Inkarikets religion

3 röster
17375 visningar
uppladdat: 2003-02-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Wiraqocha, Tayta Inti&Pacha Mama

Uppsats av: Christine

HT 2002

Handledare: R. G.




Innehållsförteckning

Inledning

Syfte

Frågeställning

Avgränsningar

Källor och källkritik

Skapelsemyterna

Gudar

Tayta Inti

Pacha Mama

Mama K’illa

Övriga gudar

Illapa

K’uychi

Qochamama och Yakumama

Huacas

Offer

Begravning

Sammanfattning

Referenslista

Litteraturförteckning

Internetsidor

Bilder






Inledning


De indianer som fortfarande lever i Anderna tillber fortfarande Pacha Mama, Tayta Inti (Moder Jord och Fader Sol) och de andra gudarna som finns runt om i naturen. Man tillber dem för en god skörd, ett bättre liv och tackar dem dagligen för det man får och det man har. Religion är inte bara gudar och myter, det är ett sätt att leva sitt liv på; denna religion går främst ut på att visa vördnad och respekt för naturen och skapelsen och genom detta leva i samklang med alltet.



Under Inkarikets stormaktstid var man tvungen att blidka gudarna på något vis, genom dagliga djuroffer och kanske till och med människooffer. Även om det inte tillämpas i speciellt stor utsträckning idag, så är det på något sätt viktigt att ändå hålla gudarna vid gott mod. Av fruktan för att något inträffar om offrandet upphör, kommer inte kulten att helt och hållet dö ut.



Jag har valt att studera just Inkas religion för att den är föregångaren till den religion som tillämpas än idag. Att jag även har en personlig anknytning till dem som kallas Quechua-indianer, gör inte arbetet mindre intressant; det blir på så vis även en slags släktforskning.



Syfte


Arbetet gör inte på något vis anspråk på att kartlägga den Andinska religionshistorian, utan endast en liten del av den. Därför har jag valt ut vissa delar och bl.a. vill jag fördjupa mig i vilka av de gudar man tillbad som är och var de viktigaste, riter i samband med tillbedjan och i hur stor utsträckning religionen påverkade det vardagliga livet under Inkarikets storhetstid.



Jag vill även ta reda på mer om Inkas skapelsemyt och försöka jämföra den med andra religioners. Men även den omstridda frågan om huruvida detta folk använde sig av människooffer eller inte, ska jag försöka redogöra för.



En annan fundering som jag vill försöka reda ut är varför denna uråldriga religion ännu fortlever högt uppe i Anderna, och varför dessa människor inte övergått till katolicismen helt och hållet.


Frågeställning


Hur lyder skapelsemyten?
Vilka är och var de viktigaste gudarna?
Vilka riter fanns i samband med tillbedjan?
Ägnade man sig åt andra offer än djuroffer?
Hade Inkafolket en tro på ett liv efter detta?
Har religionen utplånats eller fortlever den än idag och i så fall, var?




Avgränsningar


P.g.a. tillgång till oändligt mycket material, har jag fått korta ner delen om offerriter, liv efter döden och begravningsceremonier. Även delen om bruket av religionen idag har blivit nedkortat p.g.a. att tiden för vidare utforskning rann ut, även om den delen är mycket intressant.



Källor och källkritik


De källor jag använt mig av är internetsidor och böcker, mitt uppslagsverk i datorn - Microsoft Encarta Uppslagsverk samt samtal med min man, som är indian, och hans familj. Mestadels har jag använt mig av Internet sedan det visat sig att den litteratur jag kommit över var något föråldrad; den ena av böckerna var tryckt 1938, vilket gör att den inte känns så aktuell när det kommer till forskarbevis och övrigt historiematerial. Däremot är de utmärkta källor till de olika ceremonier som utförts sedan Inkarikets glansdagar, då dessa riter genomförts på ett nästintill oförändrat sätt genom tiderna.



Under arbetets gång visade det sig att många internetsidor var fulla av irrelevant information som stundvis var direkt missvisande och innehöll felaktiga fakta. Detta var snabbt påkommet genom jämförelse med uppslagsverk som Nationalencyklopedin och Microsoft Encarta Uppslagsverk. Jag har därmed sållat kraftigt bland internetsidorna och till största delen använt mig av de som inte har en privatperson som upphovsman. Ibland har det dock visat sig vara närapå omöjligt att hitta material kring de ”mindre" gudarna och då har jag använt mig av privatpersoners hemsidor.


Skapelsemyterna


Inkafolket hade inte enbart hade en skapelsemyt, utan tre (eller kanske flera); två för deras eget folk och en övergripande för allt folk och de skildras på flertalet olika sätt.



I begynnelsen fanns endast den osynlige guden Wiraqocha (även kallad Pachacamac) och han var skaparen av alltet. Han skapade solen (Tayta Inti), månen (Mama K’illa), stjärnorna (Koyllurun), jorden (Pacha Mama), himlen och allt levande. Att härska över allt detta utsåg han Tayta Inti.
Av oförklarlig anledning blev Wiraqocha missnöjd och lät en stor flod skölja bort allt som han skapat. Några få människor klarade sig, men levde som djur i grottor och åt rötter och gräs och ibland till och med varandra.[1]



Det är här kommer Inkas ena skapelsemyt in:

Wiraqocha valde då att skicka ner en av sina söner och en av sina döttrar för att lära människorna att dyrka honom och hans vasall Tayta Inti, men även hur de skulle bygga städer, så, skörda och hålla boskap. Sonen gavs namnet Manco Capac och dottern gavs namnet Mama Ocllo. De landsattes på en ö i sjön Titicaca, då kallad Världens Livmoder. De tilldelades också en guldstav, och varhelst som de slog läger skulle de slå ner den i jorden, och på den plats där den försvann skulle de skapa ett nytt herradöme. Staven gick ner i marken en bit norr om Titicacasjön, och inte långt därifrån grundades inkafolkets huvudstad, Cuzco.



Om Wiraqocha har också sagts att han likt Kristus kunde vandra på vatten, och likt Oden var han en vandringsgud.[2] Wiraqochas allsmäktighet märks i hans personifiering av naturens krafter; skapande och förstörande.
Wiraqocha lovade sitt folk att vid han tidens fullbordan skulle sända sina egna budbärare för att alla falska profeter skulle avslöjas och därmed förkunna den rätta läran. Wiraqochas egna sändebud skulle kännas igen genom sin ljusa hy och sina vita skägg.[3] Wiraqocha är dock ingen specifik Inkagud, han tillägnades dyrkan redan innan Inkafolket fanns, och då främst av Tiahuanacofolket, men sedan Inkafolket tog över efter dessa föregångare, gjorde de skapelsemyten till sin egen.[4] Även bland de första folken som fanns i Peru dyrkades Wiraqocha och de tillbad honom liggandes på knä, med ansiktet täckt av händerna och vänt uppåt mot himlen. De bad: ”Maypi cangui, maupi cangui, yaya” (Fader, var är du, var är du?) [5]


Inkas andra skapelsemyt finns i många versioner, liksom det i Gamla Testamentet finns fler varianter av densamma. Den är baserad på samlade myter och sägner om den allmänna tron att allt kom från en pacarina, en slags urlivmoder som allt skapats ur, bevarade muntligen bland de indiankulturer i högt uppe i Anderna och djupt nere i floddalarna som fanns långt innan Inkafolket gjorde entré. Detta gör det inte på något sätt enklare att få klarhet i myterna. Det som är gemensamt för denna myt är dock berättelsen om de fyra bröderna som föddes ur en sten. Jag har valt en av dessa berättelser.



Myten berättar att urfäderna till det folk som skulle erövra landet kring Cuzco föddes ur en livmoder av sten. Ur denna sten kom det fyra bröder med varsin syster och tillika hustru; Ayar Cachi, Ayar Uchu, Ayar Auca och Ayar Manco (Manco Capac). Manco Capacs hustru var Mama Ocllo. Ayar Cachi vände tillbaka in i grottan för att åter förvandlas till gudomlighet. De andra bröderna marscherade vidare för att nå toppen av berget Huanacauri. Där förstenades Ayar Uchu medan Manco Capac kastade en guldstav i olika riktningar för att fastställa hans slutdestination. En bit ifrån Cuzco slog staven ner, men hans kvarvarande bror Ayar Auca tog staden i besittning innan han också förstenades. Manco Capac började därefter att bygga staden Cuzco. Tillsammans med sin syster och hustru Mama Ocllo, förenade han folket som levde där, för att ge dem civilisationen. [6]



Det som är gemensamt för båda dessa skapelsemyter är brukandet av guldstaven för att fastställa platsen för det nya samhållet att byggas upp på. Staven av guld symboliserar troligtvis Tayta Intis strålar, och skulle kunna ses som en förlängning av honom. I en jämförelse med de större religionernas skapelsemyter, så finns det likheter med den skapelsemyt jag valt att presentera först, men även stora skillnader:



Den kristna föreställningen om att hela världsalltet skapades av en enda allsmäktig gud, är överensstämmande med Inkafolkens tro på Wiraqocha som skaparen till allt. Men denne skapare är inte någon som längre dyrkas i större utsträckning, såsom kristna tillber Gud, utan det är hans vasall Tayta Inti som är föremål för ändlös och ovillkorlig dyrkan och tillbedjan, på samma sätt som Jesus dyrkas i den kristna kyrkan.
Den kristna guden sände även han ner någon till jorden; Jesus, för att fullborda hans verk. Den kristna guden drog sig inte tillbaka efter förrättat verk, till skillnad från Wiraqocha som nu endast finns i bakgrunden och inte ägnas någon större dyrkan.


Gudar


Inkafolket tillbad inte enbart en gud. De tillbad inte heller någon specifik gud som kunde återfinnas enbart i himlen. Nej, deras gudar fanns över allt i naturen genom utmärkta heliga platser; i regnet, på de snötäckta bergstopparna, upphöjda kullar, i sjöarna och floderna, i blixten, i regnbågen, i månen, i jorden och i solen. Inkafolkets religion är att beteckna som synkretistisk, då man från de erövrade folken antog vissa trosföreställningar och riter.



Naturen ansågs och anses fortfarande vara en enda stor kärleksfull moder som skyddar och livnär allt levande, men som också har en mörk och ond sida; vårdar man inte och respekterar man inte henne, svarar hon med brutala krafter såsom jordbävningar, översvämningar och andra, idag kallade, katastrofer. Då trodde man att man inte offrat och bett tillräckligt bra, idag vet vi att naturens krafter är oförutsägbara.
Men jag frågar mig ändå om det verkligen är så? Naturen kan ju inte informera oss om vem som har rätt. Min egen teori överensstämmer med Inkas tro på naturen; är vi goda mot den är den god tillbaka.



Nedan presenteras de viktigaste och mest framträdande gudarna hos Inkafolket, men även hos dagens indianer som fortfarande tillber dem. I och med att det finns otaliga gudar utan specifik ceremoni vid tillbedjan, alternativt att de ingår i andra större ceremonier, har jag valt att kort omnämna dem och dess egenskaper.



Tayta Inti


Jag har redan omnämnt Tayta Inti som den allsmäktige skaparen Wiraqochas vasall. Han är utan tvekan den mest betydelsefulla guden, det ser man alldeles tydligt i och med att härskaren kallades Sapan Intiq Churin, Solens ende son, och var den som stod Tayta Inti allra närmast.



Arkeologiska utgrävningar har visat att bergstopparna hade stor betydelse för Inkafolket. Man har sett att fönstren alltid vetter mot närmsta bergstopp och att stenarna man byggde med var formade som bergstoppar. Inkas religion är uppbyggd kring dyrkandet av Tayta Inti, och eftersom bergstopparna var närmare Solen än någon annan, så symboliserade troligtvis bergstopparna gudens boning.[7]



I varje arkitektoniskt centra av religiös betydelse som Inkarikets härskare lät bygga saknades det aldrig ett tempel i Intis namn. De var byggda av välslipade stenar av bästa kvalitet, exempelvis Qorikancha nära Cuzco. Det sägs att väggarna var klädda i guldlaminat, men att dessa stals av conquistadorerna under deras framfart över de andinska markerna.[8]



Den viktigaste riten man utförde till Tayta Intis ära var Inti Raymi, Solfesten. Det är en fest som firas än idag i Sacsahuaman uppe i Anderna den 24 juni varje år (jämför med datum för vårt midsommarfirande, förf. anm.).
Det finns mycket lite information samlad av de spanska krönikörerna rörande Inti Raymi, emellertid är det som finns av stor betydelse och dokumenterat av framstående krönikörer såsom Guaman Poma de Ayala, Garcilasco de la Vega m.fl.



Inti Raymi firades med anledning av vintersolståndet - det nya solåret. Denna viktiga fest hade sådan enorm betydelse att den firades runt om i hela riket. När conquistadorerna övertagit makten förbjöds indianerna att utföra denna rit; de skulle in i kyrkorna för att be till den kristna guden. På grund av detta föll Inti Raymi i glömska fram till mitten av 1900-talet, då en grupp artister och intellektuella beslöt sig för att återuppta festiviteterna och iscensätta dem inför hela befolkningen i Cuzco. Det är där vi är idag, men numera vallfärdar folk från hela världen för att bevittna denna spektakulära ceremoni. De brutalare delarna av den forna festen genomförs dock inte idag, de utförs endast med symboler för laman och elden.[9]



Festen inleddes under Inkarikets storhetstid med att Inkan bars in på sin bärstol med två glas chicha i vardera handen. Det ena glaset var ämnat att skåla med gudarna och med jorden i och det andra till övriga deltagare. Man offrade senare lamor, oxar och lamm i Intis namn, och prästerna skar upp dess buk, slet ut det ännu pumpande hjärtat och höll upp det mot Inti. Lungorna blåstes sedan upp för att vid ett senare tillfälle ge utsagor om framtiden inom Tawantinsuyo.[10]



En annan viktig del av Inti Raymi bestod av ceremonin för tändandet av den nya elden. Den gick ut på att Inkan gav order om att släcka alla eldar i hela Tawantinsuyo med avsikten att tända en ny eld. Endast de mest intelligenta fick närvara vid Inkans sida medan man i mörkret inväntade en solstråle från den helige Tayta Inti. När han så visade sig uttryckte man sin tacksamhet för ljuset och de goda skördarna man fått under året som gått. Inkan höjde sina armar mot himlen och bad: ”Åh min Sol! Åh min sol! Sänd oss din värme, så kylan försvinner! Åh min Sol!”[11] Den nya elden tändes med hjälp av ull från en lama och en bit konkav metall samt Intis strålar. Sedan placerades elden på torget Huakaypata i Cuzco, för att folket därifrån skulle kunna tända sina eldar åter igen. Festligheterna avslutades alltid med en militärmarsch och sist urartade allt i en total glädjeyra som varade i flera dagar.[12]


Pacha Mama


Pacha Mama, moder jord, gudinnan som skänker liv, regn, god skörd, hjälper människan att genomföra goda affärer och undvika straff. Man visar henne tacksamhet för det hon skänker från den store guden. Människan är inte bara en del av naturen, hon är delaktig i och förpliktigad att följa naturens lagar. Riterna man genomför för att tacka och blidka Pacha Mama, är ett ömsesidigt givande och tagande; hon ger det människan behöver och då bör vi återgälda henne genom offer.[13] Pacha Mama kan straffa människan hårt genom naturkatastrofer; jordbävningar och vulkanutbrott var bara en liten del av det hon kunde utsätta människorna för om de inte blidkade henne.
Det man offrat genom tiderna är chicha, majsöl/majsvin, och cocablad. Riterna är många och invecklade för en oinvigd, men jag har valt att försöka beskriva en av dem:



Familjen samlas utanför sitt hus, paq’on, medicinmannen, och hans assistenter sätter sig vid färdigmärkta platser med ansiktet vänt mot öster. Chicha hälls upp i en blå snäcka, och paq’on häller ut lite av det i de fyra hörnen av inhägnaden runt huset. Denna del av riten benämns tinkuska.
Sedan sätter sig paq’on ned och vecklar ut ett papper på en bädd av bomull. Sedan ombeds de närvarande att forma grupper om tre av de bästa cocabladen man har. Var grupp av cocablad benämns k’intu. När detta är färdigt tar paq’on ett blad ur varje hög och sänker ner det i vinet. Paq’on tar sedan en k’intu, håller den högt mot himlen för att ingjuta gudarnas väsen i den, fäster sedan sin blick på himlen och tillkallar den högste guden.
Efter detta tar paq’on papperet, fyller det med cocabladen från högarna och de övriga gåvorna som deltagarna bringat. Sedan lindas hela paketet in efter under noggranna regler och bränns efter intensiva studier av hur stjärnorna står på himlen och med tillstånd från den högste guden. Innan solen går upp och innan elden hunnit sluka hela paketet, tar paq’on ut det ur elden och gräver sedan ned det på en speciell plats.[14]



Pacha Mama gav inte bara det goda som har med just jorden att göra, hon gav även människan förmågan att älska (munay), förmågan att tänka (yachay) och att utföra ett bra arbete (mankay). Man bör upprätthålla det som Pacha Mama en gång givit, och under Inkarikets storhetstid införlivades Pacha Mamas gåvor i lagen som sa ”Ama sua, ama lulla, ama k’ella” vilket betyder ”Stjäl inte, ljug inte och var inte lat.”[15]


Mama K’illa

Mama K’illa, mångudinnan, är gemål till Tayta Inti, och hennes följeslagare är stjärnorna. Tillsammans formar de olika konstellationer, däribland Plejaderna, ur vilka man kan tolka hur produktionen kommer att bli och dess olika variationer bör var man känna till; först efter en tolkning av dem kan man påbörja sitt arbete. Det är allmänt känt att man bör observera strålglansen från vissa konstellationer, för bland de mest strålande stjärnorna ser man hur regnet kommer falla under nästa period av värme.



Mama K’illa är den som gav coca till folket. En historia berättar hur hon på order av Tayta Inti spred ut den heliga busken på varma platser, så att dess blad på så vis skulle komma att underlätta för de trötta och hungriga. På dessa utvalda platser gavs människorna styrka och deras bördor lättade, allt med hjälp från cocabuskens blad.[16]



Mama K’illa varnade också Huayna Capac, den elfte Inkan, för Wiraqochas vrede, då man skådat främlingar som landstigit:



”Den blodfärgade ringen kring din mor innebär att et grymt krig kommer att bryta ut bland dina efterkommande, när du gått i vila hos din fader Solen. Ert kungliga blod kommer att utgjutas i sådana strömmar att ingen kommer att återstå. Den svarta ringen hotar vår religion, våra lagar och riket, som inte kommer att överleva dessa krig och ditt folks död. Och allt vad du gjort och vad dina förfäder gjort kommer att gå upp i rök, så som den tredje ringen visar.”[17]



Övriga gudar


Några av de övriga gudarna är Illapa - åskguden, K’uychi – regnbågens gud och Qochamama – havens moder och Yakumama – vattnets moder. Det finns självklart många fler, men de ingår i naturen utan att bära något namn och ingår oftast i ceremonierna till de större naturgudarna.



Illapa


Illapa ses som den tredje högsta guden näst efter Wiraqocha och Tayta Inti. Illapa är en slags förlängning av Tayta Inti, med makten att provocera regnet, åskan och framför allt dominera allt som fanns på himlen. Under Inkas tid såg man på Illapa som en himmelsk gudomlighet vars utrustning bestående av slunga och en sten provocerade förutspådda meteorologiska fenomen. Illapa var man tvungen att offra ofta till för att inte drabbas av hans ondska.

Illapa sågs dock inte enbart som ond, utan även som eldens heliga kraft i och med blixten som kunde göra eld. Tillsammans med åskknallen och blixten ses Illapa mer som en Solens himmelska krigare än en gud.[18]



K’uychi


K’uychi är regnbågens gud. De tempel man funnit, byggda i regnbågens ära var helt och hållet smyckade med guld. Från den ena väggen till den andra löpte i taket en enorm regnbåge målad i alla dess färger. Inkafolket visste att K’uychi härstammade direkt från Tayta Inti och man tog dess utseende till sitt ”vapen” som ett tecken på deras släktskap med Solen. Detta återspeglas i Tawantinsuyos, Inkarikets, flagga:








K’uychi ansågs vara en slags fertilitetsgud eftersom jungfrur brukade fly hals över huvud när den trädde fram; om de blev fångade av regnbågen blev de befruktade av densamme.[19] Än idag skyller unga kvinnor på regnbågen när de haft sexuellt umgänge innan äktenskapet och blivit gravida.[20] När man såg regnbågen på himlen, höll man för sin stängda mun, eftersom det sades att dess närvaro slet på tänderna och gav dem tandröta.[21] Detta är dock inget fenomen som fallit i glömska utan än idag utför de andinska invånarna denna gest om K’uychi uppenbarar sig.


Qochamama och Yakumama


Yakumama är alla vattens moder. Hon kontrollerar underjordiska strömmar och bergsbäckar, och genom detta ger hon områdena näring och friskt vatten från Pacha Mama.



Qochamama är havets gudinna, regional på så vis att hon tillbads av kustfolken, för att hon skulle bibehålla mångfalden fruktbarheten i havet. Man offrade spondylussnäckor, som var mer värdefulla i dessa områden än guld och silver.[22]


Huacas


En huaca är ingen specifik gud. Den var under Inkarikets stormakt, varje ayllus, bys, helgedom och grundare. Enligt skapelsemyten om brödernas utträde ur livmodern av sten, återförs de mumifierade döda till berget för att där förenas med sin gudomlige anfader. Huacas tillbads från speciellt utvalda platser, såsom ett träd, ett berg eller en klippa. Man bad om god skörd, att boskapen skulle överleva m.m.



Huacakulten försökte spanska missionärer utplåna under närmare tre sekler utan framgång. Tack vare deras misslyckanden, finns delar av denna kult kvar än idag; dagens religiösa uttryck är direkt härstammade från denna epok.[23]


Offer

Man vet att Inkafolket offrade djur, och då främst laman och kanske alpackan. Till Tayta Inti offrade man dagligen, eftersom man var rädd att solen inte skulle ge dem sin värme och sin näring till jorden om man slutade, och kanske inte heller gå upp dagen därpå.



På frågan om det förekom människooffer har forskarna varit osäkra. I och med att Inkafolket inte skrev ned sin egen historia förrän spanjorerna intog landet, har dessa krönikörer ansetts förvränga sanningen, för att få detta folk att framstå som mer barbariskt.



Människooffer var sällsynta, men då de förekom var det endast de bästa och mest välväxta som offrades. Oftast var det utvalda jungfrur som offrades, men även unga män. För barnets familj var det en stor ära att offra det finaste man hade; sitt eget kött och blod. De som valdes ut till att offras, avundades, då deras andar skulle komma att vila hos Tayta Inti, den store guden.



Man har inte heller vetat särskilt mycket om offerritualerna, men tack vare att mumien Juanita hittades, så klarnade mycket.

Juanita hittades tillsammans med tre andra barn i en gravkammare som bevarats i sitt ursprungliga tillstånd. De hade inte heller blivit plundrade, vilket annars är vanligt förekommande.



De offergåvor som barnen fått med sig var cocablad, lerkärl, säckar med korn, små figurer i guld och silver och spondylussnäckor. Forskning har visat på att när de offrades hade de ett större följe; man har hittat lämningar av lerskärvor, träbitar och läder i isen uppe i Anderna på vägen upp till den plats där Juanita hittades. Högst uppe på toppen av berget byggdes sedan en ceremoniell plattform bestående av ett stort valv och en gravkammare i mitten.



Man tror att Juanita dött till följd av ett vulkanutbrott vars lava förgiftade allt vatten i området och ödelade odlingarna, vilket påvisar att man offrade människor just efter stora naturkatastrofer för att blidka gudarna.
Det var också ett vulkanutbrott som återbringade henne till nutiden. Eftersom hennes grav legat täckt under isen hade den inte upptäckts, men när den varma lavan från vulkanen smälte isen blottlades hennes grav som en stor skatt för forskarna idag. Eftersom hon varit djupfryst har huden, de inre organen, håret, blodet och till och med maginnehållet bevarats intakt till eftervärlden.



Juanita kom troligtvis från en mäktig familj, att döma av hennes kläder; hon hade en kappa svept om sig, fastspänd med tre silvernålar och en huvudprydnad av papegojfjädrar. Tyget i kappan var för stort vilket vittnar om att man trodde på ett liv efter detta.[24]



Övriga tillvägagångssätt för själva offrandet var genom strypning, öppnande av halspulsådern, att begrava offret levande eller att slita ut dess hjärta, eftersom man ansåg att hos de strängaste gudarna kunde liv bytas mot liv.



En krönikör vid namn Camacho, ger följande beskrivning av en daglig offerritual:



”De för offer utvalda barnen fördes fram av sina egna mödrar, som var stolta över att kunna skänka gudomen en sådan gåva. För att barnen skulle träda fram vackra och glada inför Viraqocha klädde man dem i granna kläder och bekransade dem med blommor. Därefter sövde man dem med en rusdryck. När det gällde dibarn, gav mödrarna dem bröstet alldeles före offret. Sedan tog tarpuntays under många ceremonier barnen ur mödrarnas armar, förde dem runt om på altaret och sträckte till slut ut dem över offerstenen med ansiktet mot solen. I nästa ögonblick dödade de dem, olika alltefter som den hemska ritualen föreskrev: genom att kväva dem, genom att skära av strupen eller genom att med en obsidiankniv skära ut hjärtat. Med blodet utförde de sedan vilacha- eller pirano-ceremonin, som bestod i att de offrande eller andra gynnade personer fick stryka röda streck från öra till öra. Med samma blod färgade de de kärl, som använts under akten, och till sist sänkte de ned barnen och kärlen i samma grav. Efter dessa dystra ceremonier följde stora dryckeslag, vid vilka det dracks en ’helig dryck’, kallad azua. Under rituell sång och dans på de kringliggande ängarna, som var beströdda med blommor och fjädrar, fortsatte festligheterna natten igenom tills både sångare och dansande blivit fullkomligt utmattade.” [25]


Begravning

Under Inkarikets stormaktstid, var dödsriterna av högsta vikt. Allra viktigast var att balsamera och bevara Solens son, Inkahärskaren. Att man inte fortlevde efter sin död någon annanstans var helt otänkbart.
Inkahärskaren balsamerades med största noggrannhet och sattes sedan i ett tempel med det av en guldmask täckta ansiktet vänt mot Tayta Inti. Man hade landssorg i ett år, och vanligt var att många följde Inkan i graven som bevis på sin aktning. Detta skedde främst efter att Inka Huayna Capac[26] avlidit då mer än 4000 kvinnor och män följde honom in i döden.[27]



Krönikören Sarmiento berättar i sin skildring:



”Denne Inkas praktfullt smyckade mumie hittades av licentiaten Polo de Ondegardo i stadsdelen Tococache, där numera församlingskyrkan San Blas ligger. Han sände den på uppdrag av vicekungen markis de Cañete till Lima. Denne Inkas avbild kallade indianerna Inti Illapa, d.v.s. solblixten. Den var av massivt guld och fördes styckad till Cajamarca (som löspenning för Athaualpa). Polo hittade också de åkrar, tjänare och kvinnor, som tillhörde denna guaoqui.”



Guaoqui är de uppställda bilderna av döda Inkahärskare, som räknades som levande och därför inte kunde fråntas sina kvinnor, egendomar och åkrar. Dessa dyrkades alltjämt som gudar, vilket säkerligen ledde till en del missnöje bland övrigt folk.[28]



Man tror idag att Inkafolket trodde på ett liv efter detta, men jag har tyvärr tvingats till att enbart kort konstatera att de gravfynd man gjort tyder på en tro på ett återfödande i nytt liv, troligtvis inte på denna jord utan på ”andra sidan”.




Sammanfattning


Denna uppsats behandlar inte på långa vägar hela Inkarikets komplexa religion, varför en del kan kännas knapphändigt. Det står klart att denna religion verkligen inte enbart bestod av utövande och riter, utan styrde hela det dagliga livet, från födelse till död. Gudarna återfanns överallt, och styrde på så sätt människans sätt att leva. Inkareligionen var synkretistisk; de erövrade folkens tro och gudar anammades och tillbads, och på så vis skapade man ingen unik religion. Denna synkretism gjorde emellertid religionen ofantligt stor, då man erövrade många små indianstammar och byar.



Ett svar på frågan om varför traditionerna och riterna än idag finns kvar, kan vara att de gamla traditionerna som så länge förtryckts av de spanska kolonisatörerna pånyttfötts till följd av att greppet från den katolska kyrkan lättat allt eftersom. Jag dristar mig dock till att tro att de indianer som levt uppe i bergen alltid haft kvar sin tro på naturgudarna, och tack vare att dessa varit svåra att nå och tvingat till konvertering, har denna gamla religion levt vidare.



Det finns mycket kvar att utforska kring Inkarikets religion och jag hoppas någon gång få ta del av en komplett utforskning av deras tro och deras gudar, eller om möjlighet ges – utföra det själv på plats i de länder som formade Inkariket.




Referenslista
Litteraturförteckning


Zetterholm, Tore och Stoika, Stenarna ropa, Ungern 1990.

Favre, Henri, Vad vet jag om Inkafolket, Frankrike 1990.

Huber, Siegfried, Inkarikets ödesdrama, Stockholm 1953.

Karsten, Rafael, Inkariket och dess kultur, Tammerfors 1938.

Internetsidor


http://user.tninet.se/~ihi545u/Inka.htm

Privat sida, hämtningsdatum 2002-10-15.



www.e-connexions.net/cusco/spn/sbbarreda.htm

Privat sida. Senast ändrad 2000-09-28,

hämtningsdatum 2002-10-15.



www.quechuanetwork.org/inti_raymi.cfm?lang=s

En organisation som arbetar för att främja förståelsen och samarbetet med quechuaindianer. Hämtningsdatum 2002-10-16.



www.temakel.com/fiestaintiraymi.htm

En sida om olika kulturarv, filosofiska och historiska aspekter. Publiceringsdatum 2001-04-01, upphovsman Esteban Ierardo.

Hämtningsdatum 2002-10-16.



http://www.machupicchu.com/chincheros.htm

En sida om Machu Picchu och dess historia, samt om kampen för att rädda det undan komersialisering.

Senast uppdaterad 2002-11-15, hämtningsdatum 2002-11-15.



http://www.ter.mh.se/~bjoesp/inka/contents/inka.htm

Upphovsman: Björn Esping

Senast uppdaterad 2002-03-25, hämtningsdatum 2002-10-31.



http://www.terramistica.com.br/espanol/index.htm

Hämtningsdatum 2002-10-16.



http://www.qosqo.com/qosqoes/agricultura.html

Senast ...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Inkarikets religion

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2003-02-19]   Inkarikets religion
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=1704 [2017-08-21]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in