James Cook

4 röster
12838 visningar
uppladdat: 2002-11-24
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
James Cook föddes i Yorkshire i norra England 1728.
Han var son till en lantarbetare och efter att slutat skolan började James arbeta tillsammans med sin far, men livet på landet passade James dåligt. När han var 17 år gammal fick han jobb som grönsakshandlare i en liten by vid havet. Det var då, han för första gången, fick smak på havet. 18 månader efter tog han hyra på ett fartyg som gick mellan Newcastle och London. När han var ledig studerade han matematik och navigation. 1755 tog han anställning som sjöman i den brittiska flottan. Det var Hugh Palliser som upptäckte vilken begåvning James Cook var, vilket han var mycket stolt över.

Krig mellan England och Frankrike
1756 utbröt krig mellan England och Frankrike. Frankrike hade kolonier i Canada så en del av kriget utspelade sig där. När den brittiska flottan skulle erövra staden Quebec, var det James Cook som kartlade dess väg; floden S:t Lawrence. När kriget var slut fortsatte James Cook och kartlade allt vatten längs den Nordamerikanska kusten. Arbetet utfördes så bra att det väckte enorm förtjusning hos flottans chefer. De kartor som Cook ritade över vattnen runt Newfoundland och Labrador överträffades inte på över hundra år.

Venus passerar mellan jorden och solen
Cook skrev i Nordamerika en rapport om solförmörkelse, vilket fick vetenskapsmän att upptäcka honom. Planeten Venus skulle nämligen passera mellan jorden och solen i juni 1769, vilket var en stor händelse för astronomerna eftersom det inte skulle komma och hända igen på över hundra år. Genom att observera händelsen från tre olika platser på jorden skulle man noga kunna räkna ut avståndet mellan jorden och solen. En av platserna var Tahiti i Stilla havet. Kung Georg III godkände planen och skickade en engelsk expedition till platsen. Den 40-årige James Cook blev utsedd som befälhavare.
Han valde ett skepp av den typ han lärt sig uppskatta under de många turerna mellan Newcastle och London. En bark som inte var så snabb och vacker, men stark och säker. Fartyget döptes till ”Endeavour” dvs ”Strävan”.

Cooks första resa
Den 25 augusti 1768 seglade Cook. Förutom att observera Venus hade Cook ett hemligt uppdrag. Han skulle leta efter den okända kontinenten Terra Australis Incognita. Kontinenten på södra halvklotet som geografer, ända sen antiken, varit övertygade om fanns. Med på resan fanns åtta vetenskapsmän. ”Endeavour” seglade västerut, rundade Kap Horn och anlände så småningom till Tahiti. När det vetenskapliga uppdraget avslutats återstod det hemliga uppdraget. Cook seglade rakt söder ut, men där fanns ingen kontinent utan bara sjöfåglar, sälar, tång och havet, ett oändligt hav.

Cook gav upp sökandet och seglade i stället västerut. I oktober siktades östra Nya Zeelands kust av skeppets utkik. Besättningen hoppades på en säker ankarplats men möttes istället av arga invånare (Maorierna) som inte vill ha något att göra med främlingarna. De paddlade ut mot ”Endeavour” i sina kanoter. Cook förklarade ivrigt att avsikterna var goda och beordrade att besättningen i en av kanoterna skulle föras ombord. När de vägrade öppnade engelsmän eld och dödade fyra i kanoten. Vetenskapsmännen blev mycket chockade och Cook hade inte heller en riktig förklaring till det som hände. ”Endeavour” gav sig i väg från Poverty Bay, som bukten döptes till, och fortsatte längs kusten och Cook kunde visa att Nya Zeeland inte var en del av den okända kontinenten.



Expedition stötte på fler invånare. De flesta var hotfulla men en del var intresserade av byteshandel och en tolk från Tahiti lärde sig förstå deras språk. På så sätt lärde sig besättningen lite om folket och dess seder på Nya Zeeland. Maorierna tatuerade sig ofta i konstfulla mönster från topp till tå. De åt också upp de fiender som dödats i strid, något som chockade engelsmännen.

Efter att Cook seglat längs Nya Zeelands kust, och kartlagt stora delar av den, i flera månader började fartyget att läcka. Hela undersidan var täckt av tång och Cook insåg att en ordentlig översyn borde göras. Besättningen var däremot i form. De mådde mycket bättre än man brukade göra efter 1,5 år på havet. Inte en enda man hade dött av den fruktade skörbjuggen. Sjukdomen orsakas av vitaminfattig kost och den gör så att gommen ruttnar och tänderna ramlar ut. Cook serverade surkål mot sjukdomen, vilket tydligen fungerade mycket bra.

Eftersom hälsan var så god på ”Endeavour” fortsatte Cook västerut och nådde Australien. Han kartlade även här kusten och vetenskapsmännen gick i land och samlade växter. Det blev allt farligare och farligare eftersom skeppet närmade sig Stora Barriärrevet, en dödsfälla för fartyg eftersom det helt var uppbyggt av koraller. Tidigare upptäckare hade vänt redan vid åsynen av revet. Cook seglade nära revet i veckor och en natt hände det. Det ryckte till och fartyget var fast. Tidvattnet stod som högst och enda sättet att rädda ”Endeavour” var att vänta på att tidvattnet skulle stiga igen. Besättningen lossade allt tungt för att skeppet skulle bli lättare. Morgonen därpå steg vattnet men ingenting hände. Läget började bli allvarligt då vattnet steg i skeppet och de män som pumpade ut vattnet blev utmattade, det var ungefär tre mil till fastlandet och det fanns inte båtar till alla. Men Cook höll huvudet kallt. Han visste att nästa gång vattnet steg skulle det stiga högre än förra gången. De slängde ännu mera tunga saker över bord och kastade ankar för att försöka dra loss fartyget. Försöket lyckades och skeppet var klockan 10 på kvällen åter ute på djupt vatten. Hålet i skrovet täpptes till med segel fyllt med ull och drev. I gryningen nåddes land och skeppet reparerades. Floden där reparationen utfördes döptes till ”Endeavour”, och det heter den än idag.

Medan skeppet lagades kunde vetenskapsmännen samla på sig växter och studera djurlivet. Många berättade att de sett ett konstigt djur. När de frågade urinvånarna vad de hette svarade dom Kangaroo vilket betyder ”jag vet inte”, och det var så kängurun fick sitt namn.
När skeppet var klart skulle resan fortsätta, men avfärden fördröjdes en månad eftersom vinden blåste åt fel håll. Till sist kunde Cook ge order om att lätta ankar. Fartyget var nu mycket dåligt och förråden började ta slut, expeditionen hade pågått i två år.

Cook va tvungen att nå till Batavia som hölls av holländare. Det sades att en upptäcktsresande som hette Torres hade hittat en passage mellan norra Australien och Nya Guinea 1606 och Cook chansade på att uppgifterna stämde. Färden gick återigen genom farliga korallrev, han döpte ett till Labyrinten och sa att det var nog det farligast område som något fartyg hade passerat. Till slut kom Cook ut på öppet vatten och kunde konstatera att Torres hade haft rätt.
Cook fortsatte till Batavia där turen vände. Staden var mycket ohälsosam.
Cook hade knappt förlorat en man under två år, när han lämnade Batavia var sju man döda och 40 svårt sjuka. På hemvägen dog ännu fler.





I juli 1771 återvände Cook till England efter en nästan tre år lång expedition.
Han hade undersökt Stilla havet noggrannare än någon annan och kunde därför lägga fram många resultat. Om det fanns en kontinent var den inte så stor som man förut trott och Nya Zeeland var inte en del av den. Han hade också kartlagt stora delar av Nya Zeelands och Australiens kust. Däremot blev undersökningen om Venus en flopp, eftersom Venus alltid täcks av dis var det omöjligt att se när den började passera solen.

Cooks andra resa
Cook fick snart ett nytt uppdrag som gick ut på att segla runt jordklotet så nära Sydpolen som möjligt för att få reda på om det fanns något land där. Cook tackade ja, men hade ett krav. Med tanke på hur nära det var, under första resan, att Cook sjönk i korallreven ville han den här gången ha två skepp med sig. Liksom förra gången följde tecknare och vetenskapsmän med Cook. 16 stycken ur hans förra besättning vill också följa med, trots omständigheterna på förra resan. Cook var en väldigt omtyckt befälhavare. Cook fick också med sig en nyhet, en kronometer. Det var en klocka, som trots vågor och guppande fartyg, kunde visa den exakta tiden. Med hjälp av denna kunde man också mäta longitud, dvs hur långt åt väster eller öster man seglat. I juni 1772 startade Cook sin resa som denna gång gick österut. Han hade räknat ut att det skulle gå fortast att komma söderut via den östliga vägen eftersom vindarna i de arktiska farvattnen på södra halvklotet blåser åt det hållet. De två skeppen ”Resolution” (Cooks egna fartyg) och ”Adventure” seglade mot Kapstaden där de fyllde på förråden. Där gjorde också Anders Sparrman besättningen sällskap, lärjunge till Carl von Linné.
Cook hade nu bråttom söderut för att hinna utnyttja sommaren. Årstiderna är ju omkastade på södra halvklotet i jämförelse med norra. I november 1772 lämnade de båda skeppen Kapstaden. Den 10 december siktades de första isbergen och sen blev det bara fler och fler och också farligare att navigera. Den 17 januari 1772 åkte Cook över södra polcirkeln. Han skrev i sin loggbok: ”Vi är utan tvivel det första och enda skepp som korsat den linjen”.
Nästa dag såg de för första gången packis. Hård is som räckte långt, långt. Det var omöjligt att fortsätta så Cook vände om. Men färden fortsatte i så tät dimma att de båda fartygen tappade bort varandra. Om de inte hitta varandra skulle de träffas på Nya Zeeland, enligt en uppgjord plan. När de två fartygen hade träffats igen på Nya Zeeland gav Cook order om att segla norrut. Södra halvklotets vinter närmade sig, vilket skulle göra det omöjligt att segla där.
Så därför skulle nu Cook fortsätta att utforska Stilla Havet. Under flera månader seglade de runt och många öar besöktes bl.a. Tahiti och Tongaöarna. På Tongaöarna blev Cook så vänligt bemött att han döpte öarna till Vänskapsöarna. Men Sparrman däremot, han la märke till invånarnas många stridsklubbor och drog slutsatsen att det inte alltid gick så fredligt till.
På väg tillbaka till Nya Zeeland kom de båda fartygen ifrån varandra på nytt. Cook väntade i tre veckor, men fortsatte sedan ensam söderut. Hans expedition runt södra polcirkeln skulle fortsätta. Om igen började isbergen tätna runt ”Resolution” och den 26 januari 1774 korsade de polcirkeln, nu för tredje gången. De nådde ända till 71 graders sydlig bredd, vilket inte överträffades på över 50 år då James Weddell slog Cooks notering. När Cook återigen inte såg annat än packis framför sig beslöt han att vända om. Nu hade han utforskat tre fjärdedelar av jorden. Den fjärdedel som fanns kvar fick vänta till nästa sommar, medians han väntade skulle han, precis som förra året, utforska Stilla Havet på nytt.





Cook besökte flera öar. En av dom var Påskön där märkliga fynd hittades. Där fanns hundratals stora stenstatyer, vad dom kom ifrån fick dom dock aldrig något svar på.
I oktober återvände Cook till mötesplatsen i hopp om att möta ”Adventure”. Men inget skepp syntes till och invånarna tycktes inte vilja ge några ordentliga svar. Med en underlig känsla om att något obehagligt hade hänt gav sig Cook ut på resan som skulle fullborda hans cirkel runt jorden. Det gick väldigt fort och den 28 december rundades Kap Horn och sen även den sista biten, Cook hade nu utforskat och seglat runt hela jorden.

I just den stunden krossades en månghundraårig myt, det fanns ingen stor sydlig kontinent.
Den kontinent som ligger runt Sydpolen, Antarktis, är ständigt istäckt och nästan oanvändbar. Cook kom heller aldrig så nära Sydpolen att han kunde se Antarktis. Han trodde däremot att det kunde finnas land runt Sydpolen, men för 1700-talets människor spelade det inte så stor roll.

Nu var äntligen uppgiften löst och Cook gav order om hemfärd efter en nästan tre års lång expedition. I Kapstaden väntade förklaringen på vart ”Adventure” hade tagit vägen. I ett brev från kaptenen stod det att tio av männen hade dödats och ätits upp av invånarna på Nya Zeeland och efter händelsen hade inte kaptenen varit så pigg på att fortsätta utan styrt hemåt.
Cook förstod det var därför folket på Nya Zeeland hade varit så generade inför hans fråga om systerskeppet. Cook fortsatte också hemåt och den 30 juni 1775 kastade Cook ankar utanför brittisk kust. Expeditionen var slut efter tre år och arton dagar. Cook var stolt över att dödssiffran inte hade stigit längre än till fyra män, varav endast en man hade dödsorsaken skörbjugg. Cook hyllades på nytt och fick en tjänst som chef på Greenwich sjukhus. Men det var inget som passade Cook. ”För några månader sedan var knappast södra halvklotet stort nog för mig, och nu skall jag nöja mig med det område som utgörs av Greenwich sjukhus.
Det är mycket för litet för ett så livligt sinne som mitt,” skrev han till en vän.
Och som man kanske anar dröjde det inte länge förrän Cook var ute på havet igen……

Cooks tredje resa
Denna gång kom en gammal fråga upp, fanns det en väg, en nordvästpassage, mellan Atlanten och Stilla Havet norr om Amerika?! Sedan Cabbots resa på 1500- talet hade ett femtiotal försöks gjort för att hitta en sådan, fast utan större lycka. Nu ville engelsmännen försöka igen och Cook var inte svårövertalad när han blev ombedd att ta befälet över expeditionen. Han fick till och med ha sitt gamla skepp ”Resolution” och systerfartyget hette denna gång ”Discovery”. Liksom tidigare resor hade vetenskapsmän och konstnärer en given plats på fartyget. Sommaren 1776 bar det av och gamla kända platser besöktes: Nya Zeeland, Australien, Tongaöarna och Tahiti i Stilla Havet. Denna gång tog han det väldigt lugnt och först 1778 närmade sig Cook målet. I augusti nådde de Alaskas västspets och korsade Berings sund. På Asiens kust gjordes ett uppehåll. Cook träffade åter igen nya invånare som den här gången var av ”mongolisk typ”. Cook fortsatte över norra polcirkeln men var återigen tvungen att vända på grund av packisen. Det var nu augusti och sommaren närmade sig sitt slut, Cook bestämde sig för att övervintra på Sandwichöarna.








I januari 1779 anlände Cook till Hawaii och behandlades där som kung. Men vänskapen mellan öborna och Cook varade inte länge. Två fartygsbesättningar betydde mer mat och invånarna på Hawaii gjorde det allt klarare för Cook att han borde ge sig av. I februari reste Cook från ön, men fyra dagar senare var han tvungen att återvända p.g.a. en allvarlig mastskada på ”Resolution”. Det uppstod flera konflikter mellan öborna och besättningsmännen och den 14 februari fattades en mindre båt från ”Discovery”. Cook tog med sig några män och gick till kungen och sa att han skulle hållas som gissla tills båten återlämnades.

Tusentals av kungens undersåtar närmade sig under bråket och plötsligt hördes ett pistolskott. Ryktet sa att en ung man skjutits av engelsmännen och öborna blev då förstås mycket arga. Plötsligt regnade det stenar över engelsmännen men en gevärssalva höll angriparna tillbaka, tillfälligt. När Cook vände sig mot vattnet för att signalera till de båtar han hade i reserv klubbades han ner bakifrån och hölls under vattnet tills han drunknade. James Cook var död.
Det har ofta sagts att Cook hade kunnat gå och rädda om besättningsmännen, i stället för att fly tillbaka till skeppen, visat större tapperhet och försökt hjälpa sin kapten. Sex dagar senare fick Cook e...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: James Cook

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2002-11-24]   James Cook
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=1217 [2017-11-19]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in