Norden, enande/splittrande

2 röster
9694 visningar
uppladdat: 2002-11-25
Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Enande och splittrande tendenser mellan de nordiska länderna

Norden kristnas

En stor sak som de nordiska länderna har gemensamt är religionen. Redan på 800-talet försökte en munk vid namn Ansgar kristna Danmark och Sverige, men asatron var för stark och han misslyckades. På 900-talet återupptogs den tyska missonen, även missionärer från de brittiska öarna skickades ut, så det uppstog en tävlan.
Gerekisk-ortodoxa kyrkan försökte äver dom att "omvända" nordborna, men när vikingtågen österut avtog så avtog även missionen där ifrån, tänk om vikingatågen inte hade upphört hur hade situationen sett ut i norden idag då? Upphörandet berodde främst på att man i västeuropa hittade silvergruvor, och inte längre var beroände av vikingarnas silver, som det tjänat ihop genom att sälja slavar och päls till araberna.
Om man i västeuropa inte skulle ha hittat silver gruvor så skulle norden kanske vara gerekisk-ortodoxt
Inte förens i slutet av 1000-talet hade kristendomen segrat i hela norden, förutom i finland. Det var svenskarna som tog på sig ansvaret att omvända "hedningarna", i mitten av 1200-talet sändes det ut korståg till Finland, som närpå tvångskristnades. Men att Finland skulle kristnas var inte det störsa målet med korstågen, det var lika mycket ett plundrings och erövrings tåg som ett korståg. Finland blev en del av det svenska väldet.
Korstågen medförde att alla de nordiska länderna fick samma religion, vilket bidrar tillsammhörighet. Och om inte Sverige tvångskristnat Finland så skulle man nu för tiden inte räkna Finland till norden utan mer till de baltiska staterna eller ryssland.


Kalmar unionen

Hansan hade blivit stark under 1300-talet, och hade både ekonomisk och politisk inflytande i norden. Tyskarna hade mycket stort inflytande i städer som Stockholm, Visby och Bergen.
Stormännen i Sverige gjorde uppror mot kungen och sökte stöd hos det nord tyska furstendömet Mecklenburg, som sände en här. Kungen fördrevs och Albrekt av Mecklenburg valdes till svensk kung, tyska fogdar plaserades ut och tyskarna gick hårt fram, de kallades för Rovfåglarna.
Tillslut blev förhållandet mellan stormänen och kung Albekt spänt, och stormännen var tvugna att söka hjälp hos Danmarks drottning Margareta, som även var drottning över Norge. Efter att du erkänt Margareta som Sveriges drottning så besegrade en dansk svensk här Albrekts tyska trupper, 1389.

Ombud från nordens tre länder sammlades 1397 på ett möte i Kalmar, då kröntes en ung släkting till Margareta, Erik av Pommern, till kung över de tre nordiska länderna. Det utfärdades även ett brev där det stog att de tre rikerna skulle bilda union och "aldrig skiljas mera".
Syftet med unionen var att hejda den tyska expantionen, och då behövdes det att kungamakten hade ett fast grep om de tre rikerna. Det var Margareta som var unionens verkliga regent fram till sin död 1412.
Frågan är om en union av det här slaget för länderna samman eller skiljer dem åt? De tre länderna var ett, under drygt 100år, har på så sätt en gemensam historia. De fanns folk i alla tre länderna som kämpade för en union, och de fanns dom som kämpade emot. Men jag tror att Kalmarunionen förde länderna närmer varann på långsikt, även fast unionen på kort sikt bara skapade yttreligare svensk hat från norrmännens sida, norsk hat från vår sida.

Uppror
1434 sammlades bönder och bergsmän till uppror mot fogdeväldet, ledaren för upproret var en man som hette Engelbrekt Engelbrektsson. Männen drog ner genom Sverige och brända alla fogdeborgar, utan att stöta på stort motstånd. De ville bevara unionen, men begränsa kungens makt.
De anordnade ett möte 1435 i Arboga då Engelbrekt valdes till ledare för hären, det har kallats Sveriges första riksdag. Men året efter mötet så mördas Engelbrekt, rådsherrarna tog över ledningen.
Det slutade med att Erik av Pommerna avsattes i både Sverige och Danmark, och en ny unions kung utsågs.

Under 1400-talet uppkom strider om unions kungens ställning, det bildades då två grupper, unions anhängare och unions motståndare. Under 1470-talet styrdes sverige av unionsfientliga stormän, så kallade riksföreståndare. De som är mest kända är "Sturarna".
I Danmark och Norge var Kristian I kung, och för att hävda sin ställning som unions kung landsteg han med sina trupper i Stockholm. På hans sida kämpade svenska upplands bönder och stormäns styrkor, och på Sten Stures sida bönder från dalarna och bergslagen, samt mäktiga stormannasläckter. Det var alltså ingen kamp mellan svensk och dansk utan snarare mellan unions anhängare och unions motståndare. Sten Sture vann, och segern förstärkte den svenska nationalismen.

Kampen för och mot unionen fortsätter och 1512 bli Sten Sture den yngre riksföreståndare, men han får en svår motståndare, Kristian den II. Han tågar in i Sverige med sin danska här 1520 och besegrar de svenska trupperna. Sten Sture skadas och dör straxt efteråt. Stockholm belägras av danskarna och kapitulerar. Han håller en rättegång mot alla stures anhängare, och ett åttiotal personer avrättas, den händelsen brukar kallas Stockholms blodbad. Tanken var att krossa unionsmotståndarna men effekten blir den motsatta.

Gustav Vasa var en ung adelsman, men även unionsmotståndare, som trädde fram som ledare för folket i Dalarna som var mot unionen. 1521 lyckades han även få med sig bönder och bergsmän, upproret spred sig snabbt. Men nyckel punkten Stockholm kunde inte intas utan förstärkning. Så de fick hjälp av Lübeck med yrkes soldater, skepp och pengar. Allt gick som planerat och 1523 kunde Gustav Vasa tåga in i Stockholm. Kalmarunionen upphörde.
I och med upphörandet så växte sig nationalismen sig starkare och klyftan mellan länderna blev större.


Det nordiska kriget

Sverige hade genom erövringar blivit ett stormaktsvälde, och när Karl X Gustav dör på slagfältet tar den endast 15-åriga Karl XII över ledningen. Då ser Sveriges grannländer sin chans, och ett anfalls förbund sluts mellan Danmark, Polen och Ryssland, år 1700 kommer anfallen.
Men de underskattade Karl XII, han gör snabbt i ordning en armé som tar sig till Själland. Danmark tvingas till fred och lämnar förbundet. Karl vänder sin armé mot Ryssland, och vid Narva övervinner han en flera gånger större här. Efter den segern vänder han armén mot Polen, och inte förens efter fem krigsår segrar han.
1708 tågar han på nytt in i Ryssland med en stor armé, men ryssarna undviker drabbning och drar sig in åt landet, och bränner alla gårdar efter sig. Följden blir svåra försörjnings problem för den svenska hären, och efter en mycket sträng vinter så möter den svenska, starkt försvagade, armén den ryska och förlorar stort.
Efter sitt återvändande bestämmer Karl sig för att anfalla Norge, soldaterna som finns kvar är då mycket krigströtta.
Men 1718 går de in i södra Norge, där Karl träffas av ett dödande skott. Ryckterna säger att det kanske var en av hans egna soldater... Anfallet mot Norge avbryts.
Att Sverige hipp som happ anfaller Norge är ju inte dirrekt enande...
Vid den här tidpunkten har Sverige kontroll över hela södra sverige, vilket gör Sverige lätt försvarat gentemot Danmark. Sverige har även Finland, vilket är mindre lättförsvarbart, gentemot ryssland.


Norden 1800

År 1800 fanns det tre riken i Norden; Sverige-Finland och Danmark-Norge. De hade båda försökt hålla sig utanför Napolion krigen men tvingades till sist in, Sverige mot och Danmark med Napolion. Det hela slutade med att Sverige förlorade Finland till ryssland och Norge tvingades in i union med Sverige.
Norge ville inte alls vara i union med Sverige, så 1814 förklarade en vald församling att Norge skulle vara ett självständigt kungarike med en egen grundlag och egen kung. Norge hade gjort revolution! Men det gick inte sverige med på, så Norge måste acceptera unionen. Men de fick behålla sin grundlag.
Det är svårt att säga om detta fört länderna närmre varan eller skiljt dem åt. Norge var ju lite motsträvig, men tillsist så fick de ju ändå sin egen grundlag.


Skandinavismen

Skandinavismen var en nationell rörelse som var för ett ökat nordiskt sammarbete, vissa menade rent av på att norden skulle gå in i en union. Detta pga att norden en gång talat samma språk och hade en gemensam historia och likartad kultur. Det var mest studenter och författare som var anhängare till skandinavismen.
Skandinavismen enade länderna och fick dem att förstå deras likheter.
Ryssland och Preussen var båda emot den nordiska enhetsstaten, för enligt skandinavisterna skulle även finnland (som till hörde Ryssland) och Slesvig (som tillhörde Preussen) ingå i unionen, tillsammans med Sverige, Norge och Danmark.
Under februarirevolutionen förklarade den danska regeringen Slesvig danskt, men Preussen ryckte ut till Slesvigs försvar. Det hela resulterade i att Slesvig inte blev en del av Danmark.
1860 fick Skandinavismen ny fart, det var Italiens enande och Polens uppror gav dem inspiration. Den svenska och danska kungen träffades flera gånger, och vid ett tillfälle lovade den svenska kungen (utan egentlig makt att göra så) att Sverige i händelse av krig skulle gå till Danmarks försvar. Den svenska regeringen protesterade mot löftet.
1863 försökte Danmark ännu en gång ta över Slesvig vilket resulterade i att både Preussen och Österrike anföll. Till danskarnas förargning fick de slåss ensamma, skandinavismen hade lidit nederlag. Danmark förlorade och skulle inte på länge lita på Sverige igen.
Sverige, som var starkast, tvingade in Norge i en union 1814, fast Norge fick behålla grundlagen från Eidsvoll. Kungen och utrikes politiken skulle vara gemensam, men länderna skulle styras efter egna lagar. Efter som det inte sattes upp klara bestämmelser om Norges ställning uppstog senare tolkningsfrågor, "Storsvenskarna" såg Norge som ett lydrike, medan andra underströk jämnlikheten.
Normännen bejakade sin kultur och sitt språk, och drömde om självständighet.
Var unionen enande eller splittande? Jag anser att den nog var mer splittrande än enande eftersom Norge inte var dirrekt frivilliga, och unionen skapade antagligen bara mer "svensk hat".

Finland var i...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Norden, enande/splittrande

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

  • Sebastian Svensson 2005-05-23

    kolockrent! bra! jag tycker

  • martin johansson 2004-12-07

    MVG ! :)

  • Melissa Öznur 2006-01-06

    ett bra arbete men vart är käl

Liknande arbeten

Källhänvisning

Andrea Malmsten [2002-11-25]   Norden, enande/splittrande
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=1233 [2017-07-21]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in