Min vän Nicolaus

1 röster
3311 visningar
uppladdat: 2018-02-07
Evve Evvssson

Evve Evvssson 14 år

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Kapitel 1. På väg till Dalarna

En helt vanlig sensommarkväll var jag och min kompis Amanda ute på promenad. Under hela promenaden pratade vi om hur roligt det skulle bli att tillbringa en hel vecka på Amandas landställe i Dalarna. Det var bara lite drygt en vecka kvar på sommarlovet, men vad gjorde det när den sista veckan skulle bli lika bra som resten av sommarlovet tillsammans?

Det började bli mörkt så vi gick hem igen, klockan var redan nio!

-Imorgon är det äntligen dags! sade Amanda innan vi skildes åt. Det var verkligen dags också! Detta hade vi längtat efter ända sedan skolan slutade i juni.

 

-Lisa?! Har du tagit med dig din tandborste? det var mamma som ropade, hela morgonen hade jag sprungit upp och ner från trappan med packning och resväskor.

-Om 5 minuter kommer Amanda! Lisa?! Är du klar?

Amanda kom några minuter tidigare än väntat. Jag släpade ut mina två jätte-resväskor och tryckte in dem i bakluckan.

-Ska du flytta? flinade Amanda lite retsamt.

Vi satte oss bredvid varandra i baksätet och småpratade lite. Plötsligt plingade Amandas telefon till. Hon tog upp den och jag kunde skymta att någon som började på “v” hade skickat ett SMS till henne. Hon började skriva något tillbaka men jag såg inte vad hon skrev.

-Vem skriver du med? frågade jag.

-Ehh... Bara en kompis, svarade hon.

Jag hade aldrig hört talas om någon kompis på “v”.

Jag tänkte att det inte var något speciellt med det utan tog upp min mobil också och började spela ett spel. Jag trodde att hon snart skulle lägga ner mobilen igen men hon fortsatte att skriva intensivt med sin “kompis”. Då och då såg jag hur hon log och var nära på att börja skratta. Jag, däremot kände mig inte så glad… Valde hon sin andra kompis framför mig? Vi var ju bästa vänner och hade varit det ändå sedan tvåan.

 

När vi hade åkt en timme så undrade Amandas mamma varför vi inte pratade något.

-Ehh… Jag mår lite illa, svarade Amanda. Jag visste att det inte var sant, då skulle hon inte hålla på med sin mobil…

Resten av resan minns jag inte, jag måste ha somnat. När vi kom fram så öppnade Amandas mamma min dörr.

-Var är Amanda? frågade jag trött.

-Hon gick i förväg för att bära in väskorna, svarade hon.

Vi hade ju alltid väntat på varandra förut, varför inte nu? Jag joggade i alla fall lite långsamt mot stugan en bit bort. När jag kom fram stannade jag.

 

Kapitel 2. Amanda, den förrädaren

Där stod Amanda och kramade en kille. Killen var blond och hade vit skjorta och bruna byxor.

Jag var så uppslukad av synen så att jag inte märkte när Amandas mamma kom upp och ställde sig bredvid mig.

-Visst är de fina tillsammans?

Visste hon om det här?! Jag ville skrika rakt ut, vem var han och varför hade han stulit min bästis ifrån mig? Men det gjorde jag förstås inte.

-Vv vem är det där? mumlade jag.

-Har Amanda inte berättat om Viggo? Det är hennes nya pojkvän, hon träffade honom i våras. Han bor här, precis granne! Han kommer nog vara här en hel del den här veckan.

 

Nu skrek jag nästan, varför hade hon inte sagt något?! Valde hon honom framför mig?!

Jag försökte lugna ner mig. Hon hade inte träffat honom på länge, hon kanske skulle vara med mig mera sedan?

-Mår du bra Lisa?

Jag andades häftigt, kände hur ansiktet blev helt rött.

-Ja, jag mår bra, viskade jag.

Vi gick mot huset. Mina ben kändes som spaghetti. jag ville inget hellre än att den där killen skulle försvinna och att jag och Amanda skulle ha en precis sådan semester som vi hade planerat.

 

Efter en stund sprang Amanda och Viggo in på lätta ben. Amanda viskade något i Viggos öra och de började skratta. Viggo tittade frågande på mig och jag blängde surt tillbaka.

-Vem är hon? frågade han Amanda.

-Frågan är snarare vem du är?! fräste jag.

-Lisa! Varför är du så elak? Han frågade ju bara!

Jag hade stor lust att springa rakt ut genom dörren och aldrig komma tillbaka men jag försökte behärska mig.

Klockan var redan sex på kvällen och Amandas mamma ropade på oss och sa att det var mat. Vi gick in i köket. Jag satte mig bredvid Amandas mamma och tittade surt på Amanda och Viggo om vart annat. Amanda låtsades som ingenting, brydde hon sig inte om mig alls längre?

Efter middagen gick Viggo fram till mig och bockade.

-God kväll fröken Lisa, sade han med hurtig röst.

Efter det började Amanda och Viggo gapskratta. Jag kände hur tårarna trängde fram i mina ögon. Jag fick inte gråta, jag fick inte! Han skulle tro att jag var en liten bebis! Fast det trodde han nog redan, med tanke på allt Amanda verkade ha berättat för honom om mig.

Viggo gick och stängde dörren. Jag bokstavligt talat släpade med mig Amanda till vårat rum, stängde dörren och nästan skrek.

-Vad fan gör han här?! Varför har du inte sagt något? Jag skulle aldrig följt med dig din lögnare!

Det där första bara flög ur mig, jag hade aldrig svurit förut men nu var jag så arg så att jag inte kunde behärska mig längre.

-Ta det lugnt Lisa. Det var du som frågade mig om du fick följa med, det var du som planerade så intensivt så när skulle jag ha kunnat säga något om Viggo? Du avbryter mig ju hela tiden, sade hon med kall och lugn röst.

Var det sant som hon sa? En del kanske men jag kunde inte minnas att jag hade avbrutit henne en enda gång och hon hade lika intensivt som mig planerat. Antingen “tänkte hon inte på” Viggo just då eller så ville hon bara göra narr av mig.

 

Klockan elva lade vi oss för att sova. Vi sov i en våningssäng och Amanda sov överst. Jag önskade att hon skulle ramla ner i sömnen, att hon skulle behöva åka till sjukhuset och kanske inte kunna gå på flera veckor. Det var rätt åt henne. Jag låg ända till klockan tolv och fantiserade om hur ont hon skulle ha. Först när jag hörde en dov snarkning från sängen ovanför kom jag på hur hemsk jag var.

-Jag ska inte ha dåligt samvete, hon förtjänar det, viskade jag för mig själv.

 

Sedan måste jag visst ha somnat. Jag vaknade av att ett par glada röster skrattade ute i köket.

-Haha! Du borde dissa den där idioten hon förtjänar inte dig baby, hörde jag Viggo säga.

Det var mig han pratade om, det förstod jag.

Jag klev upp ur sängen och började klä på mig. Det var bäst att göra det innan Amanda drog med sig Viggo in till mig för att göra narr av lilla Lisa med sitt lilla nattlinne.

Jag hörde någon knacka på dörren.

-Amanda! var min första tanke.

Jag slängde på mig kläderna på några sekunder innan dörren öppnades.

-Nämen du är ju vaken! Vad bra, jag tänkte just väcka dig. Det finns frukost där nere, sade Amandas mamma vänligt.

Så klart att det inte var Amanda, hon hade aldrig knackat. Jag gick ner i köket där Amanda och Viggo satt och skrattade.

Jag försökte titta bort medan Viggo sade godmorgon och flinade.

-Jag vet nog vad ni håller på med! flög det ur mig.

-Va? snäste Amanda.

-Ja, jag hörde när ni pratade om den där “idioten” som hon borde dissa, härmade jag Viggo. Amanda sade att det inte alls var mig de hade pratat om utan en tjej i vår klass. Jag trodde så klart inte på Amanda.

Jag satt och rörde runt med min sked i filen. Jag var egentligen inte alls hungrig men jag tvingade ändå i mig maten eftersom att Amandas mamma stod och iakttog oss.

-Skynda! väste Amanda i mitt öra.

-Varför bryr du dig ens? viskade jag tillbaka.

Inget svar. Det var väl för att hennes mamma skulle undra om de gick utan mig.

Amandas mamma vände sig om mot oss.

-Jaha, då ska jag ta och åka till affären och köpa lite lördagsgodis då! sade hon.

Hon började gå mot hallen. Vi hörde en bildörr stängas. Amanda och Viggo gick mot hallen de med.  Amanda vände sig om och gick baklänges sista biten medans hon vinkade till mig lite nonchalant.

Så fort de hade stängt dörren sprang jag in till vårat rum och började störtttggråta. Jag grät och grät i flera minuter, ända tills jag blev avbruten av min telefon som ringde. Det var mamma. Jag torkade bort tårarna och “tränade” några gånger på hur jag skulle säga för att inte börja gråta mitt i samtalet. Sedan svarade jag. Mamma frågade vad vi hade gjort, hur jag mådde, om jag var nöjd hittills osv. Jag mumlade ett ja till svar på allt hon frågade. Till slut lade hon i alla fall på. Jag lade mig ner i sängen och tittade upp på Amandas säng ovanför.

 

En halvtimme gick. Jag hade nu bestämt mig. Jag skulle rymma. Då hörde jag dörren öppnas.

-Det måste vara Amandas mamma! tänkte jag.

Jag tassade försiktigt över golvet mot fönstret. Jag drog av haspen och puttade långsamt upp fönstret. Det gnisslade till.

-Hallå? ropade en röst från hallen.

Jag hoppade smidigt ut genom fönstret och sprang iväg utan att stänga fönstret.

Jag sprang till den lilla grusvägen vi hade åkt på igår. Jag kom på att den syntes från stugan och gick därför in i skogen. Jag började springa igen, jag behövde hinna en bra bit innan Viggo och Amanda kom hem och de började leta.

Grenarna piskade mig i ansiktet. Varför hade jag inte tagit en jacka på mig? Jag hade ju inget alls med mig.

Mina armar var helt blodiga när jag tillslut kom ut ur skogen.

-Idiotgranar, mumlade jag.

Jag ville vila men jag behövde komma bort från dessa idioter. Jag sprang vidare, nu längs vägen. Jag hörde en bil på avstånd. Skulle personen i bilen se mig och mina blodiga armar skulle hen ställa en massa jobbiga frågor. Jag hoppade över diket och in i skogen igen. Jag stannade för en kort stund och såg bilen köra förbi. Det var en svart Volvo v.70 och föraren var en man med svart hår. Det såg ut som att han tittade på mig, jag mötte hans blick och stirrade rakt in i hans ögon. Hade han sett mig?

När bilen hade åkt förbi fortsatte jag längs vägen. Jag var helt uttröttad och gick med långsamma steg framåt. Jag gick med huvudet så sänkt mot marken så att jag inte hörde att någon kom joggandes bakom mig.

-Hallå där! hörde jag en mörk mansröst ropa.






Kapitel 3. Nicolaus

Jag vände mig blixtsnabbt om och såg en man i mörka joggingkläder komma fram till mig.

Det kunde inte vara sant! Det var den där mannen som hade åkt förbi med bilen! Han måste ha sett mig och åkt tillbaka. Bodde han någonstans här i närheten? Jag hoppades innerligt att han inte kände Amandas familj.

-Mår du bra? frågade mannen och viftade med handen framför mitt ansikte.

-Mm, mumlade jag.

Mannen frågade mig vad som hade hänt och var jag bodde. Jag berättade att jag var på besök hos en kompis men ljög ihop att jag var, precis som han, på en joggingtur. Han trodde inte på mig utan bad mig gång på gång att berätta sanningen. Jag orkade inte mer. Till slut slängde jag ur mig hela sanningen. Mannen blev förvånad men lovade mig att jag skulle få komma hem till honom för att ta en dusch och få lite mat i magen.

Efter att ha duschat och tagit på mig lite andra kläder (som jag hade med mig i min ryggsäck) satte vi oss vid matbordet. Mannen började tala allvarligt med mig.

-Jag kan inte köra hem dig till ditt eget hus och inte heller behålla dig här. Det enda jag kan göra är vad jag har gjort, sedan måste vi berätta för din föredetta kompis föräldrar så att de kan ordna så att du kommer hem, sade han.

Jag blev alldeles stel i kroppen.

-Nej! skrek jag rakt ut.

-Jag går inte tillbaka dit! Aldrig! tjöt jag.

Jag visste att jag betedde mig fruktansvärt illa mot mannen som hade hjälpt mig så mycket men jag ville inget hellre än att vara ensam nu, jag skulle kunna göra vad som helst för det!

-Så, så. Jag vet att du inte vill gå tillbaka till de där människorna men jag kan inte låta dig springa runt ensam i skogen, sade han med en lugn och vänlig men ändå allvarlig röst.

Vi satt där och diskuterade hela saken i några minuter och till slut gav jag mig.

-O.. oke.. j… jag åker tillbaka men snälla berätta inte att jag har rymt! bönade jag.

-Vad ska jag säga då hade du tänkt? frågade han.

Tillsammans bestämde vi vad vi skulle säga. Vi skulle låtsas att jag hade gått vilse och att han hade hittat mig och frågat vart jag bodde.

-Pappa? hörde jag en röst ropa uppifrån övervåningen.

-Ja vad är det Nico? svarade mannen som tydligen hade en son.

Sonen frågade om han kunde få hjälp med ett skolarbete men mannen sade att han inte hade tid.

Vi var precis på väg att gå ut när trappan började knaka. Sonen, som tydligen hette Nico blottades i köket. Han hade en grå tröja, jeans och ljusbrunt hår. Han såg ut att vara i min ålder.

-Hej! sade han.

Jag antog att det var till mig och vi hälsade på varann. Han sade artigt att han hette Nicolaus men kallades Nico.

Efter det gick vi i alla fall. Jag hade mycket hellre stannat kvar hos Nico och hans pappa. De båda verkade väldigt trevliga.

 

Efter att ha gått en stund skymtade jag Amandas hus bakom en buske. Jag började må illa. Det kändes som att jag skulle falla ihop och jag var på väg att vända om men jag behärskade mig.

 

När vi till slut var framme öppnade Amandas mamma dörren.

-Vart har du varit?! ropade hon rakt ut.

Vi berättade vår lilla historia.

Amandas mamma tackade mannen som berättade att han hette Markus.

Jag bad till gud att hon inte skulle ha ringt mina föräldrar. Vad tänkte jag egentligen på när jag rymde sådär?

 

När vi hade tackat Markus ännu en gång och gått in i köket så frågade Amandas mamma om vi skulle ringa mina föräldrar. Jag svarade självklart nej. Jag gick mot mitt rum men dörren var låst. Jag hörde Amanda och Viggo prata där inne. Jag hejdade en impuls att knacka på. De fick väl vara själva om det var det de ville.

Jag var precis på väg att vända om när jag hörde Amanda säga något.

-Det är mitt fel alltihop, snyftade hon.

Var det att jag hade rymt som hon menade? Jag bestämde mig för att knacka på ändå.

-Kommer… mumlade Amanda trött.

Jag hörde steg och så vreds låset om.

-Där är du ju! ropade hon.

-Jag trodde att du aldrig skulle komma tillbaka! sade hon.

Menade hon det? I så fall… Varför hade hon betett sig sådär elakt?

-Varför kom du tillbaka? Stick! väste hon sedan.

Så klart. Det där var bara fake för att hennes mamma inte skulle tycka att det var konstigt.

Jag tittade surt tillbaka på henne. Hon var bara glad att jag hade stuckit. Vad jag hatade henne! Det kokade i hela mig. Hon stängde igen dörren och började prata med Viggo igen.

Jag gick in på toaletten och satt där på golvet tills Amandas mamma ropade att det var mat. Jag torkade bort tårarna och försökte verka normal.

Måltiden gick till som vanligt. Amanda och Viggo viskade och skrattade som vanligt.

 

Dagen efter åkte Amandas mamma iväg igen. Jag bestämde mig för att gå hem till Nico. Han hade säkert inget emot det.

På vägen funderade jag på hur ensam jag var… Tänk om Nico inte skulle vara hemma.

 

Inte förrän jag kom fram till Nicos hus tänkte jag efter. Skulle jag gå och fråga en människa jag pratat med en gång förut om jag fick vara hos honom? Men hade jag något bättre för mig?

Innan jag hann tänka klart så öppnades dörren.

-Hej! sade Markus överraskat.

-Du har väl inte rymt igen?

Jag berättade att jag bara bara kom för att hälsa på då jag inte hade något att göra hemma hos Amanda. Markus lät mig komma in och ropade på Nico.

Vi satte oss vid köksbordet och Markus började ta fram bullar ur frysen.

-Hej, sade Nicolaus, Hur kommer det sig att du är här?

Jag berättade allt för honom också. Hans pappa hade inte berättade något om mig. Han nickade förstående. Han verkade så snäll. Den snällaste människan i min ålder jag hade träffat.

Det var inte svårt att starta ett samtal. Vi började prata om lite allt möjligt. Jag fick bland annat reda på att han var två år äldre än mig, fjorton år. Han bodde och gick i skolan här och hade gjort det sedan han var elva. Innan dess hade han och hans båda föräldrar bott i Skåne men när hans mamma gick bort i cancer flyttade de hit.

-Vad gör du på fritiden då? frågade han mig.

-Ehh… Inte så mycket. Brukar.. Eh… Brukade vara med Amanda efter skolan men det blir det nog ingen mer med framöver…

-Verkligen synd, sade han medlidande.

När jag först såg Viggo bestämde jag mig för att aldrig få en pojkvän, aldrig ens prata med en kille igen men med Nico var det annorlunda.

Vårt samtal avbröts av att Markus ställde ner två glas saft och en tallrik bullar på bordet. Han log mot oss men gick sedan iväg.

Nico mumlade något om att han var pinsam.

-Han är ingenting mot min mamma, sade jag och skrattade till lite.

Vi satt där och pratade om allt möjligt tills han frågade om jag ville följa med upp på hans rum.

Jag kastade en blick på klockan. Den var ett. Jag tänkte nästan säga att jag behövde gå men jag hejdade mig.

-Jag måste bara SMSa Amanda om att jag äter lunch här i stället, sade jag.

Jag tog upp mobilen och klickade på Amandas namn. Det stod ett hjärta framför det. Jag kunde inte låta bli att byta ut det mot en djävul.

Sedan gick vi upp mot trappan. På första trappsteget så snubblade Nico till och tog tag i räcket.

-Oj, hur gick det? frågade jag.

-Äh.. Det gick bra, mumlade han till svar.

Resten av vägen upp haltade han lite. Det var något konstigt med honom… Men det var snart glömt. Han visade mig sitt rum. Rummet var ganska litet med gröna väggar och svart tak. Han hade en bred svart säng invid väggen och ett litet fönster med en brun rullgardin. För övrigt såg rummet väldigt öde ut. Det fanns inga saker framme och knappt några möbler förutom sängen och en liten byrå bredvid sängen.

Vi satte oss i sängen och pratade vidare. Efter en stund plingade min mobil till. Det var Amanda. “Vad bra, du kan gärna stanna där tills på fredag när vi ska hem :-)”

-Idiot, mumlade jag.

-Va? frågade Nico.

Jag visade SMSet. Han tittade allvarligt på det och sedan mig.

-Jag förstår inte varför hon vill göra dig illa. Du är en underbar människa och säkert en väldigt bra vän. Du borde ignorera henne precis som hon ignorerar dig. Jag har hört talas om liknande saker förut. Hon kommer säkert vilja bli din vän igen så fort ni kommer hem men lyssna inte på henne, hon kommer bara såra dig igen. Jag började rodna och tittade ner i golvet men nickade ändå lite sakta.

Vi blev avbrutna av att Markus ropade att det var mat.

 

Efter maten sade Nico att han behövde vila men att han var jätteglad att jag hade kommit. Han bad mig till och med att komma tillbaka i morgon.

Antingen sa han det bara för att vara snäll eller så tyckte han verkligen om mig.

Även fast Nico hade gått satt jag kvar vid bordet och pratade med Markus.

-Du är den första som har vunnit hans intresse på många år, sade han plötsligt.

-Varje gång någon har försökt bli hans vän har han stött bort honom. Det måste vara något väldigt speciellt med dig som så lätt har kommit in i hans liv.

-Varför då? fick jag fram.

Markus reste sig upp och sa att det var något vi fick ta en annan gång.

 

Jag gick sakta tillbaka mot Amandas stuga. Halvvägs tillbaka ångrade jag mig. Jag vände om och började gå mot stranden i stället. Klockan var bara tre, vad skulle jag göra hemma hos Amanda så länge? När jag kom ner till stranden satte jag mig på bryggan, tog av mig skorna och satt där och dinglade med dem nere i vattnet. Jag var helt ensam på stranden, kanske var det för att sommaren snart var slut.

 

Klockan fyra gick jag ändå tillbaka. Nu hade jag bestämt mig för att inte rymma igen. Nu fanns det någon som faktiskt uppskattade mig.
















Kapitel 4. En vän jag aldrig glömmer

Dagarna gick snabbt. Amanda och Viggo var likadana hela veckan men jag började bli van och tillbringade istället all tid jag hade med Nico.

Plötsligt var det fredag, i morgon skulle jag hem igen. Jag längtade inte längre bort eller hem. Jag ville stanna här.

 

Efter lunch på fredagskvällen var det dags att säga hejdå till Nico.

-Jag vill visa dig något, sade han.

Vi gick ner för trappan. När vi kom till hallen gav Markus honom en orolig blick. Nico däremot såg lugn ut.

Vi gick ut och ner mot stranden. När vi kom fram till vattnet svängde han höger. Vi gick in i skogen en liten bit och kom sedan fram till en liten strand med skog på båda sidorna. Solen var på väg att gå ner. Min blick fastnade på horisonten. Det var den finaste syn jag någonsin hade sett.

-Kom, sade han.

Jag vaknade upp ur min dröm och följde med honom. Han gick lite närmare vattnet och satte sig ner där. Jag gjorde samma sak.

-Jag är inte lika stark som du tror Lisa. Det är något jag måste berätta för dig, sade han sorgset.

Vad kunde det vara? Det kunde knappast vara något bra…

-Vad är det? frågade jag oroligt och bet mig i läppen.

Han tittade ner i marken men jag såg ändå hur hans ögon fylldes med tårar.

Plötsligt lyfte han upp huvudet.

-Lisa, jag har cancer! utbrast han.

-De säger att jag bara har ett par år kvar att leva, viskade han med tårarna rinnande längs kinderna.

Det kändes som att allt stannade där och då. Jag såg framför mig alla gånger han hade snubblat och behövt vila i svartvitt. Plötsligt förstod jag allt. Jag stirrade rakt in i hans blåa ögon. Sedan började tårarna rinna på mig med.

Vi satt båda där. Knäpptysta. Han flyttade sig en aning närmare och lade sin hand på min.

-Jag har velat berätta det enda sedan jag träffade dig men jag har inte vågat. Jag har varit för rädd att förlora dig, viskade han.

Vi tittade på varandras rödgråtna ansikten. Våra huvuden rörde sig sakta mot varann. Till slut var vi så nära varandra att jag kände hans andetag. Plötsligt kramade han om mig och kysste mig mitt på munnen.

-Jag älskar dig Lisa, utbrast han.

Jag ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Min vän Nicolaus

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Evve Evvssson [2018-02-07]   Min vän Nicolaus
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=60239 [2018-09-23]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook