Upptackten: Franska & Amerikanska Revolutionerna.

3 röster
10231 visningar
uppladdat: 2003-04-17
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Efter sjuårskriget (1756-1763) mot Frankrike, Spanien och ett fåtal andra europeiska länder hade England bl.a. koloniserat hela Nordamerikas kust från Florida i söder till Hudson Bay i norr. De 13 engelska kolonierna hade som enda gemensamma styre Englands kung och parlament, men varje koloni hade sitt eget ”statsstyre” som hade en ytlig likhet med parlamentet. En guvernör som representerade kungen, en vald församling som motsvarade underhuset och ett råd som fungerande som överhus. Rådet hade flera funktioner, det fungerade som rådgivare till guvernören och sammanträde som högsta domstol. Rådet bestod av framstående män och inte, som i England av biskopar och lorder. Vad gällde lagstiftande myndighet var det Englands parlament som beslutade i frågor som utrikeshandel, tull och förhållanden till andra makter. Inre beskattning sköttes av koloniernas eget styre. Men om England hade rätt att ta upp skatt av kolonisterna var oklart, och man kom aldrig fram till någon lösning då kolonisterna senare började sin frihetskamp .

Efter sjuårskriget var kolonierna mindre beroende av Englands stöd och beskydd. Kolonierna hade nu existerat under en tid och känslan för ”moderlandet” hade försvagats och ett förakt mot huvudlandet England hade börjat växa, kolonisterna blev mindre engelska. Efter invandringen under 1700 – talet fanns det inte bara engelsmän i Amerika utan även tyskar, fransmän och så kallade ”Ulstermän”, nordirländare som tog sina motsättningar mot England med sig över Atlanten. Engelsmännen ökade sen sin politiska aktivitet. Under sjuårskriget hade den engelska statsskulden fördubblats. Ökade skatteintäkter var nödvändiga. De beslöt att kolonierna skulle betala statskulden då de var delaktiga i dess uppkomst. Dessutom var de välbärgade och tillräckligt många för att kunna göra det genom en skatteökning. De 13 kolonierna hade år 1760 nära 3 miljoner invånare ca ¼ av folkmängden i England.

År 1764 skapade Englands parlament en lag som tvingade kolonierna att betala högre tullavgift, de menade att det var en kostnad för koloniernas försvar. Detta slog hårt på kolonisterna, de fick nämligen inte bygga sina egna masugnar för att tillverka vapen, verktyg m.m. utan var tvungna att importera allt från England. Provokationen mot kolonisterna blev större när lagen fastställde nya tulldomstolar utan jury för att inte kolonisterna skulle kunna sympatisera eller ha förståelse för den nu ökande smuggeltrafiken. Kommande år tog man fram en lag om stämpelavgift. Dessa två lagar skapade stor irritation inom kolonierna. Tvister om skatt och tull slutade i konflikter om myndighetsförhållanden.

År 1765 formulerades slagordet ”ingen beskattning utan representation”, man menade att England inte borde ha någon beviljningsrätt i Amerika då kolonisterna inte hade någon röst i parlamentsvalen. Som ett exempel på författningsstriden kan man ta Guvernören Sir Francis Bernard från Massachusetts uttalande från samma år, ”I England betraktas de amerikanska styrelseorganen som korporationer med befogenhet att ge förordningar som är giltiga så länge parlamentet vill det, i Amerika gör de anspråk på att vara självständiga stater som inte är avhängiga av England på annat sätt än genom att de har samma kung”. Sådana var huvudståndpunkterna ett decennium framåt. Oavhängighetsförklaringen 1776 avslutade denna konstitutionsstrid. Kolonisterna hade tidigare erkänt George III som konung men nu frigjorde de sig från honom. Detta var resultatet efter ett antal år av konflikter, motsättningar och besvikelser ”länderna” emellan. Sin första seger fick kolonisterna redan 1766 då lagen om stämpelavgift drogs in. Detta efter att de på olika sätt terroriserat avgiftsindrivarna. Obstruktion och påtryckningar var också bidragande. Kolonisternas beslut om handelsbojkott och inställda betalningar drabbade det engelska näringslivet och parlamentet tog ett praktiskt och lönsamt beslut om att upphäva lagen. En person som också var högst delaktig i att ta bort lagen var William Pitt Englands premiärminister under en kort period. Han sympatiserade med kolonisatörerna och var mycket omtyckt i Amerika. Han insjuknade dock och Charles Townsend tog hans plats. Townsend införde genast nya skatter som han kallade för tullavgifter.




År 1767 lade England fram nya tullavgifter på kolonierna. Detta för att kompensera en skattesänkning som hade drabbat godsägarna i England. Tre år senare, efter strid och protester, upphävdes Townsend - lagarna men man stod fast vid sina befogenheter att få beskatta Amerika. Detta visade man med en symbolisk skatt på te vilket ledde till att kolonisterna bojkottade te och började i större utsträckning att smuggla in olika varor. Vid ett senare tillfälle då regeringen ordnade en försäljning av te för att hjälpa Ostindiska imperiet, kastade en grupp kolonistiska motståndsmän en hel båtlast med te i havet vid Bostons hamn. Denna händelse är i dag berömd och kallas ”Boston Tea Party”.
Sedan konflikten om stämpelavgiften hade Boston varit den stad som var centrum för det starkaste motståndet. För regeringen i England var ”Boston Tea Party” det som, efter mycket trakasserier från motståndsrörelser i Boston, gjorde att regeringen ansåg att man skulle statuera ett exempel för att stoppa motståndsrörelserna i Massachusetts. Hamnen i Boston spärrades av. Detta sägs vara den utlösande faktorn för Amerikas frihetskrig.
År 1774 ersattes kolonins fribrev från 1691 med en ny form av styre som gav guvernören mer makt. Men alla försök att stoppa motståndsrörelsen fick omvänd effekt. De ”tvångslagar” som upprättades medförde ett mer organiserat samarbete mellan kolonierna.

Det nu mera organiserade samarbetet resulterade i att kolonierna i september 1774 anordnade en sammankomst i Philadelphia. I Philadelphia samordnade man nu samarbetet mellan 12 av kolonierna, alla utom Georgia. Georgia gick inte med de övriga koloniernas förbund därför att majoriteten av Georgias befolkning inte ville se en brytning med imperialmakten. De var långt ifrån alla som ville se en fullständig brytning med England.
10 maj, 1775 hölls ännu en sammankomst liknande det första där många fortfarande fruktade en brytning. De som stod för en brytning var Samuel Adams, John Adams och Richard Henry Lee, och de såg till att George Washington den 15 juli 1775 blev överbefälhavare för de förenta staternas första arme. Fjärde juli 1776 kom de förenta staternas oavhängighetsförklaring. Oavhängighetsförklaringen skrevs av Thomas Jefferson men det var den franska upplysningsfilosofen Montesquieu som inspirerade honom med maktfördelningsprincipen som användes i oavhängighetsförklaringen. Oavhängighetsförklaringen innebar att amerikanerna inte godtog George III som sin konung, i förklaringen stod också att alla människor hade rätt till liv, frihet och lycka. Med detta fick England nog och man beslöt att skicka trupper för att krossa upproret.



Upptakten

Den 13 juli 1788 piskade hagelstormar sönder skördarna från Loiredalen till Rhen. Samtidigt hade en ekonomisk kris försämrat exportmöjligheterna för flera företag och många gick i konkurs. För de 100 000 – tals människor som sökte sig till Paris var svält och misär ett faktum. Sommaren 1788 ledde den svåra situationen till flera mindre, men blodiga, upplopp i många provinser.
Jacques Necker – schweizaren och bankiren, protestanten och utlänningen arbetade som Frankrikes finansminister och hade blivit väldigt populär hos folket genom att bl.a. ställa ut glödande kol som folket kunde värma sig vid. Han hade också avstått från sin årslön på 220 000 livrés (ca: 700 000 kr) för att ”hjälpa rikets finanser”. Men den uppoffringen var inte särskilt ansträngande – Necker var en av Europas rikaste män. Folket fick också veta att Necker hade använt flera av sina egna miljoner för att köpa vete till statens förråd – men de fick inte veta att han tog 5 % ränta på pengarna.
År 1788 var riket på yttersta gränsen till bankrutt, statsapparaten fungerade inte. Olyckliga krig och diplomatiska förödmjukelser hade lämnat statskassan tom och krediterna var uttömda.
Det sista stora utrikespolitiska misstaget var insatserna på rebellernas sida i Amerikanska frihetskriget. Den franska krigsskulden uppgick till flera miljarder i dagens pengavärde.




Det franska skattesystemet var föråldrat och grovt orättvist, adeln och kyrkan betalade ingen skatt samtidigt som dom själva samlade in skatt från borgare och bönder. På många håll betalade bönderna över 70 % av sina hårt förvärvade slantar till kronan och adeln.
Till slut återstod bara en utväg, på Neckers begäran och beslöt Ludvig XVI att inkalla ständerförsamlingen, riksdagen. Det var det enda organet som kunde pressa fram reformer för ett nytt skattesystem.

Det finns flera tillfällen och situationer man kan peka på och säga att då, just där, inleddes den franska revolutionen – men frågan är, om man kan hitta ett mer glansfullt och samtidigt djupt symboliskt ögonblick än invigningsgudstjänsten för ständerförsamlingen, måndagen den 4 maj 1789. Fast om vi hoppar över all glans och symbolik som det första regeringsmötet på över 150 år faktiskt hade så skulle jag nog säga att det var dagen efter, tisdagen den 5 maj 1789 när Necker höll sitt, långt ifrån glansfulla, tal till de tre stånden. Talet som höll på i tre timmar var ett stort fiasko. Han sa ingenting om en ny författning och han påstod att statsbudgeten bara var 56 miljoner när den förmodligen uppgick till närmare 600 miljoner. Adeln rekommenderades bara att avstå från sina skatteprivilegier och det tredje ståndet uppmanades visa tacksamhet för detta. Ingenting nämndes om hur generalständerna skulle arbeta, Hur skulle man sammanträda? Hur skulle valprotokollen godkännas? Hur skulle rösträkningen gå till? Röstade man efter stånd skulle tredje ståndet förlora mot adeln och prästerna, men röstade man per capita i samma sal, skulle tredje ståndet vinna.
Det var kanikern i Chartres, pamflettskrivaren abbé Sieyés som kom med lösningen på det sistnämnda problemet. Han föreslog att prästerna och adeln skulle inbjudas att ansluta sig till tredje ståndet, som ju ensamt representerade 90 % av franska folket. Detta förslag gav upphov till stormiga diskussioner. Vad som kan vara bra att veta är att på dessa möten rådde totalt kaos, ofta kunde upp till hundra personer stå och tala samtidigt och det var trängsel upp till talarstolen, som nyligen införts. Jag kan tänka att det flesta som skrek var borgare. Många borgare var nämligen väldigt förmögna och i flera fall rikare än många adelsmän, men de fick ingen titel och inte den respekt de tyckte att de förtjänat.
Den 17 juni föreslog abbé Sieyés att församlingen skulle kalla sig ”Nationalförsamlingen”. Förlaget antogs med 491 röster mot 89. Tre dagar senare grep kungen in och ämnade sammanträda med endast de två övre stånden, det tredje ståndet förbjöds att sammanträda över huvud taget. Detta hindrade inte det tredje ståndet. De samlades i kungens bollhus där alla samlade svor en ed att inte upplösas förrän Frankrike hade fått en ny demokratisk författning, en konstitution. Kungen samlade nu alla tre stånden till ett möte och förklarade där att de beslut som tredje ståndet tagit skulle ogiltigförklaras och att de hade att välja mellan att acceptera kungens reformprogram eller så skulle han ensam bestämma över allt. Nu började allt fler adelsmän gå över till Nationalförsamlingen, bland dem hertigen av Orléans (kungens kusin).Totalt 50 adelsmän satt nu med i det tredje ståndet.

Folket blev alltmer upprörda och det gick rykten i Versailles om 40 000 rövare som var på väg för att hjälpa dem mot kungens förtryck. Kungen svarade med att sända efter 30 000 soldater.
Men den 27 juni gav kungen efter för påtryckningarna och beordrade att de tre stånden skulle slås ihop. Men kungen tänkte inte hålla sina löften utan förberedde sig för att göra en kupp. Han tänkte återta all makt och återinföra det gamla styrsättet. Trupperna, totalt 16 regementen samlades på kullarna runt staden.

Den 12 juli 1789 lämnade advokaten och journalisten Camille Desmoulins Café de Foy. Han steg upp på ett bord, drog fram en pistol och höll där ett flammande tal som slutade med uppmaningen ”Till vapen”! På andra ställen i staden skulle Jean Paul Marat, husläkare hos greven Artois, också leda en skara demonstranter mot en vaktpostering. Georges Jacques Danton, jurist, uppmanade på annat håll folket att beväpna sig.


Amerikanska och Franska revolutionen

Upplysningen vad var det?

Under denna period sökte man sina svar i förnuftet och i vetenskapliga upptäckter och ifrågasatte alltmer kyrkan och kronan. År 1751 började Encyklopedin ges ut, i denna kunde man läsa om alla vetenskapliga upptäckter som gjorts och noggranna beskrivningar om hur saker och ting fungerade. Kungen och kyrkan var stora motståndare till detta uppslagsverk, mycket på grund av att de blev ifrågasatta i dess texter. (Kung av guds nåde osv.)

Frankrike

Speciellt i Frankrike gjorde upplysningen sig märkt. I takt med att människoförtrycket ökade, ökade också upplysningens spridning och kronan fick allt svårare att kontrollera folket. Frankrike hade under år 1788 egentligen bara tre, hårt censurerade tidningar och ett år senare ca: 180 tidningar utgivna utan kontroll t ex ”Le Patriote François” och ”États Généraux”. Under 1789 vimlade det av caféer runt om i Paris där folk träffades och spekulerade, utbytte åsikter och diskuterade upplysningens idéer.

Det absolut mest berömda caféerna måste ha varit de som var etablerade i Palais Royal som tillhörde kungens kusin hertigen av Orléans. Han hade byggt om sitt palats och öppnat det och trädgården för allmänheten. Här fanns allt. Nöjesliv, exklusiva affärer, teatrar i alla former men framför allt caféer som t ex ”de Foy”, ”Café Corazza” och Caveau des Aveugles. På hertigens mark öppnades också de första politiska klubbarna. Polisen hade ingen som helst makt på hertigens ägor så här spred flygblad och förbjudna tidningar i mängder. Hertigen hade en baktanke med allt detta, tronen. I Frankrike under denna period fanns det också väldigt många författare som skrev kritiskt om samhället t ex Voltaire som också kan kallas för upplysningens centralgestalt. Varför blev det inte revolution förrän 1789? Gissningsvis beror det på att folket inte trodde det var möjligt, de visste inte vilken makt de egentligen hade. I och med den Amerikanska revolutionen så kunde det Franska folket se folkets egentliga makt. Jag måste ändå säga att det förmodligen hade dröjt mycket längre om ens någonsin en revolution om inte upplysningen hade gjort sitt intågande. Kronans sätt att styra var fruktansvärt orättvist men det var tack vare upplysningen som folket fick en större medvetenhet om detta. Kronan, adeln och kyrkan var inte fullt medvetna om sin egen dödlighet och fäste för stor tillit på sin överhet och på systemet. För dem var det helt otänkbart att borgare och bönder skulle resa sig och våga säga ifrån.

Amerika

Jag tycker inte att det är helt korrekt att kalla Amerikas agerande för en revolution utan snarare ett frihetskrig. De försökte inte störta sin regent de ville bryta sig fria från moderlandet.
I Frankrike slogs folket för sina liv medan kolonisterna slogs för sin frihet från imperialmakten och för individens rättigheter. Upplysningen hade inte samma inflytande för amerikanarna som för fransmännen. Det var den engelska överhögheten och de tydliga maktmarkeringarna som fick kolonisterna att slå näven i bordet. Det engelska styrsättet och lagarna var föråldrade, orättvisa och fungerade inte riktigt på den nya kontinenten. Upplysningen hade öppnat kolonisternas ögon och fått dem att tänka själva och ifrågasätta. Det underlättade också en hel del att deras konung befann sig på andra sidan Atlanten.
I och med att censuren upphörde i England på 1690 – talet så borde det stå en hel del även i den Amerikanska pressen om vilka idéer folk i upplysningens England hade. Som jag tidigare nämnt så bodde det också många Tyskar och fransmän i Amerika och i Tyskland hade vi ju flera författare så som Goethe och Shiller för att nämna några. Även franska författare och upplysningsfilosofer nådde kolonisterna med sina revolutionerande idéer. Författarna under upplysningen var oftast samhällskritiska i sina texter men lindade in kritiken så man var tvungen av läsa mellan raderna.



Sammanfattning

En blandning av upplysningens nytänkande och folks missnöje med kyrkan, adeln och kronan ledde till de båda revolutionerna. Men skillnaden var ändå stor. I Frankrike öste kronan och adeln ut pengar på egna förnöjelser medan deras folk bokstavligen svalt ihjäl. Ett bra exempel på toppskiktets slöseri är Marie-Antoinette, som köpte, beställde och begärde saker som kostade staten enorma summor.
I Amerika levde folket ett gott liv, de hade mer mark än vad de kunde odla upp och framtidsutsikterna var goda. Deras missnöje bottnade i kronans skattetrakasserier och de föråldrade lagar som dom hänvisade till....

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Upptackten: Franska & Amerikanska Revolutionerna.

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • B. Brutus 2005-03-16

    Mycket bra arbete. intressatn

Källhänvisning

Inactive member [2003-04-17]   Upptackten: Franska & Amerikanska Revolutionerna.
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=2011 [2017-07-23]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in