Från bagatell till krig

2039 visningar
uppladdat: 2006-03-27
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
En helt vanlig måndagsmorgon samlades eleverna i 7F för att ha sin elevens vallektion. På den lektionen får eleverna själva bestämma vad man vill göra. En liten ”elevensemble” bestämde sig för att göra en film, det man då behövde var en producent – och det var jag. Då fick jag samla ihop mina kollegor för att dela ut uppgifter. De andra i gruppen var:
Lovisa, Jeanette, Markus och Fanny, vi hade också gjort ett flertal filmer tillsammans, och jag blev producent för att jag hade bäst erfarenheter av det. Det jag började med var att delegera uppgifter:
Jeanette och Fanny fick i uppdrag att leta reda på rekvisita. Jag stod för att skriva manus och regissera filmen, Markus fick göra bildmanuset – för att han var den som kunde rita, och Lovisa fick ordna fram tillgängliga inspelningslokaler. Vi i gruppen lyckades att ha ett väldigt bra samarbete, vilket var bra, om vi överhuvudtaget skulle kunna spela in den här filmen.

Så småningom blev manuset färdigproducerat. Jag skulle endast modifiera lite, finskriva och ta kopior. Jag skrev ett manus på ungefär 15 sidor. Det var inte så långt, men som ett skolprojekt fick det duga. Det var trots allt inte en långfilm. Det vi hade enats om var att filmen inte skulle bli längre än 30 minuter. Den genre vi hade valt var komedi, eller snarare musikkomedi, med tanke på att jag själv är violinist, Markus är saxofonist, Fanny är flöjtist och Lovisa och Jeanette är vokalister.

Vi var tvungna att boka aulan för våra repetitioner, för utan repetition och övning kunde vi inte spela in. Repetitionerna gick ganska måttligt, för vi skrattade ihjäl oss vid vissa roliga scener. Ingen av oss hade läst igenom manuset helt, inte ens jag, och jag skrev det. Vi upptäckte senare när vi hade gått igenom hela manuset, att det var skrivet för fyra personer inklusive statister – fast det blev snarare statist. Vi tänkte att det kanske skulle gå i alla fall, enkannerligen när det är en b-film. Lovisa som skulle boka lokaler hade gjort en bokning i Grünewaldsalen som ligger i Konserthuset, där en del av oss skulle musicera. Vi drog oss vidare till Konserthuset föra att testa olika kameravinklar samt att se hur ljudet och ljuset fungerade. Det var inte alls planerat att vi skulle vara i Konserthuset i två dagar, med tanke på att vi endast hade bokat för en dag. Alla gick igenom sina repliker. Vi övade in allt väldigt bra, vilket jag inte alls hade förväntat mig. Jag visste själv att det inte skulle fungera utan statister, men jag ville inte uppmärksamma det så mycket, för då skulle jag verka pessimistisk. Jag ville att de själva skulle se hur det blev.

När vi kom fram till de här scenerna där manuset längre inte skulle fungera, insåg resten av gruppen att vi behövde statister. Eftersom jag var producent fick jag se till att få fram några statister.

Vi slog oss ner på bänkarna i Grünewaldsalen, och började fundera hur vi nu skulle gå till väga. Medan vi gjorde det så kom frågan som jag hade förväntat att någon skulle ställa:
- Måste vi överhuvudtaget ha statister? Vad i manuset är det som inte kommer att fungera?
Tanken att någon ens ställde den frågan fick mig att kanske både bli arg och konstigt nog lite lycklig. Arg blev jag för att jag hade suttit och skrivit det där manuset flera gånger om och om igen. Jag hade också modifierat manuset, korrigerat samt redigerat och de hade till och med godkänt det – men ingen hade sagt tack. Ändå blev jag lite lycklig, för det betydde att de åtminstånde hade läst manuset, och att de brydde sig om filmen. Jag ville gärna nonchalera frågan, men det skulle verka oprofessionellt. Därför svarade jag:
- Om ni tittar på sidan tolv, scen 17, så kan ni läsa att statisten även ska vara konferencier, i den här konsertscenen. Blir det fler statister, får vi också en publik.
Det kändes ganska bra när jag svarade, för då kunde jag åtminstånde svara på deras fråga. Precis som jag anade kom det ännu en fråga, som lydde:
- Kan vi inte strunta i den scenen?
I den stunden satt jag och förmodligen log lite maniskt mot dem, samtidigt som mitt temperament tilltog. Det tog en stund innan jag svarade – det var nog mitt temperament som svarade. Svaret blev:
– NEJ! Nu har jag producerat det här, men ni kanske hellre vill skriva ett nytt manus?! Innan någon ens hann svara skrek jag:
– Trodde väl det! Om vi tar bort scenen, försvinner också en roll! Markus är nämligen endast saxofonist och han har ingen annan roll, men visst ni kan skriva ett eget manus! Jag försökte att samla ihop mig, för ofta brukar jag ha väldigt mycket tålamod. Antagligen skrek jag för klockan var 19.00. Det var mörkt ute, och i början av november, och vi hade dessutom repeterat sedan klockan 15.00 den dagen.
– Så, hur får vi fram statister? sade Fanny, nästan som om hon inte hade hört mitt utbrott.
– Det kan väl du göra Armin? lade Jeanette till.
Det var väl det jag trodde, alltid blir det jag, men jag hade ändå bäst koll på manuset.

Dagen därpå försökte jag att lista ut på vilket sätt jag skulle få tag i statister. Det fick helt enkelt bli med skolans telefonkatalog. Så fram med telefonen och katalogen, för nu var det dags.

För att jag inte skulle välja någon person medvetet ur katalogen så gjorde jag några slumpmässiga val. Jag blundade, slog upp en sida, lade ned mitt finger på numret, men tittade inte på namnet. Det enda jag kunde se var att det var någon i årskurs sju. Jag slog numret, signalerna gick…
- Hallå? hördes en röst i telefonen.
Vågade jag att svara? Till slut, blev det:
- Hej, mitt namn är Armin och jag ringer dig för att du har blivit slumpmässigt utvald att medverka i en film.
- Jaså? Så trevligt. Det kan bli svårt, för jag har inte så mycket tid.
- Men den här inspelningen sker på eftermiddagen, runt klockan 17.00.
- Då är jag upptagen. Jag spelar fotboll – träning.
- Okej, men gör så här, tänk på saken så ringer jag senare, kanske om en timme.
Det där gick bra, tänkte jag för mig själv, men jag fick ändå inget svar om han ville vara med eller ej. Jag satte mig ned och började att läsa igenom manuset, medan jag väntade på att ringa tillbaka.

Precis som jag hade sagt, skulle jag ringa senare, vilket jag gjorde, drygt 40 minuter efter det första samtalet. Jag slog numret, och signalerna gick:
- Hallå?
- Hej igen. Det här är Armin, angående din roll?
- Okej. Men jag vet inte om jag kan vara med, för att jag är ganska upptagen.
- Men vi betalar resan, lade jag till snabbt.
- Kan du ringa imorgon, för då kanske jag vet?
Det gjorde mig nervös att hela tiden slå numret till en och samma person hela tiden, utan att få något vettigt svar. I samma stund som jag satt där efter samtalet, ringde telefonen.
- Hur gick det? undrade Lovisa.
- Jo, det gick inte framåt precis, för den här personen har väldigt svårt att bestämma sig.
- Men du kommer väl ihåg att vi ska spela in filmen på torsdag? Ring den här personen igen för det är bråttom.
- Okej, hejdå.
Jag visste inte om jag skulle ringa igen. Den här människan skulle bara bli förbannad. Men då tänkte jag att jag kan ringa någon annan istället, om den första säger nej. Samma rutin fram med katalogen och så vidare… Signalerna ljöd i telefonluren.
- Hallå?
- Hej, mitt namn är Armin, och mitt filmteam håller på att producera en film, och skulle du möjligtvis vilja medverka som statist?
- Nej.
- Okej, hejdå.
Det var så där jag ville ha svaren – tydliga. Det var inte alla så bra på. Jag tänkte att jag kanske skulle ringa den första personen igen, för han hade kanske ett svar den här gången. Samma rutin gick igång…
- Hallå?
- Hej, angående din roll, vad är ditt svar?
- Men för i helvete sluta ring mig hela tiden, jag vill inte vara med! Har ni svårt att fatta det! Så kastade han på luren.
Intressant beteende. Jag ringde till Lovisa, och berättade för henne om hur det här samtalet gick. Hon ville att jag skulle skriva ett brev till honom – ett ursäktsbrev, eftersom han nog inte var så villig att prata. Jag följde hennes råd och skrev:
”Hej!
Nu är det så att du kanske tyckte att det var jobbigt att vi ringde dig, men du gav faktiskt inget vettigt svar. Därför skriver jag detta brev, som en ursäkt för att du kanske har känt dig tvingad att vara med, men så är det inte. Se det här brevet som en ursäkt.
M v h Armin”
Det enda jag kunde göra nu var att vänta och se hur det här intermezzot utvecklades.

Utvecklingen

Ett par dagar senare i skolan, så gick jag och en av mina filmkollegor och diskuterade det här statistproblemet, samtidigt som vi hörde någon skrika – det var någon som skrek åt mig. Jag vände mig om…
- Ska du inte till din pojkvän?!
Va?! utbrast jag inombords, vem sade det?
- Ska du inte gå till honom, du har trots allt hans nummer?
Det var i det ögonblicket jag greps av vrede, jag hade bara lust att skrika tillbaka, men det kunde jag inte, för jag var fortfarande på skolan, och under skoltid. Jag tittade vem det var som hade skrikit. Det visade sig vara den andra personen jag hade ringt. Hur gick det till? tänkte jag. När jag hade gjort en liten kontroll i telefonkatalogen såg jag, att båda eleverna kände varandra och de gick dessutom i samma mentorsgrupp, och i katalogen ligger den klassen i mittuppslaget, vilket jag inte hade märkt när jag slog numret. Mitt temperament hade tilltagit riktigt drastiskt, jag var så förbannad vid det här tillfället. Vad skulle jag göra? Min kompis gick till en lärare och berättade om den här incidenten, och lärarna skulle diskutera med de här eleverna och fråga varför de gjorde som de hade gjort. Men det hjälpte inte mig för tillfället, för dessa två elever hade redan spridigt ut ett rykte på skolan, vilket gjorde så att jag inte kunde vistas i skolan. Det enda jag kunde göra var att gå upp till expeditionen och ”gömma” mig. Det jag var mest irriterad på var att den här eleven inte vågade säga något själv. Han hade istället skickat ut sina kompisar, att skrika ut hans kungörelser. Det kom en lärare till mig och berättade att någon hade pratat med de här eleverna. Dessa de ville inte prata med mig på tu man hand, för de var inte villiga att diskutera, hade läraren konstaterat. Men, det är inte så det fungerar. De får väl tvingas. Det är inte de som bestämmer. Hur gick jag tillvä...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Från bagatell till krig

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2006-03-27]   Från bagatell till krig
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=5931 [2018-07-23]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook