Ideologier - Konservatism, Socialism, Liberalismen

99 röster
224128 visningar
uppladdat: 2002-12-11
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Innehåll:
1. Liberalismen
2. Konservatismen
3. Socialismen
4. Sammanfattning
5. Källor


1. LIBERALISMEN
Liberalerna krävde frihet

Den ideologi som brukar kallas liberalism är egentligen en sammanfattning av flera olika idéer. Men de har alla ett gemensamt drag: misstänksamheten mot en starkt statlig makt. En sådan hotar alltid, menar liberalerna, den enskilda människans frihet. Därför är det passande att det latinska ordet ”liber” som betyder fri, får ge namn åt denna ”ism”. Liberalismen grundande sig på idéer från 1700-talet. Frihet är liberalismen främsta honnörsord.

Vid den här tiden fanns det många – framför allt i den växande medelklassen – som krävde förändringar. De vände sig mot sådant som de tyckte var orättvist och omodernt i samhället.
Idealet för 1800-talsliberalerna var en så liten statlig maktapparat och så få lagar som möjligt. Ju mindre staten lade sig i, desto bättre.

Men för att människor ska ha möjlighet att hävda sina intressen har liberaler i alla tider betonat att staten måste garantera en rad friheter: tanke, yttrande- och tryckfrihet t ex. I dessa frågor var, och är, liberalerna anhängare av en omfattande lagstiftning (för att garantera dess fri- och rättigheter).

Liberalismen och politiken
Liberalism består alltså av olika delar. I några kända böcker, främst ”Om friheten” från 1859, lade engelsmannen John Stuart Mill grunden för den politiska liberalismen.

En viktig tanke hos Mill var att man måste stifta lagar som ger människorna viktiga fri- och rättigheter. Ett samhälle där människor inte tillåts tycka, säga och skriva vad de vill, eller där vissa partier eller religiösa samfund är förbjuda – ett sådant samhälle utvecklas inte. Mill ville med andra ord ha en öppen debatt och fri konkurrens mellan olika åsikter och idéer.

Men framför allt vände sig Mill och 1800-talets liberaler mot det kungliga enväldet (kungen hade all makt), som var så vanligt vid den här tiden. Liberalismen menade att kungen egentligen inte skulle ha något att säga till om. Målet var istället att hela makten låg hos folket, eller snarare hos folkets valda representanter – i en folkrepresentation (riskdag).

Den låga utbildningsnivån hos 1800-talsmänniskorna var dock ett problem. Inte många kunde läsa och skriva. Åtskilliga liberaler, även John Stuart Mill, ansåg att flertalet arbetare helt enkelt var för okunniga för att få rösträtt. Liberalismen blev därför först och främst medelklassens ideologi.

Liberalismen och ekonomin

Ännu en bra bit in på 1800-talet fanns det många regler som försvårade för nya företag att komma igång. De medeltida skråna var alltjämt kvar och bestämde att det till exempel bara fick finnas ett visst antal skomakare, smeder och andra hantverkare i en stad. Liberalerna reagerade mot allt sådant krångel och sådana hinder – de vill ha fri konkurrens och var övertygade om att företag i fri tävlan med varandra skulle göra hela samhället rikare. På köpet skulle människor få bättre varor till lägre priser.

1800-talsliberlaerna ville inte heller veta av några tullar mellan länder. De trodde på frihandel och fri konkurrens också mellan länderna. Därigenom skulle människor världen över kunna handla billigare och levnadsstandarden bli högre om man kunde köpa och sälja mellan länder utan dyra tullar.

En liberal tanke var att ökad handel dessutom skulle kunna förhindra konflikter. Ju mer varor som gick över gränserna, desto mer beroende av varandra skulle länderna bli och desto mindre borde krigsrisken vara.

Den mest kände av den ekonomiska liberalismens idégivare är Adam Smith (1723-1790).

Socialliberalerna förändrade liberalismen
På en hel del områden fick liberalerna som de ville. Många liberaler vid mitten av 1800-talet reagerade mot att staten accepterade att allt fler arbetare, änkor, och föräldralösa barn gick under i industrisamhället. Svält, barnarbete, usla bostäder, sjukdomar och elände följde i industrialiseringens spår. Samhället borde hjälpa de här svaga grupperna, menade de s.k. socialliberalerna som tog initiativ till lagar som reglerade fattigvården, inskränkte barnarbetet och minskade arbetsgivarnas makt över sina anställda. De tyckte att man behövde ett socialt skyddsnät för de allra svagaste. De sjuka, gamla och hemlösa måste få hjälp från samhället. Men även socialliberalerna ansåg som princip att den enskilda människan skulle ha frihet att bestämma över sitt liv och ta ansvar för det. I vår tid är de flesta anhängarna av den liberala ideologin socialliberaler.

Liberalismen idag
Liberalismen blev 1800-talets ledande ideologi i Europa och Amerika. Idag är liberalismen återigen den ledande ideologin i nästan hela världen. Den ekonomiska och politiska liberalismen breder ut sig i många länder, inte bara i Östeuropa och i Kina utan också i Sverige och andra länder i Västeuropa. I Sverige i dag är det första hand Folkpartiet liberalerna som förvaltar det liberala arvet. Även Moderata Samlingspartiet anser sig vara ett liberalt parti, men där finns också starka inslag av konservatism.


2. KONSERVATISM
Konservatismen – bevarandets ideologi
Konservatismen framträdde under slutet av 1700-talet. De konservativa idéerna var en reaktion mot de liberala tankarna. Liberalerna ville förändra och riva upp det gamla samhället och detta gillade de konservativa, de ville istället skydda samhället mot hastiga förändringar.

Ordet konservativ kommer av latinets ”conservare” som betyder bevara. Det innebär inte att konservatismen är en ideologi som alltid vill bevara det som det är. I en del länder har införandet av konservativ politik tvärtom inneburit stora förändringar.

Det är nog riktigare att säga att konservatismen vill slå vakt om det som var – om den egna nationens tradition och historia. Att visa respekt för det som tidigare generationer byggt upp är det viktiga.

I 1800-talets Europa handlade det om att försvara den gamla ordningen, det vill säga kungamaktens, kyrkans och adelns privilegier (fördelar). De konservativa hade alltså inte mycket till övers för liberalernas krav på förändringar.

Engelsmannen Edmund Burke (1727-1797) brukar räknas till den främste inom konservatismen. Burke menade att ett samhälle måste behandlas lika varsamt som ett träd i naturen; det tål bara försiktiga och väl genomtänka beskärningar.

Inom 1800-talskonservatismen var men helt emot allmän och lika rösträtt. Den politiska makten skulle istället innehas av de klokaste och mest dugliga, det vill säga människor som kände ansvar för arbetet från gångna tider. ”Tronen, altaret och svärdet” var några konservativa honnörsord. De konservativa menade att kyrkan måste ha en stark makt i samhället för att uppfostra människorna till gudsfruktan och sedlighet. En stark krigsmakt behövdes för att skydda samhället mot yttre och inre fiender. När den allmänna rösträtten väl var genomförd i många av Europas länder accepterade emellertid också de konservativa den allmänna rösträtten.

Burke och andra konservativa under 1800-talet menade att människorna, liksom djuren, av naturen är ojämlika när det gäller intelligens, framåtanda och mycket annat. Samhället liknandes vid en trappa där några hamnat längst upp, andra lite längre ned. Längst ned fanns alla arbetare på landet och i städerna. Furstarna och den jordägande aristokratin längst upp på samhällstrappan hade fått sin makt av Gud och därför hade ingen rätt att ta makten ifrån dem.

Liksom många andra reagerade de konservativa mot att stora grupper av människor hade det svårt i det tidigare industrisamhället. Nöden och fattigdomen i städerna var ett problem man inte fick blunda för. De konservativa liknade gärna samhället vid familjen. Samhället skulle vara som en god far, det vill säga vara omtänksam och bry sig om sin familj så att alla familjemedlemmar visste att de var i goda händer vid sjukdom och så vidare. Enligt föregångarna för den så kallade socialkonservatismen borde rika därför ta sitt ansvar och genom välgörenhet ge hjälp på sjuka, svaga och andra behövande. Man krävde också insatser från samhällets sida.

Konservatismen idag
De konservativas uppfattning om att människor i grunden är olika, dock med lika människovärde, tar sig idag uttryck på olika sätt. Samhället ska inte med konstlade medel försöka få människor mer lika än de är i verkligheten är. Det är naturligt med skillnader i inkomst, förmögenhet och begåvning och man skall inte försöka göra alla lika. Skolan t ex ska satsa på alla elever (också de extra begåvade) och inte försöka skapa en kostgjord likhet.

Även konservatismen har förstås tagit intryck av förändringarna under 1900-talet. De konservativa accepterade den allmänna rösträtten när den väl var genomförd. I ökande omfattning har de dessutom blivit anhängare av liberala idéer om fri konkurrens på det ekonomiska området.

Med kvar från den äldre konservatismen finns stödet till kungahuset (i de länder där ett sådant finns kvar), den positiva inställningen till ett starkt försvar och stödet till kyrkan och de kristna idealen och kristna traditionerna.

Under 1980-talet växte sig nyliberalismen stark hos konservativa partier och politiker. Enkelt uttryckt innebär detta en återgång till vissa tankar hos den ursprungliga ekonomiska liberalismen – det vill säga att man skall minska statens inblandning i människors liv utom när det gäller krigsmakten, polisen och domstolarna (sådana funktioner i ett samhälle som inte kan skötas av privata företag). Man tycker att politikerna ska ”lägga sig i” mycket mindre och vill att varje enskild människa ska ta ett större ansvar för sitt eget liv. Sänkta skatter och privatisering av statlig och kommunal verksamhet är några andra viktiga programpunkter.


3. SOCIALISMEN
Socialisterna ville avskaffa den privata äganderätten

De gamla priviligierade klasserna, adelns och kyrkans folk, stödde alltså konservatismen mellan liberalismen hade sin anhängare i medelklassen. Så kan man förenklat sammanfatta sympatierna för två av 1800-talets ideologier.

Industrialiseringen ledde snabbt till at produktionen steg och att många varor blev billigare. Men arbetarna fick det inte bättre. Lönerna var låga och levnadsförhållandena usla Fruktansvärda förhållanden kunde råda på arbetsplatser. Arbetstiden var lång. Barnarbete var vanligt. Arbetarnas dåliga förhållanden ledde till hårda motsättningar mellan arbetarna och företagsägarna. Arbetarna tog strid för sina rättigheter – och de fick stöd i de socialistiska idéerna.

Socialismen försökte företräda de fattigas intressen; den vände sig till samhällets underklass. Ordet socialism kommer från latinets ”socius”, som betyder kamrat. Socialisterna menade att orättvisorna i samhället kunde undanröjas enbart om man avskaffade den privata äganderätten till fabriker, skog och mark. Istället ville socialisterna införa någon form av gemensamt ägande. Däremot lyckades de aldrig komma överens om hur det gemensamma ägandet skulle var utformat eller med vilka metoder man skulle nå dit.

Bland 1800-talssocialisterna är det ett namn som står i särklass. Det finns ingen som kan mäta sig med den tyske nationalekonomen Karl Marx, i fråga om inflytande över det politiska tänkandet under vårt århundrade. Hans idéer har både eldat folkmassor och inspirera många ledande män och kvinnor. Men det har också mötts av avsky och motstånd.

Klasskampen
Karl Marx, som växte upp i Tyskland, levde en lång period av sitt liv som politisk flykting i London. Där ägnade han sig åt forskning och skrivande. Delar av sitt arbete utförde Marx tillsammans med vännen Friedrich Engels. Tillsammans gav de 1848 ut ett litet häfte, Det kommunistiska manifestet. Det fick stor betydelse för arbetarrörelsen. Marx menade att kapitalister (företagsägarna) och proletärer (arbetarna) förde en kamp där bara en av dessa samhällsklasser kunde stå som vinnare till slut. Det var socialismens sak att stå på arbetarklassens sida, så att kampen mot kapitalisterna ledde till seger.

Enligt Marx har det i alla tider funnits en uppdelning mellan andligt arbete och kroppsarbete, det vill säga mellan en mindre härskande grupp människor (en samhällsklass) och en större som tvingas göra ”grovjobbet”. Den härskande klassen äger produktionsmedlen (t ex odlingsbar mark, gruvor, fabriker eller järnvägnar), medan den arbetande klassen bara har sin egen arbetskraft.

Marx tecknade en översiktsblid över vår historia, Han delade i den i ett antal epoker med hänsyn till hur arbetet organiserats. I varje sådan epok levde den härskande klassen gott på den arbetandes bekostnad. Det finns alltså en klassmotsättning mellan utsugare och de utsugna:

För det antika samhället var slavsystemet ett viktigt inslag i ekonomin och arbetets organisation. Motsättningen mellan slavägare och slavar var självklar.

Under den medeltida epoken bestod den härskande klassen av jordägare. De livegna bönderna utgjorde de förtryckta och utsugna.

I samhället under Marx egen tid, var det till största delen kapitalisterna som ägde produktionsmedlen och sög ut de egendomslösa arbetarna (proletärerna).
Det framtida socialistiska samhället skulle bli helt klasslöst. Om man avskaffade den privata äganderätten skulle också, trodde Marx, uppdelningen i utsugare och utsugna försvinna.

Först när kapitalisterna besegrats kunde arbetarklassens situation förbättras. Denna seger kunde bara vinnas genom en socialistisk revolution. Marx uppmanade arbetarna att organisera sig i fackföreningar och politiska partier för att förbereda den nödvändiga socialistiska revolutionen.

Den marxistiska revolutionen
Hur själva revolutionen skulle genomföras hade Marx och Engels ingen klar uppfattning om: det hängde samman med tillfälligheter och yttre omständigheter. Det västenliga var att arbetarna tog över makten och snabbt införde proletariatets diktatur (arbetarnas diktatur).

Den privata äganderätten skulle avskaffas och produktionsmedlen (ex. naturtillgångar, fabriker) tas över av staten. Ingen enskild samhällklass skulle tillåtas ägna några företag eller skog och mark. Därigenom menade alltså Marx att klassmotsättningarna så småningom skulle kunna försvinna.

Målsättningen var att proletariatets diktatur och även att själva staten i en framtid skulle kunna avskaffas och ersättas med ett samhälle präglat av jämlikhet och solidaritet. Där skulle ingen suga ut någon annan och de socialistiska idealen skulle bli verklighet, enligt principen ”av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov”.

Denna framtidsdröm döptes senare Lenin, den ryska revolutionens ledare, till det kommunistiska samhället.

Revisionismen förändrade SOCIALISMEN…
Redan vid slutet av 1800-talet och början av 1890-talet hade en del socialister börjat kritisera vissa av Marx idéer. Framför allt ifrågasattes revolutionen som enda möjlighet att avskaffa orättvisor och genomföra förändringar.

Påverkade av den politiska liberalismen manade dessa tänkare att arbetarna i stället skulle kämpa för allmän och lika rösträtt. Eftersom arbetarklassen växte snabbt borde det så småningom vara möjligt att genom politiska val vinna majoritet i flera länders folkrepresentationer (ex. riksdagen) .

På så sätt skulle man kunna nå makten utan revolution, även om det i och för sig tog längre tid. Och när man väl kommit så långt borde man genom lagstiftning kunna förändra samhället i socialistisk riktning. De socialister som resonerade så kallades för revisionister eller reformrister. Revisionister för att de ville revidera (förändra) marxismen, reformister för att de ville reformera (genom lagstiftning) i stället för revolution.

Numera burkar man kalla reformisterna för socialdemokrater. I dagen svenska politik finns det två reformistiska partier med rötterna i den socialistiska ideologin: socialdemokratiska arbetarepartiet och vänsterparitet.

…men leninismen höll fast vid revolutionen
Revisionister och reformister fick naturligvits inte stå oemotsagda. Den ryska revolutionens ledare, Lenin tillhörde dom som protesterade mot denna inställning. Lenin menade att det bara finns ett sätt att få slut på kapitalisternas utsugning och förtryck: en våldsam revolution, följd av proletariatets diktatur (arbetarnas diktatur). Först därefter skulle det vara möjligt att starta arbetet mot målet: det klasslösa kommunistiska samhället.

De som trodde på Lenins uppfattning betecknande sig ofta som marxist-leninister. Partierna kallades kommunistiska.

Lenin själv dog 1924 , bara sju år efter revolutionen. Han lär, under sista året av sitt liv, ha uttryckte stor besvikelse över utvecklingen i Sovjet. Något slut på proletariatets diktatur kunde han nämligen inte märka. Vad som bekymrade honom allra mest var den statliga byråkratin och dess tendens att bara bli större och mäktigare.

Det skulle dröja mer än 60 år innan färdriktningen ändrades för Sovjet och de andra socialistiska staterna i Östeuropa. Vändpunkten kom 1985 då Michail Gorbatjov valdes till ny ordförande för det sovjetiska kommunistpartiet. Men genom glasnost (öppenhet) och perestrojka (förnyelse) banade denna nytänkare vägen för en helt annan samhällsutvecklingen än den Lenin var med om att starta.

I augusti 1991 försökte sovjetiska kommunister av den gamla skolan, stödda av militären, genomföra en statskupp för att störta Gorbatjov och perestrojkan. Kuppen blev dock ett misslyckande. Tvärtemot kuppmakares avsikt skulle deras insatser visa sig under som den tändande gnistan i en enorm antikommunistisk våga över hela Sovjet.

Dessa revolutionerande händelser kommer antagligen att gå till historien som slutet för kommunismen. De...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Ideologier - Konservatism, Socialism, Liberalismen

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Erika ANderssons 2008-01-26

    Under 1980-talet växte sig nyl

  • Jonas Hosni 2011-02-24

    Fler källor samt olika typer av dessa hade verkligen behövts för att kunna verifiera fakta. Kanske lite fotnoter också? :)

Källhänvisning

Alex "mattan"c Metz [2002-12-11]   Ideologier - Konservatism, Socialism, Liberalismen
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=1379 [2017-10-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in