ATT ÄLSKA EN MÖRDARE - NU OCH OM TIO ÅR

1579 visningar
uppladdat: 2011-04-28
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

ATT ÄLSKA EN MÖRDARE - NU OCH OM TIO ÅR

En ljummen vind susar genom bladverket i de stora trädkronorna. Solens mjuka strålar dansar på pojkens bara överkropp, samtidigt som grässtråna kittlar hans nakna fötter. Detta var verkligen den perfekta dagen för ett dopp i det svalkande vattnet. Väl framme vid den gamla nötta bryggan upphör hans steg sakta. Handduken flyger iväg och landar invid ett träd. Han drar vant på sig de röda, solblekta badbyxorna och gör sig beredd på känslan av det lagom kalla vattnet som han snart kommer känna mot sin bara kropp. Fotstegens takt ökar igen för att vid bryggans yttersta kant istället övergå till ett hopp ut över det blanka vattnet. Han känner hur det något kalla, men ändå mjuka vattnet allt mer omsluter hans unga kropp. Huvudet passerar vattenytan för att sedan följas av ett lätt plask. Allt kändes verkligen perfekt, ändå skulle den här dagen förändra resten av hans liv.

Polisbilarnas sirener hade ljudit nästintill oavbrutet hela dagen. De var alla helt utmattade och självklart skakade efter dagens händelser. De satt nu alla i det spartanskt inredda, näst intill sterila väntrummet i polishuset i den lilla skånska staden Arlöv, några mil norr om Malmö. Trots att Arlöv var en liten stad var nu pådraget stort. Bara i det lilla polishuset vimlade nu ett 20-tal både civil- och uniformsklädda poliser. Oavsett deras klädsel hade de alla ett gemensamt mål. Att den 55-årige mannens mördare skulle lokaliseras och arresteras.

För varje steg som mannen tog minskade avståndet mellan dem. Svetten rann i floder från hennes panna och bildade en växande mörk fläck på hennes ljusa tröja. Benen kändes som två stora geléklumpar. För varje nytt steg hon tog brände det till i låren. Hon skulle inte klara att springa mycket längre. Hon ville bara lägga sig ner och vila precis där hon var. Ändå var hon fast beslutsam. Mannen som jagat henne de senaste 15 minuterna skulle aldrig få tag på henne. Aldrig. Hon såg den så tydligt, ändå ville inte benen lyda henne. Roten som stack upp och bildade en snara närmade sig henne med raketfart. Foten trasslades in i roten och hon föll omkull. Sekunden senare var mannen över henne. Hennes skrik efter hjälp skar genom skogens mörka tysthet, men lönlöst. Några bitar silvertejp får sekunder senare både hennes skrik och slag mot hans otränade mage att upphöra. Klädesplaggen följer varandra och bildar en snabbt växande hög bredvid dem. Tårar faller från hennes unga kinder. Detta kommer att bli en fruktansvärd kväll.

Lysrören sprider ett blåaktigt ljus över det trånga förhörsrummet. Rummet är precis som väntrummet tråkigt och färglöst. Förutom träbordet och de fyra stolarna kring det är rummet tomt. På en av väggarna sitter en bild på en vacker sommaridyll. Ett misslyckat försök till hemtrevnad, konstaterar Tilde. Polismannen som visat vägen genom polishusets oräkneliga korridorer ber henne sätta sig samtidigt som han drar ut en stol till sig själv.

•-         Förhör med Tilde Johansson. Den 23 juli 1993. Arlövspolishus, Säger polismannen efter han tryckt på "play" på kassettbandspelaren som ligger på bordet.  Tilde, berätta vad som har hänt.

•-         Jo, jag satt och åt frukost i köket precis som vanligt när min lillebror, Sammy, kom inspringande, gråtande i köket. Jag förstod först inte vad han sa. Allt var bara sludder. Jag lugnade till slut ner honom och först då förstod vad som hänt, säger hon med gråten i halsen.

•-         Vad hände sen?, säger polismannen med sin nu något mildare röst.

•-         Vi sprang såklart ner till ån och fick upp honom till strandkanten, där han fortfarande ligger. Sen ringde jag er och sen vet ni ju själva resten, säger hon innan hon faller i gråt. Polismannen reser sig upp och klappar Tilde medlidsamt på axeln. Hon slår bort hans arm.

•-         En sista fråga innan vi avslutar för den här gången. Kände du mannen sedan tidigare?

•-         Nej, varför skulle jag göra det, klämmer hon fram mellan snyftningarna som nu ökat i styrka. Tårarna faller ned på bordet där de bildar en allt större pöl.

Polisen avslutar förhöret och låter Tilde vara kvar i rummet "tills hon känner sig bättre".

Han går de sista stegen på trädgårdsgången fram till det rödmålade huset. Han slänger jackan på golvet och skorna hamnar i ett hörn. Han slänger igen dörren till hans rum med en smäll och slänger sig på sängen. Hans mamma skriker att han ska akta dörren, men Daniel bryr sig inte. Han bryr sig inte om något annat än Tilde just nu. Alla hans tankar vimlar runt i huvudet. Polisförhöret var en katastrof. Han ljög flera gånger under förhöret bara för att hjälpa Tilde. Varför kunde hon inte bara berätta om det som hänt för sina föräldrar och framför allt polisen. Det finns garanterat ett samband mellan det hemska mannen har gjort Tilde och hans död. Jag är den enda som vet. Den enda som förstår, tänker Daniel och suckar. Jag måste göra något! Jag måste få Tilde att berätta sanningen.

•-        Varför har du inte berättat detta tidigare?!, vrålar polismannen, på sin breda skånska, så spottet flyger.

Tilde är tillbaka i Arlövspolishus igen. Den här gången sitter hon dock inte i förhörsrummet ensam, Daniel är med henne. Tilde har precis berättat att den döde mannen en knapp vecka tidigare våldtagit henne. Hon försäkrar att endast hon och pojkvännen Daniel vet om händelsen eftersom hon har skämts så mycket för det som hände att hon inte berättat för någon annan. Inte ens för sina föräldrar.

Den gula postbilen bromsar in på den gropiga grusvägen, för att vid den svarta buckliga brevlådan stanna in helt. Postkillen sträcker ut sig genom fönstret och låter bunten med brev och tidningar glida ner i lådan. Sekunder senare är bilen utom synhåll från det röda torpet där Daniel bor. En knapp timme senare hämtar Daniels mamma, Lena, in posten som vanligt, men vid frukostbordet håller hon på att sätta kaffet i halsen.

•-         Daaanieel! Vad är det här för något?!, skriker Lena.

Daniel kommer inspringande i köket bara sekunder senare och får då syn på sin mamma högröd i ansiktet och viftande med ett papper i luften. 

•-         Vad fan ska det här betyda Daniel!?, vrålar hon.

Han rycker brevet ur handen på sin mamma och läser följande:

Till Daniel Jonstedt.

Vi har efter omfattade efterforskningar dragit vissa slutsatser angående din eventuella inblandning i mordet av Göran Rylander, som du själv är medveten om har våldtagit Tilde Johansson natten mellan den 17 och 18 juli i år. Enligt uppgifter vi fått fram skall ni två vara ett par. Med tanke på denna starka relation anser vi till att du skulle kunna vara kapabel att bekosta Göran Rylander på livet. Du är för övrigt den enda som vid mordtillfället hade kännedom om våldtäkten på Tilde, vilket ytligare stärker vår teori. Vi anser att vi nu har tillräckliga grunder för att pröva fallet i Skånes tingsrätt.

Rättegången äger rum den 9 augusti.

Med vänlig hälsning

Jakob Frölander, kriminalinspektör.

Arlövpolishus, Skåne, 27 juli.

  

Tilde visste inte om hon skulle känna sig arg eller ledsen. De sista dagarna hade allt varit ett helvete. Daniel satt häktad anklagad för att ha mördat mannen som våldtagit henne. Hans familj, framför allt mamman Lena, var helt upprivna. Pappan hade mått så dåligt att han inte kunnat gå till jobbet utan var istället sjukskriven tillsvidare. Själv var Tilde helt förkrossad. Hon skulle aldrig ha kunnat tro att Daniel skulle ha kunnat göra något som det här. Hoppet om att det faktiskt inte var han fanns såklart alltid där, men hon försökte ändå slå bort tanken när den kom. Hennes föräldrar gjorde vad de kunde för att trösta henne, även om mamman verkade ha tagit det som hänt väldigt hårt. Hon låg bara och grät och sa att hon ville få allt gjort ogjort. Tiden gick och med den försvann också tårarna för den båda. Dagen för rättegången närmade sig allt snabbare, men inget nytt från polisens sida hördes. Tilde blev mer bekväm med, även om hon ogillade, tanken att det kanske faktiskt var Daniel ändå.

De stora trädörrarna var bara några centimeter från hans ansikte. Vilken minut som helst skulle de öppnas, han skulle bli inledd av de två svartklädda vakterna bredvid honom till bordet där han skulle få sin dom. När han gick gången fram skulle alla titta på honom med en avsmak i blicken. Sedan skulle han buras in. Kanske på livstid. Hoppas advokaten kunde sitt jobb. Själv skulle han inte ha en chans att bevisa sin oskuld.

Han hade för länge sedan gått gången fram till domaren medan alla kollade ogillande på honom. Nu satt han på samma ställe som han suttit på den senaste halvtimmen medan advokaten predikat på om att han var oskyldig. Advokaten hade inte haft det lätt att bevisa motsatsen. Det fanns i stort sett inga motbevis. Allt verkade helt hopplöst för Daniel. Han skulle bli inburad.

•-         Vi har nu diskuterat fram och tillbaka om huruvida Daniel är skyldig eller inte. Vår slutsats är att han är skyldig, Sade domaren med nämndemännen bakom medhållssamt nickande.

En snyftning hörs från publiken. Det är inte bara snyftningar utav rent av hulkningar som hörs. Det är Tildes mamma som gråter.

•-         Seså, gumman det kommer att ordna sig, säger Tildes pappa tröstande.

•-         Neej, det kommer det inte alls! Ni förstår ingenting! Det är mitt fel allt ihop. Jag är en hemsk förälder och människa, Klämmer mamman fram mellan den gradvis ökande gråten. Tårarna rullar ner för hennes kinder och landar på den lila blusen.

•-         Ta det lugnt nu, allt kommer bli bra igen. Jag lovar, säger pappan medlidsamt.

•-         Neeej, det kommer inte att bli bra igen. Inget kommer att bli bra igen. Jag har förstört allt. Allt är mitt fel.

•-         Ta det lugnt nu gumman lilla. Det kommer att bli bra. Det kommer att ordna sig. Ge mig en kram nu, säger han och sträcker ut armarna. Hon slår bort dem.

•-         Du förstår ju ingenting! Ingen förstår någonting! Det var jag! Jag dödade Göran Rylander. Det var jag! Nästan skriker hon innan hon faller ihop gråtande i hans knä.

Servitrisen sätter ned de båda kopparna te på bordet för att sedan snabbt återvända till kaféets kök. Kaféet är fyllt till bredden av julhandlande glada människor. Alla bär på olika kassar med inslagna paket i glada färger uppstickande. Stämningen inne på kaféet är på topp. Det märks verkligen att folk är glada att det äntligen är första advent. Tilde tar försiktigt en tugga av julmuffinsen hon beställt. Den är god. En svag smak av nejlika bryter fint av mot kanelen och ingefäran. Allt känns verkligen bra trotts allt det hemska som hände i somras. Först var det ju den hemska våldtäkten. Det är något som hon inte skulle vilja uppleva ig...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: ATT ÄLSKA EN MÖRDARE - NU OCH OM TIO ÅR

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2011-04-28]   ATT ÄLSKA EN MÖRDARE - NU OCH OM TIO ÅR
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=58932 [2018-10-17]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook