Den blinda och den osynliga

2537 visningar
uppladdat: 2006-03-02
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag var den typen av tjej som aldrig syntes, eller hördes. Men det var då. Han förändrade mig, mitt sätt att se på mig själv och kanske också andras sätt att se på mig. Jag älskar honom, seriöst. Jag ska berätta för dig hur allt gick till…

Måndag morgon, klockan var tio över nio, matte som vanligt. Inte för att jag har svårt för det, men gud vad jag var uttråkad. Jag är egentligen bra på matte, men jag räckte aldrig upp, då syntes jag för mycket, och det ville jag inte besvära de andra i klassen med, för vem vill titta på mig? Jag är lagom lång och ganska så tanig, det är i alla fall vad mamma säger när hon ska beskriva mig. Jag har kort, tråkigt brunt hår och blå ögon. Mina ögon är faktiskt det enda jag tycker ser ganska så bra ut med mig själv, de har en nyans som nästan ser dimmig ut, lite mystiskt djupa.

Jag är den sortens människa som aldrig synts eller hörts, när jag gick på mellanstadiet blev jag utfryst av alla i min klass, jag passade väl inte in. Inte konstigt, jag är ju inte som de andra. Jag har inte en mamma som skulle gå genom vått och torrt för mig. Hon har legat på sjukhus de flesta av åren genom min uppväxt, haft så kallade nervösa sammanbrott. Hon har försökt att ta livet av sig en gång, skar sig i handlederna. Min storebror hittade henne på toaletten med en pöl blod omkring sig. Han trodde att hon var död. Jag ringde ambulansen, det var nära ögat sa en av ambulansmännen till mig. Han försökte väl uppmuntra mig, men jag blev inte det minsta glad av att höra ett det vara nära att min mamma dog. MIN mamma var kanske bara några minuter ifrån livets kant. Allt det där hände i femman, efter det har jag bara träffat min mamma en gång i månaden i ett gult rum uppe på socialkontoret, och dem mötena var inget man såg fram emot direkt. Jag och min bror bor i en tvåa utanför stan, han har precis fyllt nitton.

Tillbaka till det gråa klassrummet. Nu var klockan tjugo över. Det knackade på dörren, rektorn steg in, han är däremot en sådan människa man lägger märke till direkt. Idag hade han på sig ett par gul och blå rutiga byxor och en grön manchesterkavaj. Kavajen såg ganska så luggsliten ut. Efter honom kom en kille in. Killen hade ljust kortklippt hår och han höll i en vit käpp. Alla började viska i klassen. Sara som satt bakom mig viskade till Kajsa som satt bredvid att det minsann var en blindkäpp och då var ju antagligen killen blind. Hurra för dig Sara, att du räknade ut det alldeles själv. Hon var en utpräglad blondin. Så som man beskriver dem i skämt då alltså.

Jag tittade på killen igen, han sa något till läraren. Matteläraren harklade sig och sa; det här är Måns, han ska börja i vår klass, Måns är det något du vill berätta om dig själv för klassen? Och Måns svarade raskt; ja, jag är blind. Han log ett brett leende efter det och alla i klassen skrattade lite. Läraren log inte eller skrattade inte heller för den delen, hon såg bara väldigt sammanbiten ut. Hon tog Måns i handen och ledde honom fram till mig, antagligen för att det var den enda lediga platsen i hela klassrummet. Läraren drog fram stolen och Måns satte sig. Han tog fram handen och sa hej. Jag tog honom lite tveksamt i handen.
– Oj, vad du har mjuka händer. Måns log och släppte handen.
Jag sa inget, jag var inte så van vid att folk berömde mig. Jag försökte istället koncentrera mig på vad läraren sa. Det var svårt. På något vis så distraherade Måns mig. Jag sneglade på honom. Han var söt, han hade solglasögon på sig.
– Varför tittar du? Viskade han. Jag blev chockad hur kunde han märka det?
– Det gjorde jag inte alls.
– Jo, ljug inte, han log, och jag log tillbaka. Han var den enda som någonsin lagt märke till mig kändes det som. Han såg mig på riktigt. Jag vet inte hur jag kunde veta det, då hade han bara suttit bredvid mig i tio minuter. Men jag kände att vi hörde samman, konstigt, eller hur?

Jag och Måns träffades ofta, mest hemma hos honom. Vi hade blivit riktigt bra kompisar. Han var alltid glad, och han brydde sig inte om vad andra tyckte. Han tyckte att jag var en härlig tjej, det sa han ofta. Idag så satt vi och pratade i hans soffa. Ingen var hemma, annars brukar alltid hans lillasyster springa omkring i lägenheten.


– Katja, jag har tänkt, sa Måns.
– På vadå undrade jag.
– Att du är världens finaste. Han satte armen om mig och kramade mig, hårt och länge. Jag lutade mig mot honom och kysste honom, det var det bästa som hänt i hela mitt liv. Vi kysstes länge, för att liksom smaka på varandra. Han smakade gott. Efter ett tag släppte han mig.
– Jag älskar dig, viskade han i mitt öra.
– Och jag dig, svarade jag. Sen satt vi där och tänkte tillsammans.

Efter den kyssen kändes mitt liv otroligt lätt. Jag slutade att träffa min mamma...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Den blinda och den osynliga

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2006-03-08

    Mycket innehållsrik, och lätt

  • Inactive member 2006-03-12

    wow! din novell är härlig och

  • Inactive member 2006-03-12

    Tack så jättemycket!

Källhänvisning

Inactive member [2006-03-02]   Den blinda och den osynliga
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=5766 [2018-09-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook