Anarkism

5 röster
16341 visningar
uppladdat: 2003-11-10
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning och syfte

Då jag valde att fördjupa mig i anarkismen gjorde jag det för att jag hört så mycket om anarkismen och jag ville veta vilket som var riktig och inte. Jag bedömer att man har använt anarkismen som en liktydighet till terrorism, kaos och laglöshet. Frågan är ju om något av detta stämmer. Jag visste att det skulle bli svårt att hitta information om anarkismen som var objektiva nog för att kunna använda den. Därför har jag använt mig av citatmarkeringar och fotnoter för att betona vem som har sagt eller skrivit vad och jag har dessutom betonat mina egna ståndpunkter väl. Jag har även beskrivit en del begrepp som förknippas med
anarkismen mycket tydligt.

Jag framlägger hur anarkismen såg ut från början, vilka företrädare som var starkast under 1800 talet och hur anarkismen växte fram. Jag har även framhävt vissa existerande anarkistgrupper på olika platser av Sverige och diskuterat in egna politiska uppfattning.


Anarkismens framväxt och etablering

Barbara W Tuchman skriver i sin bok ”Det stolta tornet” om anarkisterna mellan år 1890-1914: ”visionen av ett statslöst samhälle utan regering, utan lag, utan egendomsrätt, där korrumperade institutioner sopats bort och människan kunde vara så fri som Gud skapat henne, var så hänförande att sex statsöverhuvuden lönnmördades för dess skull åren före 1914”.
Jag tror att detta var som ett starkskott och att uppmärksamheten nu väcktes kring den anarkistiska idén.

1840 utbröt revolution i Paris efter att industriarbetarna på 1830-talet för första gången framträdde som en politisk maktfaktor i Europa. Den svarta fanan blev nu anarkisternas symbol.

På Roger Fremreds hemsida om anarkismen skriver Fremred att anarkismen som rörelse har funnits sedan 1800-talet men bröt samman under en period på grund av fascismens framväxt i Italien och nazismen i Tyskland. Dock överlevde det sådda fröet i de romanska länderna och till och med i Ryssland, där Lenin hade kapat landet i ryska revolutionen.

Reidar Larsson som skrivit boken ”Politiska ideologier i vår tid” beskriver hur marxister och anarkister förenades i Internationella arbetarassociationen. Som för övrigt är en sammanslutning av enskilda arbetare och arbetarorganistationer. Internationalen splittrades dock 1876, bara åtta år efter att den grundades. Detta var en direkt följd av nederlaget av Pariskommunen.
Larsson förklarar även kort och koncist att Pariskommunen var ett uppror som syftade till att upprätthålla ett socialistiskt Frankrike bestående av självstyrande revolutionära kommuner.

Lars-Arne Norberg skriver i Nationalencyklopedin att Pariskommunen trots sin kortvarighet fick stora politiska följder och för den franska arbetarrörelsen innebar kommunens misslyckande ett hårt slag. Eftersom de franska arbetarna spelat en viktig roll i Internationalen innebar det som inträffade också en betydande försvagning av denna organisation och påskyndade dess upplösning 1876.

Fremred säger att anarkismen i Sverige hade en traditionell uppslutning bland arbetarna som i stort sett bestod, men i England och USA gick anarkismen snarare ut på att vara en trend bland högutbildade, författare, målare och akademiker.
Fremred fortsätter också att förklara att det inom anarkismen aldrig har funnits någon jämförelsevis långlivad världsorganisation. Detta skulle enligt honom bero på att det aldrig har funnits någon anarkistisk ortodoxi, att det aldrig har funnits trohet till uppställda regler. Fremred förklarar också vidare att anarkismen aldrig har haft några som helst böcker i stil med dem marxisterna hade, och anarkisternas författare och talare har aldrig varit ledare i enväldig mening.



Anarkismens människosyn och samhällsförändring

Reidar Larsson skriver om människosynen att anarkismens ljusa människosyn är förutsättningen för den anarkistiska utopin med ett samhälle utan stadsmakt, helt grundad på individers och gruppers fria överenskommelser.
Larsson skriver att anarkisternas syn på människan är att människorna anses vara perfekt sociala, benägna för fredlig samverkan och social harmoni.

Lennart Regebro skriver på sin internetsida att anarkismen som ideologi har som mål att införa ett samhälle där ingen annan människa har makt över en annan människa.
Enligt min egen åsikt är det en underbar idé men konsekvensen och problemet är bara att man inte har någon stat. Staten är nämligen den organisation som bestämmer och upprätthåller lagar.
Regero skriver även att om man ska kunna göra detta [att avskaffa staten] måste man tvinga en person som har brutit mot lagen att ta konsekvenserna för brottet. Därför säger man ofta att anarki är det samma som laglöshet. Anarkister kan ofta bli arga när man påstår det, för de menar att det finns lagar ändå. Det gör det ju, varje person får ju [teoretiskt] göra sina egna lagar.

Det är nu alltså allmän fakta att anarkisterna vill avsätta staten, de vill ha direkt demokrati istället för representativ. Detta innebär att allmänintresset som företräds av riksdagen, regeringen och de kommunala församlingarna kommer att försvinna. Den sammanvägning av olika generella intressen som allmänintresset förutsätter sker i en representativ demokrati, i första hand genom de politiska partierna, som tävlar om medborgarnas stöd på grundval av allmän rösträtt och politisk frihet. Istället kommer den direkta demokratin komma att gälla. Direkt demokrati är en beslutsform där de röstberättigade i demokratisk ordning själva fattar beslut i enskilda sakfrågor. Det kan, då antalet beslutande är litet, ske vid möten, ting och stämmor, som är öppna för alla röstberättigade.
Jag anser att det ovannämnda kommer att bli ett problem. Problemet ligger kanske i att anarkismen har en så ljus människosyn att de glömmer bort att det faktiskt finns grupper av människor som har mindre politisk kapacitet än de som verkligen engagerar sig. Den representativa demokratin är något som jag anser vara det bättre alternativet. Införs den direkta demokratin så kommer dessa mindre politiskt engagerade grupperna fortfarande vara lika lite engagerade som innan. Om en direkt demokrati ska införas så tror jag, för att systemet ska fungera, att alla har en åsikt om precis allt som tas upp, och ännu fler måste ha samma åsikter om [egentligen] mindre frågor, för att det inte ska bli kaos.

Rudolf Rocker skriver på sin hemsida att friheten emellertid är för anarkisterna inte ett abstrakt filosofiskt begrepp, utan den konkreta möjlighet, som varje mänsklig varelse har att fullt utveckla, de krafter, den förmåga och den talang, som han av naturen har begåvats med, och förvandla detta i social verklighet.
Rocker fortsätter med att påstå att Ju mindre denna människas utveckling är påverkad av den politiska eller kyrkliga översynen, ju mera effektivt och harmoniskt kommer individen att nå fram till att vara en personlighet och att ge sitt mått av kultur åt det samhälle vilket han lever.

Jag kan här återkomma till att jag är övertygad om att det finns vissa grupper i samhället som behöver vägledning i form av statlig makt och dess upprätthållande av lagar. Jag är för övrigt inte kritisk mot anarkismens människosyn i sig. Men då jag själv inte håller med om att varje individ är socialt perfekt och att alla är benägna till fredlig samverkan tror jag att ett anarkistiskt samhälle skulle leda till kaos och kriser.


De viktigaste frågorna inom Anarkismen

Helsingborgsanarkisterna skriver på sin hemsida om den direkta demokratin och att anarkismen bygger på en fördjupad demokratisering av samhället, genom ett avskaffande av all centralistisk överhet, må det vara regeringar, religioner eller annat och ett införande av beslutsfattande av de berörda. Helsingborgsanarkisterna säger även att detta gäller i alla samhällsskikt; i skolan, på jobbet och i hemmet. Den gynnar de rika som kan göra sina röster hörda.

Jag tycker att detta påstående är något bristande. Vi har haft allmän och lika rösträtt mellan män och kvinnor sedan 1921 i Sverige. Även utlänningar har idag kommunal rösträtt om de har varit folkbokförda i Sverige i tre år före valåret. Inflytandet handlar enligt mig inte om enskilda individers bakgrund utan snarare om engagemang.

Helsingborgsanarkisterna tar även upp synen på miljön. De skriver att varje individ måste ta på sig sitt ansvar att inte handla från miljöskadande producenter. De påstår även att detta skulle vara det enda vapen vi har som konsumenter för att kunna påverka producenterna. ”De vill producera för att få en vinst, en profit som vi konsumenter skall betala. Som konsumenter har vi makt att påverka hela processen från produktion till avfall”. Säger de.

Jag har även här en egen uppfattning om det påståendet då vi faktiskt hela tiden förhandlar med olika länder om hur vi ska kunna importera respektive exportera varor från och till varandra på ett med miljövänligt sätt. De flesta människor bojkottar redan producenter som misstänks producera miljöskadande produkter. Men man kan också se problemet med utsläpp. Ska vi sluta importera varor för att bensin och diesel förstör atmosfären. Det kanske man borde, men det är omöjligt. Det skulle till slut bli stora katastrofer, både i det landet man slutar förhandla med såväl som i det egna riket. Jag är inte heller övertygad om att den enskilda individen skulle kunna ta detta ansvar att värna om miljön, åtminstone inte alla och den grupp som avsäger sig det ansvaret (vare sig det är en liten minoritet eller inte) kommer direkt att svara för att miljön fortfarande förstörs lika mycket som innan. Även om det finns tillexempel batteribanker så slänger människor fortfarande giftiga bilbatterier och liknande i naturen.


Anarkismens mest kända företrädare under 1800-talet

Michail Bakunin

Michail Bakunin föddes 1814 och dog 1876 han var en rysk revolutionär och anarkist. Bakunin var den som uppträdde mest och enligt mångas åsikt såg han verkligen ut som en anarkist.

Då Fremred beskriver Bakunin säger han att Bakunin i kroppsligt anseende var han en jätte, hans grova ovårdade gestalt brukade imponera på publiken redan innan han började vinna deras sympati med sin medryckande talekonst.

Nordberg skriver att Bakunin var en upprorsman som i nästan alla sina handlingar tycktes ge uttryck för sina åsikter och efter en kort karriär inom det militära reste Bakunin, som för övrigt var adelsson, utomlands, där han träffade både Proudhon och Marx och såväl i ord som i handling kastade han sig in i det hektiska politiska livet. Han deltog i 1848 års revolutioner i flera länder och dömdes vid två tillfällen till döden, domar som aldrig verkställdes. Efter utlämning till Ryssland och en tioårig fängelse- och exilperiod fick Bakunin 1861 på nytt hela Europa som politiskt arbetsfält. Under några månader i Stockholm 1863 ägnade han sig åt Polenfrågan. Bakunin anslöt sig 1868 till Första internationalen, som han dock tvingades lämna 1872 efter en ideologisk och personlig tvist med Marx, vilken kom att splittra den revolutionära rörelsen i många år. Första internationalen var en sammanslutning av enskilda arbetare och arbetarorganisationer i skilda länder 1864–76. Organisationen grundades i London i september 1864 av en grupp socialister och radikala republikaner, däribland Marx och Engels. Marx utarbetade programmet, som innehöll krav på arbetarnas befrielse genom erövring av produktionsmedlen. Under sin korta tillvaro blev Första internationalen mycket fruktad av sina borgerliga motståndare, som gjorde sig överdrivna föreställningar om dess makt och inflytande. Första internationalens verkliga betydelse var dock mer symbolisk än konkret. Starka inre spänningar, bl.a. mellan marxisterna och Bakunins anarkister, ledde till att organisationen upplöstes 1876.

Bakunin han själv sade att ”Det fullkomliga samhället har ingen regering utan endast en förvaltning, inga lagar utan endast förpliktelser, inga lagar utan korrektionsmedel”.

Fremred skriver att Bakunins samhällsvision förenade anarkistiska och revolutionära drag och med friheten som mål tog han avstånd från varje form av auktoritet. Med revolutionen som medel ville han avskaffa staten och den privata äganderätten. Bakunins revolution bars dock inte, som hos Marx, upp av ett välorganiserat industriarbetarproletariat (de egendomslösa arbetarna) och dess envåldsmakt, utan av landsbygdens underklass med dess oberäkneliga resning mot varje övermakt.

Barbara W Tuchman skriver att under den första anarkistperioden var dess stora profeter Pierre Prudhon i Frankrike och hans lärjunge, Michail Bakunin, en exilryss som blev rörelsens aktiva ledare.

Peter Kropotkin

Kropotkin föddes 1842 och dog 1921. Han var en furste, rysk naturforskare, revolutionär och anarkist.

Birger Schlaug skriver i sin bok ”miljön, makten och Friheten” att Kropotkin var adelsson och skickades som de flesta andra adelssöner till Rysslands mest framstående militärskola och blev snabbt väpnare åt tsar Alexander II och efter det arbetade han som officer och begärde då förflyttning till Sibirien där han studerade naturvetenskap. Som 30 åring reste han - som den tidens rika ryssar gjorde - till Västeuropa och kom i kontakt med anarkismen och genom kontakten med landsmannen Michail Bakunin blev han en aktiv anarkistisk tänkare.

Bland Kropotkins många verk bör nämnas självbiografin 1899; "En anarkists minnen" och 1902; "Inbördes hjälp". I den sistnämnda tar han avstånd från darwinismens teorier.
Norberg skriver i nationalencyklopedin att Darwinismen är den teoretiska syn på biologisk evolution som framfördes av Charles Darwin 1858. Socialdarwinism kallas de sociologiska och antropologiska inriktningar med hänvisning till Darwins biologiska evolutionsteori försöker förklara och rättfärdiga sociala och ekonomiska ojämlikheter mellan raser och samhällsklasser.

Schlaug skriver vidare att Kropotkins så kallade vetenskapliga anarkism utgår från tesen att historiens drivkraft är den instinktiva, solidariska samverkan mellan människor och kollektiv och att varje inblandning från världslig och kyrklig makt och myndighet är av onda.
Schlaug skriver att De tre stora historiska anarkisterna skilde sig ändå något åt, att till skillnad från den franske anarkisten Proudhon förespråkar Kropotkin en social revolution, och till skillnad från Bakunin föreställer han sig denna inte som ett spontant bondeuppror utan som folkets medvetna och, om nödvändigt, blodiga resning mot övermakten.

Den revolutionära andan vinner ofantligt mycket på individuella heroiska gärningar, är det i alla fall inte dessa hjältemodiga handlingar som genomför revolutioner. Revolutioner är framförallt en massförstörelse --- Institutioner som sedan århundraden är rotade i historien förstörs inte av några kilo sprängämnen. Det är för sent för sådana aktioner. Nu gäller det istället att låta den anarkistiska och kommunistiska idén genomsyra människor.


Pierre Joseph Prudhon

Prudhon föddes 1809 och dog 1865. Han var en fransk politiker och journalist som enligt Nordberg brukar räknas till 1800-talets sociala utopister.
I sitt mest kända verk, 1840 ställde Proudhon frågan "Vad är egendom”? Och besvarade den med att "Egendom är stöld!".

Nordberg skriver att Proudhon ansåg att stora egendomar som gav rätt till arbetsfria inkomster från andra i form av räntor och vinster borde avskaffas, medan den på eget arbete byggda egendomen var en förutsättning för frihet.
Nordberg skriver också att Proudhons utopi var ett på ömsesidighet byggt samhälle av småbönder och hantverkare, där statsmakten lika väl som storföretagen skulle ersättas med frivilliga sammanslutningar av självständiga arbetare.

Fremred bygger vidare på Nordbergs påstående och skriver om Proudhons tankar att han brännmärkte den människas egendom som utnyttjar för att utan ansträngning utnyttja andras arbete, men för människans kontroll över sin bostad och den mark och de redskapen hon behövde för att arbeta och leva – hyste Proudhon enbart gillande.
Fremred fortsätter att beskriva Proudhons idépolitik och framhäver att Proudhon betraktade det rent av som en nödvändighet för friheten, att arbeta och leva och hans viktigaste kritik av kommunisterna gällde att de önskade avskaffa detta, Proudhon skiljde mellan olika slags egendom. Han skiljer mellan att utnyttja någon annans arbete och att arbeta och leva för sina egna pengar.
Fremred skriver som avslut att Proudhon hävdar att den som arbetar har absolut rätt till det han producerar men inte över produktionsmedlen.


Anarkistgruppen AFA

Jag ville få fram ett par städer där man hade etablerade anarkistgrupper. Det jag var ute efter var att hitta till AFA, antifascistisk aktion eftersom AFA har fått ett rykte att vara mycket militanta. Jag läste om Stockholms och Borås anarkistgrupper. Det finns såklart anarkistgrupper i Sverige och i utlandet som inte använder våld utan som vill ändra på samhället på ett mer rättrådigt sätt, genom en ideologisk kamp.

AFA i Stockholm har enligt dem själva som politisk målsättning att ”krossa alla former av fascistisk aktivitet och menar att fascismen måste bekämpas både ideologiskt och fysiskt”. De säger också att ”de endast arbetar med utomparlamentariska metoder vilket innebär allt från opinionsbildande verksamhet som föredrag, skolarbete, teater, affischering, egna demonstrationer mm till att fysiskt konfrontera fascister på gatan.”
”Vi har en ideologisk minimiplattform som säger: mot rasism, sexism, homofobi och kapitalism.” Fortsätter de.

Jag anser att man inte behöver läsa särskilt mycket mellan raderna för att förstå att AFA gruppen i Stockholm gärna använder våld för att stoppa fascister och de som inte har samma åsikter som de själva.

”Det räcker inte att bara föra en ideologisk kamp. Att utöva maktspråk och skapa rädsla och skrämma människor till tystnad har alltid varit en del av den fascistiska strategin. Som självförsvar måste fascismen därför också bekämpas fysiskt. Vi menar att fascismen inte är något att diskutera med utan måste bekämpas kompromisslöst. Vår målsättning är att göra det så svårt som möjligt för fascisterna att överhuvudtaget existera. Vi ser därför en viss grad av våldsanvändning som ofrånkomlig i den antifascistiska kampen.” skriver AFA i Stockholm.

Jag tycker inte att detta stämmer, jag tror att man lättare skulle kunna bekämpa fascismen med ord och en rent ideologisk kamp, såsom alla andra partier gör. Fascisterna är vana vid bråk och slagsmål och de vet att det är på det sättet de gör sina röster hörda. Skulle man konfrontera dem med ord så skulle det, tror jag, bidra till att fascismen skulle bli mer instabil. AFA gör det lättare för fascisterna att säga ”vi är inte de enda som kastar sten” och samhället stöter inte bort fascismen lika mycket då man, tror jag, tycker att kampen borde fortsätta mellan anarkisterna och fascisterna. AFA verkar inte heller anse att de använder obefogat våld, för mig ser det ut som om de skyller över våldet på fascisterna för att deras egna våld ska se mer bra ut.

AFA gruppen i Borås har enligt dem själva som mål att ”krossa fascismen i alla dess former”. Detta kan enligt dem själva innebära allt från opinionsbildning i form av affischering och demonstrationer till att fysiskt konfrontera fascisterna på gatan.
Att de är en socialistisk rörelse och motsätter sig därför det kapitalistiska samhällssystemet som de, med en revolution, vill ersätta med ett stats- och klasslöst samhälle”. Även gruppen i Borås har en plattform mot rasism, sexism, homofobi och kapitalism och de anpassar sina arbetsmetoder efter vad situationen kräver.



Terminologier som förknippas med anarkismen

Socialistisk anarkism: Inom denna inriktning talar man om ett samhälle utan äganderätt. Allt ska alltså ägas gemensamt. De socialistiska anarkisterna anser att anti-kapitalismen är en integral del av anarkismen.

Anarkokapitalism: Inom denna inriktning talar man till skillnad mot den socialistiska anarkismen om äganderätten som en bra faktor för människor. Det som de båda grupperna anser är att staten bör avskaffas.

Syndikalism: Är idén om att arbetarklassen ska styra samhället via fackföreningar då dessa är just arbetarklassens egna organisationer. Alla syndikalister är inte anarkister och vice versa, så den som kombinerar anarkism och syndikalism kallas anarkosyndikalister.

Maktupplösning/klasslöshet: Anarkister tycker att makten borde upplösas - Människor över människan och statens över samhället. ”en stark stat är inriktad på att hålla sig själv vid makten”.

Laglöshet: Är ofta använt synonymt med anarkismen på grund av att staten som har våldsmonopol avskaffas.

Direkt demokrati: Fördjupad demokratisering av samhället, detta genom ett avskaffande av all centralisk överhet.


Egna Reflektioner

Beträffande min egna ideologiska hemvist så är jag mycket osäker. Jag tycker att det är svårt att bestämma vilket parti eller vilken politik som är den bästa. Jag tycker att de flesta ändå tar upp ”varandras” argument och idéer. Samtidigt som alla partier ändå har sin egna speciella fråga. Vänsterns feminism, Miljöpartiets miljöfrågor osv.
Jag vill i mitt val ha lite av varje, därför tycker jag att det är bra med personröster. Då kan man i mängden kanske hitta en politiker som tar upp de frågor, som man själv tycker är viktiga, som sina hjärtefrågor.

När jag läste om anarkismen som förberedelse för att börja skriva så kom jag snabbt fram till att anarkism inte delar mina åsikter. Jag anser tillexempel inte att varje människa vet vad som är bäst för den själv och att bestämma helt och hållet över sig och dessutom göra val som i allra högsta grad kommer, direkt eller indirekt, påverka en annan människas beslut är enligt mig fel metod till att få ett mer jämställt samhälle.
Jag tycker dessutom att AFA använder sig av helt fel metoder gentemot fascister och nazister. Enligt mig så verkar det som om AFA tror sig vara ensamma om att ”kriga” mot främlingsfientligheten. Detta på grund av att inget annat parti (om man nu kan kalla AFA för ett parti) använder sig av samma teknik som dem. Jag tror att AFA och anarkistgrupper för övrigt behöver fånga mer förtroende av den vanlige medborgaren och invånarna över huvud taget för att kunna ha en chans att få utdelning av det de gör. Jag tror inte att våld är den lösningen som människor vill ha. De som inte vet vad AFA är eller har liten kunskap om gruppen kan mycket väl, tror jag, anta att AFA är detsamma som nationalism. Alltså att AFA är nazister och detta på grund av AFA: s sätt att hantera den främlingsfientliga politiken.

Just det där med att välja sida (att ta politisk part) är för mig oerhört svårt, jag vet inte vilket parti jag ska ”heja” på och det kan ju vara svårt för medlemmarna i ett parti också. Det finns ju ändå partimedlemmar som ”byter” parti då de inser att ett annat parti har bättre att komma med än det egna. Detta genom åsikter eller kanske att det andra partiet har bättre beslutande och att det händer något av det som beslutas. Jag tycker inte att det är något fel med det men det kan faktiskt få väljare att ändra sig också, trots att de kanske inte alls håller med det parti som det byts till. Väljaren kanske bara har starkt förtroende för politikern. Jag tror i och för sig inte att detta påverkar oerhört mycket i valsiffrorna men det påverkar ju ändå, om bara lite.


Referenser


INTERNET

Fremred, Roger
http://user.tinet.se/~qjv558m/anarkismen.htm
E-post: roger.fremred@linksam.svkyrkan.se
Senast ändrad: 13 oktober, 2000
Utskriftsdatum: 15 oktober, 2003

Lindblom, Per-Åke
http://www.nat.nu/dennyaanarkismen.htlm
Utskriftsdatum: 15 oktober, 2003

Regebro, Lennart
http://www.liberalism.nu/ideologier/
anarkism/typer
Utskriftsdatum: 18 oktober, 2003

Rocker, Rudolf
http://www.vanster.nu/politik/textarkiv/show.post.php?file=anarkismen.historien.nuet
Publicerad: 2 september, 2002
Uppdaterad: 1 maj, 2003
Utskriftsdatum: 20 oktober, 2003

Helsingborgsanarkisterna
http://www.vanster.nu/politik/textarkiv/show.post.php?file=anarkismhelsingborg
Publicerad: 25 september, 2002
Uppdaterad: 26 september, 2002
Utskriftsdatum: 20 oktober, 2003

AFA Stockholm
http://afa.motkraft.net/stockholm/
E-post: afastockholm@motkraft.net
Utskriftsdatum: 28 oktober, 2003

AFA Borås
http://www.afa-boras.antifa.net/
E-post: afa-boras@hushmail.com
Utskriftsdatum: 28 oktober, 2003


LITTERATUR

Larsson, Reidar
Politiska ideologier i vår tid
Förlag: Studentlitteratur, sjätte upplagan
Utgivningsår: 1997

Schlaug, Birger
Miljön, makten och friheten
Förlag: Gidlunds förlag
Utgivningsår: 1990

Tuchman, Barbara W
Det stolta tornet: världen för första världskriget
Förlag: Forum
Utgivningsår: 1966

NATIONALENCYKLOPEDIN

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt allt innehåll på Mimers Brunn måste du vara medlem och inloggad.
Kontot skapar du endast via facebook.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Anarkism

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Inactive member 2007-12-10

    Bra, men jag tycker AFA använd

Källhänvisning

Inactive member [2003-11-10]   Anarkism
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=2435 [2018-08-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in med Facebook