Tennsoldater lever inte

3 röster
4143 visningar
uppladdat: 2005-08-22
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Tennsoldater lever inte, av Joakim Dahlström ROS04A

- The story of your life isn’t your life - It’s your story. / John Barth -

En förnimmelse av det mest oväntade förnam plötsligt bokhandlar Daniel. Han hade under en mycket lång tid känt av dessa små tecken på någonting som han visste mycket litet om. Den panikslagna känslan av skräck lever fortfarande inom honom. Ehuru var det mycket länge sedan som denna berättelse hade sitt fulla utspel, någonting som du senare kommer att ta del av. I alla fall, Daniel var hemsk. Han var så hemsk att han mycket sällan förstod sig på varför han egentligen levde. Det var egentligen mycket få människor i staden som kände honom. Och de som kände honom hade ändock endast en mycket ytlig och konkret relation till honom. Ty den enda egentliga roll han spelade i staden var som ett avskräckande exempel för alla mödrar och fädrar. Titta hur det gick för stackars Daniel var ofta en lika självklar del i, de mycket intensifierade samtal, som ofta hölls föräldrar och barn emellan, som allt annat i uppfostringen. Mycket få, om ens några, hade någonsin varit hemma och gjort visit hos Daniel. Ja, de flesta hade kanske till och med ytterst vaga upplysningar om vart han egentligen hade sitt bofäste. Barnen i staden var rädda för honom. Om dessa känslor kom från att de själva visste var sanna, det är det ingen som vet. Men det är sålunda helt omöjligt att Daniel skulle kunna ha gjort sig skyldig till alla de befängda påfund som med tiden hade växt fram. Ja, vid en närmare kontroll av dessa myter skulle det förmodligen visa sig att det fanns fler berättelser och rykten, än det fanns dagar och nätter i hans liv. Det fanns alltid någon som såg över axeln när han kom och gick förbi. Han gjorde egentligen ingen större notis till något av vad de andra tyckte om honom. Det han gjort gick inte att få ogjort, och om det gick skulle chanserna för ett återfall, vara mycket större än vad de hade varit. Han visste det. Alla visste det. Kanske var det också därför som ingen i staden, någon kväll, gick och brände upp hans hus. Tanken på hans egentliga oskuld fanns i bybornas huvuden hela tiden. De alla visste att Daniel var den person i staden som gjorde att de alla fick någonting att tala om. Vad fanns det annars att föra samtal om? Det var som att Daniel, på ett eller annat sätt, utgjorde identiteten till den lilla staden. Vilket så småningom skulle tas väl till vara då historien tar fart på allvar.
Han var egentligen inte född i staden, utan hade kommit dit av en ren tillfällighet. Om detta finns det två olika uppfattningar. Den ena skulle då vara att Daniel, i unga år, råkat ut för en mycket dramatisk familjetragedi i vilken bland annat hans föräldrar och syskon omkommit. Daniel skulle därefter ha flytt sitt hemland och barndomshem, för att så småningom landa i den lilla staden. Den lilla staden som redan då var en liten pittoresk och tråkig stad med inte mer än femhundra invånare. Dock tillräckligt stor för att en nyhet snabbt skulle kunna ta sig fram och blända alla dess åhörare. Människor som ofta inte hade mycket annat att samtala med närmaste grannen om. – Daniel var välkommen, bara han fann sig i allt baktaleri och eftersnack, menade man. Varpå senare legenden om den unge och förtvivlade ynglingen som en gång kommit till staden för att bofästa sig, bara växte. Egentligen föreföll det sig så att Daniel inte var så hemsk som alla fått honom att framstå som. Sanningsenligt skulle han snare kunna beskrivas som en mycket generös och trevlig person. Inte för att han försökte påbringa några större förändringsåtgärder för att ändra på detta. Han hade det bra som han hade det, och det var väl ingen mening med att ändra på det. Ty även också för det faktum att han faktiskt var någon. Nu var han i alla fall någon som man gärna språkade om. Det var annat det än under kriget. Kriget hade helt och hållet förvandlat honom. Ett minne som ofta präglat hans sätt att agera i åtskilliga situationer kan mycket ofta länkas samman med alla dramatiska krigsminnen. Minnen som ofta var en lika självklar del i Daniels liv som alla de som misstyckte honom. De flesta i staden var som om ena stunden hade sympati, och total och uppriktig upprördhet för hans helt innehållslösa liv och ibland var han bara en av dem som fallit offer för småstadens baktaleri. Men vad kunde de någonsin veta om honom… Daniel var nära fyrtiofem år fyllda och hade egentligen ingen att gå till. Han var ensam, vilse, och utan tvekan också ledsen. Fyrtiofem år var mycket. Mycket för att redan veta att han inte passade in: han var en av dem som satt själva på julafton. Som jag tidigare också sagt så talas det flödigt om att hans familj hade förkolnats i branden. Staden var tvungen att smälta honom.

Första kapitlet
Hon vaknade plötsligt upp från en mycket djup och behaglig sömn. Hon ville ligga kvar i sängen, men visste samtidigt att liknelsen var en utopi som inte gick att väcka till liv. Det var dags för ännu en dag. Med smidiga steg tassade hon snabbt och lätt upp från sin koj. Omätbart trött men samtidigt nyfiken och brådmogen på vad dagen hade att erbjuda. Hon funderade ett ögonblick på om hon skulle gå in tillbadrummet och duscha, men insåg med det samma att tiden redan var knapp och att hon var mera benägen att ta en kopp kaffe och en cigg istället för att stå och försköna sig i badrummet. Veckan innan hade varit hektisk: ”två män gripna för rånet på fru Jidenström. Ingen tidigare anmärkning noterad”. Hade hon skrivit i sin rapport som sedan bara lades på en, ständigt växande, bunt med gamla polisrapporter.
Vad var det hon höll på med egentligen? Var det för detta som hon genomlidit tre år på polishögskolan, att skriva ändlösa rapporter som ändå inte fick några rättsliga efterspel. Hon blickade ut genom fönstret - frostigt och stelt var det ett skyddsnät som hindrade henne från att beblandas med omvärlden, och hindrade också omvärlden för att beblandas med henne. När hon var hemma var hon som i en bubbla. En kraftigt byggd bubbla som skyddade henne från allt som, på något sätt, kunde utgöra ett hot mot henne. Här kände hon sig trygg: inga rapporter att skriva, inga galningar som ville ha vapenlicens trots deras brokiga förflutna präglat av kriminalitet och misär. Detta var hennes hem. Hennes bubbla.
Hon satt där i mörkret, slängde ett ögonkast ut genom fönstret, lät hennes trötta huvud uppfatta vad som därute uppträdde: grannarna var redan ute och skottade bort all snö. Vilka pigga grannar man har sade hon plötsligt till sig själv. Ciggen var god tänkte hon. Kaffet däremot, det var nog litet för starkt för att falla in i hennes smak. Vilket liv hon hade; det kändes som om bubblan var en aning för stängd idag. Skulle hon stanna hemma eller kunde bubblan öppna upp sig, i alla fall litet. Fönstret som hon satt vid vette mot gatan. Gatan var den enda väg som staden var ansluten till. De andra vägarna var ändlösa trådar som drog åt alla möjliga håll. Staden var liten och stängd. Stängd från det som kallas omvärld. Stängd från allt. Hon viste att hon inte var asocial, men det som hon viste var att hela staden som hon och de andra levde i, den var asocial - Helt avkopplad från resten av världen. Hur som helst, fönstret. Den kalla och tidiga vintern hade förorsakat att en spricka i ytterfönstret spruckit upp. Det var ett märkligt fönster. Egentligen viste hon inte var det kommit ifrån, eller hur, bara att det var vackert och därför också synd på att det gått sönder. Men hur fint fönstret än var så hyste det ändå någon sorts obehag kring sig. Hon viste att det var någonting konstigt med det där fönstret men hon kunde i alla sina dagar inte komma på vad det var. Det bara stod där, och hon kunde inte hjälpa det. Ändock var hon dessvärre nödgad att byta ut det, på grund av sprickan. Att hon inte viste någonting om fönstret, liksom störde henne på något sätt. Det fanns miljoner med saker som hon inte visste om, men just denna företeelse störde henne extra mycket. Hon visste dock en sak: fönstret var inte från trakten, utan det hade färdats jätte långt innan det kommit hit. Att det inte hörde till huset behövde hon inte ägna någon större tankegång åt för att inse. Detta för att fönstret hade ett daterat smältdatum till den 13 februari 1766. Samt att huset var byggt mellan åren 1589 och 1597 alltså måste det ha befunnit sig någonstans mellan det att det gjordes och att det sattes in i huset. Vart någonstans visste hon inte. Hon försökte fokusera. Fokusera på vad som kunde vara så speciellt med det där fönstret. Den fakta om fönstret hon hade kränkte hennes egna tankar. Hon ville vidröra de mjuka reflektionerna men fann det under tiden hon tänkte, snarast omöjligt. I stället försökte hon nu, i morgontimmens dystra dunkel, drömma sig bort och glömma alla bekymmer med fönster, grannar eller polisrapporter.
Så plötsligt svävade hon i väg längre bort än vart solens strålar kunde tränga in. En plats som hon bara hade haft i sina drömmar. Hon befann sig plötsligt på en stor äng, prydd med höga grässtrån. Frihet var det enda ordet som fanns att säga. Således också det enda som fanns. Med sig hade hon en liten pojke vid namn Oskar. Allting var fritt: humlorna ven genom den stilla skogsbrisen och lärkornas ljuva melodi var utan tvekan ett tecken på att sommaren var på väg. De höga grässtråna vaggade skata i takt över de stora fälten. Hon och Oskar gick fria och de lade sig plötsligt ned i det höga försommargräset. Oskar var ett mycket tyst barn. Oskar reste sig plötslig upp och började gå. Hon ville inte gå, utan hon låg still. Plötsligt vaknade hon upp där på ängen, hon såg Oskar en längre bit därifrån stirrandes genom en stor rödorange genomskinlig öppning i himmelen. Vad höll han på med, undrade hon på samma gång som genast fick en känsla av att hon varit där förut. Vad nu då hon satt fast i marken. Hon ville komma loss men det gick bara inte att ställa sig upp. Det var ingenting som höll henne kvar men ändå gick det inte att ställa sig upp. Ty var gång hon ens torde försöka så ställde en helt oväntad smärta till oreda i hennes inre. Hon ville ju ställa sig upp och vandra mot Oskar, men det gick bara inte. Tankarna om vad det var som Oskar skådade smärtade henne djupt, ovissheten, maktlösheten och längtan var allt lagt till hur hon kände sig. Hon såg en gud blotta sig uppe i det blå – kanske var det ett svar på hennes tröstlösa rop efter hjälp, eller var det bara ett tecken ånyo på hennes absoluta ovetande. Det som hon ville veta någonting om, bara kröp ifrån hennes grepp och ville inte ledsaga henne till ett bättre svar än det att det inte angick henne. Hon var ju i frihetens land, kunde hon inte för en gång få chansen att bli fri den verkliga världens stänga tyglar. Men ack inte ens här, i drömmens ljuva djungel av dolda svar och hemligheter, kunde hon få skåda den värld hon flytt, på avstånd. Den odrägliga tanken kränkte henne och gjorde henne med ens illamående. Vad hade hon lärt sig av livets, knappt, ogenomträngliga prång och återvändsgränder?(!) Hade allt för henne bara varit en illusion av någonting som ändock aldrig kommer att inträffa. Var det, det här som hon bäddat för i hela hennes liv, eller fanns det kanske någon slutgiltig lösning på alla hennes problem?
Vad skulle den lilla pojken i så fall betyda? Kanske ingenting, men plötsligt kom hon att tänka på det som hennes mamma en gång sagt till henne. Hon mins det än, ty samma strof sattes även in i en dikt som hon en gång hört, vart kunde hon inte rakt minnas:
min längtan äro icke mer
fåglarna flyger men min längtan är för alltid flydd
ihopsydd men ändå inte flydd
min längtan finns där
allt är sagt en sagt men ändock litet lagt…
Hon erinrade sig att allting handlade om att allt som händer är förutsagt. Ödet var själva grundstenen i allt som hon i detta avseende trodde på. Då hade alltså Oskar någon mening att vara där han just befann sig i drömmen, om det ens var någon dröm – inte ens det visste hon – vad visste hon…
Men vad var det nu som Oskar tittade på? Hon försökte gång på gång att komma loss från det stadiga greppet. En kontinuerlig virvel av upprepade försök sköt nu tiden framåt, och hon kunde inte annat göra än att försöka på nytt – hon kom loss. På rangliga och skakande ben ställde hon sig snart upp och försökte med en gång att ta reda på vart Oskar var, mer exakt. Hennes synomfång stötte mot alla de ting som befann sig ute på den stora ängen. Hennes förvillade ögonkast nådde till sist Oskars djupa blick, ty även om hon inte rört på sig sedan hon kommit undan greppet, så befann hon sig nu mittemot Oskar och synade således också samma sak som han gjorde; ett av de allra mest förbländande ljussken vidrörde henne och smekte hennes pupill. Strök vid hennes kropp och lekte med hennes sinnen. Det var det vackraste hon någonsin sett. Ljuset trängde genom hennes smala kropp och skapade en blandning mellan totalt välbehag och absolut rädsla och förskräcklighet. Vad var detta för någonting egentligen? – vakna nu, vakna, det är bara en illusion, en dröm, gå inte allt för djupt in i det här nu! Men lockelsen tvingade henne att stanna kvar, nu ville hon inte vakna, även om det var en dröm eller inte så var det en oförskämd tanke att vilje komma iväg från ängen, ljusskenet, fåglarna och Oskar. Tankarna vräkte hennes vilja – djupet kunde helt plötsligt försvinna, och hon hamna i en obalans som hon inte kunde kontrollera. Vad kunde hon kontrollera egentligen, inte sig själv eller sin omgivning i alla fall, så vad kunde hon kontrollera?

Andra kapitlet
De tre vetenskapsmännen stirrade som förblindat på det lilla knyte som för dem blottade sig. Den barnsliga sidan inom deras själar fick på något sätt en helt ny era – ett hav i storm blev en illustration av den renässans av lekande minnen som nu uppträdde inuti deras tre skarpa huvuden. Vad skulle det betyda egentligen? De själva hade förmodligen inte en blekaste aning om vad allt detta lagt till varandra hade att säga. Svaret på oklarheterna skulle dock framtiden så småningom urskilja. Något som absolut inte de tre männen då egentligen lade ned allt för stor tankeverksamhet på att lista ut heller. Den ene, den ljuse, stod som paralyserad vid tanken på det faktum att de, ja just de, hade hittat den rätta kombinationen för något som innan tyckts vara till synes helt omöjligt. Tankarna på vad skälet var till att just de hade funnit den unika nyckeln till det som alla letade efter lekte som på bomull inne i hans hjärna. Dock förvillad över att ändå erhålla en så totalitär maktlöshet och misstroende. Vi var åtminstone tre om saken, sade han till sig själv samtidigt som han slängde över, den innan så upptagna synkäglan, mot sina medarbetares trygga tillvaro. Allting tycktes på något sätt ha krympigt, och kvar på den ensamma världen stod de tre. Helt ovetande om de fruktansvärda efterspel som senare kom att utspelas kastade de tre männen in sig själva i en virvel av tankar, funderingar, villospår och illusioner. Ett surrealistiskt panorama sträckte hänsynslöst ut sig över deras, förut så, ointressanta tillvaro. Trots alla dessa lösa trådar kunde de ändå inte finna en som ledde de till det svar som skulle ge upphov till att de skulle förstå vad det var som de hade hittat. Fyndet kunde i detta avseende då vara både av en god eller ond natur, och så länge de inte visste vilken så kunde de heller inte veta om fyndet var bra eller dåligt. Den andra vetenskapsmannen, den äldste, fick det svårare att uppfatta vad som hade hänt. – vad var det som de andra visade så uppriktig glädje för? Mannen hade genom sina kringlande år som läroman med tiden funnit sig vara av den typ av människor som aldrig förde ut några svärmande glädjerop i förväg. Han visste att bakom allt det goda så finns det alltid en anledning, en uppoffring till varför det goda kan uppkomma ur det onda. Men han kunde inte förneka att händelsen som inträffat, i alla fall lekte med alla hans sinnen, må så skälet vara gott eller ont. Han kom att tänka på sin gamla mor där hemma. Han kunde tydligt känna det hårda trägolvets knarrande smärta som berodde på att hans vikt tryckte golvets plankor ned. Vetenskapsmannen kände ett ånger inom sig. En ånger som bara ville komma ut. Han kunde inte på något vis tolka eller förstå vad detta lilla tecken kunde betyda. Det var som om hans fantasi ville få fram en föreställelse över någonting han aldrig sett innan. Försöken var till ingen nytta. Han ansträngde sig, men sinnena som behövdes för att få fram en sådan bild krävde referenser – någonting att associera till. Han spände ögonen i det lilla knytet som låg så illa placerat på det hårda golvet. Aldrig förr hade han sett något så vackert och behagfullt som han nu gjorde. Blotta tanken på att skiljas från detta ting var lika föraktfull som hans egen bild av det mest hatade. Den äldre skådade knytet med förhoppning på att få uppleva någonting han aldrig gjort förut.
Musiken, den lena silkesmattan som sakta omslöt honom, gjorde honom paralyserad. Med ens stod han bara som bortdomnad i en dröm som bara blev mer och mer behagfull. Den dröm som nu uppträdde i ögonen på den äldre, var en utopi. En utopi som bara gjorde honom mer angelägen att stanna kvar i drömmen. Helt plötsligt blev den vackra bilden av det han ville se beblandad med något helt annorlunda; nu befann han sig på en äng. Han blev rädd och slöt med ens de rynkiga ögonlocken över de båda blåa ögonen. Snälla låt mig slippa det här, bad han med en blandad ton av både rädsla och hotfullhet. Bakom de slutna ögonlocken befann han sig fortfarande på det stora fältet. Någonting var underligt med denna bild. Vad var det egentligen som visade sig på himlen? Den äldre vred och vände på någonting han genast lagt märke till; i den hårt knutna handen fann han ett segel i miniatyr. Seglet tycktes med det ena vara ett mycket gammalt, och hade en färg som han inte kunde se. Hjärtat på den åldrade mannen slog hårt inne i den väderbitna torson – ett hårt och impulsivt bankande kunde ha tagit livet av honom i vanliga fall, och det visste han, men det gjorde det inte. Hur och varför kunde han inte lista ut bara så där. Den äldre kunde inte se dem, utan bara tänka sig dem. Han fick en bild av att det gick en kvinna på samma fält som han gjorde, hållande i en liten pojke. Hjärtat fortsatte att slå lika hårt som förut. Kvinnan stod nu framför honom. Den lillapojken hade nu bytt plats från att hålla henne i handen, till att sitta som gjuten i hennes, till synen varma famn. Han såg ansikten från det förflutna. Ansikten som ingav en känsla av illamående och missbehag. Ansiktena misshandlade honom, ja snart kunde han inte stå ut längre. Vad är det som vi uppfunnit egentligen? Allt blev till slut för mycket; kvinnan med pojken, musiken, hjärtklappningarna och nu också ansiktena. Han svimmade. Tiden kändes ändlös då han svävade omkring bland de klara molnen uppe i den blåa skyn. Hans mor uppenbarade sig plötsligt, skrattandes. Skrattandes åt livets alla visstag. Den äldre förstod inte vad hans gamla mor gjorde där. Vad gör du här, frågade den äldre. Jag har kommit till dig för att påminna dig om alla dina visstag… har du inte lärt dig någonting av vad jag i alla år försökt få dig att förstå? Sade med ens den åldrade kvinnan som svar på den äldres fråga. När ljudet från hennes stämband trängt sig genom luften och till slut mottagits av den äldre, föll han plötsligt ned från de blommande molnen, ned till ett förna lager av världens avskrap i ett oändligt hav. Havet var till synes stort, och innehöll ändlösheten. Nå, kan du komma på vad jag lärt dig under alla dessa år, frågade modern. Den korta tiden mellan det att modern ställt frågan och att de äldre fick fram ett svar, kändes för honom som en oändlighet – en oändlighet sträckt över ett universums storlek. Tiden gav honom panik. Skräckslagen av oro sträckte han istället fram en hand till modern som då vidrörde hennes lena hår. Det var för honom vackert. Inte håret i sig, utan det som gjorde att han fick erhålla en möjlighet att vidröra sin moders gamla hår. Det var vackert. Intagande på sätt och vis…
Hans började sakta vakna. Modern försvann, molnen, den förna botten på det smutsiga havet – allt – och framför hans ögon stod fortfarande det lilla knytet placerat. Nu var han återigen fängslad under mänsklighetens strama tyglar. Ingen musik, ingen kvinna, inget litet barn, inga ändlösa gräsbelagda fält, bara han och resten av den grymma världen han levde i. Nuet var nu en oundviklig faktor, som både gladde och besvärade honom. Utåt speglade en trött, utmattad och livlös vetenskapsman, inåt var han fortfarande det barn han återväckts till då det lilla knytet uppvisade sin känslomässiga styrka. Han ville leva här och nu. Här skulle vara i det verkliga livet, i de allmännas tillvaro. Bara där kunde han uppnå en verklig och konkret verklighet. Bara här i en av Rumäniens minst bebodda trakter kunde han uträtta någonting verkligt. Nuet var han dessvärre litet mera osäker på, han visste egentligen inte om han ville leva i ett nu i en dröm, som snarare byggde på abstrakta reflektioner istället för verkliga företeelser. Nuet var i alla fall nu, nådens år 1766. Han kände dessvärre att tiden hade föga betydelse för den person han egentligen var. Mittemot honom stod den mörke. Den äldre ville föreställa sig att den tredje stoden bakom honom, men det gjorde han inte. Vart hade den tredje tagit vägen? Var han också en lika självklar del i den äldres dröm som allt det andra surrealistiska som visade sig. Vart var han egentligen? Den äldre tog sig för huvudet och tänkte djupt.
Hennes sköna ögon trängde sig skata på den tredjes klara ögon. Hennes händer var lika mjuka som han någonsig kunnat föreställa sig; håret var det vackraste och mest sköna som fanns att tillgå. Hon smekte hans sinne, för hon hade alltid präglat hans minne. Hon var djup. Han var kort. De var tillsammans och ingenting kunde hindra det som nu skulle hända. Han visste det, hon visste det. Den tredje var alltså inte borta, han var så nära som ingen av de andra någonsin kunnat ana. De vackra ögonen, det ljusa håret, den klara rösten som ville tala till honom, allt detta skrämde den tredje… vad hade han egentligen gjort för att förtjäna något så vackert och flärdfullt? Hon var för honom en misstanke, och en påminnelse på vad som kunde hända de alla som till världen fört någonting gott. De lätt solbrända händerna vandrade över bordet för att möta hans. Allt som nu surrade inuti hans huvud var inte längre tankarna på det lilla knytet på det hårda golvet. Den vackra kvinnan förde hans tankar på vagt utforskade vägar i hans inre, och han såg för första gången hur kärleken kunde försvaga en människas sätt att vilja förstå det som sker runt omkring. Hon var djup, och han kort…

Tredje kapitlet
Daniel faller livlöst ned från sin höga platå av ändlösa tankar. Åtskilligt förvirrad av det totala kaos som ligger i förgrunden till det som kallas hans förflutna. Ett förflutet han varken kan eller vill väcka till liv. Tankarna var höga och spridda: berättelsen om ditt liv, är inte ditt liv. Det är din berättelse… Han förstod orden i det han sade, men tomma ord kunde inte göra någon nytta. Han försökte att förstå hur, och varför just livet sammanfattades i just denna korta mening. Fanns det någon anknytning till hans eget liv i denna sats?
Fallet kändes som en oändlig tid. De korta hundradelarna förvandlades till stumma block, som varken var till för att fånga honom eller krossa det glädjelösa liv han inte ens påstod vara ett liv. Timmar passerade – blocken blev allt tyngre. Daniel var som alltid ensam. Den dystra tillvaron hade för alltid utformat det liv han tycktes leva. Vart var han egentligen på väg? Kanske tillbaka – returnera till det liv han en gång flytt… Det var en tragisk tid Daniel nu återvände till. Fåglarna var flygande blickar, de var som en tydligare förklaring på att Daniel nått sin slutdestination. Hans hem var vackert, ty den plats Daniel titulerade som hem var inte den plats men kan föreställa sig i en värld, helt genomsyrad av hat och olycka. Vackra ekar utgjorde, de tätt hopväxta väggarna som vette åt alla håll. Taket pryddes med de gamla trädens tjocka och fylliga kronor. Det tjocka lövtaket höll nu borta det ljusa sommarregn som nu knackade på för att göra sig upptäckta under det vackra taket. Vad var det som var så dystert med hans liv? Kanske var det fruktan av att råka hamna i det hav av olycka, hen en gång vidrört. Fruktan avskräckte honom från att tränga ned ytterligare i dessa tankar. Efter vi tittat in i det Daniel kallar sitt hem beger vi oss in i ännu en tid av missömkan och hat. Han kastar sig in i en ny dröm där olycka, hat och känslolöshet, hör till det vanliga: fåglarna skriker ut sin klagosång. Löven från, den innan så välbevuxna trädkronan, seglar mot marken som om en magnetisk kraft drog de till sig. Varför nu detta? Allt var ju en dröm, så svår att beskriva att ett försök vore lönlöst. Hur skulle han då bära sig åt? Vad gjorde han för fel då han läst sig övertygas om att hans liv inte var värre?(!)
Om en gud fanns, varför kunde han då inte visa barmhärtighet! Ett tecken på hans existens vore tillräcklig.
Hennes ljusa, blänkande röst kom emot Daniel som ett vackert blixtnedslag. Den mjuka rösten fick honom att glömma...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Tennsoldater lever inte

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2005-08-22]   Tennsoldater lever inte
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=4722 [2018-10-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook