IRA

4 röster
21683 visningar
uppladdat: 2000-08-31
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete

Inledning


I Nordirland bor det ungefär en halv miljon invånare. Av dem är ca: 40% katoliker och resten protestanter. Befolkningen är splittrad i den protestantiska majoriteten, och den katolska minoriteten, som varit ekonomiskt och socialt missgynnad.
Konflikten kan beskrivas som en politisk konflikt mellan två religiösa grupper med olika mål. Konflikten är alltså i regel inte någon religiös konflikt.
Katolikerna är nationalister och deras mål är lika rättigheter och sammanslagning med republiken Irland.
Flertalet protestanter är unionister vilket innebär att de vill ha en fortsatt union med Storbritannien.
Bland de som är för ett enat Irland skiljer man mellan nationalister och republikaner. Nationalisterna använder endast lagliga vapen, medan republikanerna anser att även våld får användas.
Likaså finns unionister och lojalister. Men i min text använder jag mig bara av namnen nationalister och unionister.

Motsättningarna urartade 1969 till ett slags inbördeskrig, vilket gav den brittiska regeringen anledning att sända dit trupper. Extremgrupper från båda sidor har fortsatt att bekämpa varandra genom olika vålds- och terrordåd. På den katolska sidan spelar IRA en viktig roll.

Men konflikten är inte bara mellan katoliker och protestanter eller nationalister och unionister. Den finns i alla led där man har många olika åsikter, t.ex. en protestant som är nationalist, en irländare som är unionist, en engelsk katolik som är nationalist...

I benämningen engelsmän ingår här såväl engelsmän som skottar och walesare, vilka alltid är protestanter.


Konfliktens historia och utveckling

Irlands urinvånare består av flera olika folkslag som invandrat till ön. Först kom ibererna från den pyreneiska halvön. Sedan kom kelterna och trängde undan ibererna. På 400-talet kom den katolska missionen och katolicismen fick snabbt fotfäste på ön. På 800-talet kom främst nordiska vikingar och bosatte sig. Men de drevs ut av kelterna.

I mitten av 1100-talet började ”Engelska normander” att bosätta sig på ön. Normanderna med ledare försökte att upprätta en egen monarki, vilket den Engelska kungen inte gillade, utan skickade dit soldater och tog själv makten på ön.

På 1500-talet blev England protestantiskt vilket gjorde det svårt för irländarna.
Detta ökade olikheterna mellan irländarna och engelsmännen. Nya lagar infördes på Irland som diskriminerade katolikerna.


Koloniseringen

På 1600-talet kom koloniseringen och inflyttningen av engelsmän och skottar att inledas på allvar. Kolonisatörerna var protestanter medan irländarna var katoliker. Protestanterna tyckte att de hade rätt religion och politik och kunde därför tränga undan katolikerna till sämre jordar. De instiftade också nya lagar för att få all makt. Lagarna gjorde t.ex. att katolikerna inte hade någon rösträtt, deras barn fick inte gå i skolan, de fick inte ha en ordentlig anställning, de fick inte ens köpa mark av protestanterna. men det som tog hårdast var nog att man inte fick bygga några kyrkor och man fick inte ha offentliga gudstjänster.

Missnöjet bland katoliker blev stort och den engelska regeringen blev tvungna att lätta på lagarna. På 1790-talet blev religionen tillåten och katolikerna fick köpa mark.
Men många lagar behölls eftersom man var rädd för att hamna i ett katolskt styre.
Många protestanter reagerade starkt mot att lagarna mildrades så de bildades en hemlig order, Orangeordern. Deras främsta mål var att få tillbaka lagen som förbjöd katolikerna att köpa mark.


Unionen

Den franska revolutionen gjorde djupt intryck på den irländska befolkningen, både hos katoliker och en del protestanter. Man demonstrerade och krävde att man skulle avskaffa alla olikheter som gällde för folken inom de båda religionerna.
Advokaten Wolf Tone bildade en hemlig sammanslutning, där det ingick både katoliker och protestanter, United Irishmen.
Man planerade ett uppror men detta krossades och Tone blev tillfångatagen och tog livet av sig för att inte bli hängd som förrädare.
Detta uppror gjorde engelsmännen oroliga, något var tvunget att göras.
Genom en union skulle England få ett starkare grepp om Irland.
Man mutade det Irländska parlamentet och fick på så vis igenom en union 1801



Politiken

Parlamentet i Dublin upplöstes efter unions bildningen. Styrandet kom istället från ett enda parlament i London där Irland skulle få 100 representanter i underhuset. En
Lordlöjtnant representerade Irland. Stadssekreteraren som stod under Lordlöjtnanten skulle övervaka Irland och svara på frågor i underhuset. Detta var Irlands mest
inflytelserika person, som även var ledamot i den engelska regeringen. Nackdelen var att han ofta var tvungen att besöka London och kunde då inte sätta sig in i Irländarnas
problem tillräckligt bra.

Irland Befolkning var även mycket förtryckta av militären, polisen och domstolarna.
Polisen skulle vräka fattiga arrendatorer och slå ner uppror, vilket uppfattades som förtryckarmakt av Irländarna. I domstolarna talade man engelska (irländarna pratade oftast gaeliska) och man fick inte ha någon advokat. Lagarna skärptes hela tiden mot den irländska befolkningen och missnöjet mot unionen ökade.






Missnöjet mot unionen

Fattigdomen på södra halvan av Irland var stor
och Irland hade förvandlats från en relativt
oberoende stat till en ren provins. När
missnöjet mot unionen var som störst
bildade 1823 juristen Daniel O´Connell
Catholic Association. Hans mål var att bryta
unionen med England eller en total jämlikhet
mellan irländare och engelsmän. Han var en
utmärkt talare och framförde sina klagomål
på ett fredligt sätt. Han gjorde även sitt folk
nationellt medvetna.


1829 lyckades han genomföra lagen om katolikernas emancipation, som gav dem rätt att sitta i parlamentet. Två år senare genomdrevs ett beslut om folkskolor för både
katoliker och protestanter.

I mitten av 1800-talet drabbades Irland under flera år i rad av potatispest. Nära en miljon människor dog och en miljon emigrerade. Det blev tomt på gårdarna och missnöjet mot unionen ökade ännu mer.

1868 kom den liberala ledaren W.E. Gladstone till makten i England. Han insåg att något var tvunget att göras mot problemen på Irland. Han började med att avveckla den protestantiske stadskyrkan på Irland och ändrade på maktlagarna.

Ungefär samtidigt startades en politisk rörelse på Irland, som skulle lösa de irländska problemen på ett annat sätt än tidigare. Ledaren blev den protestantiske godsägaren Charles Stuart Parnell. Rörelsen kom att heta The Home Rule Association. Han blev snabbt Irlands populäraste person, men också Englands mest hatade politiker.
Denna rörelse slogs senare ihop med en som arrendatorerna byggt upp. Skörden hade slagit fel och arrendatorerna kunde inte betala sina räkningar till godsägarna, så de blev vräkta från sina gårdar. De började därför att demonstrera mot godsägarnas vräkningar.
När de båda organisationerna slagits ihop fortsatte man kampen mot godsägarna tillsammans. Det första offret blev kapten Charles Boycott som vräkt arrendatorer från sin gods. Man började en systematisk förföljelse mot honom bl.a. genom att man vägrade att bruka hans mark. Denna aktion blev mycket framgångsrik och fortsatte att användas. Det ledde tillslut till att Gladstone genomdrev en ny jordreform där bönderna fick köpa marken av sina godsägare.

1886 framlade Gladstone sitt första förslag till självstyre för Irland (First Home Rule Bill). Förslaget förkastades. 1893 lades ett nytt förslag fram. Detta förslag var ändrat i vissa punkter, men även detta förslag förkastades.

1899 grundade en Dublinjournalist, Arthur Griffith, en politisk rörelse som fick namnet Sinn Fein (vi själva). Han ville genomföra självstyre fortast möjligt med fredliga metoder.
Deras plan var att ta hem representanterna från parlamentet i London och istället bilda en egen regering i Dublin. På så sätt skulle irländarna styra sig själva. Men detta skulle aldrig kunna ske på laglig väg.

1912 lade den då liberala engelska regeringen fram en tredje Home Rule Bill. Irland skulle enligt den få ett eget parlament vars bestämmanderätt skulle vara begränsad till enbart lokala frågor. Irlands nationalistparti gick med på förslaget medan Sinn Feins anhängare inte alls var nöjda. De ville vara helt fria från England.


Unionisterna ville ha kvar banden med England och startade en frivillig armé, the Ulster Volunteers, som skulle skydda unionen. 1914 tog de emot en stort lass gevär
från Tyskland. Polisen gjorde ingenting och den olagliga organisationen tolererades helt och hållet av myndigheterna. Den understöddes t.o.m. av engelska konservativa som Winston Churchill.

Till svars organiserade nationalisterna i söder en liknande frivillig armé, the Irish Volunteers. Även de övade med tyska gevär men blev stoppade av polisen när de skulle ta emot ett vapenlass och flera civila dog.

Innan fredsavtalet blivit lag bröt förstavärldskriget ut och förslaget sköts upp till efter kriget.


Delning av unionen

När irländarna märkte att engelsmännen inte brydde sig om dem utan skulle ut och kriga blev kampen för ett fritt Irland starkare och vissa grupper började göra väpnat motstånd.
En grupp var the Irish Volunteers som gjorde uppror i Dublin, det så kallade påskupproret som snabbt slogs ner eftersom det skett ett missförstånd då bara 1500 man dök upp.

De irländska rörelserna blev allt starkare, speciellt Sinn Fein som vann majoriteten mandat i parlamentsvalet. De valda Sinn Fein ledamöterna begav sig till Dublin för att bilda ett eget parlament, Dail Eireann. Till försvar hade man en frivillig styrka på 100 000 man.
Men detta gick inte den brittiska regeringen med på utan lade fram ett förslag om att 26 av de 32 län (grevskap) skulle bli fria medan de resterande, som kom att heta Nordirland, skulle vara kvar i unionen. Men detta gick inte Sinn Fein med på.

Medlemmarna i Sinn Fein bildade IRA (Irish Republican Army) med pengar från hjälpinsamlingar i Amerika som var till för Irlands frigörelse.
Deras ledare blev en ung posttjänsteman, Michael Collins. IRA förde ett gerillaliknande krig mot engelsmännen och förhindrade förslaget.

Nordirland blir till

Det engelska parlamentet började att arbeta fram ytterligare en Home Rule lag för Irland. Den innebar fortfarande en delning av Irland men de båda delarna skulle ha ett eget parlament och dessutom en representation i det engelska parlamentet. Meningen var att delningen av Irland skulle kunna upphävas och Irland bli helt enat om Nordirland ville det.

Förhandlingarna skedde i London. Irlands representant i förhandlingen blev deras utrikesminister, Arthur Griffith (Sinn Feins grundare). Den 6 december 1921 undertecknades ett avtal om ett självstyrande Irland.

Anledningen till att Nordirland bildades var protestanternas vägran till en katolsk stat med ett katolskt styre. Eftersom de flesta protestanterna bodde på den norra delen s.k. Ulster och utgjorde majoritet där kunde de förhindra en anslutning till fristaten. Och så förblev de under brittiskt styre. Efter avtalet gick Irland sin egen väg och bröt allt mer kontakterna med Nordirland.


Oroligheter på Nordirland

Efter uppgörelsen fortsatte IRA, som nu slitit sig loss från Sinn Fein, sin kamp om ett enat Irland. IRA medlemmarna tyckte att Sinn Fein hade svikit landsbröderna som fortfarande bodde kvar på Nordirland så därför bröt de helt med Sinn Fein och fortsatte kampen i Nordirland.
Ett inbördeskrig startades mellan de båda grupperna. Kriget ledde till att IRA:s ledare Michael Collins blev ihjälskjuten. Tillslut avbröt Sinn Feins ledare De Valera inbördeskriget.

Klyftan mellan protestanter och katoliker på Nordirland ökade. Eftersom det rådde majoritetsval på Nordirland och protestanterna utgjorde majoriteten så vann unionistpartiet. Katolikerna kände sig diskriminerade vilket de också var eftersom England hela tiden stöttade protestanterna och gjorde saker som gynnade dem.

IRA började etablera sig på landsbygden, där man försökte övertala landsbönderna till kamp mot engelsmännen. Deras mål var förstås att ena Irland.

Protestanternas motsvarighet till IRA var deras Orangeorder som levde kvar sedan 1795. De hade hela tiden ägnat sig åt att förtrycka katolikerna. Efter delningen fick de flera medlemmar och de hade ett stort inflytande i flera myndigheter och de var inblandade i korruption, som tillgodosåg egna intressen.


The Troubles 1970

1968 utbröts stora demonstrationer mot en lag om bostadsrätt. En protestant hade fått förtur till ett hus. Detta ledde till många demonstrationer och uppror. Protestanterna ordnade motdemonstrationer.

För att stoppa det hela var engelsmännen tvungna att genomföra en reform som gav katolikerna bättre förutsättningar i valen. Man införde också något som heter integnering. Detta innebar att man fick arrestera människor som bara var misstänkta för terrorism, vilket främst drabbade katolikerna.

I England tog de konservativa partierna över igen, vilka var ännu mer emot ett enande. Så katolikernas kamp tog ett steg bakåt.

Kampen mellan nationalister och unionister började att ta riktig fart. Flera bombdåd och terroraktioner utfördes, främst var det IRA som låg bakom dessa. Men även polisen och militären utförde sin del genom arresteringar och husrannsakan.

The Direct rule

1972 tog London parlamentet över makten på Nordirland och man införde lagen ”direct rule”. Men för att kompensera Nordirlands maktförlust ökade man deras antal representanter i parlamentet i London.

Engelsmännen ville skapa lugn på Nordirland. Deras strategi för att göra det var att bekämpa terrorismen. Man sände dit runt 20 000 militärer och skapade flera nya stränga lagar mot terrorister.
Detta ledde däremot ingen vart. Man försökte med olika medel bl.a. med FN:s hjälp medla, men det stoppades av England.


Nordirland efter 1973

Under 1974 minskade antalet terrordåd och konfrontationerna blev mindre. Detta betydde däremot inte att konflikten var på väg att lösas. Terrordåden upphörde inte. Politiken fick däremot en större betydelse igen.

Lösningsförslag

Visst går det att uppnå en politisk enighet om Nordirlands framtid. Men för att få verklig fred krävs också att man ska ta itu med våldets orsaker och våldets aktörer. Förhandlingarna har försvårats genom bl.a. våldet och de olika partiernas åsikt om hur man ska få fred på Nordirland. Sedan 1985 har både den brittiska och den irländska regeringen ställt sig bakom förslaget om ett självstyre med engelska band som sedan återgår till en återförening.

Bland de förslag som förekommit under åren är:

 ett återförenat Irland
 en union med England
 självständighet
 ett gemensamt styre
 självstyre inom Storbritannien med irländskt inflytande.

1973 gick både Irland och England med i EU. Man trodde att banden då skulle öka. Visst ökade samarbetet framförallt inom handeln. Men gränsen mellan de båda länderna har fortfarande kvar sin symboliska betydelse för de skilda religionerna.

1991 försökte en minister i Nordirland att få igång en förhandlingsprocess den kallades efter honom för Brook-initiativet. Han försökte att ena partierna i Nordirland med varandra, sedan hade han tänkt att ena dem med både den engelska och den irländska regeringen. Men det misslyckades eftersom de vägrade att samarbeta.

1995 försökte IRA och Englands dåvarande premiärminister John Mayor att få en uppgörelse. IRA lade ner sina vapen. Men efter 17 månader bröt IRA vapenvilan i besvikelse över britternas attityd i förhandlingarna.

När Tony Blair vann valet i Storbritannien våren 1997 togs fredsavtalen upp igen och IRA lade ner sina vapen.
På påsken 1998 undertecknades avtalen och ett år efteråt kom ett genombrott då Tony Blair och Irlands premiärminister Bertie Ahern åkte till Belfast för att sätta press på Nordirlands politiska partier.

Analys


Att problemen på Nordirland beror på historien är inte så svårt att lista ut, men hur långt tillbaka då? Har koloniseringen på 1600-talet någon betydelse? Visst problemen bottnar dels i händelserna kring 1600-talet, då många protestantiska engelsmän och skottar bosatte sig i norra Irland, och dels i unionsdelningen 1921.
Det är klart att koloniseringen har stor betydelse. Det var ju då engelsmännen tog över jordarna och makten på ön. De gjorde så att katolikerna inte längre hade någon talan när det berörde lagar och förordningar. De flesta kolonisatörerna bosatte sig på den norra delen av Irland, vilket var meningen eftersom katolikernas motstånd var som störts där. Eftersom det bodde mest protestanter på norra delen så kom den automatiskt att bli en fortsatt union med England. Detta var alltså noga genomtänkt eftersom majoriteten av Nordirland var protestantiskt och därför var de starkare och kunde behålla makten över katolikerna. Detta var ju väldigt smart, men har de därför fortfarande rätt till att styra Nordirland?

Det är lätt att förstå katolikerna och varför de vill återförenas med Irland. De är ett irländskt folk som vill höra till sitt land. Klart man skulle bli sur om någon tog makten över ens land, bildade lagar som var diskriminerande och tog ens jordar.
Katolikerna har varit förtryckta sedan 1100-talet så det är inte konstigt att de kämpar för att bli fria och kunna upprätta sina egna lagar, på laglig väg eller inte.

De avtal som hittills framlagts har varit utformade för att gynna både nationalister och unionister, men konflikten har alltid blossat upp igen. Detta på grund av att de alltid har innehållit en fortsatt union och nationalisterna är inte beredda att lägga ner något de kämpat för i flera decennium.

För att komma fram till en lösning måste båda sidor kompromissa, men man kan ju inte kräva att nationalisterna ska ge sig i en så pass stor fråga som en fortsatt union. Det är ju ändå deras huvudsyfte att bli ett enat Irland.

Även nu när man kommit fram till en politisk lösning så har jag har väldigt svårt att tänka mig att de båda parterna skulle sluta fred mellan varandra. Det krävs mer för att läka de sår och lindra den bitterhet som bildats efter 30 år av våld. Det Nordirland behöver just nu är kompromissvilja, ömsesidig respekt och ett accepterande att historien hör till det förflutna.

Många tror idag att konflikten bottnar i religiösa aspekter. Visst har religionerna påverkat, speciellt under 1500-talet då England blev protestantiskt, då diskrimineringen mot katolikerna började, men i grunden är det ändå en politisk konflikt. Den står mellan nationalister och unionister och inte mellan katoliker och protestanter. Kyrkotillhörigheten har under 1900-talet haft en stor betydelse inom de båda gruppernas kulturella identitet, men det är inte därför det är en konflikt. Konflikten beror snarare på att två olika grupper har olika mål för sitt lands framtid. Det var inte av religiösa skäl som protestanterna ville ha en union med England och det är inte heller av religösa skäl som katolikerna vill höra till sitt hemland och sitt eget folk. Men religionen har påverkat en del diskriminerande lagar för katolikerna som t.ex. att de inte fick ha några offentliga gudstjänster.

Man kan ju börja undra hur läget hade varit idag om England hållit sig utanför. Vad är det som ger dem rätt att komma in och leka hjälpare i nöden? Inte förbättrade de läget särskilt mycket i alla fall. Irländarna kanske hade klarat av det själva och inte levt i en värld fylld av våld och förtryck.

Det nya fredsavtalet verkar gå igenom utan massa bråk. Vi får hoppas på det i alla fall och på att de lägger allt gammalt bakom sig så att de kan sluta med allt hat och våld. Överallt finns det ju alltid extremister som aldrig kommer att lägga ner sitt hat eller sin vilja. Men man får hoppas på det bästa.



Jag har sett några filmer som berör konflikten på Nordirland. Genom dessa filmer har jag kunnat sätta mig in i och få en bild av hur konflikten har påverkat människorna på Nordirland. Man kan alltid läsa saker och få en ytlig uppfattning om hur det är. Genom filmer kan man se konflikten genom de berörda människornas ögon och hur det verkligen är att leva i en sådan miljö.
Den filmen som berörde mig mest var I faderns namn. Eftersom den är sann och gav den bästa bilden av vanliga människors livssituation. Den ger en bild av hur oskyldiga människor drabbas och får sina liv förstörda av ett manipulerat rättssystem som bara tillfredställer folkets behov av att få en syndabock som kan beskyllas för de terrordåd som begåtts. Det spelar ingen roll vem eller vilka som begått dessa brott, bara man visar att det inte är acceptabelt.

Diskussion


Innan jag började med det här ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: IRA

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2000-08-31]   IRA
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=174 [2017-06-25]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in