Mitt Liv

3874 visningar
uppladdat: 2002-12-06
Nathalie Reyes

Nathalie Reyes 30 år

Från
Stockholm, Sweden
Utbildning
High School : Didaktus Norrmalm, College : Stockholms universitet,
Facebook
https://www.facebook.com/nathalie.reyes.583
Om
☆C'est la vie...☆
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
”Du åker imorgon, ditt flyg går 7.00pm.”
Det hade bara en dag kvar i mitt land. Imorgon skulle jag åka till Sverige, till min mamma, mina mostrar och lämna min a morföräldrar som jag bott med nu i sju år.
Jag åkte inte själv jag hade mina kusiner med mig.
Men ville jag verkligen åka? Till en mamma som aldrig brytt sig om mig, som knappt har ringt mig?
Mina kusiners mamma ringde nästan varje dag, men min mamma.
Och min pappa… han bor ju också där, mannen som kom hit med mig, lämna mig hos min mormor och lova att komma och hämta mig veckan därpå. Det har gått sju år och jag har inte hört något från honom.
Men jag var tvungen att åka, biljetterna var betalda och väskorna packade. Det var dem för länge sedan för vi visste redan att vi skulle åka men visste inte när.
Mina kusiner var jätte glada. Men va kände jag, inte ens jag själv visste det?
Jag kanske skulle kunna träffa min pappa och fråga honom varför han hade lämnat mig?
Det var i alla fall redan bestämt jag var tvungen att åka.

Vi var framme i Stockholm, Arlanda, två dagar efter klockan 14.00. Vi hade gjort stopp i Spanien och vi va kvar där ett tag.
Mina två kusiner och jag var jätte nervösa, dem hade sett sin mamma tre år sen för då kom hon till Sverige, men jag hade inte sett min på sju.
Vi tog våra väskor och började gå med darrande steg mot utgången, det var kö.
Det var väll visst flera flyg som hade kommit samtidigt.
Så fort dörrarna öppnades framför oss såg jag hur mina kusiners mamma rusade och krama dem.
Men var, var min mamma?
Jag stod kvar där ett tag och kolla bara runt åt alla håll, jag såg henne inte!
Min moster kom fram till mig och krama mig. Jag frågade var min mamma var.
Hon tittade på mig med ledsna ögon. Hon visste att jag verkligen ville träffa henne, hon kan vara hur som helt men hon är min mamma.
”Din mamma åkte till Spanien imorse.”
VA? Jag kunde inte tro min a öron, hon visste att jag var på väg men åker ändå till Spanien.
Jag tog mig i alla fall samman och bad alla om att åka hem.
Dagen efter gick jag upp tidigt. Jag kom fortfarande ihåg var jag bodde med min pappa bara han bodde kvar där också med sin fru, Lina.
Jag kommer ihåg henne, hon var som en mamma till mig jag tyckte verkligen om henne, det var väll därför det var så svårt att förstå att dem hade lämnat mig.

Jag tog bussen till dem, det såg likadant ut sen sist jag var där. Jag hoppades verkligen att dem bodde kvar där.
Jag var nervös, vad skulle jag göra och säga om dem gjorde det?

Jag var äntligen framme, jag kollade på dörren, det stod samma namn, vilket betydde att dem bodde kvar. Jag satte mig på golvet, vid dörren. ”Vågar jag knacka på?” tänkte jag.
Jag ställde mig upp och med darrande ben ringde jag på…

Lina öppnade dörren, när jag såg henne titta jag ner. Jag ville inte gråta.
Men hon tog tag i mig och gav mig en kram.
Jag slet mig ur hennes kram och sprang därifrån.
Jag sprang ända till busshållsplatsen och hoppades på att bussen skulle komma fort så att jag kunde komma därifrån.
Men det gjorde den inte för Lina hann komma och sätta sig bredvid mig:
”Vad hände, varför sprang du iväg?”
Jag visste inte vad jag skulle göra jag förväntade allt förutom det här.
Och jag ville fortfarande inte gråta, inte framför henne, jag ville inte visa vad ont det gjorde att se henne igen, vad glad, arg, besviken jag var att se henne igen. Jag ville att hon skulle tro att det inte gjorde mig något att hon och pappa hade gått och lämnat mig.

Men jag lyckades inte,jag började gråta, och när jag gjort det kunde jag inte sluta.
Hon tog tag i mig och bar mig nästan ända hem till henne.
Jag gjorde inget, jag märkte inte ens att hon nästan bar mig.

Hon tog mig i till vardagsrummet och satte mig på soffan.
Jag såg mig runt. Allt var som förut.
Jag slutade gråta och började tänka på allt jag upplevt här.
Jag var 10 år när dem lämna mig i Colombia, men jag kom ändå ihåg allting som om det vore igår.

Plötsligt kom Lina in, hon hade en cirka sju årig flicka vid sin sida. ”Var det min syster?”
Jag satt bara och kollade på henne under en stund.
Sen fråga jag Lina ”Vem är hon?”
Lina kollade ner på henne och sen på mig ”Det är din lillasyster.”
Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag satt bara en stund med säkert öppen mun och försökte smälta in det Lina nyss hade sagt. ”Jag har en syster.”

Lina kom och satte sig bredvid mig med min syster på knäna.
”Vad heter hon?” sa jag tyst. ”Vanessa” sa Lina.

Jag titta ner på Vanessa, hon log och tog ner ansiktet. Hon skämdes, men det gör väll alla småbarn första gången dem ser en ny person.
”Vad söt hon är” tänkte jag.

Men sen kom jag på en annan sak. Min pappa.
Hur skulle jag fråga efter honom?
Jag slapp i alla fall fråga för Lina tog upp ämnet.
”Saknar du din pappa?” sa hon och såg plötsligt ledsen ut.
Varför såg hon ledsen ut för? Har han ångrat sig?
Men jag svarade inte på den fråga...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Mitt Liv

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Sonny yeser 2005-03-14

    bra

Källhänvisning

Nathalie Reyes [2002-12-06]   Mitt Liv
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=1346 [2017-06-27]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in