På det att ni må göra bot

4027 visningar
uppladdat: 2001-02-02
Nisse broman

Nisse broman 44 år

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
På det att ni må göra bot

Vid Nideshögs röse i Svitjod, föddes i plågor en kalv.
Det var hos bonden och torparen Rangvald.
När Rangvald talade lyssnade folk, och vad han sa det gällde för lag.
Han var en fridsam och sakkunnig man.
Han hade lyssnat och lärt av de gamla och han var både vetgirig och minnesgod.

Kalven hade fötts bakvänd.
Då den trängt ut ur sin moder hade den sparkat och sprattlat så illa att kon förblött.
Hon hade fallit till marken och blivit stilla då kalven endast till hälften förlösts.
Man hade måst dra ut djuret.
Tillsammans med kalven hade tarmar och blod flutit ut i en sörja på marken.
Och den var vanskapt.
Den hade två svansar och fem ben.

- Vi måste slakta kalven och bränna köttet
Och vi måste resa kummel och fira blot.
För kalven är kommen av draken

Många blev rädda av vad Rangvald hade sagt.
De var kristna sedan många år, och blotet hade förträngts.
Det stod i skriften, det var en synd.

Men rangvald var säker.

- Vi måste rista runor, tala galdrar och utöva sejd.
Ni måste åter ge offer åt Oden,

Men folket ville inte.
De skulle bli evigt fördömda
De skulle vanhelga skriften och ta djävulen i hand, och de kände inte längre till hur det en gång var.

Då röt Rangvald åt dem, så fridens man han var.
Han kallade dem huggormsyngel, fega harar och han svor vid Odens skägg.
Då tystnade folkets klagan och Rangvald ombads istället att berätta och förklara för dem hur det egentligen var.

Och detta är Rangvalds historia.
Vad som blev förklarat för folket i Svitjod, på det att de skulle förstå och ta lärdom, och blidka den vrede som drabbat dem.

Länge hade de levat, högt ärade, fruktade och älskade.
Ända sedan tiden då Ginnungagap fylldes med liv.
Att de för en tid skulle upphöra, att de skulle förhäva sig, bli druckna, sedelösa och rädda.
Att plikt skulle glömmas och människans vördnad dö ut, det visste inte ens Mimer, trots all sin klokskap.

Människan drog ännu ut i strid.
De byggde skepp, reste stenar och höll blot.
Vid avfärd bads Njord om god vind, och vid strid tackades Oden för seger.
Kvinnorna och de ännu för unga till strid, prisade Frej för skörden och åt Freja gavs lov då kon hade kalvat.
Det var goda år under konung Haralds första tid som regent.
Men Krists män kom till Sverige.
De lät döpa i vatten och bygga kyrkor till att dyrka sin gud.
Var man, kvinna och barn som lät sig doppas i vattnet hade givits en vit särk av det mjukaste tyg, och krists män talade om myckna ting.
Om länder och djur och om den heliga skrift.
Folk var nyfiket lyssnande och tackade Kristus för särken.

När till och med Harald låtit sig döpas, då övergavs all asadyrkan.
Och ändå var det just för dyrkan som de skapats.

Om skapelsen, tiden innan allt, vad som nedtecknats och berättats, om hur gudarna uppstått, och hur världen fyllts med ande, talade Rangvald.
Han citerade skrifter
Han sjöng skaldeverk och läste dikt

Folket fick veta att kärnan till allt, den kraft ur vad allt haft sin grund, var värmen i söder och kylan i norr, ett möte av gott och av ont.

Folket fick veta om Ymer och kon
Om Rimtursars väldiga vrede
Han talade om Bure, gudarnas fader
Och om Oden, Vile och Ve
Det var dessa som skapade världen.

De tre gudabröderna, Oden, Vile och ve hade beundrat sitt verk.
De hade strövat omkring vid Midgårds strand och språkat.
Då hade ett nedblåst träd flutit iland från havet.

- Till att dyrka oss, sade Oden och formade mannen.
- Till att ge honom stöd, sade Vile och formade kvinnan
- Till att uppfylla midgård, sade Ve Och skänkte dem ande.

Trots det, trots livsgåvan och världen.
Trots gudarnas omsorg, vände sig människan bort.

Krist hade talat om hur det var han som danat världen.
Hur allt skapats på sju dagar.
Hur han av stoff format mannen, och av ett revben skapat kvinnan.
Att han i egenskap av sin fader befruktat Maria med sig själv och sedan både dött och återuppstått för våra synder.
En efter en hade människorna sökt Krists gemenskap.
Genom påbud från sin konung, Harald Blåtand, antingen döptes eller dräptes de.
Krist lovade det eviga himmelriket och krist hotade med det brinnande Gehenna.
Ja Krists helvete drabbade just de hjältar som tidigare givits plats vid Odens bord.
Och krists helvete var sju gånger värre än Nifelheim.
Mandom och styrka var till intet gagn hos dem som sökte himmelriket.
Härtill kom att det sades att krist hade härskaror av änglar, vilka var mer segersälla än alla asar och människor tillsammans, var och en med dubbelt av Tors styrka.


Då darrade gudarna i Asgård.
All ära togs ifrån dem.
Till sist var de lika onda och farliga som sina forna fiender jättarna.
De blev småsinta, trätgiriga och opålitliga.
Ordningen rubbades.
När asgårds gudar vältrade sig i synd höll odjuren människan i våld, och avlade barn med deras kreatur och döttrar.
Gudinnor låg hos jättar
Jättar låg hos djur, och djur låg hos gudar.
De gjorde intet vad gott är och i sedlöshet och dryckenskap, begynnte de skrumpna och dö.
Endast två blev kvar.
Det var Heimdal, som gick i evigt kretslopp från grav till vagga, och genom det lurade döden
Och det var Freja.
Nog är det kännt att fruktbarheten är seglivad, ja nästan närs av nöden.
Den fattiga kvinnan föder flest, och i svårmod och plåga söks gärna köttslig fristad.
Freja hade i alla tider ärats av människan, och åkallats i tider då kärleken och fruktbarheten varit önskad.
Hon var mån om sin dyrkan.
Hon var lite lösaktig av sig och alls inte beständig.
Loke hade många gånger, med anklagelse i rösten, påpekat att hon låg hos alla gudar och att hon hade alver till älskare.
Jättinnan Hyndla smädade henne för att hon nattetid stundom strövade omkring hos getterna, och då särskilt hos Tors två bockar.
Därtill visste alla mycket väl, att det halsband hon bar, var en kärleksgåva från fyra dvärgar.

Freja blev alltså kvar vid liv.
Men sedan Frej, hennes bror och kärlekskamrat, skrumpnat bort, och Heimdal blivit för ung, sökte hon sig ner till människorna.

Harald Blåtand, konungen, den kristnade, led av svårmod.
Till Krists förtret lät sig inte kroppen tämjas.
Haralds tänder hade plötsligt börjat ömma, svartna och sjukna.
Varken böner eller martyrers spott ville hjälpa.
Det fanns inte många tänder i munnen, men alla värkte dom, utom den blå.
Och ändå var det som om det var den som var roten till det onda, som om den sög kraft ur de övriga.
Den ville inte Kristnas, den spjärnade emot.
Den blå var präktig och stor, och formad så särdeles vackert, att den röta som vällde ur Haralds mun helt kunde glömmas, för bara en blick på tanden.
Den minde om Frejs.
Den fick Freja att tänka både bakåt och framåt.
Bakåt till tiden för Frejs födelse, till dopet och broderskärleken
Och framåt, till återfödelsen och tidens liggande dubbelögla.
Var Frej efter sin död en del av denne Harald ?
Var tanden densamma, nu som då ?

Det hade utbringats leven och skålar till Frejs ära.
Gudakvinnorna hade trängts om platsen närmast vaggan.
Det var en ynnest och en ära, att först få se, vilket tecken på gudom som gossen bar.
Först var det svårt att få klarhet.
Han var vacker och rundhyllt och jollrade glatt, men var skapt utan märkbara särdrag.
Ja ett kroppsligt gudomligt tecken var hart när omöjligt att se.
Man hade vänt och vridit.
Man hade petat och grävt, tills man äntligen öppnat hans mun.
Längst in vid nederkäkens vänstra sida hade det bultat och vitnat och spänt.
Där tryckte Frigg, Odens fru till.
Då skrek gossen, och vred sig i kramp, han skrek högt och med himmelsk styrka
Och där var där blod och slem i gudomlig mängd.
Så hade det blottats en tand.
Ståtlig, gudomlig och bådande om storverk.
Den var blåröd till färgen och formad likt en knopp med tandköttet veckat kring roten.

Det var vid åsynen av tanden som Freja väcktes av kärlek till sin bror.
Och nu fanns tanden igen, återfödd hos Harald.


När Harald en gång var på jakt, gick han vilse.
Under sitt kringströvande i den täta skogen kom han småningom fram till en glänta.
Där satt en kvinna.
Hon var ståtlig och vacker att skåda.
Han gick till henne och bad om hennes namn och ärende.

- Jag är gud, och jag är här för att se tanden din.

Då förstod Harald att krist ännu inte vunnit denna mark, att härskarornas härskare, fadern och sonen, ännu inte hunnit in i skogen, att han själv levde i två världar och att tanden var ett bevis.

- Om du är en gud, säg mig då, är du ond eller god ?
- Jag är kärlekens gud sade Freja, och svarade alls inte på Haralds fråga.

Så öppnade Harald sin mun och kvalmig luft pustades fram, men Freja hade bara ögon för tanden och kände inte hur det stank.

- Vill du ge mig tanden din, bad hon, låt mig ta den med.

Men Harald ville inte offra den.
Utan tanden kunde han inte tugga maten, och utan tanden förlorade han sitt namn.

Då erbjöd Freja sin kärlek, och för tandens skull lät hon sina kläder falla till marken.

- Den vill inte kristnas, tanden, sade Harald. Ta den du som lön, men ge mig då en ny i dess ställe.

Då akten var över tog Freja tanden och begravde den i en av sin kropps skrymslen.
I Haralds mun lät hon tänder växa och frodas.
De växte i dubbla rader, i kors, på kristeligt vis.
Då Frej återföddes, då han trängt fram ur Frejas sköte, njöt dom kärleksakten så innerligt och med sådan hetta, att allt som skrumpnat och tynat bort väcktes till liv.

Och för den människa som ännu inte kristnats gavs åter plats vid Odens bord.

Där tystnade Rangvald.
Medan han berättat hade folket bildat en ring runt honom och ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: På det att ni må göra bot

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Nisse broman [2001-02-02]   På det att ni må göra bot
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=418 [2017-10-18]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in