ovanför minimum av dess genomsnittliga rörliga kostnadskurva AVC (där det inte producerar).

Marknadens utbudskurvor på kort sikt (short-run market supply curve): Marknadens utbudskurva är den horisontella summan av alla ingående företags utbudskurvor. Vi förutsätter att antalet företag är fast på kort sikt. Om företagen är identiska blir marknadens utbudskurva mer och mer lutande och mer och mer elastiska. Om företagen inte är identiska, t ex har olika kostnadsfunktioner, blir marknads utbudskurva mer krokig och indelad i steg.

Långsiktiga beslut. Avkastningsregeln och nedläggningsregeln är samma på lång sikt som på kort, även om man här tar hänsyn till de långsiktiga kurvorna. Nedläggning beror t ex på om dess intäkter (revenues) är mindre än dess total kostnader.

Inträde och utträde (to enter, to exit). Företag går in på en marknad om de kan gör en långsiktig vinst,  > 0. Företag lämnar marknaden för att undvika en långsiktig förlust,  < 0. Vid  = 0 är de indifferenta huruvida de stannar inne/ute eller går in/ut.

Marknadens utbudskurvor på lång sikt (long-run market supply): Om företagen är identiska, har samma kostnader, insatsvarornas priser är konstanta och inträde/utträde är fritt kommer marknadens utbudskurva att blir helt horisontellt vid den långsiktiga AVG-kurvans minimum. Annars kommer utbudskurvan att luta, neråt om insatsvarornas priser faller vid högre volymer, annars uppåt. Den långsiktiga jämvikten är inte samma som den kortsiktiga.

Nollresultat på lång sikt med fritt inträde (zero long-run profit): På lång sikt blir det nollresultat på en perfekt marknad, vilket är OK med företagen eftersom den ekonomiska vinsten motsvarar alternativa intäkter för samma resurser. Även om en marknad har höga inträdesbarriärer så blir vinsten noll eftersom leverantörerna av viktiga insatsvaror höjer sina priser för att äta sina kunders vinster. Eftersom den ekonomiska vinsten för vinstmaximerande företag blir noll på sikt kommer icke-vinstmaximerande företag att förlora pengar. Alla företag på en konkurrensutsatt marknad måste därför vinstmaximera.
Kapitel 9 – tillämpning av modellen över konkurrensutsättning
Konsumentöverskott (CS, consumer surplus): Skillnaden mellan vad en konsument är beredd att betala och vad de faktiskt betalar. Området under efterfrågekurvan ner till marknadspriset, för X från 0 till den kvantitet konsumenten köper. Förlusterna i konsumentöverskott blir högre i marknaden där summorna redan från början är stora eller där efterfrågekurvan inte är så elastisk.

Producentöverskott (PS, producer surplus): Skillnaden mellan vad en producent tjänar på försäljningen och den minsta summan som säljaren skulle vilja sälja varan för, alltså den rörliga kostnaden: PS = R - VC.

Välfärd (welfare): Man kan räkna ut samhällets välfärd (=vad olika grupper har för nytta av något) genom att lägga ihop CS och PS, men det finns också andra modeller. På en konkurrensutsatt marknad maximerar det här sättet att se på välfärd.

Dödviktsförlust (DWL, deadweight loss): Välfärdsförlusten som uppstår genom förlusten av överskott för en grupp som inte kompenseras av ökat överskott i motsvarande grad för en annan grupp. Uppstår genom en åtgärd som ändrar marknadsjämvikten. Om man producerar mindre än jämviktskvantiteten, så värdesätter konsumenterna en vara mer än marginalkostnaden för att tillverka den, så samhället skulle tjäna på att tillverka och konsumera extra enheter av den varan istället för att lägga pengarna på andra varor. Dödviktsförsluten är alternativkostnaden för att ge upp en del av den varan till förmån för någon annan vara.

Marknadsmisslyckande (market failure): Ineffektiv produktion eller konsumtion, ofta beroende på att priset är högre än marginalkostnaden.

Regleringar som förskjuter utbudskurvan (policies that shift supply curves): Att begränsa antalet företag, exkludera vissa grupper från marknaden eller ha inträdes- eller utträdesbarriärer

Regleringar som skapar en kil mellan utbud och efterfrågan (policies that create a wedge between supply and demand): försäljningsskatter, pristak, prisgolv/kvoter (quotas).
Kapitel 10 – allmän jämvikt och ekonomisk välfärd
Effektiva (efficient) respektive rättvisa (equitable) jämvikter: En effektiv jämvikt uppnås om både konsumtionen och produktionen är effektiv. Konsumtion är effektiv bara om varor inte kan omfördelas mellan människor så att någon får det bättre utan att någon får det sämre. Produktion är effektiv ifall man inte kan producera större volymer vid det aktuella kostnadsläget med given teknik. Effektivitet är en vetenskaplig frågeställning: ”hur stor paj kan vi baka?”. Huruvida något är en rättvis jämvikt är däremot ett värdeomdömande: ”hur ska vi fördela pajen?”

Pareto-förbättring: En omfördelning av resurser som ingen ogillar och som minst en person gillar, för att citera Tore. Dessa bör göras utifrån ett effektivitetsperspektiv.

Pareto-principeln (Pareto principle): En fördelning är Pareto-effektiv om det inte finns någon Pareto-förbättring (=om alla möjliga omfördelningar skadar åtminstone någon). ”First best” om inte ens en diktator kan framtvinga en Pareto-förbättring. ”Näst bäst” om en diktator skulle kunna göra det, men det går inte med de verktyg som står till buds.

Allmän jämviktsanalys (general-equilibrium analysis): Tar hänsyn till ömsesidig påverkan mellan marknader. Nödvändigt om det mycket interaktion mellan marknader (”spillover effects”). Tidigare har vi studerat en marknad i taget. Exempel på chocker i händelsekedjan för två substitutvaror som produceras av samma producenter: 1) Efterfrågan på vara A faller, parallellförskjuts åt vänster, vilket innebär att dess pris sjunker. 2) Efterfrågan på vara B, som är ett substitut, faller, dvs parallellförskjuts åt vänster, eftersom vara A nu relativt sett är billigare. Utbudet på vara B ökar, parallellförskjuts åt höger, eftersom producenterna får relativt sätt bättre betalt för den. Pris och kvantitet på B sjunker. 3) Utbudet på vara A ökar, eftersom producenterna nu får relativt bättre betalt, vilket leder till att jämviktspriset sjunker. 4) Efterfrågan på vara B minskar, parallellförskjuts åt vänster, eftersom priset på A sjönk. Utbudskurvan för B parallellförskjuts dock åt höger eftersom B nu är bättre betalt igen. 5) Osv, med mindre och mindre justeringar tills marknaden stabiliserat sig. I vissa fall kan det bli väldigt fel om man inte tar hänsyn till interaktionen mellan flera marknader.

Restutbud (residual supply). Som i kapitel 8, fast utbud i stället för efterfrågan. Utbudet i en viss sektor är det totala utbudet på marknaden minus vad som säljs i övriga sektorer: Sr(p) = S(p) - DO(p). Perloff använder den här för att göra en allmän jämviktsanalys av en sektor av arbetsmarknaden med minimilön (c=covered) och en utan (u=uncovered). Om en minimilön införs i C så sjunker efterfrågan på arbete där. De som inte får arbete där går till U-sektorn så utbudet där stiger, vilket leder till att jämviktspriset (lönen) sjunker. U-sektorns utbud kan ses som ett restutbud Su(w), totalt utbud S(w) minus Dc(w), de som har arbete i C vid minimilönen.

Utgångspunkt/”donerande”?! (endowment): den initial fördelningen av varor, t ex att Kalle har 20 av vara A och 30 av vara B. Kan förstås visas på en indifferenskurva.

Edgeworth-låda (Edgeworth box): Två indifferenskurvor, den ena utgår från nedre vänstra hörnet, den andra från övre högra hörnet. Indifferenskurvorna möter varandra i mitten. Lådan visar på byteshandel mellan två personer givet vissa utgångslägen (endowments). Höjden på lådan är det tillgängliga antalet av vara A och bredden är det tillgängliga antalet av vara B. Utifrån utgångslägen kan handel ske om ingen av dem förlorar på det (inte lägre nyttonivå) och åtminstone en tjänar på det (högre nyttonivå). Handel kan ske i olika steg, men var man hamnar beror på utgångsläget.

Pareto-effektiva kombinationer: När de bådas indifferenskurvor tangerar varandra är deras MRS identiska och eftersom de då värderar varorna lika mycket relativt varandra blir det inga fler transaktioner. Det finns alla inga möjligheter till Pareto-förbättringar. De här kombinationerna är alltså Pareto-effektiva. Det finns många sådana, t ex om utgångsläget är att A har allt och B inget så är det effektivt redan från början: inget kan göras utan att A förlorar.

Kontraktskurvan (contract curve): En linje genom alla Pareto-effektiva kombinationer. Vid dessa punkter upprättas de slutgiltiga kontrakten, eftersom åtminstone en person inte vill handla vidare när man nått hit. Vid dessa punkter är alltså MRS lika för bägge personerna. För alla (icke-effektiva) fördelningar som inte ligger på kontraktskurvan finns en (effektiv) fördelning på kontraktskurvan som åtminstone en person tjänar på. Exakt var man hamnar beror på hur bra de båda är på att förhandla.

Frikonkurrensjämvikt/jämvikt under perfekt konkurrens (the competitive equilibrium): Vi kanske inte vet hur personerna ovan förhandlar, men vi kan undersöka bytesprocessen under perfekt konkurrens med en allmän jämviktsanalys för att hitta jämvikten. Perfekt konkurrens leder för eller senare till en jämvikt. Om alla tar priserna för givna råder jämvikt om alla kan köpa och sälja så mycket de vill till dessa priser. Vilka jämvikter som finns påverkas av den ursprungliga resursfördelningen.

Prislinje (price line) och jämvikter: De två varornas priser relativt varandra blir en prislinje i en Edgeworth-box, ungefär som en budgetlinje. Kombinationerna innehåller alla kombinationer dit man kan nå genom byteshandel. En kombination som ligger på prislinjen och där bägges indifferenskurvor tangerar (alla tre kurvor har samma lutning) är en jämvikt. Men för vissa relativpriser är det inte säkert att sådana kombinationer finns. Om inte indifferenskurvorna tangerar vid en viss punkt på prislinjen så möts inte utbud och efterfrågan för bägge varorna, den ena vill kanske inte sälja så många A som den andra vill köpa till det prisförhållandet. Men har man en marknad med perfekt konkurrens så förskjuts relativpriserna tills de blir sådana att en jämvikt kan uppnås.

Första välfärdsteoremet (First Theorem of Welfare Economics): Jämvikterna under perfekt konkurrens är Pareto-effektiva i alla marknader. Förklaring: Bägge/alla konsumenters MRS är identiska i jämvikten. Alltså är den Pareto-effektiv och ligger på kontraktkurvan. Alltså: ”samhället kan uppnå effektivitet genom att tillåta konkurrens”.

Andra välfärdsteoremet (Second Theorem of Welfare Economics): Alla tänkbara effektiva fördelningar kan uppnås genom perfekt konkurrens, givet rätt utgångsläge. Omvänt: för att komma till en viss fördelning måste man utgå från ett visst utgångsläge. En viss Pareto-effektiv kombination X blir förvisso jämvikt om utgångsläget är just X. X blir också en jämvikt om utgångsläget ligger längs en prislinje som också korsar X, så länge som bägges indifferenskurvor också tangerar i den punkten. Alltså: ”samhället kan uppnå just den effektiva fördelning som man tycker är rättvis genom att fördela utgångslägena (inkomsterna)”.

Antaganden: Perfekt information om aktörernas preferenser, konventionella preferenser (konvexa indifferenskurvor), inga transaktionskostnader, privata varor. Tore: ”Det betyder inte att man ska släppa alla marknader fria”.

Ekonomier med produktion: Alla resultaten ovan generaliseras till fallet där det är möjligt att producera (omforma varor).

Gräns för möjlig produktion (PPF, production possibility frontier): Om man har vara Y och vara X på de två axlarna i en graf, så kan man dra PPF som en linje som visar vilka kombinationer av X och Y som kan produceras givet vissa insatsvaror. Vid effektiv produktion uppnås en kombination längs PPF. Lutningen kallas den marginella transformationsgraden (MRT, marginal rate of transformation), samma begrepp som vi använde i kapitel 4 för budgetlinjen, vilket är motsvarande begrepp på konsumentsidan. Slår man ihop fler och fler personers produktion så blir PPF mer och mer konkav. PPF påminner om isokvant-linjerna i kapitel 6 vars lutning beskrivs med MRTS (marginal rate of technical substitution), men där fokuserade vi på hur mycket av en (1) vara vi kan producera givet två insatsvaror, här pratar vi om hur mycket av respektive vara vi kan producera givet en viss producents komparativa fördelar.

Konkurrensfördel (comparative advantage): MRT visar hur mycket det kostar att producera en enhet av vara X om man ger upp en av vara Y. Har man en låg alternativkostnad för att producera vara X har man en konkurrensfördel när det gäller att producera det. Om de har olika konkurrensfördelar så tjänar bägge på att fokusera på att producera den varan där de har en konkurrensfördel och byta sig till den andra.

Effektiv produktmix (efficient product mix): Man kan lägga till en budgetlinje och indifferenskurvor i samma graf för att visa vilken mix av produkter en individ eller samhället föredrar vid perfekt konkurrens. Den optimala mixen är där både budgetlinjen och en indifferenskurva tangerar PPF (MRS = -pX/pY = MRT). Då värdesätter en kund Y i förhållande till X i lika hög grad som procenten väljer att producera Y i förhållande till X, bytesförhållandena är de samma i konsumtionen som i produktionen, så utbud är lika med efterfrågan.

Effektivitet och rättvisa (efficiency and equity): Omfördelningar i ett samhälle baseras på vilka normer om rättvisa som anammats. Att säga att man ska använda Pareto-principen i fördelningar är ett värdeomdöme och inget vetenskapligt påstående. Man kan då prata om att ”fördelning x är Pareto-överlägsen fördelning y”, ifall några tjänar mer på x än y och ingen skadas. Ett annat värdeomdöme är att regeringar ska försöka maximera välfärden W såsom summan av CS konsumentöverskottet och PS producentöverskottet.

Samhällelig välfärdsfunktion (social welfare function): Ett sätt att rangordna samhällsnyttan hos olika fördelningar, både de som är Pareto-effektiva och de som inte är det. Man kan tänka sig att alla medlemmar får exakt samma varor (väldigt egalitärt), att samhällsnyttan är summan av alla individers nytta (mindre egalitärt), att man viktar olika individers nyttor, eller att samhällsnyttan är lika med nyttan hos den som har det sämst (Rawls). Eller så kan man tänka sig att vi lever i den bästa av alla tänkbara världar och inga omfördelningar alls bör göras… Ofta finns det en effektiv fördelning som samhällsmässigt är att föredra framför en viss ineffektiv fördelning, men inte alltid: det kan vara en motsats mellan effektivitet och rättvisa.
Kapitel 11 – monopol
Vinstmaximering (profit maxization): Monopolet möter en nedåtsluttande efterfrågekurva, inte en horisontell dito som under perfekt konkurrens. För varje extra enhet som säljs sjunker priset, till skillnad från vid perfekt konkurrens där företagen är pristagare. Monopolet kan således justera priset/kvantiteten till en nivå där vinsten maximeras. Det spelar ingen roll om det sätter priset eller kvantiteten, men det kan inte sätta både eftersom det måste vara en punkt på efterfrågekurvan. Vid vinstmaximering försöker alla företag först maximera M, alltså hitta den kvantitet Q* där MR=MC.

Marginella betalningsviljan: Hur mycket kunden vill betala för en extra enhet vid en viss kvantitet. Det här utläses av efterfrågekurvan, som ju är själva betalningsviljan. Eftersom monopolet inte har något att vinna på att sätta priset vid Q* under efterfrågekurvan, så sätter man priset till p* längs efterfrågekurvan. Om p* < AVC på kort sikt resp p* < AC på lång sikt lägger man ner.

Marginalintäktskurvan (marginal revenue curve). Vid perfekt konkurrens följer marginalintäkten efterfrågekurvan och är därmed horisontell. Vid monopol ligger den under efterfrågekurvan vid alla positiva kvantiteter Q, eftersom man tappar en del av intäkten från försäljning av enhet Q+1 eftersom priset sjunker på de första Q enheterna. För linjära efterfrågekurvor har marginalkurvan dubbelt så brant lutning: Om vi antar att efterfrågekurvan sluttar 45, alltså p/Q=1, så: Q(p)=m-p => p(Q)=m-Q => R(Q)=pQ=(m-Q)Q=mQ-Q2 => R’(Q)=MR=m-2Q.

Marginalintäkt och priselasticitet (marginal revenue and price elasticity of demand): MR=p(1+1/). När priselasticiteten stiger går MR mot p. Vid Y-axeln är efterfrågan perfekt elastisk och MR=p. När =-1 så är MR=0. När  närmar sig 0 och blir mindre och mindre elastiskt så är MR<0. Här har alltså ett monopol ingen verksamhet.

Marknadsmakt (market power): Att kunna sätta p>MC och därmed få >0.

Lerner-index (Lerner index, price markup): (p-MC)/p, alltså överskottets förhållande till priset. Kan också ses som –1/. Vid ett värde uppemot 1,0 så är nästan hela priset rent överskott och efterfrågan är oerhört inelastisk med avseende på pris, monopolet kan alltså ta ut i stort sett vad som helst. Vid ett värde ner mot 0,0 så är p=MC, som vid perfekt konkurrens, och monopolet kan alltså inte lägga på något. Detta beror på att efterfrågan är väldigt elastisk och alltså väldigt priskänslig, skulle monopolet lägga på något skulle de tappa alla sina kunder.

Monopolets beroende av efterfrågekurvan: Marknadsmakt bygger alltså på en inelastisk efterfrågekurva, vilket kan tänkas uppstå om substitut saknas eller att det finns få (lokala) konkurrenter. Ändras efterfrågekurvan måste monopolet ändra sin prissättning. Monopolet har alltså ingen utbudskurva baserat bara på marginalkostnaden där man kan avläsa ett pris för en viss kvantitet, utan utbudet bygger också på efterfrågekurvan.

Välfärdseffekter av monopol (welfare effects of monopoly): Producenten vinner delvis, eftersom man kan ta ut ett högre pris. Å andra sidan förlorar de visst producentöverskott eftersom kvantiteten är lägre än vid fri konkurrens (fast hade det PS:et varit större hade monopolet kunnat välja att producera där). Konsumenterna förlorar däremot dubbelt av dessa skäl. Resultatet blir alltså en välfärdsförlust jämfört med perfekt konkurrens.

Kostnadsfördelar som skapar monopol: En anledning att ett monopol uppstår kan vara att ett företag kontrollerar en nyckelinsatsvara eller att man har överlägsen teknologi/organisation. Om ett företag kan producera marknadens totala efterfrågan till lägre kostnad än vad flera företag kan så finns ett naturligt monopol (natural monopoly). Om ett antal företag har samma skalekonomi (samma avtagande AC) så finns ett naturligt monopol eftersom flera företag bara innebär att de fasta kostnaderna mångdubblas utan att marginalkostnaden avtar.

Stater skapar monopol: Det finns tre sätt att hindra företag från att sig in på en marknad ifall man vill hålla kvar ett monopol: genom att göra det svårt att få licenser, genom att ge ett (1) företag en monopolställning eller genom att auktionera ut licenser. Genom de två senare sätten kan staten fånga delar av eller hela värdet på monopolets nuvarande eller framtida vinster, genom höga hyror eller licensavgifter. Patent är ett annat sätt att skapa ett temporärt monopol. Staten väger då de långsiktiga fördelarna av att stimulera forskningen mot de kortsiktiga skadorna av tillfällig monopolprissättning. Som alternativ till patent kan man tänka sig forskningsbidrag eller tävlingar med belöningar.

Stater reducerar monopol: En stat kan försöka reglera ett monopols vinst genom att införa ett pristak. Det optimala vore att sätta pristaket till vad priset hade blivit på en marknad med fri konkurrens, för i så fall anpassar monopolet kvantiteten på motsvarande sätt. Men om inte staten känner till efterfrågekurvan/företagets MR och dess MC finns en risk att man sätter ett icke-optimalt pristak, vilket kan leda till efterfrågeöverskott och en minskad välfärdsökning jämfört med ett optimalt pristak. Och sätter man pristaket så att MC möter efterfrågekurvan under AC-kurvan så lägger monopolet ner om det inte får subventioner. Ett annat problem kan vara att det reglerande organet mutas/influeras, så att regleringen inte blir effektiv ur konsumenternas perspektiv. Ytterligare ett annat problem är att monopolföretaget får ett omvänt incitament att hålla kostnaderna uppe så att inte pristaket hamnar för lågt. Stater kan också försöka uppmuntra konkurrens, t ex genom avreglering av en marknad, som alternativ till att sätta pristak.

Dominerande företag (dominant firm): Ett prissättande företag som konkurrerar med mindre pristagande aktörer. De kallas … ähh … ”marginella aktörer” (competitive fringe/fringe). Det dominerande företaget möter en residuell efterfrågekurva, dess efterfrågan är marknadens efterfråga minus vad de marginella aktörerna utbjuder: Dr(p)=D(p)-Sf(p). Det sätter sitt pris på samma sätt som ett monopol, fast givet Dr istället för D. Vid priser under de marginella aktörerna utbudskurva Sf möter det dominerande företaget hela marknadens efterfrågan. Men vid priser över där Sf möter marknadens efterfråga finns ingen restefterfrågan för det dominerande företaget, efter de ”marginella” aktörerna tar hand om allt. Mellan dessa nivåer är Dr mindre brant än D och följaktligen mer elastisk. Monopolets marknadsmakt har naggats i kanten! Det innebär att det dominerande företaget tvingas sänka priset => kvantiteten stiger. En dominerande och några marginella aktörer producerar alltså mer än ett monopol skulle gjort, så en del av dödviktsförlusten elimineras.
Kapitel 12 – prissättning
Icke-enhetlig prissättning (nonuniform pricing): Priset på en vara beror på vem kunder är eller hur många enheter han/hon köper. Gör det möjligt för företaget att öka sin vinst, eftersom man dels säljer till kunder man annars inte nått, och dels kan ta ut mer av sina nuvarande kunder.

Prisdiskriminering (price discrimination): En typ av icke-enhetlig prissättning. Olika kunder betalar olika mycket för samma vara, trots att det inte finns någon skillnad i kostnadsnivån (är det skillnad i kostnadsnivån för olika kunder så är det inte prisdiskriminering om detta reflekteras i priset). Det finns tre grader av prisdiskriminering: 1) perfekt prisdiskriminering 2) blockpriser/kvantitetsdiskriminering 3) multimarknadsprisdiskriminering (…). När man använder frasen slarvigt är det ofta det sistnämnda man menar.

För att ett företag ska kunna prisdiskriminera måste det ha marknadsmakt, dess kunder måste ha olika priskänslighet och företaget måste kunna upptäcka detta, samt företaget måste kunna förhindra återförsäljning (resales) mellan grupper som betalar olika mycket. Den sista punkten är ofta ett stort problem, men inte när det gäller tjänster eller produkter med höga transaktionskostnader. Alternativt kan ett företag vertikalt integrera sig för att säkerställa att ingen aktör i kedjan säljer vidare produkterna (låter lite extremt?!) eller förlita sig på lagar och regleringar (t ex förbud mot parallellimport av högprofilerade varumärken).

Första gradens prisdiskriminering, perfekt prisdiskriminering (perfect price discrimination): Företaget låter varje person betala sitt reservationspris (reservation price), vilket är det maximala belopp de är villiga att betala. Varje enhet säljs till den som värderar den mest, till det pris denne maximalt vill betala. Marknaden är effektiv och det uppstår ingen dödviktsförlust, men företaget fångar allt möjligt konsumentöverskott. En kund skulle alltså tjäna på ett monopol med enhetlig prissättning, även om det ger en lägre total välfärd (W=CS+PS). Men perfekt prisdiskriminering är inte så vanligt eftersom transaktionskostnaderna blir väldigt höga om man vill veta varje individs reservationspris.

Andra gradens prisdiskriminering, blockpriser (quantity discrimination): De flesta kunder har en nedåtslutande efterfrågekurva: de är villiga att betala mer för den första enheten är för de följande. Ett företag kan basera sin prissättning på detta antagande för att försöka omvandla så mycket som möjligt av CS till PS. Observera att det inte är prisdiskriminering om det lägre priser på följande enheter beror på lägre kostnader, t ex vid lagerhållning. Ofta utgår man från olika block av enheter: de 20 första enheterna kostar 70 kr, de 20 nästa 50 kr, etc. Välfärdsförlusten är mindre än ett monopol med enhetlig prissättning och ju fler block, desto närmare perfekt prisdiskriminering. Men eftersom man aldrig exakt kan efterlikna efterfrågekurvan så blir det alltid en viss dödviktsförlust eftersom man inte säljer de sista enheterna för MC när p går mot MC.

Tredje gradens prisdiskriminering, multimarknadsprisdiskriminering (multi market price discrimination): Som perfekt prisdiskriminering, fast man försöker uppskatta reservationspriserna på gruppnivå istället för på individnivå. Det kan till exempel gälla olika geografiska marknader. Inom varje marknad gäller en viss prisnivå som sätts precis som ett monopol sätter ett enhetligt pris, alltså baserat på marknadens efterfrågekurva/priselasticitet/marginalintäkt och företagets marginalkostnad (som man kan anta är konstant mellan marknaderna). På så sätt täcker man in den skiftande betalningsvilja som finns på olika marknader. Man kan identifiera grupper antingen genom observerbara karaktärsdrag (t ex ålder på kunderna) eller genom observerbara handlingar (ge kunder som bryr sig om att klippa ut kuponger eller boka inflexibla flygbiljetter i förväg låga priser eftersom vi vet att de är prismedvetna). Välfärden vid multimarknadsprisdiskriminering är förstås lägre än vid perfekt prisdiskriminering, men den kan vara både högre eller lägre vid ett monopol som sätter enhetliga priser.

Tvådelade tariffer (two-part tariffs). Det råder lite förvirring i Perloff om det här är en form av prisdiskriminering eller inte, avsnitt 12.5 indikerar det, men s 389 stycke 3 tycks motsäga det. Det innebär i alla fall att ett företag debiterar sina kunder en klumpsumma (lump-sum fee) för rätten att köpa och sedan ett visst pris per enhet. Ett klassiskt exempel är telefonabonnemang, där man betalar både abonnemangsavgift och en rörlig taxa. Precis som för prisdiskriminering måste man ha marknadsmakt, förstå sina kunders efterfrågan och kunna förhindra återförsäljning.

Tvådelade tariffer kommer till sin användning om man är tvungen att ha en prissättningsmodell mot kunder som sinsemellan har olika efterfrågekurvor. Ifall alla hade samma efterfrågekurva kunde man ju bara bestämma ett visst pris, förslagsvis ett som slukade deras konsumentöverskott, och köra det mot alla. Men om kunderna skiljer sig åt skulle man riskera att helt tappa de med lägre betalningsvilja med en sådan metod, vilket skulle ge 0 i intäkt från dem. I stället använder man sin rörliga taxa för att maximera intäkterna från de med en hög marginell betalningsvilja vid höga volymer, så man kapar åt sig betalningsviljan mellan för området mellan p=MC (konstant i bokens exempel) och p=rörlig taxa för alla Q från 0 till punkten där efterfrågekurvan korsar p=rörlig taxa. Konsumentöverskottet för området ovanför p=rörlig taxa försöker man istället komma åt via en fast avgift. Här väljer man ut en fast avgift som man tror de flesta accepterar. På så sätt kommer man åt en så stor del som möjligt av konsumentöverskottet. De som konsumerar en liten kvantitet vill egentligen inte vara med och betalar för dem som konsumerar mer, men på det här sättet blir det så ändå!

Sambandsförsäljning (Jacob-ord, alt. tie-in sales): En kund får köpa produkt A bara om han/hon lovar att köpa produkt B också. Det kan vara fokuserat på en långvarig relation, t ex att ett företag lovar att köpa kopiatorservice från företaget som sålde dem en kopiator (requirements tie-in sale).

Paketering (bundling): Men paketering/bundling verkar vanligare. Man säljer två produkter ihop, för man tror att vissa uppskattar mest A men kan tänka sig att betala lite för B, medan andra uppskattar mest B men kan tänka sig att betala lite för A. På så sätt kan man ha samma priser mot alla kunder, men ändå få bägge grupperna att köpa bägge produkterna. Paketering kan vara lönsamt, beroende på konsumenternas smak och, förstås, förmågan att förhindra återförsäljning. Man ska bara paketera varor som har en negativ korrelation till varandra, dvs att de kunder som är intresserade av A är inte så intresserade av B eller vice versa (för hade många kunder varit intresserade av både A och B kunde man ju sålt dem separat till ett högre pris).
Kapitel 13 – oligopol och monopolistisk konkurrens
Oligopol (oligopoly): Ett litet antal företag i en marknad med stora inträdeshinder. De kan påverka priset och de tar hänsyn till sina konkurrenters agerande. Exempel är biltillverkare. Företag som inte samarbetar i en kartell tjänar lägre än monopolvinsten, men de kan ända uppnå Π > 0 även på lång sikt.

Kartell (cartel): En grupp företag som explicit kommer överens om att koordinera sina aktiviteter, t ex hur mycket varje företag ska sälj och till vilket pris. Medlemmarna i en kartell uppför sig kollektivt som ett monopol och kan analyseras som ett sådant.

Monopolistisk konkurrens (monopolistic competition): Företag har marknadsmakt (möjlighet att hålla p>MC) men eftersom det inte finns några inträdeshinder drivs den långsiktiga vinsten Π ändå mot 0. Inträde sker tills inga nya företag kan komma in på marknaden och uppnå Π > 0. Exempel är rörmokare i en liten stad. Även här tar man hänsyn till sina konkurrenters beteende. De har marknadsmakt eftersom de möter en nedåtsluttande efterfrågekurva, liksom i ett oligopol.

Spelteori
Spelteori (game theory): En uppsättning verktyg som ekonomer, statsvetare, militära analytiker och andra använder för att analysera beslutsfattande bland olika aktörer som använder strategier. Alla aktörerna är intresserade att maximera sina utfall, även på bekostnad av andra, men en aktörs agerande påverkar alla andras.

Bästa svar (best response): Den strategi som maximerar en aktörs vinst, givet dess uppfattning om de andras kommande drag. För varje tänkbart drag som motspelaren/-na kan tänkas göra så finns ett bästa svar. Kan visas i en bästa-svars-kurva.

Nash-jämvikt (Nash equilibrium): En uppsättning strategier som är de optimala för alla spelare – finns inget annat sätt att uppnå högre avkastning – givet att man håller de andras strategier konstant. Ingen vill ändra sin strategi eftersom man använder sin bästa respons. Lite som i en jämvikt i en frikonkurrensmarknad där ingen producent vill ändra kvantiteten givet vad andra håller på med.

Spel utan samarbete och med imperfekt information (noncooperative gave of imperfect information): Den ena aktören vet inte vad den andra kommer att göra, utan måste försöka gissa.

Strikt dominerande (strictly dominating): Strategi 1 är strikt dominerande över strategi 2 om att strategi 1 utlovar åtminstone lika bra resultat som strategi 2, oavsett vad motspelaren gör.

Dominerande strategi (dominant strategy): Om en strategi är strikt dominerande över alla andra strategier så ska ett företag välja denna dominerande strategi. Vad den tror om motspelaren drag spelar då ingen roll. Det är inte alltid det finns dominerande strategier.

Fångarnas dilemma (prisoners’ dilemma): Ett spel utan samarbete och med imperfekt information. Spelarna skulle tjäna mest på att samarbete (bägge håller tyst). Men eftersom de inte vågar lite på den andre (att den håller tyst), så väljer bägge en strategi som skadar dom själva minst (att tala för att slippa riskera att bara den andre parten talar). Bägge har alltså dominerande strategier som gör att de inte uppnår det optimala utfallet (men de undviker sitt värsta möjliga utfall). Kan ritas upp i en 2x2 matris där varje ruta innehåller värdet för aktör A och värdet för aktör B vid det utfallet.

Samarbete (cooperation/collusion): I ett spel som bara pågår en period samarbetar inte företag för att de inte litar på varandra och det finns inget sätt att bestraffa varandra, så bägge har ett incitament att fuska för att tjäna mer. Men om spelet pågår multipla perioder kan företag samarbeta eftersom det då finns sanktionsmöjligheter. Genom att signalera att man vill samarbete (t ex genom att välja en icke-optimala strategi några perioder) och genom att hota att bestraffa (sabba för den andra) kan ett företag påverka sin medspelare. Ett problem uppstår om spelet spelas i ett i förväg bestämt antal ronder, eftersom bägge har incitament att fuska sista ronden, och därmed också näst sista etc.

Oligopolmodeller
Oligopolmodeller med samarbete (cooperative oligopoly models): Karteller uppstår eftersom det är ett sätt höja vinsterna jämfört med en frikonkurrensmarknad där man är begränsad till att maximera sin vinst utifrån marknadspriset. I en kartell kan flera företag sänka sin produktion, vilket då påverkar marknadens utbud och leder en lägre jämviktskvantitet men ett högre pris. Kartellen sätter sitt pris som ett monopol, men är förstås begränsad av priselasticiteten i efterfrågan. Det finns lagstiftning mot karteller i de flesta i-länder, men karteller mellan länder (som OPEC) är lagliga. Företag kan ibland ta risken att bryta mot lagen om sanktionsmöjligheterna är små. Företag kan också försöka fusioneras (merge) som alternativ till en olaglig kartell. I vissa fall kanske inte företag samarbetar explicit, men effekten blir den samma (”tacit collusion”).

En kartell kan misslyckas om icke-kartellmedlemmar kan bjuda ut stora kvantiteter på marknaden och därmed hålla nere priset. Kartellmedlemmar kan också försöka fuska och öka sin produktion mer än vad man kommit överens om, för att öka dra nytta av det höga marknadspriset i förhoppningen att de inte påverkas av lite extra produktion. För att undvika det här måste kartellen kunna upptäcka (detect) fusk och bestraffa det (enforcement). Rabatter och liknande gör det lättare att dölja ett fusk för kollegorna.

Olika oligopolmodeller för marknader utan samarbete: Cournotmodellen är lämplig om alla aktörerna sätter sin kvantitet samtidigt (svårrörlig variabel) och låter marknaden bestämma priset (lättrörligt), ex mackar och researrangörer. Stackelbergmodellen är bättre om ett företag är ledare och bestämmer sin kvantitet före de andra aktörerna. Bertrandmodellen används om företagen sätter priset (den svårrörliga variabeln) och inte kvantiteten. Om man inte vet de institutionella egenskaperna på en marknad kan man testa med alla tre modellerna och se vilken som efterliknar verkligheten bäst. Cournotmodellen ger lite lägre pris och högre kvantitet => lägre vinst, mycket högre konsumentöverskott => högre välfärd än i ett monopol/kartell. Stackelberg ger ännu lägre (sammanlagd) vinst men ännu högre konsumentöverskott och därmed ännu högre välfärd, även om man inte når fram till välfärden som skapas av det pristagande företaget.

Cournotmodellen för oligopol utan samarbete (Cournot model of noncooperative oligopoly): Som sagt, lämplig om alla aktörerna på marknaden sätter sin kvantitet samtidigt. Den utgår som jag förstår från homogena produkter med samma MC. Här pratar man om en Cournotjämvikt (Cournot equilibrium), en uppsättning kvantiteter som ger varje enskilt företag maximal vinst jämfört med andra strategier, om man håller kvantiteterna för de andra aktörerna konstant. En Cournotjämvikt är också en Nashjämvikt. För att hitta Cournotjämvikten måste man förstå vilken strategi de olika aktörerna använder Varje aktörs strategi baseras på efterfrågekurvan man möter och dess marginalkostnad. Aktör A kan utgå från den restefterfrågan man möter, alltså marknadens efterfrågan minus det man tror om aktör B:s produktion. A har ett monopol gentemot de som inte köper av B och kan alltså sätta sin produktion där MRr (marginalintäkten för restefterfrågan) och MC möts. Eftersom man inte vet B:s produktion så måste man förskjuta restefterfrågan för alla möjliga värden på B:s produktion. För varje sådant värde får man en egen bästa respons. Detta kan då ritas upp i en graf över jämviktskvantiteter med A:s kvantitet på Y-axeln och B:s på X-axeln. Deras två bästa-responskurvor (produktion baserat på vad man tror om motpartens produktion) korsas i Cournotjämvikten. Vid denna produktionsnivå är alltså bägge på sin bästa-responskurva och har inget incitament att vilja producera på någon annan nivå. Det här kan lösas matematiskt genom att man sätter in qA i qB.

Cournot eller kartell? Oligopolföretag som samarbetar beter sig som ett monopolföretag och delar därefter vinsten. I grafen om jämviktskvantiteter kan man lägga in en kontraktkurva med ekvationen qA+qU=Q från (0,Q) till (Q,0). Samverkande företag kan tänka sig (skriva kontrakt om) att producera längs alla dessa punkter. Man kan också tänka sig att skapa en graf över jämviktsvinster (equilibrium profits) där företagets A:s vinster visas på ena axeln och B:s på andra. Det pristagande företaget hamnar i origo, Cournot-jämvikten en bit ut men kartellvinsterna ligger längs gränsen för den möjliga vinsten (PPF, profit possibility frontier). Baserat på hur vilken modell som härmar verkligenhet kan man se vilken modell som verkar förklara företagens beteende bäst.

Cournot-jämvikten och antalet företag. Ett Cournot-företags Lerner-index räknas ut som –1/(n) där n är antalet företag på marknaden. När n växer går Lerner-indexet mot 0,0 och företagens möjlighet att sätta p>MC minskar. Det beror på att ett enskilt företag möter den restefterfrågan som de andra inte tagit hand om, och ju fler företag som finns, desto mer elastisk blir den efterfrågan ett visst företag möter.

Stackelbergmodellen för oligopol utan samarbete (Stackelberg model of noncooperative behavior). Används när man har en ledare (leader) och ett antal efterföljare (followers) som sätter sin kvantitet efter ledarens. Ledaren inser att dess följeslagare kommer att använda sin bästa-respons-kurva som i Cournot-modellen för att välja lämplig produktionsnivå. Ledaren förutsäger detta och sätter därför sin egen produktion givet detta antagande. Det är nödvändigt att en ledare hinner agera innan följeslagaren gör det, för bara ett hot att lägga produktionen vid en viss nivå är inte trovärdigt.

Spelträd (game tree). Används t ex när Perloff förklarar Stackelbergmodellen. Då gör ledaren L först ett val mellan tre möjliga produktionsnivåer, vilket leder till tre huvudförgreningar i trädet (A, B och C). För var och en av dessa väljer F och det uppstår då tre ytterligare underförgreningar för var och en av huvudförgreningarna (A1, A2, A3, B1, B2, …). För var och en av underförgreningarna kan man räkna ut en vinst för både L och F, som alltså är ett resultat av deras olika handlingar. L föreställer sig vad F hade valt om L valt A. I så fall hade F valt mellan A1, A2 och A3 och valt den som gav denne högst vinst. L föreställer sig vidare vad F väljer om L väljer B respektive C. Baserat på vilket underalternativ F valt för varje huvudalternativ gör sen L sitt val. L väljer förstås det huvudalternativ som leder till det tillgängliga underalternativ med den för honom högsta vinsten. Resultatet blir en Stackelberg-jämvikt, vilket också är en Nash-jämvikt: Givet att L sätter en viss produktionsnivå så väljer F den strategi som maximerar dess vinst. Och på samma sätt så väljer L den optimala produktionsnivå, givet vad den vet om F respons.

Stackelbergmodellen grafiskt: Den restefterfrågan Dr som ledaren möter än marknadens efterfrågan D minus konkurrentens produktion. Genom konkurrentens bästa-respons-kurva kan man avläsa dennes produktion givet varje nivå på den egna produktionen. Genom att sätta sin egen produktion väldigt högt respektive till 0 kan man se extremvärdena för konkurrentens produktion. Baserat på detta kan man rita upp ledarens restefterfrågan. Ledaren sätter sen den egna produktionen där marginalintäkten baserat på restefterfrågan MRr möter marginalkostnaden MC. Den totala Stackelberg-vinsten är mindre än vid Cournot-modellen, och desto ojämnare fördelat: ledaren tar en stor del. Men konsumenterna föredrar Stackelberg-jämvikten, eftersom priset är lägre och kvantiteten högre än i Cournot-jämvikten.

Strategisk handelspolitik (strategic trade policy): En stat kan stöda ett av sina företag på världsmarknaden. Stater kan underbygga sitt företag och göra dess hot om att sätta en viss produktionsnivå trovärdigt. Med subventioner sjunker MC-kurvan och företaget producerar mer för varje given kvantitet som konkurrenten producerar på bästa-respons-kurvan. Subventionen får ett företag att falla in i ledarrollen och det i andra i rollen som följeslagare. Men man ska ändå vara försiktig med interventioner, eftersom fem saker krävs för att det ska fungera: 1) Staten måste lyckas sätta sin subvention innan de andra aktörerna offentliggjort sina produktionsnivåer 2) Andra stater får inte hämnas 3) Statens agerande måste vara trovärdigt och långsiktigt 4) Staten måste känna till efterfrågan och de olika företagens kostnadsfunktion 5) Staten måste veta vilket spel företagen spelar.

Monopolitisk konkurrens (monopolistic competition): I en marknad med monopolistisk konkurrens finns det ett så pass litet antal företag, när alla lönsamma inträden gjorts, att varje företag möter en nedåtsluttande efterfrågan. Därför kan företaget ta p>MC. Däremot sätts p=AC eftersom fler konkurrenter skulle attraheras om företaget tjänar pengar på varje såld enhet, och då skulle priset sjunka. På de här marknaderna råder inte fri konkurrens eftersom det finns relativt få företag – kanske på grund av höga fasta kostnader eller skalekonomi som är hög i förhållande till efterfrågan – eller eftersom företag säljer differentierade produkter. Ju lägre fasta kostnader, desto fler företag finns det i en jämvikt med monopolistisk konkurrens och desto mindre monopolistiskt.

Bertrands prissättningsmodell (Bertrand price-setting model): I många marknader med oligopol eller monopolistisk konkurrens sätter företag priser och inte kvantitet. Om produkten är homogen och företagen sätter priserna så hamnar Bertrand-jämvikten vid MC (vilket är lägre än Cournot-jämviktspriset som uppnås när kvantiteten sätts) eftersom företagens bästa respons vid en prissättning >MC är att sänka priset för att kapa åt sig hela marknaden, vilket leder till en ond cirkel. Endast vid p=MC finns en jämvikt efter den bästa responsen för bägge där är att hålla kvar priset. Detta är dock inte så realistiskt, eftersom priserna inte pressas ned så lågt vid ett litet antal företag. Bertrand-modellen tar dessutom inte hänsyn till efterfrågans utseende. Om produkterna är differentierade så är dock Bertrand-jämviktspriset över MC. Normalt sett är marginalerna på varor ((p-MC)/p) högre ju mer varorna är differentierade. Produktdifferentiering ger marknadsmakt.

Eftersom varje företag har en del trogna kunder så behöver inte företagen priskonkurrera för att ta över alla den andras kunder. Bertrand-respons-kurvorna, som skildrar relationerna mellan priserna (vara Y på Y-axeln och vara X på X-axeln) sluttar uppåt, eftersom ifall X höjer priset så höjer Y också. I den punkt där responskurvorna möts är bägge nöjda med sin respons på den andres prissättning, och vill inte ändra den.
Kapitel 15.4 – vertikal integration
Ett företag kan integrera sig vertikalt (delta i mer än ett efterföljande steg i produktionen eller distributionen av varor eller tjänster), integrera sig quasi-vertikalt (använda kontrakt eller andra medel för att kontrollera företag som det har vertikala relationer med) eller köpa från en faktormarknad (factor market). Framförallt vid ett bilateralt beroende, som det skulle kunna finnas mellan en kolgruva och ett elverk, kan man tänka sig vertikal integration eller långsiktiga kontrakt. Beroende på vilket som är mest lönsamt så integrerar sig ett företag vertikalt och producerar en viss insatsvara eller köper den av andra.

Eftersom vertikal integration är kostsamt så integrerar företag bara om det finns stora fördelar. Vid en perfekt marknad för insatsvaror skulle det inte finnas några fördelar alls. Men i praktiken kan man tänka sig fem möjliga fördelar: att sänka transaktionskostnaderna (delvis genom att undvika opportunism), försäkra sig om en stadig tillgång, undvika statliga priskontroller och regleringar, utöka sin marknadsmakt till en annan marknad samt att eliminera någon annans marknadsmakt. Nackdelar kan vara att det är svårt för den kontrollerande att binda sig till att inte exploatera och att inte komma till undsättning vid behov. De som kontrolleras kan då få svagare incitament att producera optimalt.
Kapitel 18 – externaliteter, allmän egendom och kollektiva varor
Externalitet, extern effekt (externality): Inträffar när en konsuments välbefinnande eller en producents produktionskapacitet direkt påverkas av andra konsumenters eller producenters handlingar, snarare än indirekt genom prisändringar. En externalitet som skadar andra är en negativ externalitet, medan en externalitet som hjälper andra är en positiv dito. Vissa externaliteter gagnar en grupp och skadar en annan.

Det ineffektiva i att producera med externaliteter: Eftersom producenterna inte betalar för negativa externaliteter såsom utsläpp så är de privata kostnaderna (private costs) mindre än de samhälleliga kostnaderna (social costs). Den samhälleliga marginalkostnadskurvan MCs (marginal social cost) är summan av den privata marginalkostnadskurvan MCp och marginalkostnaden av externaliteten MCg. Som en konsekvens skapar frikonkurrensmarknader fler negativa externaliteter än vad som är samhälleligt optimalt. Om det enda sättet att minska externaliteterna är att minska produktionen så är den optimala lösningen att sätta produktionen där den marginella fördelen från att reducera externaliteten är lika med den marginella kostnaden som konsumenter och producenter betalar för lägre produktion (se cost and benefit-analysen nedan). Det är oftast optimalt att ha vissa negativa externaliteter, för om man tar bort alla elimineras också önskvärd produktion och konsumtion, vilket kanske inte upphäver fördelen av att slippa externaliteten.

Statliga interventioner: Om staten har tillräcklig information om efterfrågan, produktionskostnader och de skadliga effekterna som externaliteterna skapar, så kan den använda skatter eller kvoter (quotas) för att tvinga en frikonkurrensmarknad att producera det som är samhälleligt optimalt (the social optimum). Staten kan tänkas beskatta eller begränsa den negativa externaliteten, eller den kan beskatta eller begränsa produktionen. En skatt bör vara lika stor som den marginella skadan av externaliteten vid den samhälleligt optimala kvantiteten, inte nödvändigtvis vid andra kvantiteter.

Kostnad-och-fördel (cost and benefit). Man kan visa var den samhälleligt optimala produktion (social optimum) finns genom en vanlig utbud-och-efterfrågan-analys, men också genom en kostnad-och-fördels-analys där värdet av både kostnaden och fördelen visas på Y-axeln och kvantiteten visas sjunkande på X-axeln. I origo är kostnaden och fördelen 0 jämfört med i jämvikten om man bara räknar med de privata kostnaderna, och kvantiteten på X-axeln är den jämviktskvantiteten. Kostnaden (C, cost, mindre produktion) och fördelen (B, benefit, mindre utsläpp) ritas som två kurvor som bägge ökar i takt med att kvantiteten minskar. När bägge dessa kurvor har samma lutning och derivatorna är identiska (MC=MB) så är nettofördelen maximerad. Detta är förstås i samma punkt som där jämvikten uppstår i en utbud-och-efterfrågan-analys om man utgår från de samhälleliga kostnadskurvorna.

Marknadsstruktur och externaliteter: Även om en frikonkurrensmarknad producerar för mycket varor och negativa externaliteter så kan en marknad med begränsad konkurrens producera mer eller mindre än vad som är optimalt. Med en negativ externalitet så kan en jämvikt på en marknad med begränsad konkurrens (a noncompetitive equilibrium) komma närmare vad som är socialt optimalt än vad en jämvikt på en frikonkurrensmarknad kan. En skatt i nivå med den marginella samhälleliga skadan (the marginal social harm) av en negativ externalitet – som är socialt optimalt för en frikonkurrensmarknad – kan sänka välfärden när den tillämpas på en marknad med begränsad konkurrens. Andra skatter eller subventioner kan behövas istället.

Att tilldela äganderätt för att reducera externaliteter (allocating property rights to reduce externalites): Externaliteter uppstår eftersom äganderätten till en egendom inte är tydligt definierad. Enligt Coase-teoremet får man ett effektivt resultat om man tilldelar äganderätten till någon av två parter så länge de två kan förhandla. Detta förutsätter att transaktionskostnaderna är låga, att inte ena sidan förhandlar enligt någon viss strategi och att det inte finns asymmetrisk information (den ena sidan vet mer än den andra om kostnader eller fördelar). Man kan ställa upp förhandlingen som ett 2x2-spel. Hur man tilldelar äganderätten påverkar inkomstfördelningen, eftersom rättigheterna är värdefulla. Tyvärr så är förhandlingar inte alltid så praktiskt, framförallt inte när många människor är involverade. I sådana fall kan man tänka sig marknader för rätten att producera externaliteter kan överkomma problemet med externaliteter: de företag som lätt kan förbättra sina produktionsprocesser gör det och säljer sina rättigheter, medan de med gamla produktionsprocesser (som kräver mycket pengar att förbättra) konkurrerar om rättigheterna och driver upp priset, vilket skulle ge ett ökat incitament för dem att förbättra sina processer.

Privata varor (private good): Det råder rivalitet om dessa varor, så varje exemplar som konsumera av en person kan inte konsumeras av någon annan. Det råder också exklusivitet, så bara de som betalar får tillgång. Exempel: kokosboll, penna, Festis-flaska.

Allmän egendom/gemensamma resurser (common property): Externaliteter är ett problem med allmän egendom (en resurs som alla har fri åtkomst till). Allmän egendom blir nämligen överexploaterad eftersom individerna inte bär sin egen samhälleliga kostnad, utan bara en privat marginalkostnad som är liten jämfört med den privata marginalnyttan. Om alla till exempel kan köra på en motorväg så gör alldeles för många det, eftersom de ignorerar den externalitet de skapar för andra: förseningar på grund av trafikstockningar. Skatter och kvoter kan tänkas reducera eller eliminera överutnyttjande, alternativt kan man tänka sig privatiseringar och att tilldela äganderätten till någon. Exempel: motorväg, jakt.

Kollektiva varor (public goods): Om kollektiva varor finns det ingen rivalitet. När en kollektiv vara tillhandahålls till någon kan den också tillhandahållas till andra utan extra kostnad. Att exkludera någon från att konsumera en kollektiv vara är ineffektivt. En utmaning för en stat blir att hitta den tillhandahålla den optimala nivån eftersom det är svårt att få reda på hur mycket folk värdesätter en kollektiv vara. Man kan tänka sig en kollektiv vara där man plötsligt slår i ett kapacitetstak, så att rivalitet dyker upp, t ex när en simbassäng blir full. Då kan det övergå till att ses som en allmän egendom/gemensam resurs.

Rent kollektiva varor (public good without exclusion): En kollektiv vara (icke-rivalitet) som man inte kan exkludera någon från att konsumera. Marknader tillhandahåller för lite eller inget alls av icke-exklusiva kollektiva varor, eftersom bara de mest intresserade bidrar och resten åker snålskjuts på de positiva externaliteter som alstras. En lösning är statlig finansiering. Exempel är försvar, gratisprogramvaror och ren luft.

Klubbvara (club good): En kollektiv vara som tillåter uteslutning (exclusion) av dem som inte betalar. Men så länge man betalar finns ingen rivalitet, så länge som man inte slår i något kapacitetstak (t ex konserten blir full). Privata marknader är bättre på att tillhandahålla klubbvaror än rent kollektiva varor. Dock: snålskjutsproblemet finns även här, man kan till exempel vänta på att klubben formas och sedan förhandla om billigt inträde.

Den samhälleliga marginalnyttokurvan (social marginal benefit curve): Den aggregerade efterfrågan på en privat vara är den horisontella summan av varje individs efterfrågekurvan (man lägger ihop kvantiteterna vid ett visst pris). Detta kallas också den samhälleliga marginalnyttokurvan. Men motsvarande kurva för kollektiva varor får man fram genom att vertikalt addera varje individs efterfrågekurva (man lägger ihop priserna för en given kvantitet). Eftersom det inte finns någon rivalitet kan många individer uppskatta samma exemplar av varan. Genom att ta fram den samhälleliga marginalnyttokurvan ser man hur betalningsviljan för tjänsten ser ut. En tjänst efterfrågas tills marginalnyttan = marginalkostnaden.

Snålskjuts (free riding): Många är ovilliga att betala för sin del av en kollektiv vara. De vill dra fördel av den positiva externalitet som det ger att andra konsumerar varan. Perloff visar t ex med ett 2x2-bräde hur ineffektivt det blir när två butiker i ett köpcentrum funderar på att hyra en vakt. Att hyra vakt kostar $10 per timme, men för varje enskild butik ger det bara $8. De skulle mycket väl kunna dela på honom/henne och ändå få ut ett värde på $8, men då måste de samarbeta, eftersom bägges dominanta strategi är att inte hyra. Statlig eller annan kollektiv handling kan lösa problemet, t ex genom socialt tryck, fusioner (då blir det en intern angelägenhet), tvång (alla medlemmar i en grupp tvingas vara med, för att alla ska veta att alla andra är med och betalar) och privatisering (inte längre en kollektiv vara).
Kapitel 19 – asymmetrisk information (ett s, två m!)
Problem som uppstår på grund av asymmetrisk information: Asymmetrisk information leder till marknadsmisslyckanden när informerade parter hänger sig åt opportunistiskt beteende på de oinformerade parternas bekostnad. Det kan handla om att bara säljaren känner till varans kvalitet, att bara försäkringstagaren/låntagaren känner till sin risk eller att bara löntagaren känner till sin arbetsförmåga. Detta kan resultera i att marknader elimineras och att priserna hamnar ovanför marginalkostnaden (p>MC). Två olika sorters problem uppstår ur opportunism, ogynnsamt urval och moral hazard. Moral hazard är opportunism där en informerad part drar fördel av en mindre informerad part genom någon slags oobserverad handling. Det behandlas i nästa kapitel.

Ogynnsamt urval (adverse selection): Låg kvalitet är överrepresenterad. Opportunism där de enda som accepterar en överenskommelse är de informerade parter som har en oobserverad egenskap (unobserved characteristic) som gör det möjligt för dem att dra nytta av överenskommelsen, på den mindre informerade partens bekostnad: för ett givet pris är ägare av dåliga objekt mer benägna att sälja, för ett given ränta är låntagare med riskabla projekt mer benägna att låna, etc. För att undvika det här problemet måste man antingen begränsa det opportunistiska beteendet eller eliminera informationsasymmetrin. För att förhindra opportunismen som uppstår när informationen är asymmetrisk kan staten intervenera eller så kan aktörerna själva skriva kontrakt som begränsar de informerades beteende. För att eliminera eller reducera informationsasymmetrin kan de oinformerade screena för att få den information de behöver (hälsokontroller), medan de informerade kan välja att signalera (redovisning, certifiering, …). Signalering är en slags självselektion. Andra exempel på självselektion är att t ex ha en självrisk i ett försäkringskontakt eller lön som beror på anställningstrygghet, vilket gör att kunden/den anställde visar med sitt beteende i vilken grupp han/hon hör hemma. Tredjepartsaktörer som staten kan också förmedla information. Ett annat alternativ är gruppdeltagande som gör att lågriskkunder inte kan dra sig undan, ex via lagstiftning såsom offentliga socialförsäkringar. Tvingande certifiering/garantier pressar dock bort produkter av lägre kvalitet, vilket kanske inte är så bra om det finns en efterfrågan på dem, och förstör signaleringsmekanismen.

Hur okunskap om kvalitet leder till att varor med högre kvalitet väljs bort (how ignorance about quality drives out high-quality goods): Om kunderna inte kan skilja på bra och dåliga produkter före köpet, så finns det en risk att dåliga produkter puffar ut de bra från marknaden. Detta problem (lemons problem) beror på ogynnsamt urval. Exempel: säljare av bra bilar vill ha tvåtusen spänn per bil medan säljare av dåliga bilar nöjer sig med en tusenlapp. Konsumenterna kanske är beredda att betala det här, men kan de inte skilja dem åt och de räknar med att chansen att få en bra bil är fifty-fifty så är de villiga att lägga 1500 kr. För det här priset vill inga säljare av bra bilar vara med. (Det här kan också göras i flera nivåer med lägre och lägre kvalitet.) Konsumenterna inser det och efterfrågan sjunker så att man bara betalar 1000 kr för de dåliga bilarna igen. Ett annat exempel är försäkringar, då lågrisktagare försvinner successivt. Metoder för att hantera det är bland annat med lagar som begränsar opportunism, screening från kundernas sida (genom experter eller genom att man förlitar sig på företagens rykte), att tredjeparter som staten eller konsumentgrupper tillhandahåller information samt att företag signalerar (genom a...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Sammanfattning "Microeconomics" av Perloff

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Isabelle Axelson 2012-10-11

    HUR bra som helst!

Liknande arbeten

Källhänvisning

Jacob Stedman [2006-05-22]   Sammanfattning "Microeconomics" av Perloff
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=6307 [2017-08-17]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in