Stenåldern och de första människorna

23 röster
31493 visningar
uppladdat: 2002-11-19
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
De första människorna

Då de första människorna invandrade för omkring 6.000 år sedan, bestod Åland endast av några få öar och skär. Allt övrigt var hav. Människorna bosatte sig nära den dåtida stranden. Det var sälfångar-, fiskar- och samlargrupper som kom österifrån. De tillhörde en kulturkrets med utbreddning vid Bottniska viken, Östersjöns sydostkust och österut ända till Uralbergen. I början av denna tidsperiod var klimatet varmt och fuktigt. Tusen år senare hade klimatet blivit torrare. Den årliga medeltemperaturen var under hela perioden ungefär 2°C högre än idag.
Då människor, som tillhörde en västerifrån kommande gropkeramisk kulturkrets, invandrade 2.000 år senare, hade övärlden p.g.a. landhöjningen förstorats avsevärt. Lövträd som björk. lind, alm, ek, al och hassel berikade den karga men fuktiga miljön. Förkolnade nötskal antyder att nötter ingick i födan. Vattnets och luftens fauna fick stå för kosthållet och anrättades enligt tidens recept. Sten- och bronsåldersmänniskorna var för sin överlevnad särskilt beroende av sälen.


LÅNGBERGSÖDA

Norr om Långbergsöda by i Saltviks kommun ligger två av Ålands högsta berg, Orrdalsklint 128 m. och Långberget 90 m. Mellan dessa berg löper en fyra km lång dal, som dels består av torr sandig skogsmark, dels av mossar. I dalgången finns ett intressant komplex av tio sten- och bronsåldersboplatser, placerade på höjder varierande mellan 55,5 och 15 meter över havet, vilket motsvarar strandlinjen vid tiden mellan 4.000 och 500 f.Kr.

De äldsta boplatserna ligger högre upp i de norra och mellersta delarna av dalen, de yngsta längre ner i dalens södra del. Bosättningarna har alltså flyttats efter landhöjningen och den förändrade strandlinjen, Vid arkeologiska undersökningar har man funnit stenlagda grunder efter hyddor och härdar, lerkärl, fragment av stenyxor, mejslar, pilspetsar, knivar, brynstenar och en stor mängd stenavslag.

Lerkärlsdekoren har givit namn åt de stenålderskulturer som invånarna tillhört. De äldsta boplatserna tillhörde den österifrån kommande kamkeramiska kulturkretsen, vilken kännetecknas av stora spets- och rundbottnade kärl med raka väggar, där en tandad stämpel efterlämnat kamliknande avtryck. Lerkärlen från den västerifrån invandrade gropkeramiska kulturkretsen uppvisar gropavtruck, men också nagel-, fiskbens- och gräsavtrycksornamentik förekommer.
Att förbindelserna österut upprätthölls under hela perioden, visas genom fynd av Pyheensilta- och Kiukaiskeramik från andra sidan Skiftet. Två kulturer möttes i dalgången. Därför finns det på Åland vissa inslag, som är i det närmaste okända i den svenska moderkulturen, t.ex. rödmyllefläckar och leridoler. Boplatserna från bronsåldern ligger i dalgångens lägre dalar, inte långt från dagens bebyggelse.


Åländsk stenålder
Långbergsödaområdet i förhistorisk tid

De första människorna på Åland slog sig ner i det som i dag är bergen norr om byn Långbergsöda i Saltviks kommun. Det var för omkring 6000 år sedan. Men landskapet och miljön var så annorlunda på den tiden; bergen några mindre lövskogsklädda öar i ett stort hav och klimatet sannolikt varmt som vid Medelhavet. De första ålänningarna var säljägare, som hade sin fasta hemvist på det finländska fastlandet.

Stenåldersbyn i Långbergsöda är i dag en av Ålands populärare sevärdheter på somrarna med aktiviteter för barnen och guider på plats. Läs mer här.

Kanske såg det ut så här när de första första människorna bodde på Åland för 6000 år sedan. Några enkla hyddor nere vid stranden på en mindre ö, några kilometer från strand till strand. Människorna som bodde i hyddorna var säljägare och sannolikt bosatta på Åland enbart säsongsvis. Sin egentliga hemvist hade de på nuvarande Finlands fastland. En fascinerande fråga är hur de klarade att ta sig den långa sträckan – mer än hundra kilometer – över det öppna hav som då fanns mellan Åland och Finland. Sannolikt var stenåldersmänniskorna betydligt mer kunniga i segling och navigation än vad vi föreställer oss. Illustration: Anna-Maaret Pitkänen-Darmark.

Långbergsöda
Orrdalsklint och Långbergen hör till de områden på Åland som först höjde sig ur havet för 10 000 år sedan. På bergssluttningarna syns spåren efter Östersjöns forna stränder i de högt belägna stenåkrarnas strandvallar.
När de första människorna når övärlden för 6000 år sedan utgör bergen och den mellanliggande dalgången den största samman-hängande landytan. I dalen kan sedan bebyggelseutvecklingen följas under 3500 år på 15 olika boplatser. Här möter den östliga kamkeramiska kulturkretsen den västliga gropkeramiska.

Målsättningen med Långbergsödaprojektet är att bevara kulturmiljön kring boplatskomplexet och göra området tillgängligt för alla. Rekonstruktioner, kultur- och naturstigar visar hur människorna levde och bodde under stenåldern.


Åland stiger ur havet

De högsta delarna av Åland, Orrdalsklint och Långbergen i Saltvik, började stiga ur havet för 10.000 år sedan. De syntes då som två små skär långt ute i Yoldiahavet. Runtomkring svallade havet stort och mäktigt. I dag syns lämningar efter de forna stränderna mer än 100 meter ovanför dagens havsnivå. Vattnet var salt men Yoldiahavet förvandlades med tiden till en sötvattensjö, Ancylussjön, vars stränder idag ligger mellan 65 och 100 meter högre än dagens havsnivå. Ännu fanns ingen bosättning på öarna.

Ur havet steg till följd av landhöjningen fler öar och skär och Åland blev ständigt större. Vattnet blev salt igen när Litorinahavet bildades. Havets rikedom på säl, fisk och sjöfågel lockade till sig människor. När den första bosättningen kom till öarna låg stranden 55 meter högre än idag och landytan uppgick till 25 kvadratkilometer. Vid stenålderns slutskede hade ytan ökat till 500 kvadratkilometer. I dag är den 1480 kvadratkilometer.

Landhöjningen pågår fortfarande och Åland höjer sig mellan 50 och 60 cm ur havet på 100 år. Stenåkrarna är våra mest karaktäristiska lämningar efter Östersjöns forna stränder. Allt lätt material som sand har sköljts bort av vågornas våldsamma kraft. Kvar blev de nakna stenarna som en påminnelse om att här en gång var strand.

På öarna längst ut mot havet ser vi alltjämt samma fenomen upprepas. Vid stränderna bildas nya stenåkrar på samma sätt som för 10.000 år sedan då allt började.


När kom människorna hit och varifrån?

I Långbergsöda kan man följa Ålands äldsta bosättning under 3500 år. Området är ett gränsland mellan öst och väst där olika kulturer har mötts.
De arkeologiska undersökningar som har gjorts i Långbergsöda visar att de första människorna kom hit för 6000 år sedan. Fynden berättar att de kom österifrån och tillhörde den kamkeramiska kulturkretsen som var spridd över ett vidsträckt geografiskt område.
Det var en stor prestation att ta sig över det väldiga vattenområde som då fanns mellan Långbergsöda och nuvarande Åbolands skärgård, där närmaste kända boplats från samma tid ligger. Avståndet är fågelvägen över 100 km. Hur man har tillryggalagt detta vet vi inte ännu. Har man tagit sig hit över isen eller över öppet vatten?

För 4500 år sedan kom invandrare västerifrån över Ålands hav. Det visar fynden från de boplatser som ligger längre ner i söder i dalgången. De som bott här har tillhört den gropkeramiska kulturkretsen. Närmaste område med boptatser som tillhör den kulturen finns i Uppland. Bosättningen var kustbunden och boplatser har påträffats utefter svenska ost- och västkusten ända till Norge. Åland är kulturkretsens östligaste utbredningsområde.
Kiukaiskulturen ersätter gropkeramiken under slutet av stenåldern för 3800 år sedan. Fynden från dessa boplatser visar att både östliga och västliga impulser nått Åland. Perioden markerar en övergång mot bronsålder.


Var på Åland bodde man?

De äldsta boplatserna ligger på norra Åland i anslutning till de högst belägna områdena. Det fanns inte så många platser att välja på då de första ålänningarna kom hit. I stenålders slutskede 2000 år senare var valmöjligheterna betydligt större.
Sammanlagt har ett fyrtiotal boplatser hittills upptäckts. De flesta finns i Långbergsöda där hela 15 boplatser från olika tidsperioder har påträffats. Ett annat viktigt område finns runt Getabergen. På resten av Åland är boplatserna jämnare spridda över de större öar som då var ovanför vattenytan.
När de första människorna hittade hit till övärlden såg naturen helt annorlunda ut än den gör i dag.

Åland bestod endast av några små öar. Klimatet var varmare och fuktigare. Stenåldersmänniskan levde här i en naturmiljö som dominerades av lövträd. Det vanligaste trädslager var björk som växte i skogar med inslag av al, ask, hassel, ek och de mer värmeälskande trädslagen lind, alm och bok. På de torrare bergssluttningarna växte tall. Den största skillnaden mot i dag var att granen saknades.

Stenålderns Långbergsöda. Kartan visar hur stor landyta som var ovanför vattnet när de första människorna bosatte sig i Långbergsöda. I dalgången (mitt på bilden) visar i dag skyltar och rekonstruktioner hur det var att leva under stenåldern. Längs naturstigen på Långbergen (svarta linjerna) går det att se den miljö de första åläningarna levde i. Skalstrecket nere till höger utmärker en kilometer. Illustration: Anna-Maaret Pitkänen-Darmark.


Hur levde man?

Stenåldersmänniskorna förde ett rörligt liv som jägare och fiskare. Tillgången på föda bestämde var man bosatte sig under olika årstider och naturen skattades på vad den hade att ge. Till Långbergsöda kom man för att jaga säl.
De viktigaste jaktbytena var gråsäl, vikare och till och med grönlandssäl som levde i Östersjön under stenåldern. Andra byten var sjöfågel och småvilt. Dessutom fiskade man och samlade in ätliga växter. Hundar hjälpte till vid jakten.
Beroende på årstid varierade sysslorna men det var viktigt att samla in mat till förråden. Utmärkande för hela tidsperioden var att man bosatte sig nära stranden och ofta i skydd av en bergsbrant. Sand var det underlag man valde för sina hyddor.

Säljägarnas hyddor var enkla och rundbottnade. De var väl anpassade för ett rörligt liv. Hur de såg ut mer i detalj vet vi dock inte, endast de stenlagda hyddgolven har påträffats vid utgrävningar. Bild: Anna-Maaret Pitkänen-Darmark.


På en undersökt boplats har resterna av en hyddkonstruktion med stenlagt golv påträffats. Den har troligen haft en stomme avslanorsom täckts över av ris, sälskinn eller annat lämpligt material. Typen var väl anpassad till ett rörligt liv och rymde 5–6 personer.
De flesta sysslor skötte man enklast utanför hyddan som matlagning, redskaps- och keramiktillverkning eller ibland slakt av jaktbyten. Fynden brukar därför påträffas utspridda över ett stort område och många eldstäder och kokgropar brukar förekomma pa samma boplats.


Stenredskap

Människorna använde många olika typer av redskap och verktyg. De tillverkades av sten, ben och trä. På de åländska stenåldersboplatserna har trä- och benredskap sällan bevarats så man vet väldigt lite om dessa. Däremot har många stenredskap hittats.
De finaste redskapen är slipade yxor och mejslar av sten. De vittnar om en stor skicklighet och ett stort tålamod vid tillverkningen. Redskapen blev effektiva när de skaftades. De slipade redskapen var värdefulla, om de gick sönder formades de ofta på nytt och återanvändes.
De vanligaste stenverktygen var endast grovt tillslagna. På Åland har nästan alla slagna redskap tillverkats av en porfyrart som kallas för "ålandsflinta". Den var ett bra alternativ till riktig flinta som saknas här. Tillgången på råmaterial för redskapstillverkningen var obegränsad.
Man bearbetade block och stora stenar. Först tillverkade man lämpliga kärnor som var råämnen för redskap. Sedan kunde man med hjälp av en knacksten slå ut avslag från kärnorna. På detta sätt tillverkade man snabbt många redskap som genast kunde användas. Formen var endast grovt tillslagen. Det viktiga var att redskapet hade en egg som var lämplig för sin uppgift.


Keramik

Fynden av tusentals krukskärvor visar att Långbergsödaborna var duktiga keramiker. Krukorna formades av lera och kärlväggen byggdes upp steg för steg. Kärlen var ofta dekorerade med mönster gjorda med olika typer av stämplar. Vanliga är gropar och dragna linjer. Ibland finns nagelintryck och man har till och med kunnat urskilja krukmakarens fingeravtryck. Krukornas storlek varierar från små "äggkoppar" till sådana som rymde över 10 liter. De brändes över öppen eld eller i täckta gropar.
Kärlen hade många funktioner. De kunde användas för kokning, förvaring eller kanske som vattenbehållare. Vid matlagning placerades krukorna nära eldstadens glöd. Man kunde också lägga heta stenar i kärlen för att få innehållet att koka.
Keramiken används för att datera boplatserna. Krukornas form varierade och under stenålderns skilda tidsperioden ornerade man sina krukor på olika sätt. De äldsta krukorna är rundbottnade med en rik och varierad ornamentik medan de yngsta är flatbottnade med en enklare dekor.
Två olika kulturkretsar, kamkeramik och gropkeramik, dominerar den åländska stenåldern. Båda har uppkallats efter den speciella ornamentik, kamstämplar och gropar, som finns på deras krukor.


Långbergsöda i tiden

Att människor bott på Åland under stenålder blev känt i början av 1900-talet.Redan 1906 undersöktes delar av boplatserna vid Glamilders och Källsveden som ligger mitt i Långbergsöda by. Boplatserna högre upp i dalen upptäcktes och undersöktes i slutet av 1930- talet. Dessa visade att Åland varit befolkat 2000 år tidigare än vad man förut trott. En kronologi för boplatserna kunde fastställas från de äldsta längst upp i dalgången till de yngsta från bronsålder som ligger nere i dalen.
Sandtäkt har genom åren botat att förstöra boplatserna och deras närmiljö. Under 1970-talet gjordes omfattande undersökningar för att fastställa de kända boplatsernas utbredning för att freda dessa. Under senaste årtionde har flera boplatser upptäckts och inventerats och betydelsen av att bevara helhetsmiljön har poängterats.
Ålands landskapsstyrelse inköpte år 1990 stora markområden i Långbergsöda. Samtidigt slöts frivilliga överenskommelser med andra markägare om att upphöra med täktverksamhet och beakta fornvårdsintressen vid skogsbruk. Detta har skapat förutsättningar för att bevara både boplatserna och deras närmiljö för framtiden.
I dag kan man vandra längs kultur- och naturstigar och få mer information om bosättningen i Långbergsöda genom tiderna.

Fotnot: Texten på denna sida är hämtad ur skriften Åländsk stenålder. En beskrivning av Långbergsöldaområdet i förhistorisk tid (Mariehamn 1993) av Marita Karlsson och Jan Storå och utarbetad av Arkeologiska sektionen vid Älands landskapsstyrelse. Illustrationer: Anna-Maaret Pitkänen-Darmark.



De första människorna och deras utveckling - idag!

Inledning:
- Det har länge funnit liv på jorden, djur och växter, men det har inte alltid funnits människoliv. För snart trettio år sedan hittade en man vid namn Don Johanson ett ben i Hadar, Afrika. Benet såg annorlunda ut och man kikade extra på det. Man kom fram till att det var en människas knäled. Det var otroligt gammalt och hade bevarats väl. Man började söka efter mer ben och hittade senare fler från samma kropp som bildade ett inte fullt komplett skelett, men ca 58 ben från samma kropp hittades. Ingen kunde ana men de ben man hittat kom från en kvinna som levde för 4,5 miljoner år sedan. De gav henne namnet Lucy!

Idag lever vi i ett samhälle med en massa olika tekniska uppfinningar, är vi hungriga går vi till kylskåpet och tar oss mat, regnar det går vi in inomhus och är det mörkt tänder vi lampan osv.
de första individerna på denna jord hade inte alls samma förutsättningar som vi har idag och jag kan inte tänka mig hur det skulle vara att leva utan alla de förutsättningar som vi har idag. Men om man bara tänker på hur mycket nytt det har kommit fram under de få 16 år som jag har levt, kan man ju undra hur det var att leva för 4,5 miljoner år sedan?
Hur såg de allra första människorna ut?

Lucy var en av de första människorna som vandrade på denna jord, kanske rent av den första. Hon är i alla fall den äldsta som man har hittat ben ifrån. Benet som man hittade hade legat nergrävt under mycket lång tid och det kan vara svårt att fatta hur det kan ha hållit sig så som de gjort. Men man vet att Lucy dog en helt naturlig död. Förmodligen dog hon och sjönk ner i en sjö. Där nere ruttnade sakta hennes skinn bort och antagligen var det djur som var i sjön och drack som trampade på henne för vissa av hennes ben är krossade. I alla fall så låg hon där och hon trängde sakta igenom sanden mer och mer. Efter många år torkades sjön ut och Lucy låg i tryggt förvar under den tunga sanden. Det som sedan gjorde att hon kom upp till ytan måste ha varit genom ett kraftigt regnväder eller något liknade.

Man trodde först att benet man hittat var en apas knäled men knäleden avslöjade att det var en människas. För en människas och en apas knäled skiljer sig ifrån varandra. En apa har en knäled för att kunna gå på alla fyra medan människans är byggd för att vi ska kunna stå på två ben utan att det ska ge vika. En apa skulle aldrig orka gå på två ben en längre tid utan skulle snabbt sjunka ihop igen.

När man senare hittade de kompletta skelettet (man hittade runt 50-60 ben från samma kropp) kunde man direkt genom att kolla på käken skilja den från en apa, det kom helt enkelt från en människa.
Historien om Lucy är inte det enda tecknet på att det har funnits människoliv på jorden i lång tid. Man har även i Tanzania hittat människor fotspår som är ca 3,5 miljoner år gamla. Fotspåren visar två mänskliga varelser som har gått bredvid varandra i sanden, kanske t.o.m. hand i hand, vem vet?

Lilla Lucy, ja lilla stämmer ganska bra för hon var en mycket kortvuxen kvinna, endast en meter hög och vägde ca 40 kg. Hon var till del människa och till del apa. Hennes hjärna var som på en schimpans, tre gånger mindre än en människas, och därför var hon inte så intelligent, hon lärde sig gå innan hon lärde sig att använda hjärnan.
Hon var mycket lik en apa i både kroppen och i sättet att göra saker på men till skillnad från aporna kunde hon ju gå på två ben.
Genom att hon inte använde sina händer att gå på blev hon skickligare än apor med småsaker, hon kunde hålla i mindre pinnar och plocka upp mindre insekter som hon sedan förde till munnen och käkade upp, hennes händer var inte lika grova.


Deras levnadssätt

Landskapet där de levde var ungefär som dagens. Det levde olika djur i naturen och de gick och betade på öppna fält. Men liksom vi människor var det vissa arter som dog ut och nya som ersatte dom gamla.
De behövde födan i skogen och händerna fria för att kunna bära med sig maten. De var vegetarianer och åt endast från växtriket. Där de levde i skogen började de tillverka stenverktyg för att kunna ta sönder grenar och andra saker.
Det var tufft för dem att leva i skogen bland alla andra djuren och de levde precis inte i någon trygghet. De fick hela tiden vara på sin vakt och svårast var det på natten. De hade knappt inget skydd och hade en liten chans att komma undan om exempel ett lejon kom i deras närhet och var hungrig, det var bara att "lägga sig på tallriken".

De verktyg som de kom att tillverka av djurben hade stor betydelse och först trodde man att de gjorde dem endast för att lätt kunna slita sönder ett djur, skära upp skinnet osv. men så var det inte alls, de var ju vegetarianer och hade inget ont mot djuren men de hade verktygen dels för att kunna gräva fram föda ur marken och för att kunna skydda sig för att överleva.
Man har även hittat ett armben som var i dubbel storlek än vad Lucys var och det har man en teori om att det kommer från en man. Förhållanden mellan mannen och kvinnan var som dagens. När man pratar om dessa första människor lägger man ofta stor vikt vid att det var mannen som var jägare och att det var han som var den starke. Men egentligen var det så att det var kvinnan som stod för födan till familjen, eller gruppen. Hon samlade och plockade mat som de kunde äta.


Våran nästa förfäder, Homo Habilis

För ca 2 miljoner års sedan utvecklades en ny förfäder, de var fortfarande korta i växten och vägde bara ca 40 kg men de var intelligentare. De kom att kallas Homo Habilis. Dessa förfäder kom bland annat på sten mot sten, med det menas att de kom på att genom att slå två stenar mot varandra kunde man ta sönder saker däremellan, exempel en nöt eller något liknande. Detta var en mycket stor uppfinning för deras tid som de hade stor nytta av.
De var bosatta vid sjön, men levde alltid i fara. Torkan var ett problem och de fick alltid anpassa sig till den för att kunna överleva.

Man vet inte riktigt men man har också en teori om att Homo Habilis var asätare för man har hittat gamla stenredskap som man tror att de använde till att skära ut det som finns i benmärgen på ett dött djur. En sådan delikatess gav en middag för två och innehöll ca 1500 kalorier.
Som sagt var de mycket intelligentare och de behövde mer näring och andra viktiga ämnen till kroppen för att deras hjärna skulle kunna fortsätta sin utveckling. Men för att deras hjärna skulle kunna fortsätta utvecklas räckte det inte att de åt som vegetarianer, de fick då inte i sig tillräckligt med näringsämnen och energi som de nu behövde. Det var på detta viset som de började äta kött. Allt kött har hög halt fullvärdigt protein. Fetthalten varierar ganska mycket mellan olika delar på samma djur. Kött ger också bra tillskott av bl.a. järn, zink, selen och b- gruppens vitaminer.

P.g.a. att det var så varmt blev naturen till savanner på vissa platser och det gjorde att det var många djur som dog. Detta var positivt för våra förfäder, de kunde lätt få tag på föda, men vildhundarna som fanns där var ett problem, de störde.


En ny smart förfäder

1984 hittade gjorde man en upptäckt hur utvecklingen skulle leva vidare och utvecklas. Man hittade hela ben, bäckenen och annat. Dessa var våra nya förfäder, Homo Erectus, för ca en miljon år sedan.

En pojke hittade man ben av, han dog vid tolv års ålder men hans hjärna var mycket större än Lucys och hon blev äldre än den lilla pojken. Även hans kroppsbyggnad var annorlunda än hennes, han var längre och hans armar var mindre men starkare. Han hade också en helt annan teknik och snabbhet.
Under Homo Erectus tid kom man också på hur man skulle få stenarna vassa och det var en enorm framgång för dem. Genom det kunde man lätt skära sönder saker och lättare ta sig igenom kött.

Människan är kanske inte det intelligentaste djuret, men för en miljon år sedan var Homo Erectus det, men genom att de hade så stora hjärnor kunde de knappt födas, de var för stora för att komma igenom deras moders bäcken. Men det fixade naturen snabbt.
Därför föds dagens barn med en liten hjärna som sedan växter tills sin normala storlek med åren som barnet växer upp. Det är därför som småbarn har svårt för att göra saker och är så hjälplösa, de behöver också mycket uppmärksamhet.
Jag kan tänka mig att det var en intelligent Homo Erectus som hade tråkigt en dag och satte sig på en sten för att lata sig då han eller hon plockade upp en sten och började slå dem mot varandra. Resultatet blev gnistor och utifrån det utvecklade de elden. Men jag vet inte alls hur det var.

Innan hade våra förfäder liksom djuren var och är idag, varit mycket rädda för elden och flytt när den kom i deras närhet men genom att de lärde sig göra upp eld märkte de att elden gav värme och att man kunde laga mat med hjälp av den. Istället för att fly från elden drogs de till den. På så vis slapp de undan djuren och kunde leva lite tryggare, djuren var fortfarande rädda och vågade sig inte i närheten när elden fanns där. De fick inte bara värme och undan djuren utan de började också sprida sig. De hade levt nere i Afrika i massor med år men nu började de vandra och bosätta sig i andra delar av den oupptäckta världen, delar som Asien och Europa.


Neanderthalarna möter Homo Sapiens

Neanderthalarna var några märkliga "människor", de levde för inte så värst länge sen men de liknade inte människor på alls samma sätt som de andra förfäderna har gjort. Man kan fråga sig om de var människor eller apor, eller nåt annat kanske? Antingen är de våra förfäder eller så är de det inte. Men vad är de då?
De präglades av kött och man har hittat grottor i Frankrike där de har bott för ca 200 000 år sedan.

För ca 100 000 år sedan kom våran nästa förfäder, den som liknar oss mest, Homo Sapiens, de moderna människorna. Ben som man har hittat från dem ser nästan precis likadana ut som våra gör. Deras sätt att uppträda var också likadant. Men till skillnad från våra tidigare förfäder begravde de, de som dog.
De äldsta ben som man har hittat från dessa förfäder hittades även dem i Afrika, Afrika allas födelseort.

De tog inte långt tid innan de hade bosatt sig på olika delar av världen och deras boplatser blev grottor, från att bo öppet till att bo i en mörk grotta betydde mer för deras trygghet. Man har också hittat målningar i dessa grottorna, överallt på grottväggarna kan man se målningar, ofta i form av hästar och andra djur. Vid nästan varje målning finns det ett handavtryck, kanske var det menat som en autograf från konstnären. När de gjorde deras målningar använde man en ganska annorlunda teknik, man blandade träkol och ockra, sen samlade man det i munnen och tuggade det väl, saliven gjorde att det senare skulle fastna mycket lättare på väggen. När det var klart spottade man ut färgen hårt och det blev till slut en fin målning som prydde de annars nakna väggarna.

När dessa moderna Sapiens kom till Europa skedde en radikal ändring. De uppfann massor med olika jaktredskap, lim och annat. De började avancera och de började sätta guldkant på tillvaron, de blev en kreativ revolution.
Men om det nu var såhär att Neanderthalarna levde för 200 000 år sedan och de moderna människorna uppkom för ca 100 000 år sedan betyder det att dessa två olika individer levde med varandra. Men det är ingen som vet om de var vänner eller fiender.
Både levde i grottor och de grottor man har hittat från Neanderthalarna finns nere i djupa dalar medan Homo Sapiens levde i grottor på högre platser där de hade bra utsikt över deras byten, de kunde planera jakten enkelt och de kunde lätt se om de blev attackerade eller om någon kom på besök.

Men det skulle vara intressant om man visste hur dessa två olika grupper reagerade på varandra.
I vilket fall som helst dog Neanderthalarna ut och kvar de blev de moderna människorna. Utvecklingen bland dessa fortsatte och gjorde nya framsteg hela tiden och här är vi idag!
Egna tankar, reflektioner och funderingar
Allt det som hände för miljoner år sedan och framåt har betydelse för hur vi lever idag. Saker som de gjorde och saker som de uppfann.
Ett av de första och största framstegen från apa till människa var att knäleden utvecklades annorlunda än hos en apa, den utvecklades så att vi kunde stå på två ben utan att sjunka ihop. Detta var ett enormt stort steg för utvecklingen - apan höll på att bli en människa. Men sen kan man ju också fundera på att om detta stora framsteget aldrig hade kommit hur skulle världen har sett ut idag då, vem vet om vi hade funnits då? Vi hade kanske varit apor hela bunten och hela världen skulle varit överbefolkad av apor. Eller så hade det kanske utvecklats en annan art, varför inte.

En annan grej som har stor betydelse för våra liv idag är att våra förfäder började äta kött och utveckla hjärnan, att deras intelligens steg. Tänk om vi fortfarande skulle vara jätte O-smarta, inte skulle fatta någonting, skulle det absolut inte finnas alla de tekniska saker som vi har tillgång till idag.
Det skulle säkert inte finnas någon skola att gå till och arbeten till de vuxna, förmodligen skulle vi leva ute och skaffa arbete att göra genom naturen och jag skulle sitta där i mina regnkläder och slå på en pinne.

Men jag tror aldrig att samhället skulle kunna se ut så idag. Vi började äta kött för många år sedan och det gjorde att vi blev intelligentare, vi behövde köttet. Kött innehåller energi och det är en av de viktigaste faktorerna för att vi ska kunna orka med och för att hjärnan ska kunna utvecklas. Grönsaker innehåller inte alls lika mycket energi som köttet och det är det som gör att köttet är nödvändigt. Skulle vi inte få i oss all den energin som finns i köttet skulle vi inte orka.
Men om vi nu aldrig hade börjat äta kött och om befolkningen hade fortsatt att öka tror jag inte att det hade funnits tillgång till mat för alla, naturen skulle inte räcka till och vi skulle kämpa med djuren för att få den lilla mat som fanns. Jag tror att vi människor skulle dött ut och även djuren på brist av mat.

Djuren var/är inte bara viktiga för oss genom maten utan även att vi kan driva boskap med dem. Utan dem skulle allt arbete vara mycket tungt, alla åkrar som man skulle plöja och annat som man använder djurens energi till. Nu för tiden använder man istället motorer som sköter jobbet men förr behövde man djuren även till det.
Våra förfäder står bakom så mycket av det som vi gör idag och jag kan inte dra upp allting nu men visst var det smart när de kom på att man kunde göra en sten vass, att man genom den uppfinningen kunde ta sönder saker, riva och skära.


Men var det inte Gud…

…som skapade människan? När jag satte mig ner för att samla fakta om våra förfäder, läste man faktiskt om hur de allra första människorna levde. Men om det nu var såhär de första människorna kom till (vilket jag tror), vad är det då alla religiösa tror på? Säger inte bibeln att det var gud som skapade allt liv, att han på endast sju dagar skapade natur, djur och slutligen oss människor? Men de kan ju inte stämma då. Enligt alla de forskningar som man har gjort har de funnits liv (djur och natur) långt innan människan utvecklades, inte sex dagar innan utan flera tusen år.


Framtiden då?

Vi vet hur världen såg ut för ca 4,5 miljoner år sedan och hur man levde då, vi vet också hur världen ser ut och hur vi lever idag. Men vad jag skulle vilja veta är hur man lever och hur världen ser ut om 1 miljon år? Finns det någon värld då överhuvudtaget eller har den gått sönder av alla kemikalier eller har vi dött ut p.g.a. av lathet, fetma?
Dagens samhälle är alldeles för slappt och alldeles för många ungdomar rör på sig för lite, de sitter hemma framför TV-n istället för att vara aktiva ibland. Förr i tiden fanns det inte så mycket att göra och folket var ute och motionerade i stort sett hela dagarna.
Jag vet inte hur framtiden kommer att bli men jag tror inte att det kommer att bli positivare, jag tror det kommer att bli slappare. Snart orkar väl folk inte äta längre, vilket många nu för tiden bara orkar göra, utan det kommer att utvecklas ett piller som du bara sköljer ner och din middag är räddad, du slipper gå hungrig.


Källförteckning:
* Serie, vetenskapens värld, tre delar, människans ursprung.
* SAMS Historia, Christer Öhman
* HEMKUNSKAP för dig, Stina Algotson och Gunnel Eriksson



DET FINNS ETT STORSLAGET UPPSÅT SOM GER LIVET MENING
Jorden och allt liv på den vittnar om att dess Skapare är en kärlekens Gud som verkligen är intresserad av sina skapelser. Hans ord, Bibeln, visar också att han bryr sig om oss och ger oss de slutgiltiga svaren på frågorna: Varför är vi här på jorden? Vart är vi på väg?
För att finna dessa svar måste vi söka i Bibeln. Guds eget ord säger: "Om ni söker honom, kommer han att låta sig finnas av er, men om ni överger honom, kommer han att överge er." (2 Krönikeboken 15:2) Vad uppenbarar då ett sådant sökande i Guds ord om hans uppsåt med oss?
Varför Gud skapade människorna
Bibeln visar att Gud beredde jorden speciellt med tanke på människan. I Jesaja 45:18 sägs det att Gud "inte skapade den rätt och slätt för ingenting", utan formade den "till att bebos". Han försåg också jorden med allt som människor skulle komma att behöva, inte bara för att existera, utan för att kunna njuta av livet i fullt mått. — 1 Moseboken, kapitel 1 och 2.
I sitt ord talar Gud om för oss hur han skapade de första människorna, Adam och Eva, och uppenbarar vad hans uppsåt var med den mänskliga familjen. Han sade: "Låt oss göra människor till vår avbild, enligt vår likhet, och må de råda över havets fiskar och himlarnas flygande skapelser och husdjuren och hela jorden och varje annat djur som rör sig, vilket är i rörelse på jorden." (1 Moseboken 1:26) Människan skulle ha tillsyn över "hela jorden" och dess djurskapelse.
Gud gjorde i ordning en stor, parkliknande trädgård i ett område som kallades Eden, beläget i Mellersta Östern. Han "tog sedan människan och lät honom slå sig ner i Edens trädgård till att odla den och ta vård om den". Det var ett paradis där det fanns allt som de första människorna skulle komma att behöva till föda. Det inbegrep "varje träd som var åtråvärt för ens syn och gott till mat", förutom alla andra växter och de många intressanta djurarterna. — 1 Moseboken 2:7—9, 15.

Guds uppsåt var att människorna skulle leva för evigt på en paradisisk jord. Detta är fortfarande hans uppsåt
De första människorna skapades med fullkomliga kroppar, så de skulle aldrig bli sjuka, åldras eller dö. De utrustades också med andra egenskaper, till exempel en fri vilja. I Första Moseboken 1:27 förklaras det hur de blev danade: "Gud grep sig an med att skapa människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne; till mankön och kvinnkön skapade han dem." Eftersom vi är skapade till Guds avbild, fick vi inte bara fysiska och mentala egenskaper, utan också moraliska och andliga sidor, och dessa måste tillfredsställas om vi skall kunna vara verkligt lyckliga. Gud skulle förse människorna med allt de behövde för att tillfredsställa dessa behov, precis som han tillfredsställde behovet av mat, vatten och luft. Som Jesus Kristus sade skall människan "leva inte bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun". — Matteus 4:4.
Gud gav också det första människoparet ett underbart uppdrag medan de var i Eden: "Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden." (1 Moseboken 1:28) De skulle alltså ha förmåga att fortplanta sig och frambringa fullkomliga barn. Och allteftersom människorna ökade i antal, skulle de ha den glädjande uppgiften att utvidga gränserna för den ursprungliga paradisiska parken i Eden. Så småningom skulle hela jorden ha förvandlats till ett paradis, bebott av fullkomliga, lyckliga människor som kunde få leva för evigt. Bibeln upplyser oss om att Gud, sedan han satt i gång allting, såg "på allt som han hade gjort, och se! det var mycket gott". — 1 Moseboken 1:31; se också Psalm 118:17.
Det är tydligt att människorna skulle bruka den jord de lagt under sig till sin egen glädje och nytta. Men detta skulle ske på ett ansvarsfullt sätt. Människorna skulle vara respektfulla förvaltare av jorden, inte sådana som fördärvade den. Den skövling av jorden som vi kan bevittna i våra dagar är i strid med Guds vilja, och de som tar del i den handlar stick i stäv med Guds uppsåt med livet på jorden. De kommer att få stå till svars för detta, för Bibeln säger att Gud skall "störta dem i fördärvet som fördärvar jorden". — Uppenbarelseboken 11:18.
Guds uppsåt har inte ändrats
Från början var det alltså Guds uppsåt att ett fullkomligt människosläkte skulle bo för evigt i ett jordiskt paradis. Och hans uppsåt har inte ändrats. Det kommer ofelbart att gå i uppfyllelse! Bibeln förklarar: "Härars Jehova har svurit och sagt: ´Sannerligen, alldeles som jag har tänkt, så skall det ske; och just det som jag har beslutat, det kommer att bli verklighet.´ " "Jag har ju talat det; jag kommer också att låta det inträffa. Jag har utformat det, jag kommer också att göra det." — Jesaja 14:24; 46:11.
Jesus Kristus talade om Guds uppsåt att återställa paradisiska förhållanden på jorden, när han sade till en viss man som ville ha ett hopp för framtiden: "Du skall vara med mig i paradiset." (Lukas 23:43) Aposteln Petrus talade också om den kommande nya världen, när han förutsade: "Det finns nya himlar [en ny regeringsanordning som styr från himlen] och en ny jord [ett nytt jordiskt samhälle] som vi väntar på enligt hans löfte, och i dessa skall rättfärdighet bo." — 2 Petrus 3:13.
Psalmisten David talade också om den kommande nya världen och om hur länge den skulle komma att bestå. Han förutsade: "Det är de rättfärdiga som kommer att besitta jorden, och de kommer att bo för evigt på den." (Psalm 37:29) Jesus kunde därför ge löftet: "Lyckliga är de som är milda till sinnes, eftersom de skall ärva jorden." — Matteus 5:5.

Husägaren kan kräva räkenskap av hyresgäster som fördärvar hans hus
Tänk vilken storslagen framtidsutsikt — att få leva för evigt på en paradisisk jord, som är fri från ondska, brottslighet, sjukdom, sorg och smärta! I Bibelns s...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Stenåldern och de första människorna

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2002-11-19]   Stenåldern och de första människorna
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=1209 [2017-09-20]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in