Norge under andra världskriget.

4 röster
19379 visningar
uppladdat: 2000-10-20
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

NORGE UNDER ANDRA VÄRLDSKRIGET





Innehålls förteckning





Sid 2



Inledning.

Norge trodde de var säkra

Norge hade inget försvar

Att vara neutral hjälpte inte

De allierades plan



Sid 3



Den tyska planen

Det hettar till vid den norska kusten

Britterna kränker norskt territorium

Tyskarna är på väg



Sid 4



Tyskarna inleder invasionen

Häftiga strider bryter ut direkt

Tyskarna tar kontrollen över hela Norge



Sid 5



Norska exilregeringen klarar sig bra i London

En Quisling tar makten

Norska samhället omorganiseras

Quisling tycker inte om judar



Sid 6



Quisling kan delvis ha varit oskyldig

En norsk motståndsrörelse bildas

Krigets slut



Sid 8



Antal offer under kriget

Norges syn på vikten av att vara neutral efter kriget

Avslutning



Sid 9



Fotobilaga.



Sid 10



Källförtekning.













Inledning



Anledningen till att jag valt att skriva en uppsats om vårt grannland Norge under andra världskriget, är naturligtvis för att de just är våra grannar. Därför är det intressant att jämföra vad det var som gjorde Norge så intressant för tyskarna och inte Sverige.



Personligen anser jag att norrmännen i stort sett är svenskar som pratar roligare och är bättre på att åka skidor.





Norge trodde de var säkra



Norge blev mycket överraskade och var oförberedda när tyskarna med sin mäktiga armé anföll Norge den 9 april 1940. Regeringen och Stortinget trodde att det skulle gå lika bra i det här kriget som det förra, dvs första världskriget, då man klarade att hålla sig utanför kriget tack vara att man förklarade sig neutrala. Norge trodde att deras neutralitet var av intresse för både tyskarna och de allierade.





Norge hade inget försvar



Så fort kriget bröt ut förklarade Norge sig neutralt. Norge hade väldigt bråttom att göra detta på grund av att de hade ett nästan obefintligt försvar med brist på organisation och vapen. Därför var Norge totalt oförberedd för en invasion. Första vintern efter krigets utbrott förhandlade därför Norge fram avtal med både Tyskland och Storbritannien som var försök att säkra freden. Priset för dessa avtal var att Storbritannien fick låna flera båtar av den norska marinan om de lovade att hjälpa till att försvara Norge om tyskarna skulle angripa Norge och Tyskland blev lovade fortsatt import av svensk järnmalm via Narvik. Denna norska stad användes som utskeppningshamn på vintern då Luleå inte kunde användas eftersom Bottenviken var frusen.



Om det mot förmodan inte gick att hålla sig utanför kriget fanns det ett hemligt avtal som gick ut på att Norge skulle stå på de allierades sida.





Att vara neutral hjälpte inte



Norges hopp om att vara ett ointressant land, bara de höll sig neutrala, fungerade inte.

Både de allierade och tyskarna var mycket intresserade av Norge som de båda skulle ha nytta av. Båda sidor började studera landet närmare, och planer började skisseras i mitten av december 1939.





De allierades plan



De allierades plan var att skicka en hjälpexpedition till norra Finland via Narvik och norra Sverige. De allierade kunde på det här viset ta kontrollen över Narviks hamn. På det sättet kunde de stoppa exporten av järnmalm till Tyskland. Men detta förstod både Norge och Sverige då de allierade sökte tillstånd att få komma in på norskt territorium med sin flotta.

Både Sverige och Norge sade bestämt nej till detta i strävan att fortsätta att vara neutrala.



Man kan ju i efterhand diskutera hur klokt det var att inte låta de allierade ta över Narvik och norra Sverige så att järnmalmsexporten till Tyskland kunde stoppas. Malmen från Sverige var nämligen ett måste för Tysklands vapenindustri.



De allierades plan , som innebar att skicka en hjälpexpedition till Finland, var inte längre aktuell då Sovjetunionen och Finland slöt fred den 13 mars 1940.





Den tyska planen



I tyskarnas plan, som var mycket mer omfattande och mer utbredd än de allierades, ingick det att både Norge och Danmark skulle ockuperas helt, dels för att säkra malmtransporterna från Narvik ner till Tyskland. Detta skulle göras genom att placera ut militärbaser med ubåtar i Norges fjordar. På det sättet skulle den tyska flottan ha en chans mot den brittiska.



Under första världskriget hade tyskarna stora problem med att deras flotta blev fast i Östersjön utan att kunna ta sig ut på Atlanten, som britterna behärskade. Att ha ubåtsbaser nära Atlanten var därför ett måste för att den tyska flottan skulle bli effektiv.





Det hettar till vid den norska kusten



I december 1940 blev tre brittiska järnmalmsfartyg träffade av torpeder från en tysk ubåt.

Både tyskar och britter var intresserade av järnmalmen, men de allierade var inte lika beroende av malmfälten i norra Skandinavien som tyskarna.



De allierade var förbannade på Norges och Sveriges neutralitetspolitik, som gav tyskarna tillåtelse att transportera malm på dessa länders territorium.





Britterna kränker norskt territorium



I en norsk fjord låg den tyska båten Altmark som sökt skydd där i mitten av oktober 1940. På båten fanns närmare 300 brittiska krigsfångar från ett brittisk fartyg, som sänkts av ett annat tyskt fartyg vid namn Graf Spees. Churchill bestämde att fångarna skulle fritas genom en aktion från den brittiska flottan trots att de då var tvungna att kränka norskt neutralt territorium. Med hjälp av en brittisk jagare lyckades aktionen. Samtliga britter fritogs den 16 februari 1940.



Detta gjorde Hitler mycket upprörd, som insåg att det började bli dags för en ockupation.





Tyskarna är på väg



Vid lunchtid den 8 april fick Norges regering information från Danmark om att en flottstyrka var på väg norrut och att den hade passerat Stora Bält tidigare på förmiddagen.







Tyskarna inleder invasionen



När tyskarna var på väg hade invasionen egentligen redan börjat några dagar innan.

Tyskarna hade nämligen genom att segla under falsk flagg tagit sig in i de norska storstädernas hamnar. Där låg de tyska soldaterna gömda under däck i väntan på att förstärkningen skulle komma.



En enorm flotta fullastade med militärer och vapen började anlända till Norge natten till den 9 april 1940. Sex divisioner och nästan hela tyska flygvapnet deltog vid invasionen. När tyskarna anföll var större delen av dem norska flottan mobiliserad. 7000 soldater var mobiliserade. Dessutom fanns 4800 soldater som saknades då de var på en stor övning i Nordnorge. Därför var bara hälften av Norges befästningar runt om i landet bemannade.



Trots den dåliga bemanningen lyckades befästningarna Moses, Aron och Josva

sänka den tyska kryssaren Blücher då den var på väg in i Drøbaksundet. 1000 tyska soldater, som befann sig på kryssaren, fick sätta livet till. På båten befann sig en stor del av den 136:e divisionen, som var tänkt att användas för att ockupera områdena längre in i landet.



Tack vare att man sänkte Blücher fick Norge ett rejält andrum, som den norske kungen och regeringen kunde använda för att fly till staden Hamar. Den ligger 13 mil norr om Oslo in i landet. Där kunde de söka skydd. Stora delar av Norges guldreserv hann norrmännen också frakta till säkrare ort med tåg..



Norrmännen har inte sett någon anledning att ta upp den stora kryssaren, så den ligger på botten där än idag 1999. Vem vet, de kanske vill spara den där som ett minne från kriget.





Häftiga strider bryter ut direkt



Den brittiska flottan, som kom för att hjälpa Norge, kom direkt i hårda strider med tyskarna. Dessa strider resulterade i stora förluster för båda sidor. Speciellt i Narvik, där striderna var som hårdast.



Efter ett tag kom det förstärkning i form av brittiska och franska arméstyrkor, som direkt gick in i de blodiga striderna om de åtta norska städer som tyskarna försökte ockupera. Men engelsmännen och fransmännen hade inte mycket att säga till om i dessa strider mot tyskarna med sin näst intill perfekta organisation.



Ett stort misstag av Norge var att inte ha utrustning på flygplatserna som kunde användas för att göra landningsbanorna omöjliga att landa på. Detta resulterade i att tyskarna bara landade och lätt tog kontrollen över de flesta flygplatserna.



De åtta städer. som tyskarna inriktat sig på, kapitulerade alla inom 24 timmar.





Tyskarna tar kontrollen över hela Norge



I början av maj 1940 var hela södra delen av Norge ockuperat av tyskar. Det enda ställe de allierade lyckades ta tillbaka från tyskarna var Narvik. Tyskarna tog dock senare tillbaka Narvik, då de allierade fick order om att komma ner till västfronten på kontinenten, där tyskarna inlett sin offensiv den 10 maj 1940.



Engelsmän och fransmän fick helt enkelt tillräckligt att göra hemma, så de gav sig av hemåt. Det var nu bara en tidsfråga innan Norge skulle kapitulera. Efter 62 dagars strider kapitulerade Norge.



Den norska kungafamiljen och regeringen gav sig av mot London med den brittiska kryssaren HMS Devonshire. Det visade sig att det skulle ta fem långa år innan de kunde återvända till Norge.





Norska exilregeringen klarar sig bra i London



En norsk exilregering bildades i London i samarbete med de allierade. Regeringens största tillgång var den oceangående handelsflotta som 1940 övertogs av staten. Inkomsterna från handelsflottan täckte regeringens utgifter och även kostnaderna för en militär styrka utanför Norge. De byggde även upp ett flygvapen. Flygare utbildades i Kanada på basen "Little Norway".





En Quisling tar makten



Vidkun Quisling bildade 1933 ett norskt nazistiskt parti som kallades "Nasjonal Samling".

Under ett besök hos Hitler framförde Quisling en plan för hur en ockupation av Norge skulle gå till. I planen fanns det ett villkor som gick ut på att han skulle bli norsk regeringschef vid den förmodade ockupationen. Quisling fick stor betydelse för tyskarna då han var till stor hjälp när han diskuterade invasionen tillsammans med en tysk officer den 6 april 1940.



Direkt efter det att tyskarna startat sin invasion den 9 april 1940 gick han ut i ett radiotal och förklarade sig som ny norsk statsminister. Under talet gav han också falska order om att mobiliseringen omedelbart skulle upphöra. Då den norske kungen, kung Haakon, inte kunde acceptera Quisling som regeringschef tvingades Quisling att avgå den 15 april 1940.





Norska samhället omorganiseras



Nu när Tyskland hade övertagit hela Norge började de omorganisera det norska samhället till att bli mer nazistiskt som bl a passade Tysklands krigsmaskineri bättre. Precis som de tyska nazisterna tidigare gjort för att få makten i Tyskland förbjöd man alla partier utom det nazistiska.



Den som nu var den som bestämde inom Norges gränser var den tyska rikskommissarien Joseph Terboven, som hade makten att utse statsminister och andra höga poster. Flera nazistanhängare fick så småningom höga poster och den 1 februari 1941 blev Quisling åter statsminister.













Quisling tycker inte om judar



Direkt efter ockupationen startade en flyktingvåg med norska judar och kommunister till Sverige. Ungefär hälften av Norges judar hann fly till Sverige. Resten, som blev kvar, skickades till koncentrationslägren nere på kontinenten. Till och med vissa socialdemokrater skickades dit. Quisling var själv aktiv och deltog personligen vid transporterna.



En liknelse kan vara att vi på den tiden var vad Albanien var för Kosovoalbanerna nyligen.





Quisling kan delvis ha varit oskyldig



Man är idag inte riktigt säker på om Quisling verkligen hade något med beslutet om tysk ockupation av Norge att göra. Man vet heller inte riktigt säkert om han egentligen lämnade några militära upplysningar till Tyskland över huvud taget. Men en sak vet man idag och det är att han dömdes till döden för landsförräderi och avrättades den 24 oktober 1945. En sak lever dock vidare och det är begreppet "Quisling", som för alltid kommer att förknippas med en landsförrädare.





En norsk motståndsrörelse bildas



När ockupationen var fullbordad bildade en grupp norrmän en motståndsrörelse, som sedan växte och blev allt större. Denna rörelse kan man säga fortsatte kriget mot tyskarna och deras anhängare genom sabotage. Vid Rjukan i Telemark höll tyskarna på med framställning av tungt vatten, som skulle användas vid tillverkning av en tysk atombomb. Storbritannien hade fått information om detta och planerade att förstöra fabriken genom att bomba den. Motståndsmännen insåg att om detta skulle ske, så skulle hela staden Rjukan förstöras och många människor skulle förmodligen få sätta livet till. Motståndsmännen tog därför initiativet att själva förstöra fabriken. Planen på en sådan kupp gjordes upp av en professor med namnet Leif Tronstad, som arbetade vid "Norska institutet för teknologi". Han var även engelsk agent och det var också han som informerade britterna om att tyskarna höll på med framställning av tungt vatten. Detta fick han reda på genom att en vän till honom fått information om detta.



Motståndsrörelsen hade en god relation med engelsmännen. Tack vare denna kunde de begära så mycket vapen och ammunition som de behövde. Utrustningen släppte engelskmännen ner med flygplan på uppgjorda platser.



När kriget var slut hade detta krävt nästan 3200 modiga norrmäns liv, som frivilligt kämpat för sitt fosterlands frihet.





Krigets slut



I Norge kapitulerade samtliga tyska trupper, ca 400 000 man, den 7 maj 1945 utan strid.

Detta skedde samtidigt som Tyskland kapitulerade på samtliga fronter, två dagar efter "Dagen D" då de allierade invaderade Normandie i norra Frankrike.

Den norske polischefen, som var nazist, sprängde sig själv i en bunker på Skaudum. Många av "Nasional Samlings" medlemmar begick också självmord. Quisling kom däremot inte undan. Han häktades och dömdes till döden för landsförräderi tillsammans med två av sina ministrar. Totalt dömdes 30 nazistanhängare till döden, varav 25 avrättades.



Den 7 juni 1945 återvände kung Haakon hem till Oslo igen efter att ha levt fem år av sitt liv i London.



Den 22 juni 1945 bildade Einar Gerardsen från Arbetarpartiet en samlingsregering. Under kriget hade han suttit i tyskt koncentrationsläger. Processen att döma alla landsförrädare tog mycket långt tid. "Det store rettsoppgjöret" avlutades först 1950. Då hade sammanlagt ca

50000 personer dömts till fängelse eller böter.







Hamar: Dit flydde kungen efter tyskarnas invasion.



Rjukan: Här fanns tyskarnas fabrik där de tillverkade tungt vatten till sin atombomb.



Drøbak: En liten stad intill Drøbaksundet där kryssaren Blücher sänktes.



Narvik: Utskeppningshamn för den svenska järnmalmen.



Oslo: Huvudstad med storting och regering.



Tromsø: Härifrån gick Kung Haakon och den norska regeringen ombord på den båt som skulle föra dem till London.

Antal offer under kriget



Efter kriget lämnades en officiell rapport om Tysklands förluster i samband med ockupationen av Norge. Tyskarna uppgav att 3687 man var döda eller saknades vid krigets slut. Denna siffra antas gälla endast förluster till lands. I rapporten uppgavs också förluster av tre kryssare, en torpedbåt, tio jagare, sex ubåtar och ytterligare tio andra fartyg.



Norska arméns förluster uppskattades till omkring 1500 döda. Ungefär lika många civila tros också ha fått sätta livet till under det fem år långa kriget.





Norges syn på vikten av att vara neutral efter kriget



Idén om att vara neutral fanns det ingen anledning att fortsätta vara, då det inte visade sig hjälpa. Därför gick Norge 1949 med i NATO (North Atlantic Treaty Organization) för att i framtiden få stöd av USA och andra NATO-länder vid ett eventuellt nytt krig.



Sverige tycker jag personligen också borde komma till insikt om detta, speciellt nu, då våra chanser att försvara oss vid ett krig bara blir mindre för varje år som går på grund av den stora bantningen av försvaret.





Avslutning



Jag har nu genom att arbeta en längre tid med denna uppsats fått svar på några av de frågor och funderingar jag framförde inledningsvis.



En del frågor som jag inte har fått svar på är hur vi svenskar kunde vara så egoistiska.

Under kriget hjälpte de allierade Norge, men inte vi. I och för sig var väl järnmalmen den största anledningen till att de allierade hjälpte till, men att vi svenskar valde att stå på tyskarnas sida genom att fortsatta att sälja malm till dem gjorde inte saken bättre.



Vår strävan att hålla sig utanför kriget var väl det viktigaste för Sverige vid den här tidpunkten, men man kan ju diskutera om det inte var ett lite väl stort svek mot våra grannar i väst som tidigare ända fram till 1905 tillhört samma land som oss.

<...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Norge under andra världskriget.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2000-10-20]   Norge under andra världskriget.
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=285 [2018-05-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook