Saknaden är stor!

1 röster
6237 visningar
uppladdat: 2004-02-06
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Jag, mamma, pappa, och min syster bodde i en lägenhet i Landskrona. Jag gick på Pilängskolan då, var 6 år. Med åren började pappa dricka allt mer och mer. Tillslut så orkade inte mamma mer så hon ville skiljas. När jag var 12 år flyttade jag, min mamma och min syster till området bredvid, min pappa flyttade till stan. Det var då allt började. Min pappa kände sig jätte ensam, han kunde sitta på nätterna och gråta. Han hatade att vara ensam. Det hände ju att vi sov där någon helg för mamma ville vara lite för sig själv.

En period så sov min syster där i 3 veckor för hon praoade på infarten, bredvid pappas lägenhet. Han hade hållt sig i 3 veckor utan alkohol. Han var så go och söt när han var nykter, jag kommer ihåg det som igår, att jag alltid pussade han i pannan och kramade han hårt, ville inte släppa honom. Jag var alltid så glad när han var nykter så jag passade på att vara med honom då.

Jag och min pappa stog varandra rätt nära. Vi snackade om allt, vi skrattade alltid tillsammans och busade. Vi hade jätte kul. Men plötsligt en dag så var han borta, han fanns inte mer. Han var död. Jag fattade inte det, jag fattar inte det än. Varför ska en sådan snäll människa som honom dö?

Det var en varm och solig dag den 26april år 2003 som min älskade pappa dog, men vi fick inte veta det förrän den 28 april för de visste inte vem han och hans familj var.

Pappa var 45 år gammal, han hade precis fyllt år, den 28:de februari, samma datum som vi fick reda på att han hade gått bort. Jag kommer fortfarande ihåg hans små vänliga ögon, hans ljusbruna hår och hans fina leende. Han var en ängel i mina ögon, i allas ögon. Han var mycket omtänksam och omtyckt. Han stod alltid på de svagas sida.

Den 26 april var det Bois som spelade. Min pappa var där och kollade medan jag och Emma var ute och gick i det fina vädret. Jag tänkte ringa honom och säga god natt, men de blev inte av. Dan därpå var allt som vanligt, men jag reagerade på att han inte hade hört av sig till mig. Jag märkte att nått var konstigt. Men jag ville inte ta reda på vad det var, jag vågade inte.

Sen blev det den 28 april, den hemskaste dagen i mitt liv. Jag och Emma hade varit ute lite den dagen. Jag ringde min pappa men han hade inte sin mobil på. Jag visste att något hade hänt, jag var så orolig. Det blev kväll, klockan var cirka halv fem och jag satt vi datorn. Jag hörde att det ringde på dörren, jag trodde det var pappa så jag sprang fort och öppnade. När jag öppnade dörren så stod det två män och frågade efter min mamma. När min mamma kom tog de upp en polisbricka, det var då jag märkte att de var poliser. De bad att få prata med min mamma i enrum, så jag gick in på mitt eget rum. Jag var jätte orolig, jag visste att det hade hänt något med min pappa. De enda jag kunde tänka på nu var min pappa, vad som skulle kunna ha hänt honom. Plötsligt så ringde de på dörren. Det var min granne. Jag berättade att poliserna hade kommit och att mamma pratade med dem nu. Då sade hon:
– Vad har hänt?
– Jag vet inte, svarade jag. Jag tror de har hänt något med min pappa.

De hade gått cirka en timme nu, men det kändes som en hel evighet. Min mamma kom in i mitt rum och bad om att få telefonen. Hennes ögon var helt rödsprängda och mascaran hade runnit ner från kinderna. Jag frågade vad som hade hänt men hon sa att hon skulle berätta det sen. Efter ett tag så kom hon in i mitt rum igen. De var då jag sade:
- Har pappa dött?
Då sade mamma ja och vi började gråta tills det inte fanns mer tårar kvar. Vi ringde min syster men hon svarade inte. Jag kände att jag behövde prata med någon så jag ringde till Regina. Hon sprang hit, enda från Nova, gråtandes. När jag öppnade dörren hade hon mascara på kinderna. Hon kramade om mig hårt. Sen ringde vi runt till min pappas föräldrar och hans bröder. När alla hade kommit så kom min syster hem med hennes kompis Theresa. Hon såg alla släktingar men inte förrän mamma berättade att polisen var hemma hos oss förstod hon vad som hade hänt. Hennes ben bar henne inte längre, hon blev förtvivlad och ramlade ner på golvet och grät. Alla grät!

Det var några foton som de hade tagit på min pappa när han låg död i en å vid kolonierna uti koppargården. Jag ville se dem, men poliserna och min mamma tyckte att dem var för känsliga för mig, så jag fick inte.

Efter några timmar när alla hade gått, var det bara jag, min syster, min mamma, Theresa, och Regina kvar. Alla satt i min systers säng och grät. Vi kunde inte fatta vad som hade hänt, det gick bara inte att förstå. Vi var helt chockade. Det var min pappa, den odödlige, han klarade allt. Visst har han fått stå ut med många, många olyckor i sitt liv men han klarade sig alltid.

Vi hade gråtit hela dagen. Nu var det helt tomt i magen på oss alla, och alla var helt slut. När Regina och Theresa hade gått hem gick jag in på mitt rum, för jag vill vara själv. Jag satte mig på stolen och lyssnade på "No Woman No Cry" med Bob Marley för min pappa ville ha den på sin begravning. Jag tänkte hela dagen, hur kan detta ha hänt med min omtänksamma pappa? Han har inte gjort någon något ont. Varför, varför, varför? Varför just honom? Jag grät mer och mer och ännu mer. Den natten kunde jag inte sova.

Nästa dag så hade alla fått reda på det i skolan. Så vissa kom hem till mig på skoltid, efter skolan och ringde hem till mig. Det är tur att man har så bra vänner som ställer upp för en.

Jag var inte i skolan på två veckor ungefär. Jag visste att det skulle bli svårt. Men en dag gick jag och min syster till skolan för min syster skulle hämta ett nummer i lärarrummet. Då rusade jätte många ut från skolan och frågade hur det var med mig och min syster och kramade oss. Det första jag tänkte var:
"Vilka underbara vänner jag har."

De gick ungefär 4 veckor, sedan var det dags för begravningen den 16 maj kl.13.30. Jag var rädd att jag skulle få panik och skratta istället för att gråta. Men det enda jag gjorde var att gråta, tårarna bara rann och rann, dem gick inte att stoppa. Det var drygt 90 personer på begravningen. Men det var många som inte klarade att komma. Då var det dags för mig, min syster och min mamma att gå fram till kistan. Det kände jätte tungt och man var helt förvirrad, trodde inte de var sant. Nu hade den dagen kommit som jag aldrig ville skulle komma.

När alla hade gått fram var det så gott som slut, på utvägen spelade dem No Women No Cry. Då började jag gråta extra mycket. Men jag försökte hålla det inom mig för jag ville inte gråta inför dem andra.

Sedan den dagen jag fick reda på att min pappa dog har inte jag varit mig lik. Så fort jag ser glad ut tror vissa att jag är glad och har gått vidare. Men så är de faktiskt inte. Jag tänker varje dag, varje timme, varje minut och, ja, varje sekund, på min pappa. Betyder det att man är glad fast att man har ett leende på läpparna? I mitt fall är leendet falskt. Jag använder det som ett skydd mot människor som bryr sig, ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Saknaden är stor!

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • JEssica Ed 2005-05-07

    Är den sann??????? Stackars di

  • Ata Pulja 2006-02-01

    Det är bara saga tror jag.

  • Axel Sternå 2006-02-26

    Vore rätt osmakligt om den här

Källhänvisning

Mia Persson [2004-02-06]   Saknaden är stor!
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=2703 [2018-04-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook