Specialarbete 20 p - Vietnamkriget

22 röster
21051 visningar
uppladdat: 2003-04-17
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Inledning

När man hör eller läser något om Vietnamkriget tänker man oftast på hur USA släppte ner massor med napalmbomber över försvarslösa människor i små byar på landet. Man ser bilder på mammor som gråter medan dom håller sina sönderbrända barn i famnen. Den bild som blev vald till årtusendets foto i Expressen visar just två unga vietnameser som skrikandes springer på en väg med ryggarna helt täckta av brinnande napalm.
Man kommer säkert också att tänka på filmer som Forrest Gump, där unga människor blir skickade till ett krig i ett land dom inte ens vet var det ligger, för att få veta att dom har blivit ditskickade för att ”skjuta kommunistiska gulingar” och ”försvara fosterlandet”. Nästan alla skildringar av Vietnamkriget är sedda ur amerikansk synvinkel.
Det man däremot kanske inte vet så mycket om är varför det överhuvudtaget blev krig. Vad hände egentligen efter det andra världskriget, när Japan hade kapitulerat och lämnat ifrån sig alla sina erövringar i Sydostasien? Och var vietnameserna verkligen så hemska och farliga som majoriteten av västvärlden föreställde sig…?


Syfte

Målet med denna uppsats är att försöka förklara:
· Vilka som var de bakomliggande orsakerna till kriget
· Hur själva kriget startade
· Olika länders inblandning och stöd
· Hur kriget avlöpte
· Det franska intresset av Vietnam, utgjorde en väsentlig del av krigets start och utgång. Jag tänker därför ta upp, och utreda slaget vid Diên Biên Phu, som var en helt avgörande händelse till att Frankrike övergav tanken på att bli e stark kolonialmakt i Sydostasien igen. Det spelade även en stor roll i att USA sedan gav sig in i kriget.


Källor

Det mesta av det som jag har skrivit har jag hämtat från: ”Encyclopedia of the Vietnam War – a political and military history”, volym 1-3, skriven av Spencer C. Tucker. Jag bedömer dessa tre volymer som mycket tillförlitliga, då de tillsammans utgör den största och mest omfattande sammanställningen av Vietnamkriget som finns tillgänglig idag. Jag har även hämtat information från http://www.arbetarmakt.com/texter/orubricerat/vietnamk.html samt två arbeten från: http://hem.passagen.se/xb9/arbeten/index.htm Innehållet i dessa arbeten är likvärdigt med det som står i Encyclopedia of the Vietnam War, fast inte lika rikt på fakta. På sidan: http://www.vietnampix.com/index.html har jag hämtat en del information som också är likvärdig med det som står i ”Encyclopedia of the Vietnam war”. Avsnittet som handlar om Frankrikes inblandning i kriget har jag mestadels hämtat från boken: ”Dictionary of wars”, skriven av George C. Kohn. Boken bedömer jag som mycket pålitlig, då den presenterar detaljerade fakta som överstämmer väl med det som står i ”Encyclopedia of the Vietnam war”.


Avhandling


Frankrikes inblandning

Indokina, (Laos, Kambodja och Vietnam), hade ända sedan 1800-talet varit en fransk koloni. Med hjälp av moderna vapen och kanonbåtar behöll franskmännen en absolut makt över kolonierna i Sydostasien. När sedan andra världskriget bröt ut och Frankrike blev ockuperat av Tyskland, passade Japan på att invadera Sydostasien. Kontakten med Frankrike bröts och Vietnam hamnade istället under Japanskt inflytande. När sedan andra världskriget tog slut, och Japan tvingades till att kapitulera, kunde den vietnamesiska befrielserörelsen, Viêt Minh, som bildades 1941 av Hô Chíi Minh, ta kontroll över stora delar av Vietnam. Under slutskedet av andra världskriget stöddes Viêt Minh av USA, eftersom befrielserörelsen bekämpade den japanska ockupationsmakten. USA stödde Viêt Minh med vapen och ammunition. Viêt Minh var en kommunistisk och nationalistisk rörelse som hade goda kontakter med Sovjetunionen och Kina. När sedan kriget vände genom att USA släppte atombomberna och tvingade Japan att kapitulera, drog USA in sitt stöd till rörelsen och inom kort stödde dom Viêt Minhs fiender, fransmännen istället.
När andra världskriget var över och Japan hade kapitulerat inför de allierade styrkorna, ställde Frankrike vissa krav på att få tillbaka sin gamla koloni. Japan hade dock ställt till det rejält för fransmännen genom att, innan dom lämnade landet, utropa Vietnam som en självständig stat. Viêt Minhs ledare, Hô Chíi Minh, utropade den 16: e augusti 1945 sig själv som president över ”det fria Vietnam”, och den 2: a september samma år förklarade han Vietnam som självstädigt under namnet: ”The Independent Democratic Republic of Vietnam” (DRV) – Den Självständiga Demokratiska Republiken Vietnam-. Fransmännen var inte tillräckligt starka för att kunna ta tillbaka sin forna koloni, så vid ett möte i Paris i mars 1946, mellan Hô Chíi Minh och den franska diplomaten i Vietnam – Jean Sainteny, bestämdes det att den Demokratiska Republiken Vietnam skulle erkännas som en fri och självständig stat under den franska unionen, och att genom en folkomröstning i södra Vietnam, skulle det beslutas om ett enande mellan nord och syd.
Det kan tilläggas att det inte var hela Vietnam som ville bli självstädigt. Det fanns även olika konservativa vietnamesiska grupper som ville att Vietnam skulle fortsätta att tillhöra den franska staten. I Viêt Minhs ledning kunde man inte tolerera detta, så man började terrorisera, förfölja och avrätta dom som var emot Vietnamesiska republikens självständighet. En av de grupper som drabbades hårdast av terrorvågen var Trotskisterna, de hade ett stort stöd av framför allt arbetarna i södra Vietnam. Flera av deras ledare avrättades av Viêt Minh.
Fransmännen gynnades av att USA, Sovjetunionen och Storbritannien, efter andra världskrigets slut, hade bestämt sig för att i likhet med Tyskland, Berlin och Korea, dela upp Vietnam i olika ockupationszoner. Vietnam delades upp i två ockupationsområden vid den 17:e breddgraden. Den norra delen, där Viêt Minh hade sina starkaste fästen och sitt starkaste stöd, skulle ligga under kontroll av Sovjetunionen och Kina, medan den södra delen skulle vara under brittisk kontroll. Tack vare att den södra delen av Vietnam låg under de allierade styrkornas beskydd, kunde Frankrike åter få fotfäste i Vietnam igen. Dessutom välkomnade Viêt Minh de brittiska styrkorna. Dom upptäckte alltför sent att britternas avsikt var att åter låta fransmännen ta över kontrollen av Vietnam igen.
Ett passande citat av den engelska brigadgeneralen Douglas Gracey: ”Jag välkomnades direkt jag kom hit av Viêt Minh, jag sparkade omedelbart ut dem.”
I slutet av 1945 hade de franska styrkorna tagit kontrollen över hela den södra delen av landet. Viêt Minh försökte att komma på god fot med fransmännen genom att låta dom landsätta en begränsad mängd trupper även i den norra delen av Vietnam, för att ”bevaka sina intressen”. Trupperna fick lov att dra sig tillbaka inom fem år.


Det ”första” kriget startar

I mitten på 1946 beslutade den franska föreståndaren i Vietnam, Thierry d’ Argenlieu, att utropa den södra delen av Vietnam självständigt, under nammnet: ”Republic of Cochin China.” Detta stred starkt mot avtalet som Hô Chíi Minh och Jean Sainteny hade beslutat i början på året. I protest lämnade Hô Paris och reste tillbaka till Vietnam. Efter detta skulle det inte dröja lång tid innan konflikten ledde till ett fullskaligt krig.
I november 1946, besköt franska fartyg den nordvietnamesiska hamnstaden Haiphong för att på så vis provocera fram en krigsförklaring. I december samma år attackerade soldater från Viêt Minh franska förläggningar, framför allt i den norra delen av Vietnam. Kriget var ett faktum och kom att hålla på i många år. Mellan åren 1947 till 1950 ansatte Viêt Minh franskmännen med en kraftfull offensiv, som ledde till att fransmännen vid slutet av 1950 nästan helt hade drivits ut ur den norra delen av Vietnam. Fransmännen hade bara kontrollen över ett fåtal städer i, medan Viêt Minh kontrollerade landsbygden.
1949 infördes en provisorisk vietnamesisk regering som leddes av kejsare Bao Dao. Regeringen stöddes av Frankrike och ett år senare även av USA. Ledarna för Viêt Minh reagerade våldsamt på detta beslut och attackerade oavbrutet franska förläggningar längs den vietnamesiska gränsen mot Kina. Dom franska soldaterna var dåligt utrustade och hade en liten kunskap om hur det var att vistas och föra krig i den Vietnamesiska djungeln, så dom fick mest rikta i sig på försvar.
I början av 1951 förenade Viêt Minh sig med olika kommunistiska grupper i granländerna Laos och Kambodja. Stärkta av sina nya allianser blev dom mer och mer aggressiva, och den 13: e mars 1954 attackerade en armé ledd av general Vô Nguyên Giáp den strategiskt, mycket viktiga franska utposten vid Diên Biên Phu, i nordvästra Vietnam. Genom att oavbrutet bombardera fortet med artilleri och kanoner, tills fransmännen fick slut på proviant och ammunition, tvingades fransmännen tillslut att kapitulera. Attacken varade i 56 dagar fram till den 7: e maj, 1954, då de franska soldater som var stationerade i militärbasen gav upp. Slaget vid Diên Biên Phu betydde slutet för fransmännens inblandning i Sydostasien.


Slaget vid Diên Biên Phu

På kvällen den 7: e maj 1954 kapitulerade de sista franska soldaterna i den lilla byn Diên Biên Phu, i den nordöstra delen av Vietnam, alldeles vid gränsen till Laos. Under 56 dagar hade de blivit utsatta för en våldsam offensiv av trupper från den vietnamesiska frihetsrörelsen Viêt Minh. Slaget hade kostat den franska armén stora förluster. 1600 döda, 4800 skadade och nästan 1600 saknades. Detta förkrossande nederlag innebar slutet på kriget mellan fransmännen och Viêt Minh. Det innebar också slutet för det franska inflytandet i Vietnam.


Frankrike förbereder för krig

År 1953, beslutade den franska generalen, Henri Navarre, att etablera en fransk utpost längs Nordvietnams östra gräns, för att förhindra en invasion av Laos, som fortfarande var en fransk koloni. Platsen för den franska utposten skulle vara den lilla byn, Diên Biên Puh.
I november 1953 gavs det order att genomföra den franska operationen som hade fått namnet CASTOR. Målet var att utplåna de fientliga soldater som redan fanns i området, och sedan etablera defensiva utposter. Den 20: e november 1953 landade över 2000 fallskärmssoldater i orådet runtomkring byn. Viêt Minh soldaterna som fanns i området besegrades snabbt, och försvaret kunde börja byggas upp.
Den franska generalen hade dock gjort ett livsfarligt misstag, han hade underskattat Viêt Minhs armé. Han ansåg att det franska artilleriet och flyget var helt överlägset, och att dom lätt skulle kunna slå tillbaka en fiendearmé som fick för sig att attackera basen. Han var också helt övertygad om att om övermakten skulle bli för stor, skulle den franska armén snabbt kunna evakueras.
Diên Biên Phu låg i en stor dal som var omgiven av kullar och klippor på alla sidor. Att inte befästa kullarna, så att Viêt Minh inte kunde utnyttja den strategiska höjdskillnaden till sitt artilleri, var dåraktigt, men som Navarre uttryckte det senare: ”när vi anlände till området, hade Viêt Minh inget artilleri, så vi hade ingenting att oroa oss över”.
Huvuddelen av det franska försvaret låg inne i Diên Biên Phu, men Navarre hade låtit föra upp ett antal starka fästen runtomkring byn. Alla fästena hade fått namn efter Navarres älskarinnor. Ett av fästena, som hette Isabelle, låg alldeles för långt bort, och när attacken började blev en tredjedel av de franska styrkorna separerade från huvudlägret, detta var en bidragande orsak till att fransmännen förlorade slaget.
Franskmännen var så säkra på att deras artilleri och flyg skulle kunna slå tillbaka alla angrepp innan dom blev ett problem, så dom brydde sig inte ens om att kamouflera sina bunkrar och positioner. Dom placerade även sina artilleripjäser på öppna ytor där det skulle bli lättare att skjuta, men också lättare att bli beskjutna. Från sina positioner på dom omkringliggande kullarna, kunde Viêt Minh enkelt observera det flesta av det franska försvarsarbetet. Fransmännen däremot, missade en stor del av Viêt Minhs anfallsuppbyggnad.
Fransmännen trodde heller inte att Viêt Minh hade speciellt mycket artilleri att komma med. Vad dom inte visste var att Viêt Minh fick stöd från Kina och Sovjetunionen i form av en massa artilleripjäser och övriga vapen. Den kinesiska generalen, Vy Quôc Thanh, fanns även på plats som militär rådgivare.
När fransmännen upptäckte att Viêt Minh hade belägrat sig runt omkring hela dalen, och på så vis skurit av transportvägar längs marken, började dom att flyga in förstärkningar istället. Detta försvårades genom att Viêt Minh befälhavare, general Võ Nguyên Giáp, kallade in alla soldater som fanns tillängliga för att sabotera och förstöra de franska transporterna. Genom att genomföra ett antal djärva attacker på franska flygbaser i Nordvietnam, lyckades man förstöra 22 franska trasportflygplan.
Under tiden hade fransmännen börjat patrullera omgivningarna omkring Diên Biên Phu. Nästan alla dessa patruller blev utplånade av Viêt Minh soldater. Efter att ett högt uppsatt franskt befäl blivit dödad under ett patrulluppdrag upphörde fransmännen med patrulleringen. Detta ledde till att dom nästan inte fick någon information alls om vad fienden sysslade med. Giáp passade nu på att dra åt ringen kring fransmännen. Tre divisioner med Viêt Minh soldater transporterades till området, och man började som smått beskjuta de franska utposterna. Fransmännen svarade med att kalla in flygunderstöd. Franska flygplan släppte bomber och napalm på de fientliga utposterna, men dom var väl kamouflerade, så skadorna blev inte speciellt stora.
I mitten på februari 1954 beräknades 1000 franska soldater ha mist livet. Även Viêt Minh hade förlorat många soldater, men det verkade inte ens märkas, för dom fortsatte bara att utöka sina positioner runtom dalen. Uppskattningsvis 49500 soldater och 31500 som hörde till undsättningspersonal, fanns på plats. Det fanns även över 23000 extra soldater stationerade i närliggande Viêt Minh baser. Franskmännen hade 10800 soldater på plats i dalen, av vilka 7000 hörde till frontstyrkorna. Det fanns alltså mer än fem gånger så många Viêt Minh soldater som det fanns Fransmän. Viêt Minh hade också en mycket större eldkraft än vad fransmännen hade.


Attacken inleds

Den 13 mars 1954 inledde Viêt Minh en kraftig bombning mot de franska utposterna, och under de första två dagarna stormade Viêt Minh och tog över två av de franska fästena i dalen. Giáps taktik var att först beskjuta fransmännen med massiv artillerield, sedan storma målet med massor med soldater. Förlusterna blev på det viset ganska stora, men eftersom Viêt Minh hade många mer soldater än fransmännen spelade det ingen roll
Eftersom Viêt Minhs artilleri stod uppe på de omkringliggande kullarna kunde man utnyttja sitt taktiska övertag och helt enkelt rikta in artilleriet och utöva prickskytte på franska mål. Under dom följande dagarna förstördes alla de franska flygplanen som fanns på flygfältet. Man lyckades också prickskjuta sönder kontrolltornet, så att radioförbindelserna bröts. Dålig moral och pessimism började nu bryta ut hos de franska soldaterna. Man krävde att det skulle skickas förstärkningar till området. De franska trupper som fanns att tillgå var dock upptagna med att försvara övriga franska baser på olika platser i Nordvietnam. Genom en smart manöver hade general Giáp skickat iväg det 320: e regementet för att skära av den franska transportleden till området, och attackera franska närliggande viktiga utposter. På så vis kunde inte fransmännen skicka några förstärkningar till dalen. Sammanlagt flögs det in ungefär 4000 franska soldater till Diên Biên Phu.
Den 22 mars genomförde fransmännen den första lyckade operationen under slaget. Man skickade ut fyra tanks för att undsätta den franska utposten Gabrielle, som låg under kraftig beskjutning. Flera hundra Viêt Minh soldater fick sätta livet till. Detta ledde till låg moral hos de vietnamesiska trupperna. General Giáp fick lov att ändra sin taktik för att få soldaterna att fortsätta strida. Han övergav sin ”mänskliga våg” taktik och började istället med ställningskrig. Genom att gräva skyttegravar tills man kom runt de franska utposterna kunde man skära av transportvägarna. Sedan var det en enkel match att inta de franska utposterna.
Det avgörande steget i slaget kom den 29 april. Viêt Minh ockuperade allt land tills det bara fanns ett område på ungefär en kvadratmil runtomkring flygfältet kvar. De sista franska förstärkningarna, 165 fallskärmshoppare, landade i förläggningen bredvid flygplatsen. Totalt fanns det då 16544 soldater i utposten. Den 6 maj kom den sista attacken, ackompanjerad till ljudet av artilleripjäser, och på kvällen den 7 maj 1954 kapitulerade de franska soldaterna.
Mer än 1600 franska soldater miste livet i det 56 dagar långa slaget. 4800 var skadade och 1600 saknades. 8000 franska soldater togs till fånga och skickades i väg till fångläger. Mindre än hälften kom tillbaka.
Av de Viêt Minh soldater som hade medverkat dödades ca 7900 och mer än 15000 skadades. Av dom tillfångatagna Viêt Minh soldaterna skulle mindre än 10 % återvända hem igen.


Det ”andra” Vietnamkriget


Vietnams delning

På en internationell konferens i Genève som startade i slutet på april 1954, arbetades det fram ett fredsavtal i Indokina. Med på mötet var representanter för Frankrike, den Demokratiska Republiken Vietnam (DRV), USA, Sovjet, Kina, Storbritannien och staterna i Indokina (Laos Kambodja). Även representanter för staten Vietnam, som senare skulle få namnet Republiken Vietnam, fanns med. USA och staten Vietnam ville att DRVs arméer, (Viêt Minh), skulle dra sig tillbaka och att DRV skulle upplösas. Istället ville dom att staten Vietnam skulle få kontrollen över hela Vietnam. Det var dock ingen av de övriga länderna som lyssnade på det förslaget och det röstades snabbt ned.
Både Kina och Sovjet satte hård press på att DRV skulle gå med på en lösning av tvisten. Detta ledde till att DRV gick med på ett avtal där Viêt Minh tvingades att avstå stora delar av det territorium som dom hade ockuperat av fransmännen. Under konferensen beslutade man även att Vietnam skulle delas upp i två stater. En neutral zon längs den 17: e breddgraden skiljde de två staterna åt. Den norra delen hamnade under DRVs ledning, medan den södra delen skulle ligga under fransk kontroll fram till 1956, då landet skulle förenas, och fria val skulle hållas. I söder tillsattes en franskstödd regering. Statschef blev Bao Dai. Han hade varit vietnamesisk kejsare fram till det att Japan ockuperade Vietnam under andra världskriget.
USA vägrade att gå med på detta, då man visste att vid ett sådant val skulle det kommunistiska nord med all säkerhet få majoriteten av rösterna. Den dåvarande amerikanske presidenten Eisenhower skrev senare i sina memoarer: "Jag har aldrig talat eller korresponderat med någon som har minsta kännedom om indokinesiska frågor, som inte hållit med om att hade val hållits strax efter striderna, skulle kanske 80 procent av befolkningen ha röstat för kommunisten Ho Chi Minh som ledare hellre än statschefen Bao Dai."
I strid med Genèveöverkommelsen utropades i oktober 1955, med stöd av USA, den sydvietnamesiska Republiken Vietnam. Bao Dai avsattes och den USA-stödde Ngô Dình Diêm installerades som president.


FNL

Diêm blev snabbt impopulär bland folket i Sydvietnam. Hans konservativa regim uppskattades inte alls, och efter bara några månader var det många som protesterade öppet mot det orättvisa styret.
Diêm hade ett stort ekonomiskt stöd ifrån USA. Man beräknar att mellan åren 1955 till 1966 skickade Washington närmare två miljarder dollar till den Sydvietnamesiska regeringen. Det var meningen att merparten av dessa pengar skulle användas till att ”rusta upp” landet efter kriget mellan Viêt Minh och Frankrike. Man skulle höja välståndet hos folket och se till så att bönderna fick igång produktionen av livsmedel igen. Diêm struntade nästan helt i allt detta. Han valde att lägga pengarna på att bygga en armé. Närmare 75 % av bidragen gick till den militära budgeten. Endast en bråkdel av pengarna användes till sjukvård, utbildning, husbyggen mm. Dom bistånd som genomfördes skedde främst i städerna. På landsbygden, där majoriteten av befolkningen bodde, skedde ingenting alls. Bönderna fråntogs sina ägor, som istället delades ut till rika människor i städerna. Det var också på landet som protesterna var kraftigast.
Genom att tillsätta lojala släktingar och vänner på alla uppsatta platser i regeringen, fick Diêm fullständig kontroll över ekonomin i landet.
1956 genomförde Diêm en kampanj för att leta reda på motståndare till regeringen. Han passade även på att arrestera flera hundra Viêt Minh politiker som befann sig i Sydvietnam i väntan på de fria valen som skulle genomföras senare under året. Detta stred skarpt mot Genèvefördraget, och ledde till kraftiga protester från Kina, Sovjet och Nordvietnam. Diêm avvisade alla kontaktförsök från den Nordvietnamesiska sidan, och han vägrade att genomföra några som helst ekonomiska förhandlingar, eller val. Han förklarade att den Sydvietnamesiska staten inte var i parti med Genèveöverenskommelsen, och därför inte bunden till den. USA stödde Diêm på den punkten, och både USA och Diên hävdade att inga val kunde hållas tills det att det fanns en demokratisk regering i nord.
Detta ledde till att missnöjet mot Diêms regering växte ännu mer. Till och med i städerna, där man faktiskt hade haft det ganska bra, började protester höras. Diêm kontrade med att fängsla, tortera och döda flera tusen motståndare till regimen. Under två års tid tror man att ungefär 12000 politiska motståndare avrättades Som ett resultat av detta bildades Front National de Libération (FNL), den 20 december 1960. FNL var en frihetsrörelse som bildades av kommunistiska motståndare till Diêm regimen i Sydvietnam. Rörelsen kallades Viêt Công av amerikanarna. Och räknades som en egen avdelning i DRVs armé. Rörelsen hade sitt största stöd på landsbygden. I och med att Diêms korrupta och diktatoriska styre blev allt mer impopulärt, framförallt på landet, kom FNL att få större och större kontroll över Sydvietnam. I många regioner utövade den sydvietnamesiska regimen makten bara så länge det var ljust. När natten kom tog FNL över.
I USA började man nu att få upp ögonen för vad som hände i Sydvietnam. President John F. Kennedy krävde att Diêm skulle se över sin inrikespolitik. Diêm struntade i varningen, och fortsatte att förtrycka folket. Kennedy svarade med att skicka 100 000 marinsoldater till Sydvietnam, för att lugna ner situationen. Diêm blev tillslut tvingad att genomföra reformer i landet. 1961 genomfördes ett program som ledde till att bönderna fick det bättre ställt. Det var också meningen att bönderna skulle bli beskyddade mot FNL. Tanken var god, men alldeles för sent påkommen. Nästan alla bönder hade redan anslutit sig till FNL, så de ekonomiska bistånden som skänktes till bönderna gick direkt ner i motståndsrörelsens fickor.
Trycket mot Diêm blev ännu starkare under 1963. I maj samma år firades Buddhas 2527: e födelsedag. Tusentals demonstranter passade på att demonstrera mot Diêms regim. På gatorna i Saigon sköts 9 buddhistiska demonstranter ihjäl av Sydvietnamesisk säkerhetspolis. Detta ledde till buddhistiska demonstrationer över hela landet. Diêm kontrade med att attackera buddhistiska tempel. Många av templen blev förstörda och mer än 1400 munkar arresterades
USA insåg nu att situationen höll på att bli ohållbar. CIA utarbetade en plan, och i november 1963, tillsammans med Vietnamesiska militärer, avsattes och mördades Ngô Dình Diêm. När Diêm hade blivit mördad bröt kaos ut i Sydvietnam. Många hade trott att det skulle bli mycket bättre utan Diêm vid makten. Det visade sig vara precis tvärtom. Fast Diêm hade förtryckt folket så pass mycket som han hade gjort, fanns det ingen som kunde leda landet bättre än vad han hade gjort. Diêm hade, trots förtrycket, fått stor respekt Av offentligheten I Nordvietnam drog man fördel av kaoset i söder. I slutet av 1963 bestämde DRV sig för att öka understödet till Viêt Công i söder genom att sända dit trupper och krigsmateriell. Kriget trappades upp under 1964. Man Munken Thích Quang Duc tänder eld på
Uppskattade att Ungefär 40% av landsbygden var under sig själv i protest mot Diêms terrorregim
kontroll av Viêt Công.


USA blandar sig i konflikten

Från amerikansk sida kände man att man höll på att förlora kontrollen över situationen i Sydostasien. I och med att Viêt Công hade så stort stöd hos befolkningen, trodde man i USA att det bara skulle dröja några år innan Sydvietnam också blev en kommuniststat. Detta ville man absolut inte skulle inträffa, då Sydvietnam var det enda landet i Sydostasien som inte var kommunistiskt. Eftersom alla ”fredliga” försök att förhindra Sydvietnam från att bli kommunistiskt hade misslyckats, bestämde USA sig för att militärt blanda sig i konflikten.
För att kunna ha en riktig orsak till att ge sig in i kriget utan att förlora den amerikanska befolkningens stöd iscensatte amerikanarna i augusti 1964 det berömda Tonkinbuktsintermezzot. Man anklagade Nordvietnam för att helt oprovocerat ha attackerat 2 amerikanska marinfartyg som låg på internationellt vatten. Huruvida detta verkligen var sant är idag fortfarande okänt, men i och med ”attacken” fick USA ett giltigt skäl till att ge sig in i kriget.
Den 24 februari 1964 inledde USA ”Operation Rolling Thunder”. Det var en enormt omfattande bombningskampanj mot Nordvietnam. Bombningarna höll på oavbrutet till den 31 oktober 1968. Det är den längsta kontinuerliga flygattacken i historien. USA släppte ungefär 750 000 ton bomber under den tiden, och under hela kriget släpptes mer än 8 miljoner ton bomber över Vietnam. Ett av de allra viktigaste målen under bombningarna var den beryktade Hô Chíi Minh-leden, som sträckte sig från Nordvietnam, genom Laos och in i Sydvietnam. Leden användes för att transportera mängder med soldater, vapen, krigsmateriell och proviant till Viêt Công gerillan i Sydvietnam. Trots att USA släppte enorma mängder bomber så lyckades dom aldrig att förstöra leden. Dom lyckades heller inte med att bryta ned moralen hos de Nordvietnamesiska soldaterna. Bombningarna hade snarare motstatt effekt. Den omfattande förstörelsen i Nordvietnam gjorde så att moralen hos soldaterna steg. Man blev ännu säkrare på att USA var ”den store satan”.
Undertiden som USA höll på att bomba Nordvietnam rådde det stor oordning i söder. Mellan tiden 1963-1965 växlade statsstyret nio gånger. Den person som lyckades behålla makten längst tid var den 37 årige generalen Nguyên Khánh. Han hade varit rådgivare åt Ngô Dình Diêm, och hans styre kom att likna det diktatoriska styre som Diêm hade byggt upp. Våldsamma protester och upplopp mot regimen bröt ut på Saigons gator, och i november 1964 tog en grupp unga officierare, som kallade sig ”Young Turks”, makten via en statskupp. Ledaren för denna kupp var en ung major vid namn Nguyên Cao Ký. Ký utropade sig till premiärminister i juni 1965. Med Ký vid makten genomfördes en rad förändringar i landet. Bland annat stärkte man armén och tog fram program för uppbyggnad av sjukhus och skolor i landet. En annan viktig sak som Ký tog tag i var att rensa ut bland alla korrupta officierare och statstjänstemän. Detta hade varit ett stort problem under Diêms ledning.
Ký stärkte sin position som premiärminister ännu mer i februari 1964. Han träffade då USA: s president Lyndon Johnson i ett möte på Hawaii. Där enades de båda parterna om hur problemen i Sydvietnam skulle lösas. Man kom överens karta över Hô Chíi Minh-leden
om att det skulle genomföras grundliga,
sociala och ekonomiska reformer. Man kom även överens om att iföra ett nytt regeringssystem som fungerade ungefär som USA:s. Regeringen skulle bestå av en president som hade stor makt. Presidenten valdes i en fyraårsperiod. Han kunde bli omvald en gång. Det fanns även riksdag som bestod av ett underhus och ett överhus. Överhuset döptes till senaten. Det skulle även finnas oberoende domstolar.
1967 hölls de första valen, och Nguyên Van Thiêu blev vald till president.
I början av 1965 sändes 3500 US Marines (amerikanska marinsoldater) till Sydvietnam för att försvara flygplatsen i staden Dà Nng. Dessa trupper var de första amerikanska soldater som anlände till landet. I slutet av 1965 fanns det ungefär 200 000 amerikanska soldater i landet, ett halvår senare fanns det nästan 600 000 soldater där
Man började nu använda effektivare vapen mot Viêt Công. Istället för att släppa vanliga bomber släppte man napalmbomber över landet. Även växtgifter och andra biologiska krigsmedel användes. Amerikanarna inledde också en skoningslös terror mot de civila bönder som stödde Viêt Công, och flera bombningsattacker mot sjukhus genomfördes. Syftet med allt detta var att få befolkningen att minska sitt stöd till Viêt Công. Istället för att minska, ökade stödet, och amerikanarna blev allt mer impopulära. Även på övriga håll runt om i världen fick man upp ögonen för de ohyggliga attackerna som stred mot de mänskliga rättigheterna om vad som var ”tillåtet” i krig.
Som en följd av de kraftiga påtryckningarna från olika ”antikrigsrörelser” upphörde USA med bombningarna i början på 1966. Man försökte förhandla fram ett fredsavtal med DRV. Kravet var dock att USA fick lov att utrymma Sydvietnam. USA vägrade och bombningarna återupptogs.




Kriget tar slut

I januari 1968 inledde DRV en landsomfattande offensiv som kom att kallas Tet-offensiven. Med enorma styrkor, stridsvagnar och artilleri gick DRV till attack mot de amerikanska styrkorna. Kriget förändrades nu till ett formellt krig och striderna förflyttades från djungeln till städerna. Ett Viêt Công kompani lyckades till och med ockupera den amerikanska ambassaden i Sài Gòn. De nordvietnamesiska trupperna slogs dock tillbaka och för första gången på mycket länge befann sig Viêt Công på defensiven på grund av de enorma förluster dom hade lidit.
Trots att en stor del av den nordvietnamesiska armén hade blivit utplånad gick inte USA till en motattack. Den amerikanska presidenten Lyndon Johnson var satt under stor press från nästan hela den amerikanska befolkningen, som krävde att kriget skulle avslutas. Det och de allt högre kostnaderna i form av krigsmateriell ledde till att Johnson förklarade att han var beredd att inleda fredsförhandlingar med DRV. Fredsförhandlingar inleddes och Johnson avgick som president. Johnson efterträddes som president av Richard Nixon. 1969 införde Nixon en kampanj som gick ut på att man skulle börja med ”Vietnamisering”, d.v.s., man började ta hem soldater från Vietnam och lät Sài Gòn-regimen stå för allt krigande. De pågående fredsförhandlingarna körde fast och bombningarna återupptogs.
Den 2 april 1974 inledde Viêt Công en ny offensiv som kom att kallas för påskoffensiven. Offensiven kom att vara i tre månader. Nordvietnam fick stora bidrag från Sovjetunionen i form av stridsvagnar och artilleri. Troligtvis sattes alla nordvietnamesiska trupper som fanns tillgängliga in. USA svarade med ännu kraftigare bombningar.
Efter det att Påskoffensiven hade avslutats togs fredsförhandlingarna upp igen. Nixon vägrade dock att acceptera de villkor som DRV ställde. USA inledde på nytt kraftiga flygbombningar över Nordvietnam. Dessa bombningar var den våldsammaste luftoffensiven i historien. Städerna H Nôi och Hai Phòng förstördes nästan helt. Attacken följdes upp av nya fredsförhandlingar, och i början på 1973 lyckades man komma överens. Några månader senare lämnade de sista amerikanska soldaterna Vietnam. Runt om i världen var man nu hoppfull inför återföreningen av Nord- och Syd- Vietnam, som hade varit i krig i nästan 30 år.
När amerikanarna hade lämnat landet bröt DRV vapenvilan med Sydvietnam. Nu när USA var ute ur bilden passade DRV på att ockupera Sydvietnam. Under nästan 2 år pågick våldsamma strider där Nordsidan hela tiden var överlägsen. Fastän USA fortfarande bidrog med vapen kunde inte Sydvietnam motstå trycket från norr. Klockan var kvart över tolv den 30 april 1975 kapitulerade Sydvietnam. Hela världen jublade då över att det blodiga krig som hade krävt mer än tre miljoner människoliv äntligen var över.
Den 1 maj vajade DRV: s flagga på taket av regeringsbyggnaden i Sài Gòn, som nu döptes om till Hô Chíi Minh-staden för att hedra den man som hade ansträngt sig så hårt för att Vietnam skulle bli en självständig och enad stat.


Avslutande diskussion

Orsakerna till att det överhuvudtaget blev krig i Vietnam går ganska långt tillbaka i tiden. Ända sedan 1800 talet har Vietnam varit en fransk koloni. Hela tiden har det funnits motståndsrörelser av olika slag. När sedan Frankrike tappade kontakten med Vietnam under det andra världskriget, växte dessa rörelser fram ännu mera. Efter kriget, när fransmännen ville ha tillbaks sin gamla koloni, fanns det ett öppet missnöje mot detta. I och med att landet delades in i två ockupationszoner, där de allierade styrkorna bara hade kontrollen över en zon, kunde befrielserörelsen Viêt Minh växa sig stark. När fransmännen trodde att dom kunde ta tillbaka även den norra delen av landet, ledde detta till att det ”första” Vietnamkriget startade.
Orsaken till att fransmännen fick lov att lämna Vietnam var nederlaget vid Diên Biên Phu. Genom att kraftigt underskatta Viêt Minhs armé led fransmännen ett förkrossande nederlag. Man återhämtade sig aldrig från detta, och fick tillslut lov att släppa intresset för sin gamla koloni.
Det ”andra” kriget växte fram ur USA: s hysteri mot kommunism. I och med att Nordvietnam var kommunistiskt, kände USA sig tvingade att stödja Sydvietnam, både ekonomiskt och militärt. Viêt Minh, som styrde i den norra delen av landet strävade efter att Vietnam skulle bli självständigt. En konflikt mellan Viêt Minh och USA var oundviklig, och det dröjde inte länge innan det blev krig. Eftersom det kalla kriget rasade för fullt, och USA stödde Sydvietnam, var det nästan självklart att Sovjetunionen skulle gå in med stöd åt Nordvietnam. Att även Kina, som också var kommunistiskt, skulle gå in och hjälpa Viêt Minh var heller inte speciellt överraskande. Man kan dra paralleller till Koreakriget, där Nordkorea var kommunistiskt och Sydkorea en amerikansk lydstat.
När amerikanarna drog sig ut ur kriget och tog hem alla sina soldater, var det uppenbart hur alltihopa skulle sluta. Det var nog ingen som förväntade sig att DRV skulle följa avtalet om vapenvila, när dom hade slagits i nästan 30 år för att få sin vilja igenom. Eftersom det inte fanns några amerikanska trupper kvar i landet fanns dessutom segern inom räckhåll. Så när dom tillslut bröt vapenvilan och inledde den sista avgörande offensiven mot Sydvietnam, var det väl knappast någon som blev förvånad.
Efter nästan exakt 30 års krigande hände det som kunde ha hänt utan att tre miljoner människor hade behövt dö, erkännandet av den självständiga enade staten Vietnam.


Sammanfattning

Orsaken till att Vietnamkriget startade var att Frankrike vägrade att släppa taget om sin forna koloni. Under Japans ockupation av Vietnam under andra världskriget växte en befrielserörelse vid namn Viêt Minh fram. Viêt Minh ville att Vietnam skulle göra sig fria från fransmännen och bli en självständig kommunistisk stat. När sedan japanerna utropade Hô Chíi Minh som kejsare av Vietnam, ledde detta till en allvarlig konflikt mellan fransmännen och Viêt Minh. Fransmännen var inte tillräckligt starka för att kunna ta tillbaka sin forna koloni, så dom erkände istället Vietnam som en självständig stat under den franska flaggan.
När sedan landet delades upp i två ockupationszoner växte motsättingarna ännu mer. Den norra delen, där Viêt Minh hade sina fästen blev kommunistiskt, medan den södra delen hamnade under brittiskt styre. I och med att britterna stödde fransmännen kunde dom åter få fotfäste i landet. Detta ledde till att konflikten mellan Viêt Minh och Frankrike trappades upp, och till slut ledde till krig. Viêt Minh fick stöd av Sovjetunionen och Kina, medan fransmännen fick stöd utav USA. Frankrike inledde en offensiv mot den norra delen av Vietnam, som resulterade i att dom förlorade slaget vid Diên Biên Phu. Fransmännen tvingades att lämna landet, och vid en konferens i Genève 1954 bestämdes det att i väntan på de fria valen som skulle hållas 1956, skulle man dela upp landet i två självständiga stater med en neutral zon längs den 17: e breddgraden som gräns. Nordvietnam blev kommunistiskt medan det i Sydvietnam installerades en USA-stödd, demokratisk regering.
Amerikanarna förstod att kommunisterna, som hade folkets stöd, skulle vinna det kommande valet. USA beslutade sig för att avsätta den Sydvietnamesiska kejsaren och tillsätta en egen kandidat, Ngô Dình Diêm.
I strid med Genèveföredraget utropades 1955 den sydvietnamesiska Republiken Viet...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Specialarbete 20 p - Vietnamkriget

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Alfred Johansson 2006-05-02

    TACK, detta var precis vad jag

  • Maria Svensson 2004-02-19

    Jättebra arbete. mycket trovär

  • Lana Ahmed 2011-04-20

    Bra text

Liknande arbeten

Källhänvisning

Inactive member [2003-04-17]   Specialarbete 20 p - Vietnamkriget
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=2009 [2017-09-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in