Scenen

2982 visningar
uppladdat: 2005-12-18
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Föreställ dig en scen i en teaterföreställning ljuset ska vara släkt. Publiken sitter med spänning väntande på att huvudpersonerna ska träda fram, en efter en. Det var en publik avsedd för att skriva ner teatern på papper så att historien skulle bevaras. I den teatern bestod publiken av oskyldiga människor, barn som gamla, kvinnor som män. De hade kommit för att bevara de ljuvaste skatterna. De hade var sin biljett, som tyder på allt var organiserat. Under samma tak samlades muslimer och kristna, araber, kurder och assyrier. Det var mörkt i teaterhallen. Ljudet från besökarnas andetag ekade och satte skräck hos artisterna, som snart skulle träda fram. Konstigt nog så var det inte någon glädje som enade besökarna, tvärtom skräck och förbittring enade de. Kanske hade de redan förespått vad som väntade (konstigt nog).
Något gick snett och det hände så snabbt. Den stora huvuddörren slogs in. Den ände ljusstrålarna försvann där med. Ett gasmoln spred sig bland publiken. Andetagen tystnade, barnens skrik upphörde och alla ögon slocknade. Allt det gick så snabbt att publiken inte han reagera eller säga nej! Det var inte meningen att teaterscenerna skulle återberättas till de ankomna, eller att historien skulle skrivas. Där börjar teatern som jag ska återspegla. Det var bara artisterna som spelade upp som var i levande tillstånd under uppspelningen. Det är i deras gravar jag fick manusen för föreställningen. Deras uppgrävda gravar gav mig hopp om att historien ändå kunde skrivas. Försenat blev den skriven, många liv spilldes, många barn fick aldrig uppleva sin barndom, och en hel del fick leva som flyktingar med den eviga hungern som rumskamrat. Men jag vill ge liv åt historien så att detta misstag inte upprepas. Meningen med historien var väl att lära sig av den. Så hoppas att mardrömmen inte upprepas igen. Teatern jag ska berätta om ligger i ett okänt land, detta för att bevara landets heder, artisterna är utan ansikten, känslolösa och blodtörstiga, manusskrivaren är världsopinionen som vill uppnå rikedom och makt i denna värld. De ända förlorarna är folket, de oskyldiga frihetsälskarna som fick betala med sina liv för att kunna se denna föreställning.


Scen 1, Drömmen

Skådespelarna trädet fram och väntar på att bli hyllade:

Föreställningen började, det klappades inte när skådespelarna steg fram. Det var tystnaden som tog emot de, skräcken hade präglat deras ansiktsuttryck. De var klädda i mörkgröna militärkläder. Ansikten var dolda bakom hat och ilska. Deras ögon var ändå så oskyldiga, man kunde känna hur rädslan präglade de innerst inne. Det kändes som om de inte ville vara med i leken, men att de var tvungna till det. Deras handlingar var motsatta till deras tankar. Alla tänkte på samma sak, de tänkte på bossen, han hade nämligen sagt att den som inte dödar, dödas. Och just rädslan för den långsamma tortyrdöden, tvingade de leva som banditer. De dödar för att överleva, oskyldiga var de alla, men livet hade förändrat de skuldlösa till desperata mördare. Utan hjärtan, utan tankar och känslor blev de. Törsten till blod förenade de till en osårbar arme. Deras stövlar var specialgjorda för att förinta all typ av liv. Med hatets nävar höll de upp de vapen som skulle döda allt odödligt. Historien skulle glömmas, framtiden skulle raderas, motståndet skulle förgöras. Känslorna var kalla och den svaga vinden som ventilationen drog med sig över scenen, var kall av hatet som soldaterna bar för kärleken.
Mitt i detta tillstånd steg en liten flicka in på scenen. Hon var vacker, vinden lekte med hennes svarta hår. Hon var ganska ung men ändå hade hon rynkor på ansiktet. Hon var kort, och klänningen hon bar nådde marken och släpades medan hon dansade runt på scenen. Hennes skratt ekade som fågelkvittringar, som en magisktilldragelse för allt liv på jorden. Hennes ögon speglade den barndom hon aldrig fått uppleva, själv sprang hon och jagade de färgglada fjärilarna. Leendet som man tror sig se, bedrar bara och var lika falskt som hela den trygghet scenen gav uttryck för. Hon hade grävt ner en halsband i hennes ficka, där den skulle förvaras i evigheter. Den fick hon låna av sin fader som dog en mystisk död. Hoppet hade hon kvar om att se pappa igen och lämna tillbacka den halsband hon en gång fick låna. Hon var så ung och visste inte vad hennes far hade fått uppleva. Inte heller viste hon vad det var som pågick i den scen hon dansade på. Barn är så oskyldiga och det har de alltid varit. En av de ansiktslösa männen kom fram till henne och skrek högt varför hon lekte, han förväntade inte att få något vättigt svar av flickan heller. Hon tittade upp och log, och fortsatte sin färd mållös med ändå så glad. Vem är du, och vad gör du här undrade soldaten med en ännu starkare röst. Jag är en duva som älskar livet, svarade flickan.

Scen 2, Barndomen

Flickan återspeglar sitt liv och spelar upp för soldaten vem hon i äntligen är:

En ensam liten flicka, hon gick längst vägens utslitna kant. Vägen var bombad och förstörd, trädet hon alltid satt under hade blivit ett hinder för hennes hemfärd. I handen hade hon med sig det ändå hon ägde. En trasig liten docka som hade reparerats gång på gång. Armen satt fram och bak och leendet som hade ritats på dockan med en whiteboardpenna hade slitits bort. Tätt bar hon flickan intill sig i sin varma famn, hon försökte skydda dockan från det bestämda ödet. Hem gick hon med långsamma korta steg. Inget motiverade henne hem, pappa var borta, han togs ut hemifrån och blev soldat. Alla skulle stå enade mot fienden hette det på radio. Mamma hade brunnit ner med lille bror en dag. Flickan lyckades undgå attacken när hon var i skolan. Hon lärde sig att man inte fick hata, och det skulle hon inte göra heller. Det var bara ödet som tog mamma ifrån henne. Mormor som hon bodde med efter det att hon blev föräldralös, brukade säga att mamma alltid tittade på henne från himlen. Hon var en vanlig flicka bland mängden, hon åt och drack. Hon älskade sin mor och brukade alltid få en godnattsaga. Det var då, inte längre. För efter händelsen fick hon ta ansvar, hennes mormor var gammal nog för att klara av hushållningen för sig själv. Flickan fick då lämna skolan, och arbeta på ett närsjukhus. Hon tvättade lakan med röda färger. Hon hatade inte, inte heller viste hon någonting om vad som pågick. Det var färgglada fåglar som ramlade ner från himlen och ekade och tog med sig folkets skrik, själv brydde hon sig inte. För inte visste hon var hatet var. Flickan jobbade på månarna, och lärde sig läsa själv på eftermiddagarna. Så växte den lilla flickan, hon fick aldrig veta hur det var att vara ett barn, älska hade hon inte tid med, och vem skulle hon älska då ingen strök henne över håret på kvällarna? Vem ska hon älska då ingen hade rört hennes kinder eller värmde hennes hand? Men hon hatade ändå inte!


Scen 3, Mardrömmen

så blev lilla flickans liv till en mardröm:

Allt var lugnt och molnen täckte solens ljus som alltid i den lilla staden där flickan bodde, dekorationerna på scenen som sagan spelar sig på var enkla. Men ändå tydde allt på glädje, ett samspel fanns mellan varenda detalj, som tillsammans klargjorda harmonins hemlighet i landet. Det var för länge sen att den lilla flickan inte mindes det, hon hade fått höra det av mormor, att solen alltid log emot de, tog med sig värmen och kärleken till befolkningen. Palmerna lutade ner för att låta barnen plocka de mogna dadelfrukterna. Floden svepte med sig de små pappersbåtarna barnen lekte med. Gräset växte oerhört snabbt för att skydda barnens skyddslösa knän. Den guldfärgade sanden var så mjuk att barnen kunde ligga på stranden i timmar utan att tröttna. Allt i paradiset hade ett syfte, en mening som skulle uppfylla. Det var just det som var så känt för det landet, balansen mellan människan och naturen, mellan mänskligheten och den materiella världen.
Det var på nittonhundratalet, och kanske lite tidigare. Då allt det ovanliga började. Det hade varit molnigt i flera dagar, solen såg man knappt och ovädret hade förstört marker och skördar. Blommorna vissnade, inte på grund av översvämningarna, nej dem sakande solens kärlek. Mörkret och kylan spred sig snabbt över staden. Den som en gång i tiden var en av världens sju underverk omvandlades till helvetet alla fruktade och undvek. Allt var så perfekt tills den svarta föroreningen hittades. Det var svart och symboliserade hat och förtryck för människan. Den kom för att rubba balansen och förstöra allt gott. I och med att skatten/skammen kom ändrades omgivningens syn på landet. Alla ville vara med och dela på tårtan, och vem ville dela med sig? Det skapade egoism bland inlands födda som utlänningar. Redan då och innan nationalismen slog igenom så började alla vilja ta över landet. Under några decennier framöver var det flera stormakter och folkgrupper som härskade en efter en. Egoismen enade de till att styra med järngrepp. Kriget började redan då, och det demokratiska systemet försvagades så pass att en förbrytare kunde och utan några nämnda svårigheter vinna en demokratisk val. Han var en mördare, men vem bryr sig, hade stödde sig på en bra ideologi. Bara med hans styrka skulle man förena araberna åter till det enorma styret. Den skulle stärkas med vår heder och vårt blod, offra allt vi har det skulle vi göra för den. Vi offrade allt, det gjorde inte han. Han åt av vår mat, drack vårt vatten vi bjöd han och gnällde inte. Han kom för att stanna, ideologin han förde med sig glömdes, inte av oss utan av honom själv. Den dröm som skulle bli vår framtid tinades bort. Han valde pengar framför blommorna. Friheten vi hade blev vår svaghet, alla mormors kompisar som hon dansade med försvann som individer, hon brukar säga: "Vi blev siffror på papper, statistik folk pratade om. Alla vi barnen drunknade i sorgens oändliga hav. Sanningen blev lögner. Kärleken vi alltid bar med oss blev vår smärta i detta liv". Men ändå så vill jag fortsätta leva, trots allt elände mormor levt igenom!

Scen 4, Meningen med livet

Varför vill flickan ändå leva efter allt hon missade i detta liv frågar många sig!

En soldat går fram åter till den dansade flickan. Hans ansikte var för trevligt för att ägas av en elak soldat. Han var inte där för att skada henne. Han var oskyldig, långsamt gick han fram för att inte skrämma flickan. Händerna höll han bakom ryggen för att ge flickan styrkan att svara på den fråga han ville ställa. Med en kärleksfull ton frågade han, ängeln hur kunde du vilja leva i sådana förhållanden. Jag har sett folk ta självmord för att de inte får det de önskar, jag har sett folk som tar droger för att känna njutningen av livet när de har pengar och makt. Så varför vill du fortsätta detta liv?
Flickan log tillbacka, hon hade förväntat sig att få denna fråga för länge sen, och hon hade tänkt mycket på det. Så svaret kunde hon utan till. Jag vill finnas till för att livet lärde mig vad kärlek är, och jag älskar livet för att den lärde mig vad lycka är. Soldaten blev förvånad, vilken lycka pratar du om, och när fick du möta lyckan? Allt i dit liv har handlat om hunger, krig och sorg.
Hon svarade med en högton som tvingade den skyddslösa soldaten att ta ett steg tillbaka. Jag har saknat en sak som ni kallar för lycka, och det vet jag när jag bara möter sorgen i min vardag. Min dröm har varit att bli lycklig och just det tvingar mig till att kämpa vidare i livet. Jag har vänner som alla har mist anhöriga, jag har varit föräldralös så långt jag minns och den bror jag alltid lekte med försvann han med för att bli en siffra i böcker. Men kärleken till ett bättre liv, för de komna gör att jag vågar satsa. Det är bara så vi kan ge de unga hopp om framtiden. Soldaten fick en tår i ögat, men plötsligt hörde man ett varningsskott som sköts en bit ifrån de två. Soldatens ögon blev genast röda av törsten på blod. Hans milda ansiktsuttryck dolde sig bakom den ilska han nu tog fram. Han omvandlades snabbt, till ett rådjur. Inte utseendemässigt kanske, men i flickans ögon sågs han att vara det. Han backade några steg och framför den oförstånda publiken tog han upp geväret som han gömt nyss. Han riktade den mot flickans docka som hon bar så nära hjärtat som möjligt. Orden var väl inte att skjuta dockan! Utan de hjärtat som älskade dockan. Kärleken var förbjuden på scenen, och i det land som berättelsen återspeglas i. Bakom flickan stod döden, uppvaktande den minsta möjligheten för att angripa.

Den söta flickan kände sig hotad, och började springa undan döden, dit ödet förde henne. Fortfarande hade hon inte uppfyllt de mål hon hade för livet, därför ville hon inte dö än. Barfota sprang...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Scenen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2005-12-18]   Scenen
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=5387 [2018-07-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook