Är förändringen RÄTT?

2494 visningar
uppladdat: 2009-12-07

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Är förändringen av kärnfamiljen ett hot?

Om man slår upp ordet kärnfamilj i ett uppslagsverk så blir beskrivelsen "en familj som består av en man, en kvinna och deras gemensamma barn". Kärnfamiljen beskrivs som motsats dels till storfamiljen, dels till styvfamiljen och dels till andra alternativa familjeformer som ensamstående förälder med barn eller familjer med två föräldrar av samma kön.

Kärnfamiljen har, som det kanske hörs på namnet, setts som den "normala" typen av en familj och den har under väldigt lång tid varit normen för hur en familj bör se ut. De senaste årtiondena har vi på flera sätt kunnat se en förändring av detta. Det kanske mest förekommande är det ökande antalet förhållanden och äktenskap som leder till separation och skilsmässa. Man räknar med att ca 25 % av alla 17-åringar som är födda i Sverige är så kallade "skilsmässobarn". 70 procent av dessa barn lever i huvudsak med sina mammor och ca 8 % av Sveriges alla barn beräknas bo enbart med en av sina föräldrar.
Ett annat alternativ till kärnfamiljen är det ökande antalet öppet homosexuella par. Homopar har givetvis funnits i alla tider, men det är först nu på senare år som det börjar ställas krav på att de ska ha lika rättigheter som heteropar i fråga om äktenskap och barn.

Dessa två "alternativ till kärnfamiljen" - det samkönade paret och den ensamstående föräldern, är de som jag upplever uppmärksammas mest i media och som känns mest aktuella. Jag har därför valt att fokusera på just de två i min frågeställning.

Det debatteras friskt i massmedia om vilken roll familjekonstruktionen spelar. Hur viktigt är det att ett barn har både en manlig och en kvinnlig förebild? Och om barnet inte har det, vad blir konsekvenserna? Är frågan om förebilder utifrån könet mindre viktigt, och är det istället en kärleksfull uppväxt som borde vara det centrala?

Jag skulle vilja börja med att jämföra dessa frågor mellan två politiska partier, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet.

Sverigedemokraterna har under de senaste åren fått en enorm medial uppmärksamhet på grund av deras ökande väljarstöd och deras utstickande migrations- och integrationspolitik. Dock har deras andra programpunkter och åsikter knappt fått någon plats i media.

Sverigedemokraterna har bland annat starka åsikter när det gäller bevarandet av kärnfamiljen. De säger att den traditionella kärnfamiljen är en djupt rotad och naturlig gemenskap som inte kan ersättas av några konstruerade kollektiv. Bevarandet av kärnfamiljens roll som samhällets bas är enligt Sverigedemokraterna såväl önskvärd som nödvändig och ingen uppgift kan vara så viktig som att värna och stärka denna.

Utifrån detta perspektiv tar Sverigedemokraterna ställning mot könsneutrala äktenskap. De använder sig av argument som att vissa traditioner och normer har ett stort värde för samhället och dess utveckling, och att äktenskapet mellan man och kvinna är en väldigt gammal institution. "Att kasta bort något som under så lång tid beprövats vore först och främst väldigt tidstypiskt men också oroande och riskfyllt".

Om man läser mellan raderna tycker jag att man kan se att de menar att det är onödigt och riskfyllt att gå in och förändra i ett så till synes lyckat koncept. Detta låter i mina öron också ganska konservativt.

Ett annat argument som Sverigedemokraterna för fram mot att förändra lagen om äktenskap är att äktenskapslagen har vissa begränsningar, som förbjuder vissa typer av äktenskap. Om man går in och lättar på regleringarna och låter samkönade ingå äktenskap, menar de att vi i princip tar steget närmare även andra typer av äktenskap.

"Varför gör man inte allt nu när man ändå är inne och petar i lagen? Blir månggifte eller zoologiska äktenskap nästa?" har Sd:s partiledare Jimmy Åkesson sagt.

Ett tredje argument Sd för fram är äktenskapets betydelse för barnet och Sd tar med det också ställning mot homoadoption. Tidigare var Sverigedemokraterna emot även allmän adoption av utomnordiska barn, men denna programpunkt ströks år 2002, men förbudet mot att homopar ska få adoptera står alltså fast. De försvarar detta med att säga att det är inte är en rättighet för någon att få adoptera, det är ett privilegium för dem som anses lämpade. Att ge föräldralösa barn en normal familjemiljö, med en man och en kvinna som substitut för den mor och den far de har förlorat, säger de borde vara den mest grundläggande av rättigheter. De säger att i dagens samhälle finns ett motstånd till homopar, och det kan därför vara skadligt för ett barn att växa upp i en sådan familj. Barnet kan exempelvis bli retat eller mobbat i skolan på grund av sin familjesituation.

De tar också ställning mot att ensamståendes rätt att adoptera barn. Det argument Sd för fram är äktenskapets betydelse för barnet. Ett barn är beroende av en manlig och en kvinnlig förebild, det vill säga en pappa och en mamma. Ett bevis de för fram är att statistiken som säger att pojkar som växer upp utan en manlig förebild är överrepresenterade inom kriminaliteten.

-

Vänsterpartiet är det parti som ligger längst ut på vänsterkanten i Sveriges riksdag. De förknippas kanske mest med sina traditionellt socialistiska åsikter, vilka ibland kan ses som rätt vågade.

En viktig del i deras parti är feminismen och jämställdhetsperspektivet, vilket speglas i deras syn på kärnfamiljen. Vänsterpartiet ifrågasätter detta värnande av kärnfamiljen som en del andra partier värdesätter så högt. De säger att de istället vill forma en politik som utgår från barnets behov och som respekterar olika samlevnadsformer. Istället för en familjepolitik säger de sig vilja de föra en barnpolitik som utgår från barnets bästa.

Utifrån detta perspektiv arbetar Vänsterpartiet både för att äktenskapslagstiftningen ska göras könsneutral och för att adoption ska underlättas för homopar. De anser att den nuvarande äktenskapslagen, som endast gäller för heteropar är diskriminerande. Visst kan homopar ingå partnerskap, men de säger att HBT-personer (homo- bi- och transsexuella personer) ska ha samma lagliga rättigheter och samma möjligheter som heterosexuella att leva ett fullvärdigt liv. Att ingå äktenskap ska alltså vara tillåtet för alla.

Idag har kyrkan eller en enskild präst rätt att vägra att viga homosexuella par. Detta tycker Vänsterpartiet är fel, och försvarar det med att ingen skulle någonsin komma på idén att tillåta en kyrka att neka till exempel att ge utlandsfödda vigsel.

Vänsterpartiet var det första partiet som tog ställning för att samkönade par ska ha rätt att adoptera. De tycker precis som Sverigedemokraterna att adoption inte är någon rättighet, men olikkönade och samkönade par ska behandlas lika och således ha lika möjligheter att prövas för adoption. Utgångspunkten ska alltid vara barnets bästa. De anser att en persons lämplighet som förälder, inte har något samband med den sexuella läggningen. Det viktiga är förälderns förmåga att ge barnet trygghet och närhet.

Man kan alltså se tydliga skillnader mellan Sverigedemokraternas och Vänsterpartiets inställning till kärnfamiljen. Mycket av deras åsikter, för att inte säga samtliga, anser jag grundar sig och finner stöd i deras respektive ideologier. Vänsterpartiet, som kallar sig för ett socialistiskt feministiskt parti, anser att ha kärnfamiljen som norm leder till diskriminering av olika grupper i samhället. Detta, menar de, är anledningen till att samkönade par diskrimineras i samband med att de inte får ingå äktenskap, vilket i sig leder till att de får ännu svårare att adoptera. De anser också att den klassiska kärnfamiljen på vissa sätt är en kvinnofälla, men det perspektivet ska jag gå djupare inpå senare i denna uppsats.

I de åsikter om kärnfamiljen som Sverigedemokraterna för fram anser jag också att man kan finna tydligt stöd i deras grundideologi - nationalismen. De lägger stor tyngd vid familjens betydande roll i samhället, och att familjen ska bestå av en man, en kvinna, och deras gemensamma barn - precis som kärnfamiljen. De anser också att det är viktigt dessa familjer uppmuntras till att skaffa fler barn, vilket kanske inte är så konstigt. I dagens Sverige är nämligen mortaliteten högre än nativiteten. Ändå ökar vi i befolkningsantal, och detta tack vare invandringen. Att Sverigedemokraterna, som bekant vill strypa invandringen och istället öka fertiliteten i Sverige, är väl efter omständigheterna ganska självklart.

Jag är själv långt ifrån opartisk i denna jämförelse mellan dessa partier. Jag skulle i och för sig inte rösta på något av dem, men att hålla med Sverigedemokraterna om något i deras politiska program, känns för mig väldigt främmande. I denna fråga om kärnfamiljen tycker jag utan tvekan att Vänsterpartiet står för de bästa åsikterna. Det Sverigedemokraterna för fram ser jag som fel från början till slut. Att påstå att två människor som älskar varandra inte ska ha samma rättigheter som två andra i samma situation på grund av deras kön, ser jag som kan jag inte se som något annat än ren diskriminering. Det går för övrigt också helt i nazismens tankebanor, men det skulle de väl aldrig stå för. Argumentet om att det vore dumt att kasta bort något som fungerat bra så länge, förstår jag inte alls. Införandet av könsneutrala äktenskap handlar just om införande, inte om att något ska kastas bort. Heteropar kommer ju att kunna gifta sig på samma sätt som de alltid gjort, vad som införs är att homopar också får samma rättigheter.

Att Jimmy Åkesson säger att införandet av homoäktenskap, skulle vara ett steg närmare mångäktenskap och zoologiska äktenskap, finner jag näst intill skrattretande. Jag är faktiskt lite smått förvånad över att inte någon kvällstidning snappat upp detta citat och gjort någon chockerande rubrik av det hela. En framsida med texten "SVERIGEDEMOKRATERNAS ledare jämför HOMOSEXUELLA med DJUR" skulle nog ha sålt ganska många lösnummer.

Argumentet om att äktenskapet bör bevaras orört för barnets bästa, har jag också svårt att ta till mig. Faktumet att pojkar, utan en bra manlig förebild är överrepresenterade i kriminella sammanhang, tänker jag inte neka till, dock tror jag inte, att det är så enkelt att man kan säga att detta bara gäller pojkar som växer upp utan sin pappa. En pojke utan en bra manlig förebild kan mycket väl vara en pojke som lever med sin biologiska pappa. De barn som löper allra störst risk att hamna i kriminella sammanhang är nämligen de barn som själva växer upp med föräldrar som är i kontakt med kriminalitet. Vidare så behöver det inte vara ett barns pappa som agerar förebild i barnets liv. Det kan istället vara en släkting, vän eller en känd person - i princip vilket man som helst. Om man tänker i de banorna kan man komma fram till att en pojke som lever utan en pappa inte alls behöver löpa större risk för att få dessa problem.

Att tro att kärnfamiljen i sig minskar kriminaliteten i Sverige, eller att "alternativa familjer" ökar den tror jag är ett alltför naivt och generaliserande synsätt.

Sverigedemokraterna och Vänsterpartiets olika inställningar till homosexuellas möjlighet till adoption tycker jag är väldigt intressant. Båda är noga med att påpeka att adoption inte är någon rättighet utan att allt ska ske utifrån barnets bästa. De har alltså precis samma utgångspunkt, en utgångspunkt som även jag tycker är självklar. Men sedan delar sig åsikterna. Det är intressant att se hur Sverigedemokraterna resonerar. De anser att homosexuella inte ska ha rätt att adoptera, eftersom de som föräldrar fortfarande har sådant motstånd i samhället, och barnet kan därför fara illa. Detta skulle jag vilja kalla en paradox. Jag skulle också vilja fråga Sverigedemokraterna om vad de tror det är som bidrar till detta motstånd. Det kan inte möjligtvis vara den segregation man skapar mellan heteropar och homopar när man ger dem olika rättigheter?

Jag anser personligen att adoption fyller en väldigt bra och ytterst nödvändig funktion i samhället. Att homosexuella ska adoptera tycker jag, precis som Vänsterpartiet, är självklart. Att barn eventuellt kan fara illa i samhället på grund av sina föräldrars sexuella läggning är absolut något vi måste motverka, men lösningen kan ju knappast vara att utesluta homopar från möjligheten. Det blir ju som att låta dessa mobbare, eller vilka som utger detta hot, sätta reglerna. Allt ska ju ske utifrån barnets bästa, det säger ju både Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Och jag tror, att om ett barn skulle kunna välja, så skulle det nog hellre välja ett liv i en familj med homosexuella föräldrar, än ett liv utan föräldrar i total fattigdom, kanske som gatubarn. Vad tror du?

För att gå vidare så skulle jag vilja jämföra två debattartiklar från Dagens Nyheter Debatt. Den ena heter "Heterosexuella kärnfamiljen är ett antifeministiskt projekt" och är skriven av statsvetarproffesorn Bo Rothstein. Denna publicerades den 28 januari 2007. Debattartikeln , som jag vill jämföra den med heter "Regeringen blundar för folkets syn på familjen", skriven av Kristdemokraternas förre partiledare Alf Svensson tillsammans med hans partikamrat och riksdagsledamoten Mikael Oscarsson. Denna publicerades den 30 april 2008.

Rothstein hyllar i sin debattartikel den avhoppade Fi-profilen Tiina Rosenbergs uttalande som Fi fick väldigt mycket kritik för. Detta uttalande visades i SVT:s dokumentär om Feministiskt initiativ i januari förra året.

Det Rosenberg sa var att "Heterosexuella familjen är ett antifeministiskt projekt", och det är alltså det citatet som har namngett debattartikeln.
Rothstein håller med Rosenberg och menar att den heterosexuella kärnfamiljen, såsom den i allmänhet är konstruerad i dag, är en solklar kvinnofälla. Han hänvisar till den empiriska forskning som togs fram av den så kallade kvinnomaktutredningen. Den visar att när unga svenska heterosexuella par flyttar samman brukar de vanligen utveckla ett ganska jämställt system, vad gäller betalt och obetalt arbete. Båda säger sig oftast både stödja jämställdhetsideologin och tänka på att själva arbeta utifrån den.

Men när barnen kommer så förändras detta, till kvinnans nackdel. Hon tar inte bara ut merparten av föräldraledigheten utan hon sänker också ofta sitt betalda arbete medan mannen kraftigt ökar sin insats på jobbet. Rothstein säger att gruppen som arbetar mest i vårt land faktiskt är pappor med småbarn. Detta betyder alltså att när barnet föds börjar mannen anstränga sig mer i arbetslivet, medan kvinnan anstränger sig mindre. Det uppstår alltså en obalans och problemet är att denna obalans kvarstår även efter det att barnen blivit större och börjat skolan. Detta mönster ska enligt undersökningen gälla både yngre och äldre par som skaffar barn, vilket bevisar att tankegångarna om att ojämställdheten i den heterosexuella kärnfamiljen är en generationsfråga inte stämmer.

Han förklarar också hur konstigt det är att "unga kvinnor som är välutbildade, jämstäldhetsdrillade i skolan och genuspedagogiserade från dagis, inte kräver sin rätt, utan likt aningslösa offer låter sig dras ner i det antifeministiska träsket av underordning som utförande av merparten av det obetalda hemarbetet innebär" Han ställer också frågan som jag själv så länge funderat över: Alla är överens om att jämställdhet är bra, jämställdhet skall vi ha. Ändå blir det inte så. Varför?

Skälet han uppger för ojämställdheten som uppstår i kärnfamiljen, är att han menar att män och kvinnor inte är så jämställda från början när de bildar par. Mannen är nästan alltid något äldre (ca tre år) vilket ofta innebär att han redan står något starkare på arbetsmarknaden, eller har kortare tid kvar tills han är klar med sin utbildning. Detta leder till att det ofta lönar sig om han arbetar mer och hon tar ut större del av föräldraledigheten. Det blir därför oftast mannen som får gå upp i arbetstid, eftersom det kostar mer att ha barn. Hon får å andra sidan, gå ner i arbetstid eftersom barn också tar mer tid.

Så här menar Rothstein, att det fortsätter under hela äktenskapet, skillnaderna mellan betalt och obetalt arbete jämnar aldrig ut sig. På lite längre sikt står hon alltså som förlorare vad gäller lön, yrkeskarriär och pension. Rothstein menar då att Tiina Rosenberg således har helt rätt - i de allra flesta fall är den svenska heterosexuella kärnfamiljen, såsom vi känner den, att se som ett antifeministiskt projekt.

Han ställer sig också frågan varför Sverige, som världens mest jämställda land, har denna ojämlika parbildning, alltså varför kvinnor söker män som är äldre och står starkare än de själva på arbetsmarknaden, och män tvärtom förstås. Han ger exempel på att detta gäller i alla samhällsklasser; hon är kanske rektor för en skola men han är professor och "ledande forskare". Eller så är hon skådespelare/journalist och han är regissör/chefredaktör. De är kanske båda läkare men det är han som är specialisten av dem.

Ett förslag som Rothstein lägger fram är vad man kan göra för att förändra denna ojämlikhet, är att minska det som man kan förhandla om eftersom kvinnor oftast förlorar dessa förhandlingar. Ett ganska självklart exempel är att kvotera föräldraförsäkringen.
Rothstein avslutar med att säga att det viktigaste är en annan sak som traditionellt varit kvinnorörelsens starkaste vapen, nämligen medvetandehöjningen. Han menar att unga kvinnor som blir mammor måste få klart för sig vilka risker de tar, då de av omsorg om familjens gemensamma ekonomi, accepterar att förlora den första förhandlingen om föräldraledigheten. Unga kvinnor i allmänhet måste göras uppmärksamma på vilka risker de tar då de väljer att bilda familj med män som står starkare än de själva på arbetsmarknaden. Möjligen kan då även den heterosexuella kärnfamiljen förvandlas till ett jämställdhetsprojekt.

-

I debattartikeln "Regeringen blundar för folkets syn på familjen" förklarar Alf Svensson och Mikael Oscarsson hur regeringen inte tar hänsyn till familjens betydelse i samhället. Svensson kräver en handlingsplan för att rädda mamma-pappa-barn-familjen och hänvisar till Sifo-undersökningar som säger att 87 procent av Sveriges befolkning anser det vara en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa. Svensson och Oscarsson säger att begreppet kärnfamilj på senare år blivit väldigt nedvärderat i det svenska opinionsetablissemanget, men enligt FN beskrivs denna familjeform som den "naturliga" familjen ha verkligt stöd ute bland svenska folket.

De fortsätter med att skriva att, trots deras värnande om bevarandet av kärnfamiljen, så är de medvetna om att närmare 50 000 barn får uppleva att föräldrarna går skilda vägar årligen och att detta kan vara oundvikligt, men detta "ska väl i all rimlighets namn inte upphöjas till ideal". Istället menar de att samhället borde satsa på att minska skilsmässorna.

De visar på exempel från Labourregeringen i England, där alla beslut som den brittiska regeringen tar, numera måste konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas. I dagens Sverige är det så gott som självklart att syssla med analyser av hur beslut påverkar yttre miljö och jämställdhet. Svensson och Oscarsson menar att det borde vara lika självklart att analysera hur familjesituationen påverkas.

De visar också på rapporter som säger att separationer är mycket vanligare mellan föräldrar som inte är gifta, än mellan dem som är det. De säger också att skilsmässor och separationer i sin tur leder till ojämställdhet och om en regering vill minska ojämställdheten måste de arbeta med äktenskapsfrågan och vad det är som får äktenskap att fungera bättre än dess alternativ. Sveriges regering behöver därför använda sig av samma tankesätt som Labourregeringen och de presenterar två synsätt som bör främjas.

Det första är att politikområden ska genomsyras av ett familjeperspektiv och att alla politiska beslut ska konsekvensbeskrivas utifrån hur familjerna påverkas.

Det andra är att en handlingsplan bör upprättas för att stärka äktenskap och familjer. Det handlar både om att verka för positiva attityder till barn, barnafödande, äktenskap och familjebildning och att konkret erbjuda till exempel föräldra- och äktenskapskurser samt rådgivning.
De hoppas att regeringen inför valet 2010 tar nästa steg och visar att den står för en ny och modern familjepolitik. De avslutar debattartikeln med orden "Sverige behöver en renässans för äktenskap och familj".

Jag fann en av dessa artiklar som mycket intressant läsning. Rothsteins artikel fick mig att tänka på saker jag aldrig tidigare reflekterat över. Faktumet att kvinnor ofta dras till äldre män har jag självklart lagt märke till tidigare. Men att det är till hennes nackdel när det kommer till jämställdhet har jag aldrig tidigare tänkt på i de banor som han beskriver. I artikeln frågar han vad det är som gör att kvinnor dras till män med högre ställning än dem. Det är en mycket relevant fråga, men en fråga jag då anser som lika viktig att ställa är varför män dras till kvinnor med lägre ställning än de själva. Det ena svaret är beroende av det andra. I övrigt tycker jag att detta var en väldigt tänkvärd debattartikel. Den fick mina ögon att öppnas på flera punkter.

Svenssons och Oscarssons debattartikel finner jag först och främst lite otydlig. Jag förstår inte riktigt vad det är konkret som de vill göra för att höja detta familjeperspektiv. Vidare så tror jag att statistiken som de refererar till är ganska opålitlig. När de hänvisar till undersökningen som säger att hela 87 % av Sveriges befolkning anser att det är en grundläggande rättighet för ett barn att få växa upp i en naturlig familj, med en mamma och en pappa, blir jag lite fundersam över hur frågan var ställd, eftersom en majoritet i Sverige idag ska vara för att homosexuella bör ha rätt att bilda familj där en av föräldrarna blir biologisk förälder. Dessa undersökningar går inte ihop för mig.

Vidare är det intressant att se deras helt skilda uppfattningar om kärnfamiljens påverkan på jämställdheten. Svensson och Oscarsson menar att kärnfamiljen främjar jämställdheten, medan Rothstein säger helt tvärtom. De beskriver att en skilsmässa är ett nederlag för en kvinnas ekonomiska ställning och menar med det att äktenskapet är bra för henne. Rothstein menar däremot att äktenskapet i längden är negativt för kvinnans ekonomiska ställning. Slutsatsen man kan dra av detta, tycker jag blir att båda egentligen menar samma sak - i äktenskapet har kvinnan det ekonomiskt bra, men en skilsmässa blir någon negativt för hennes ekonomi. Skillnaden i deras åsikter, upplever jag, är att Svensson och Oscarsson konstaterar att en kvinna ekonomiskt förlorar på en skilsmässa, punkt. Rothstein däremot menar att anledningen till att en kvinna förlorar ekonomiskt på en skilsmässa är att hon under äktenskapet blivit beroende av mannens ekonomi, då hon har haft en svagare ställning på arbetsmarknaden än han. Utifrån detta resonemang, tycker jag att det står självklart vem av dessa debattörer som känns mest pålitliga i frågan om kärnfamiljens påverkan på jämställdheten. Att Svensson och Oscarsson avslutar sin artikel med att framföra att de tycker att deras egen familjepolitik är modern och något "renässansliknande" finner jag ganska ironiskt, då jag snarare skulle kalla deras familjesyn för konservativ.

För att sammanfatta denna uppsats tycker jag att det hela har varit väldigt intressant. Den har väckt många tankar hos mig själv, vilket har lett till diskussioner med mina nära. Jag tycker att jag har hittat möjliga anledningar till att just många kristdemokrater väljer att går över till Sverigedemokraterna, då jag tycker mig... Ladda upp arbete


...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Kommentera arbetet: Är förändringen RÄTT?

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(


Källor för arbetet

Saknas


Källhänvisning

Louise Nordquist [2009-12-07]   Är förändringen RÄTT?
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se:8097/article?id=58445 [2017-02-27]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Ladda upp ditt arbete

Dela med dig, ladda upp ditt arbete och hjälp andra! Mimers Brunn söker ständigt nya arbeten på alla nivåer. Inget arbete är stort eller för litet för att ligga uppe på Mimers Brunn.

Ladda upp arbete

Mimers Brunn tipsar om

Gymnasievalet

Du står inför det första stora beslutet som kommer att påverka din framtid. Vad vill du blir när du blir stor? Gymnasievalet