Romarrikets uppgång och fall

46 röster
96316 visningar
uppladdat: 2000-11-15
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
INLEDNING

Antiken är en epok i vår historia som har haft väldigt stort inflytande över vår nutid. Romarrikets och Greklands normer inom t ex rättsväsendet, arkitektur och statlig organisation lever kvar än idag.
Detta var en av anledningarna till att jag tyckte att just Romarriket verkade intressant. Sedan ville jag också få klart för mig, eller åtminstone få tillräcklig kunskap för spekulera, varför Romarrikets historia blev som den blev. Man har ju läst om den här epoken otaliga gånger tidigare, men mitt mål den här gången är att jag ska lyckas förstå huvuddragen i historien och, förhoppningsvis, även reda ut några frågetecken.


Frågeställning

 Varför blev Romarriket så stort?
 Vem/vilka personer lade grunden för Roms expansion?
 Varför vände framgångarna?


Material

Den bok jag använde mest till det här arbetet heter Romarna och är skriven av Joan Forman. Det som gjorde boken användbar var att den var väldigt heltäckande och gav en bra helhetsbild av Romarriket då den innehöll allt ifrån den statliga organisationen till det vardagliga livet i Rom. Den innehöll även kartor, en tidslinje och kortfattade sammanfattningar av hela epoken, viktiga personer och det romerska arvet vilket jag uppskattade mycket.
Jag har också använt en bok som påminner lite grann om Romarna, den heter Det romerska imperiet i närbild och är skriven av Patricia Vangs. Båda böckerna innehåller mycket tecknade bilder och lättläst text men det tyckte jag bara var bra; det fanns mycket användbart fakta som pga språket inte var tungt att ta till sig. Vår historiebok Epok har fyllt en del luckor här och var, och Bonniers Världshistoria har också varit till nytta som komplettering.

Bakgrund

Ända sen 1600-talet f Kr tror man att det har bott människor i området runt de sju kullarna vid floden Tibern i Italien, men precis som på resten av halvön så bodde man då i små självständiga samhällen. Vid en av kullarna, Palatinen, har man funnit rester av byar med hyddor från 700-talet f Kr men det var troligen först runt 600-500-talet f Kr som några av dessa byar gick ihop som en stad och bildade det som skulle komma att bli stormakten Rom.
Rom hade ett väldigt bra geografiskt läge då de omgivande kullarna gav ett bra försvar och försvårade framkomligheten för eventuella hot. Och genom att staden var belägen mitt emellan de tekniskt utvecklade etruskerna i norr och högkulturella grekiska besättningar i söder så kunde man få värdefulla kunskaper som man kunde utnyttja själv. Dessutom var staden en knutpunkt för sex handelsvägar vilket bidrog till dess expansion. Samtliga av dessa faktorer skapade självklart strålande förutsättningar att bli en mäktig stormakt.
Staden var till en början ett kungadöme som styrdes genom flera romerska småkungar, men riket erövrades efter en tid av just etruskerna och Rom blev då till en del av deras rike. Den etruskiska dynastin pågick ungefär mellan 625-509 f Kr och redan under den förste av tre etruskkungar utvecklades Rom från jordbruksstat till handelsstad, vilket innebar en stor invandring. Men jordbruket fortsatte självklart att ha stor betydelse, det var ju djurhållningen och jordbruket som skapade möjligheterna till handel. Genom att utnyttja naturliga resurser som salt fick man även lite extra exportinkomster.
När man nu hade fått en stor befolkning och en välmående stad med relativt hög levnadsstandard så började man lägga ner energi på att skapa en bra försvarsmakt, men i och med att soldaterna själva fick betala sin utrustning så drogs även de lite förmögnare patricierna in i det militära för att det skulle gå ihop ekonomiskt sett.
Patricierna var jordägande adel som genom mäktiga släktnamn var högt stående i det etruskiska kungariket. Så var det i alla fall ända tills den nästsiste etruskkungen, Servius, kom till makten. Han genomförde, förutom utökningen av försvaret, en modernisering av styrelseskicket på 500-talet f Kr som innebar att makten delades upp på olika geografiska områden istället för på patriciersläkter, vilket som fick som följd att den högre medelklassen, borgarna, fick ett större inflytande än tidigare. Denna nya politiska indelning ansågs bättre för en städigt växande stad, då den underlättade inslussningen av invandrare. Detta upprörde självklart jordägarna, och Servius’ efterträdare Tarquinius blev den siste etruskiske kungen då han fördrevs genom uppror från aristokraterna år 509 f Kr (en annan källa påstår att det var 508 f Kr).


Republiken föds

En ny tid tog sin början i Rom, och kungastyret ersattes med en folkförsamling och en senat. Folkförsamlingen, eller curian som den kallades, bestod av fria män kallade plebejer men troligen ingick det även en del patricier som organisatörer av möten och liknande. Majoriteten av Roms befolkning var plebejer och under hela republikstiden fanns det motsättningar mellan dem och patricierna. Curian bestämde saker angående militärmakten, och en av mina källor påstår att den även stiftade lagar. Senaten var den mäktigaste statliga instutitionen i Rom och den bestod av ämbetsmän som valdes på ett år av de röstberättigade, dvs alla plebejer och adeln. Männen i senaten var de som beslutade om rikets finanser och utrikespolitiken
De mäktigaste ämbetsmännen var konsulerna, alltid minst två patricier, som delade på den avgörande makten. Annars var alla andra ämbeten förutom två tilldelade patricier, undantagen var två s.k. folktribuner som var representanter för curian. De var plebejer som hade rätt att förbjuda senaten att fatta beslut som de ansåg vara felaktiga eller skadliga för folket.
Roms förvandling till republik innebar även en förändring inom den militära organisationen, nu blev alla fria romerska män mellan 17-50 år skyldiga att ställa upp i krig. Man gjorde så för att kunna försvara riket från omkringliggande faror. Som soldat fick man lön, rösträtt och vid tjänstetidens slut kunde man få pension i form av t ex en jordlott för att man tjänat sitt land på ett bra sätt. Eftersom det politiska systemet och armén hade ett så nära samarbete fann många möjligheten att bli ämbetsman lockande, och med tiden innehade även plebejer flera viktiga positioner i samhället pga sin militärtjänst.
Militärmaktens expansion innebar dock att jordbruket blev lidande. Bönderna var skyldiga att vara med i armén och då fanns ingen som tog hand om gårdarna, vilket fick som följd att Rom tvingades importera livsmedel utifrån. Men eftersom de krig som givit Rom makten över den italienska halvön hade varit kostsamma, fanns det knappt några pengar kvar. Det var nu ca år 260 f Kr och det är troligt att romarna nu började funderade på om man borde börja kriga för att erövra rikedomar istället för att enbart försvara rikets gränser.


Framgångar och problem

På Afrikas nordkust bodde ett folk kallat fenicier som dominerade i princip hela västra Medelhavet ifrån handelsstaden Karthago. Deras rike var en sjöfartsrepublik med besittningar på ena halvan av ön Sicilien och detta skapade en konflikt med det romerska riket som hade intresse av ön, eftersom den låg nära det erövrade fastlandet. Romarna och fenicierna stred i tre krig, de s.k. puniska krigen, vilka utspelades 262-146 f Kr och slutade då romarna intog Karthago och brände ner staden till grunden. Denna seger innebar Roms första besittningar utanför den italienska halvön; Korsika, Sardinien, Sicilien och delar av Spanien. Samma år kom även det grekiska riket och delar av Asiens kust under Roms styre. År 121 f Kr var de flesta av länderna runt Medelhavet romerska provinser och man hade nu gjort stora krigsbyten i form av rikedomar och slavar till jordbruket.
Trots Roms framgångar i erövringstågen så började problem växa fram. Bönder som återvände till sina obrukbara marker hade inte råd att behålla gårdarna eftersom de inte längre kunde producera något, och blev då tvungna att sälja dem till jordägarna som använde billig arbetskraft i form av krigsslavar. De blev då egendomslösa, s.k. proletärer, och sålde oftast sin rösträtt mot bröd och skådespel. Det fanns nämligen patricier som delade ut gratis spannmål till de som röstade till deras fördel i folkförsamlingen. Man kunde också få gå på gratis skådespel, dvs gladiatorspel och kappkörningar med häst och vagn, på stora amfiteatrar som tack för sin röst.
Ett annat problem var att militären inte var enhetlig utan bestod av småarméer som leddes av enskilda fältherrar. Och om några av dessa härar fick inre konflikter så skapades inbördeskrig på nolltid. Det fanns dessutom mängder av egendomslösa bönder som skapade stora härar, ledda av en general eller liknande. Och eftersom missnöjet var riktat mot staten skapade det stridigheter mellan de trupper som var allierade med staten och de som inte var det. Mängder av inbördeskrig och slavuppror ägde rum och senaten stod handfallna inför utvecklingen. Något stort behövde inträffa för att förhindra att riket skulle falla ihop inifrån.
Året var 60 f Kr då tre mäktiga härförare, Pompeius, Crassus och Caesar gjorde en överenskommelse om att tillsammans ta makten i riket. Var och en av dem gick med sin här på erövringståg i rikets utkanter, och Caesar erövrade efter nio års fälttåg norra Gallien, vilket motsvarar delar av dagens Frankrike. Pompeius vandrade österut med sina trupper och erövrade Syrien och Palestina. Men efter sina framgångar kände Caesar att han ensam ville styra i Rom; han korsade då floden Rubicon i norra Italien, trots pakten med Pompeius, med orden ”tärningen är kastad”, och begav sig till Rom. Det blev ett långt bittert inbördeskrig härförarna emellan men det var en strid som slutade till Caesars fördel. Pompeius mördades och Caesar utnämnde sig till diktator på livstid år 45 f Kr.
Under Caesars styre började oroligheterna i Rom och de erövrade provinserna avmattas; kaoset började lägga sig. Han gjorde det bättre för de fattiga genom att dela ut jordlotter och genomföra vissa reformer, men trots detta var han ju inte omtyckt av hela folket. Senaten var rädd för att deras makt skulle inskränkas mer och därför mördades Julius Caesar år 44 f Kr, vartefter han efterträddes av sin arvinge Octavianus som blev Roms förste kejsare under namnet Augustus, ”den vördnadsvärde”, 31 f Kr.


Stormaktstiden

Romarriket hade nu blivit ett kejsardöme, men det var ett faktum som var väldigt inofficiellt. Kejsarna aktade sig för att titulera sig själva konungar, de visade sken av att republiken levde kvar genom att behålla senaten och blygsamt kalla sig valda ledare. De gjorde så för att republiken var så djupt rotad hos folket att det vore dumt att ropa ut sig till envåldshärskare. Det var troligen inte heller speciellt svårt att komma undan med att man faktiskt hade det avgörande ordet i alla beslut. Utåt sett såg det ju bara ut som att de två konsulerna hade blivit en istället, helt enkelt.

När Augustus kom till makten möttes han av en krigshärjad stad som efter alla slavuppror och inbördeskrig var väldigt uppsplittrad och orolig. Trots det skick som riket befann sig i lyckades han återställa freden i riket, den skulle komma att vara i nära 200 år. Med tiden blev Augustus en folkkär ledare och han lät uppföra många byggnader efter grekisk modell, som badhus, bibliotek, teatrar och tempel, i syfte att försköna staden. Augustus regeringstid genomsyrades också av en god ordning och statsförvaltning, han lade en säker grund för hur imperiet skulle styras och tros ha låtit även vissa frigivna och slavar inneha viktigare ämbeten. Krigstiden var äntligen slut, och man kunde nu nyttja resultatet av sina erövringar.

Det kan verka som om det vore svårt för romarna att ha kontroll över sina erövrade provinser eftersom riket nu var så pass stort, men även där var de välorganiserade. Man samlade makten till en stad i provinsen vilken fick i uppgift att samla in skatt från folket som utsända ämbetsmän från Rom sedan hämtade. Dessa ämbetsmän kontrollerade då även om provinsen styrdes på ett bra sätt, med andra ord, till Roms favör. Runt om i riket och längs dess gränser fanns utpositionerade trupper som hade som uppgift att försvara gränsen och slå ner eventuella uppror från lokalbefolkningen. En annan metod för att hålla lokalinvånarna i nyerövrade områden lugna, var att man, som utpressning, tillfångatog inflytelserika personer och förde dem till Rom.

Det berömda romerska vägnätet fick stor betydelse för spridandet av det romerska tänkandet och tekniken. Latinet spreds ut i riket, och ersatte i större städer de inhemska språken, då det var tvunget att kunna tala språket för att ha möjlighet att hävda sig mot den romerska staten på något sätt. Den romerska byggnadskonsten dominerade också i de erövrade områdena och det uppfördes badhus, teatrar och akvedukter i flera städer runt om i riket. Också handeln hade en storhetsperiod; Rom bedrev internationell handel med Asien och Afrika varifrån man importerade lyxvaror och staden riktigt glänste i sitt överflöd.

Rikets omfattning hade under Augustus regeringstid expanderat och gränserna gick längs stora floder som Rhen och Donau i norr och längs öknarna i Nord- och Östafrika i söder. Men rikets tillväxt var inte slut här utan gränserna flyttades alltjämt utåt då det alltid fanns trupper som var ute i strid mot rivaliserande folk. Romarrikets absoluta höjdpunkt var under kejsar Trajanus’ styre, 98-117 e Kr, då riket omfattade ca 5 miljoner kvadratkilometer (se karta). Att riket lyckats bli så stort berodde på den höga militära effektiviteten som växt fram under Roms sekler som framstående krigsmakt. Under Trajanus’ regeringstid byggdes statliga vapenfabriker vilka också bidrog till framgångarna i fälttågen i bl a Dacien då Roms militärmakt triumferade över sina motståndare. För att utvidga försvaret vid gränserna så rekryterade man också soldater från provinserna som vid slutet av sin militärtjänst blev romerska medborgare och fick rösträtt. Dessa soldater, samt vissa framstående män, var de enda som berättigades romerskt medborgarskap och rösträtt, det övriga folket hade inget inflytande över politiken.

Trajanus’ efterträdare Hadrianus, 117-138, var också en stark härskare som organiserade och stärkte försvaret och gränsbevakningen. Han minskade rikets omfång något genom att dra tillbaka de romerska trupperna från Mesopotamien, Assyrien och Armenien, men det skulle inte avhjälpa det som obevekligen var på väg att inträffa; Roms undergång.

Roms fall

Roms framgångar hade skapat problem som började uppdagas runt år 200. Krigen hade varit kostsamma och staten hade länge haft obetänkta lyxutgifter och det ledde till att man var tvungen att höja skatterna för folket. Samtidigt drabbades romarna av en hög inflation, vilket innebar att priserna blev så höga att många lämnade städerna för att försörja sig själva på landsbygden. Godsägarna flyttade ut till sina gårdar, men eftersom man knappt fick några krigsfångar längre blev ofta småbönder som inte kunde klara sig själva arbetare på storgodsen. Staten hade nu inte längre några romerska soldater att tillgå, så de fick lov att rekrytera alltfler icke-romare som soldater för att försvara riket från attacker utifrån.

Romarriket hade inte, alltsedan kejsardömets införande, någonsin varit hotat utifrån, men runt år 180 började barbarstammar från norr attackera gränserna i norr som pga de minskade resurserna inte var speciellt motståndskraftiga. De romerska ledarna fick alltfler problem att hålla samman riket, och under tiden som följde tillsattes och mördades flera kejsare av armén.

En sista kraftansträngning att få ordning i riket gjorde kejsar Diocletianus i slutet av 200-talet. Han delade upp riket i fyra delar som var och en skulle styras självständigt, men till detta krävdes det att antalet soldater och ämbetsmän mångdubblades. Det ledde till ytterligare skattehöjningar och många av storgodsägarna, som hade egna miniarméer, vägrade att betala skatt.

De inre svårigheterna var ofrånkomliga, och riket delades slutligen upp i två delar år 395, Väst- och Östrom. De nya huvudstäderna blev Rom i väst och Konstantinopel, dagens Istanbul, i öst. Det västromerska riket gick under då Rom intogs av goterna 476 e Kr pga att man inte hade lyckats klara upp de ekonomiska och organisatoriska problemen som fanns. Östrom lärde sig dock av det tidigare rikets misstag och skapade ett starkt kejsardöme som bestod i drygt 1000 år till, fram till 1453. Då föll riket från yttre påtryckningar och blev till en del av det osmanska riket efter att turkarna intagit Konstantinopel.


Analys

Det som vi vet idag om antikens Rom är främst baserat på vad romerska och grekiska författare skrivit och lämnat åt eftervärlden. Vad som är sant i dessa böcker har dock varit svårt att avgöra eftersom skrifterna är fulla med propaganda, försköningar och överdramatiserade beskrivningar. En ytterligare faktor som spelar in är att Roms historia faktiskt inte började skrivas ner förrän på 400-talet f Kr, dvs efter att republiken bildats. Det man tror att de romerska historikerna gjorde då är att de själva skapade en historia som de ansåg var ärofylld nog åt den dynamiska staden Rom, och självklart är det därför svårt att veta hur Roms historia egentligen ser ut.
Varför Romarriket växte sig så stort och sedan föll är också något som jag upptäckt är väldigt mytomspunnet och osäkert. Det finns inte en enhetlig uppfattning, men jag tror att det måste bero mycket på hur staten styrdes. Statsmakten började ju redan under republikstiden fokusera sig väldigt mycket på militären och att romarna utvecklade starka härar och bra stridsteknik är något som inte bara kan vara antaganden. Med de förutsättningarna kunde romarna skapa ett stort, men inte nödvändigtvis bestående, rike. Organisationen av det romerska samhället måste alltså också varit bra för att allting skulle gå ihop.
En viktig organisatör för Romarriket var Augustus, som hade turen att kunna träda fram när folket som mest mottagbart. Man var trött på inbördeskrigen och upproren och kunde troligen acceptera vad som helst bara eländet fick ett slut. Jag tror att det hade varit mycket svårare för honom att göra sig till kejsare utifall han inte kommit i ett sådant utsatt läge; nu fick han fritt svängrum att skapa ett samhälle precis som han ville, bara det rymdes inom republikens ramar. Men jag får också intrycket av att han ändå inte enbart hade tur, utan även var en relativt bra och förnuftig ledare, t ex genom att den fred han skapade faktiskt varade i hela 200 år. Den grundval Augustus lade under sin regeringstid för rikets framtida styre måste också ha varit skickligt gjord för att kunna fungera så länge i praktiken. Att sprida ut ämbeten bland de samhällsgrupper som egentligen inte hade något direkt inflytande var nog, om det är sant, ett medvetet grepp för att göra sig populär hos folket så att han kunde känna sig säker på sin plats.
Det verkar som om man hade en bra organisation även ute i provinserna, och det var säkert en fördel att kunna sprida de romerska idéerna över ett så stort område. Även om det på den tiden inte fanns en tillstymmelse till vad vi kallar för nationalism idag, så skapade det nog en viss samhörighetskänsla med riket. Att viktiga män ute i de erövrade städerna blev romerska medborgare borde ju ha ökat deras lojalitet mot kejsaren i Rom, då de kunde föra sitt folks talan i politiska sammanhang. Hur stort inflytande de i själva verket hade vet jag inte, men jag antar att de på något sätt borde kunnat påverka beslut.
Jag tror att jordbruket var en väldigt viktig stolpe för livet i Rom, när det blev problem inom jordbruket slog det tillbaka mot hela samhället. Bönderna producerade mat åt folket och skapade möjligheter till handel och arbete. När man sedan började använda slavar på storgodsen blev småbönderna utkonkurrerade, arbetslösa och självklart missnöjda med statens hantering av frågan. Detta skapade i...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Romarrikets uppgång och fall

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2000-11-15]   Romarrikets uppgång och fall
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=314 [2018-07-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook