Apartheid

3 röster
20940 visningar
uppladdat: 2002-11-06
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
1. Historisk bakgrund

Den första fasta bosättningen i Sydafrika bestod av khoi-khoi- och sanfolken som bott där redan före vår tideräknings början. Khoi-khoi var ett folk som försörjde sig på boskapsskötsel och sanfolket levde av jakt och fångst, senare även av boskap och handel. Under vår högmedeltid kom flera bantustammar dit som en del av den s.k. bantuexplosionen som var en serie folkvandringar som börjat norr om Guineabukten tusentals år tidigare.
Den första europé som satte sin fot i dagens Sydafrika var Bartholomeus Diaz som 1488 tog iland vid kontinentens sydöstligaste spets som fick namnet Godahoppsudden. Hans ankommst påverkade dock inte ursprungsbefolknigens liv på något sätt eftersom portugisernas ambitioner låg längre borta, de sökte sjövägen till Indien.

1.1 Boerna kommer till Sydafrika

Det kom att dröja ända till 1652 förrän det uppstod någon fast europeisk bosättning i Sydafrika. Det var en grupp ledd av Jan van Riebeeck som var utsänd av Holländska ostindiska kompaniet för att grunda en handelsstation för de fartyg som hade hand om kryddtransporterna till Europa.
Handelsstationen skulle sättas upp endast för att tjäna kunder från havssidan och van Riebeeck hade fått klara order om att ”inte beblanda sig med infödingar”. Detta berodde på att man redan från tidigare hade problem med ursprungsbefolkningen i sina kolonier och Sydafrika verkade för tiden inte intressant ur koloniseringssynvinkel.
En annan liten immigrantgrupp som anlände var ett par hundra hugenotter från Frankrike som flydde undan religiösa förföljelser. De kom från högre samhällsskikt och hade med sig ett relativt konservativt synsätt som fick ett stort inflytande.
De första sammanstötningarna kom, ironiskt nog, att bero på order från kompaniet på att skära ner på kostnaderna och genom att minska på manskapet. De som blev avskedade tänkte man hålla nöjda genom dela ut mark åt dem i kolonins utkanter.

Det Riebeeck ”råkade glömma” då han delade ut åkermarken var att khoikhoifolket bott där i århundraden. Khoikhoifolket tog de facto till vapen, men eftersom holländarna hade eldvapen blev striden kort.
Samtidigt som bristen på arbetskraft hos nybyggarna tilltog försämrades förhållandet till ursprungsbefolkningen. Holländarna slog då två flugor i en smäll: de brände ner khoikhoifolkets byar och tillfångatog människorna som slavar. Dessutom importerades slavar från den holländska kolonin Malaysia och från Afrikas västkust.

I slutet av 1700-talet hade nybyggarna tiotusentals slavar och för att hålla ordning på dessa infördes 1760 den första av otaliga passlagar i Sydafrika. Så småningom blev förhållandena med de stammar nybyggarna var i kontakt med bättre. Men sanfolket och khoikhoi ansåg de vara ”villebråd”, och de sköts ihjäl eller togs som slavar.
Sakta men säkert trängde sig holländarna längre och längre in i landet och etablerade enorma farmer där de kunde leva på helt egna villkor. De levde rätt så isolerat, utan vägar, järnväg eller tidningar. Kapstaden kunde ligga på flera dagars ridavstånd. Därför nåddes holländaran inte heller av idéer om demokrati och mänskliga rättigheter som höll på att växa fram i upplysningstidens Europa. De utvecklade sitt eget språk, afrikaans, och kallade sig själv afrikander eller boer (=bonde eller bosättare på flamländska).

1.2 Britterna tar över

I slutet av 1700-talet då Kapkolonin började känna sig hotat av Frankrike grep Storbritannien in eftersom de insett värdet av en handelsstation halvvägs till sin viktigaste koloni, Indien. Från och med 1795 kom Kapkolonin att lyda under den brittiska kronan.
Med engelsmännen kom en ekonomisk uppsving och plötsligt blev Kapkolonin en del av den växande världsekonomin. Slaveriet avskaffades också kort efter britternas ankomst. Britterna hade ett ganska liberalt tankesätt jämfört med boerna som fortfarande levde enligt holländska 1650-tals normer.


1820 anlände en grupp på 5000 ivriga brittiska nybyggare som skulle skapa sig en grönskande framtid i ”det förlovade landet” i vilket de blivit lovade marker på ställen som liknade ”en enda lång rad av parker”. Entusiasmen försvann dock hastigt när immigranterna kom till den karga platån Suurveld vid Great Fish River som skulle bli deras nya hem. Drömmen om paradiset sprack senast då nybyggarna fick veta att de skulle bilda en buffertzon mellan xhosafolket och boerna som stred om den ifrågavarande marken då båda folken var på jakt efter större betesmarker åt sin boskapshjordar.
Verkan av denna aktion blev den tvärt motsatta än vad kolonisatörerna hoppats på, nybyggarna infekterade konflikten ännu värre. Efter en lång rad brutala strider tröttnade britterna på sin ”lantliga idyll”, övergav åkermarkerna och grundade tillsammans Grahamstown, som hastigt blev en blomstrande stad.
De brittiska kolonisatörerna gjorde även försök på att få en större stadigvarande bondebefolkning med brittiskt ursprung i Natal. De flesta flyttade dock efter en kort tid till städerna, men de som blev kvar startade storgods, som behövde stora mängder arbetskraft.
De svarta vägrade emellertid arbeta på gårdarna, de föredrog att odla sin egen jord. Då började man importera indier i tusental som billiga kontraktsarbetare. Efter att ha arbetat ut sina kontrakt bosatte sig indierna för det mesta i Natal och började med eget småskaligt jordbruk eller trädgårdsodling. Detta pågick i ca. 50 års tid, vilket har satt sina spår i den sydafrikanska befolkningsstrukturen, idag bor det ca. 1 miljon människor med indiskt ursprung i Sydafrika.


1.3 Den stora vandringen

Det tog inte länge förrän de individualistiska boerna, vilka inte gillade att ha någon övermakt utan ville leva på sina egna villkor, tröttnade på sina nya härskare. Britterna stiftade en lag som gav färgade, till vilka boerna räknades, endast vissa samhälleliga och politiska rättigheter. Dessutom hävde de slaveriet, vilket boerna inte heller uppskattade.

Detta tog boerna, som såg sig själva som anständiga kristna, som en allvarlig förolämpning. De kunde inte förstå hur man kunde frige och dessutom jämställa ursprungsbefolkningen med kristna. De ansåg detta vara ”mot Guds lagar och den naturliga ras- och religionsdistinktionen”.
Samtidigt växte även behovet av odlingsbar mark och mellan 1836 och 1846 begav sig tiotusentals boer utanför Kapkolonins gränser i hopp om en bättre framtid. Långa oxvagnskaravaner tog sig över de karga slätterna till boernas nya självständiga stater, Oranjefristaten och Transvaal, där endast vita erkändes som medborgare.
Under denna vandring stötte boerna på zuluerna som under de föregående decennierna byggt upp ett mäktigt rike under ledning av Shaka, även kallad Afrikas Napoleon. Han väckte stor fasa hos de andra närliggande bantustammarna, eftrsom han var en exceptionellt skicklig fältherre. Riket hade byggts upp med hjälp av en ytterst vältränad armé med hög stridsmoral. Shaka mördades 1828 av sina halvbröder, men riket fortsatte blomstra.
Den 16 december 1838 gjorde boerna brutalt slut på zuluernas storhetstid i slaget vid Ncomefloden i norra Natal. I sammandrabbningen dog tretusen zuluer, men endast tre boer sårades lätt. Floden döptes senare om till Blood River eftersom den färgats röd av zuluernas blod. I och med boernas seger och zulurikets fall började den vita mannen ha kontroll över största delen av Sydafrika och det var bara en tidsfråga innan all mark skulle hamna i de vitas händer. Dagen blev senare boernas heliga dag.

1.4 Boerkriget

Under gruvruschen i Sydafrika som började på 1860-talet då man hittade diamanter i centrala Sydafrika etablerade britterna sin ställning som det härskande folket. Samtidigt uppstod en samhällsklass bestående av urbana svarta gruvarbetare och rasskillnaderna blev mindre även om de svarta fick betydligt sämre löner.


Boerna led av brist på land samtidigt som de drabbades av några svåra missväxtår och blev rädda för att bli underklassen i det vita Sydafrika. 1883 blev Paul Krüger president för den nyligen upprättade boerrepubliken Zuid-Afrikanische Republik (ZAR). Då man 1886 hittade guld i Witwatersrand växte en ny storstad upp, Johannesburg.

Johanneburg blev på ett år en blomstrande storstad men de som hade pengar var inte boer, utan britter. När de 60 000 britter som bodde i området krävde rösträtt vägrade Krüger och sade att om inte britterna drog tillbaka de trupper som väntade vid republikens gränser, ansåg han att krig rådde.
Britterna var säkra på att de hastigt skulle krossa de militärt underlägsna boerna och i oktober 1899 började boerkriget. Boerna vann i början ett flertal slag i Natal, men snart satte britterna in med en trupp på 450 000 soldater mot boernas 80 000. Sedan den boerska armén krossats fortsatte boerna med gerillakrig vilket drabbade civilbefolkningen hårt, 26 000 kvinnor och barn dog i britternas koncentrationsläger, ett begrepp som föddes nu. 1902 kapitulerade boerna och boerrepublikerna blev brittiska kolonier.
Fredsöverenskommelsen var dock rätt så generös mot den förlorande parten och de som även efter kriget hade det sämst var definitivt den svarta befolkningen, som fortfarande vägrades medborgerliga rättigheter.

1.5 Sydafrikanska unionen

Efter boerkrigen och fredsöverenskommelsen blev omständigheterna för den svarta befolkningen definitivt inte bättre, nu var de två vita makthavande parterna överens och kunde koncentrera sig på att hålla alla andra kuvade. De enda icke-vita som hade några som helst politiska rättigheter fanns i Kapprovinsen, men de var klar minoritet av de röstberättigade.
Under krigen hade britterna lockat tiotusentals svarta på sin sida genom löften om skydd mot ”slaveriet under boerna”. Allt detta var dock falska löften, vilket de svarta snart märkte. Under de närmaste åren ägde några mindre uppror mot britterna rum.

Allt detta till trots bildades 1910 den Sydafrikanska unionen då britterna slog ihop sina provinser (Kapprovinsen & Natal) med boernas republiker (Oranjefristaten & Transvaal). Till den nya unionens parlament kunde väljas endast vita och britternas tidigare löften om alla sydafrikaners lika rättigheter var som bortblåsta då det ny parlamentet funderade på dylika frågor.
Grundlagen i den Sydafrikanska unionen blev grunden för alla andra segregationslagar som miljontals svarta sydafrikaner fick lida under och som gjorde dem politiskt och socialt utstötta i sitt eget land i över 80 år framöver.
Samtidigt började de svarta bönderna återhämta sig, de lade under sig större och större marker. Dels arrenderade de jord av vita och dels köpte de sin egen mark. En del svarta jordbrukare började till och med tjäna bättre än sina vita kolleger, eftersom de var skickligare. De vita började känna sig hotade och stiftade därför 1913 en jordreformslag (Land Act) Genom den berövade de vita miljontals svarta på sin jord. Över 90% av landets yta tillhörde nu de vita och den resterande knappa tiondedelen fick den svarta befolkningen som var fyra gånger större än den vita. 1936 ökades de svartas områden till 13% av landets yta.
Den ”svarta marken” indelades i 10 hemländer eller bantustans dit det var meningen att alla svarta skulle flytta. Detta var dock en process som inte gick smärtfritt, antalet tvångsförflyttade svarta kan ha uppgått till t.o.m. 5-6 miljoner. Eftersom den svarta befolkningen var så mycket större än den vita, valde de vita att splittra de svarta för de inte skulle bli så slagkraftiga som om alla placerades på samma ställe. Områdena där hemländerna fanns var de, med den minst luckrativa jorden, som ledde till att hemländerna aldrig kunde bli självförsörjande, vilket den vita regimen hoppats på.
Nu stärktes även de vita arbetarnas ställning på arbetsmarkanden. Enligt de vita gruvanställda var svarta arbetare inte ”civiliserad arbetskraft” och därför skulle de vita som var ”riktiga” arbetare ha företräde till alla jobb. Ett slagord som komprimerade hela detta tankesätt var ”Workers of the world unite to keep South Africa white”. Detta slagord användes bl.a. under vita gruvarbetares strejk på 1920-talet.


Under tiden mellan världskrigen utvecklades den sydafrikanska ekonomin snabbt, landet industrialiserades, järnvägsnätet byggdes ut och städerna växte. Samtidigt ökade behovet av arbetskraft och även unga svarta män strömmade till städerna i hopp om jobb. Det vita prolearitatet, som bestod främst av boer, blev mer och mer oroligt för att mista sina jobb åt svarta. Boerna litade inte heller på att britterna skulle kunna kontrollera den svarta befolkningen tillräckligt disciplinerat. Detta var en grundorsak till att boerna, som hade majoritet bland de vita, röstade Nationalistpartiet till en seger i parlamentsvalet 1948.

2. Apartheidtiden

1945 slutade andra världskriget och i Europa började man förstå vad som pågått i över ett decennium bakom kulisserna i Tyskland. Medvetenheten om folkmordet och orsakerna, som bidragit till detta ledde till att man snabbt slopade alla former av rasläror och dylikt. Då Förenta Nationerna grundades i oktober 1945 var man överens om att något i stil med holocausten aldrig skulle få förekomma igen.
I Sydafrika var den allmänna opinionen bland den vita befolkningen emellertid en helt annan. Att Sydafrika stått på de allierades sida i andra världskriget sågs av många boer som förräderi eftersom det bland dem fanns starka nazistiska sympatier. Dessutom spelade religionen sen gammalt en stor roll då det gällde boernas syn på andra raser. Man var i full gång med att kuva den svarta befolkningen värre än någonsin förr. Då Nationalistpartiet 1948 vann valet hade de som tema för sin valkampanj apartheid, som på afrikaans betyder åtskillnad. Den drivande ideologin bakom apartheipolitikin gick ut på den vita rasens intelektuella överlägsenhet och rätt att förslava andra raser. Dessa tankar hade till stor del tagits från det Hitlertida Tyskland där flera av Nationalistpartiets ledande gestalter hade tillbringat sin studietid. För att främja de olika raserna utveckling ansåg Nationalistpartiet att de vita och de svarta måste separeras så att båda parterna kan utvecklas i sin egen takt, de svarta naturligtvis mycket långsammare.

2.1 De svartas plats i det apartheidtida samhället

Grunden för allt detta var jordreformlagarna från 1913 och 1936 där de svartas levnadsområden utritats. Under apartheidtiden påbörjades tvångsförflyttningarna på allvar. Det som dock var mycket kontroversiellt var att samtidigt som de vita ville hålla de svarta långt borta ifrån sig själva behövdes de i allra största grad som arbetskraft. De tio hemländerna sågs av de vita industrierna och storgodsen som en outtömlig arbetskraftsreservoar.
Två andra grundläggande lagar var de otaliga passlagarna, som existerat redan länge i det sydafrikanska samhället och lagen om att alla människor skulle registreras enligt rastillhörighet. Det fanns fyra olika raser: vita, indier, färgade och svarta. Den senare lagen var viktig med tanke på hemlandspolitiken och segregationen av raserna i städerna, där vissa stadsdelar var tillåtna endast för människor ur vissa raskategorier.
Under hela apartheidtiden var de svartas närvaro i städerna ett problem för Nationalistpartiet, enligt doktrinen om separat utveckling var ju städerna förbjudet område för svarta, men för att de vita även i fortsättningen skulle kunna vältra sig i sitt välstånd behövdes den billiga arbetskraften.
Först 1982 kunde en svart med fast arbete i en stad få permanent lov att även bo i staden, dock inom ett noga begränsat område. Dessa stadsdelar döptes till townships, det kanske mest kända, eller ökända, är Soweto som ligger utanför Johannesburg. Där ägde flera av de apartheidtida oroligheterna rum. Samtidigt som boenderättigheterna för svarta utökades skärptes istället kontrollen för att passlagarna följdes. Mellan 1916 och 1986, då passlagarna avskaffades (och andra lagar berörande de svartas rätt att röra på sig skärptes), beräknas över 20 miljoner svarta ha blivit bestraffade för brott mot passlagarna.
Förhållandena i de tio hemländerna var på alla sätt eländiga, jorden var så torr att den inte gick att odla på, det var trångt, arbetslösheten låg på 30-55%, barndödligheten var hög och utbildningen följde en egen läroplan, som av de vita ansågs tillämpa sig bättre för den ”efterblivna” svarta befolkningen, man pratade om bantueducation.

De hade sagts att hemländerna skulle ha självstyre, men den som hade makten var ändå i all tysthet utnämnd av apartheidregimen. Målet var att få alla bantustans självförsörjande och självständiga. Fyra bantustans förklarade sig under 70-talet självständiga, men dessa nya ”stater” erkändes aldrig av omvärlden.

2.2 Nationalistpartiet och deras politik

Då Nationalistpartiet 1948 kom till makten i Sydafrika blev Daniel Francois Malan partiets första premiärminister. Den 24 maj 1948 utropade Malan: ”Sydafrika tillhör ännu en gång oss. För första gången sedan unionens skapades är Sydafrika vårt eget. Må Gud garantera att det alltid förblir så.” Segern i valet och Malans post som premiärminister ansåg boerna vara ett tecken på att Gud bevakade sitt folk.
Eftersom drömmen om att fullständigt separera de olika raserna i Sydafrika var det som drev hela apartheidpolitiken förbjöds äktenskap mellan olika raser direkt 1949. Ett år senare förbjöds även sexuella förhållanden över rasgränserna. Men det fanns gott om ”färgblinda” par, som åkte ut och in i fängelsena, vilket fängelsedirektörerna snabbt tröttnade på. Därför hade själva lagen spelat ut sin roll då den 1985 avskaffades.
Malan efterträddes av J. G. Strydom, som 1958 efterträddes av Hendrik Frensch Verwoerd, som vid sidan om Malan anses vara en av hela apartheidsystemets huvudarkitekter. Han stiftade under sin tid som premiärminister (1958-1966) mera segregationslagar än någon ens kunde hålla reda på. Ett konkret tecken på alla de lagar som hela den svarta befolkningen led under var virrvarret av skyltar som anvisade vem som fick använda t.ex. en viss bänk, toalett, etc.
Under början på 1960-talet trädde allt fler afrikanska stater, som nyligen blivit självständiga, in i FN. Nu började man reagera internationellt på den segregation av olika raser som pågick i Sydafrika. Man krävde från FNs sida att apartheidregimen skulle ge de svarta i Sydafrika de rättigheter och den frihet de förtjänar. Apartheidregimens svar blev att det var precis det man gjorde då man placerade alla svarta i ”självständiga” hemländer där de kunde styra själv och utvecklas efter sina egna förutsättnigar.
I Nationalpartiets propaganda gick idén om hemländerna under parollen: ”jämlika men åtskilda”. Det anses dock ha varit hela apartheidtidens största lögn, eftersom den svarta befolkningen i hemländerna levde under förfärliga förhållanden.
På 1960-talet ökade motståndet hos de svarta som en följd av att tiotals gamla kolonier på den afrikanska kontinenten uppnått frihet. Flera av ANCs ledare, politiska och militära, greps 1963. Den första som arresterades var Nelson Mandela, som blev fast redan 1962, han dömdes först till fem års fängelse, men den 12 juni 1964 dömdes han och alla de andra i en högförräderirättegång i Pretoria till livstidsfängelse och skickades till fängelseön Robben Island utanför Kapstaden.
1966 efterträdde John Vorster H.F. Verwoerd som blivit mördad i parlamentet i Kapstaden. Under Vorsters tid bröt sig en grupp högerextremister ur Nationalistpartiet som en följd av Vorsters beslut att tillåta ett rugbylag med några icke-vita spelare gästa Sydafrika.
Ett politiskt beslut vars följder apartheidregimen fick känna av, var beslutet om den s.k. bantu-utbildningen. Tanken hos makthavarna var att hålla nivån på undervisningen för de svarta så låg att ungdomarna inte kunde skaffa sig en högre utbildning och därmed också inspireras av ”farliga revolutionära idéer” som kunde leda till uppror.
Dessa försök att kontrollera de svartas utbildning slog emellertid tillbaka mot makthavarna som en bumerang. 1968 grundade den 22-årige Steve Biko de svartas stundentorganisation, SASO. Tidigare hade de svarta studenterna nekats alla möjligheter att påverka sin utbildning, men snart hade varje kåkstadsskola i Sydafrika påverkats av Bikos ideologier.
Bantu-utbildningsministern Andries Treurnichts beslut om att införa afrikaans som obligatoriskt undervisningsspråk blev droppen som fick bägaren att rinna över för de svarta studenterna. Tidigt på morgonen den 16 juni samlades i Soweto tusentals elever för att protestera mot detta beslut. Det tog inte länge förrän demonstrationståget, som försett sig med plakat och banderoller som förbannade apartheidregimen, konfronterades med polisen. Snart lossades de första skotten mot stundenterna och panik utbröt, inom kort stod hela Soweto i lågor. Dagen därpå stängdes områdets skolor av regeringen, som även skickade mer poliser dit. 1978 efterträddes Vorster av P.W. Botha, tidigare försvarsminister. Denne insåg Syafrikas behov att bli accepterat av omvärlden, för att inte gå under ekonomiskt. En hel del sanktioner hade införts mot Sydafrika och ekonomin började försvagas. Han bestämde sig för att putsa Sydafrikas fasad utåt men behöll skickligt balansen mellan reformerna som såg bra ut och det ökade förtrycket inom landet.
I hans plan som kallades ”den totala strategin” ingick även planer på att splittra den inhemska oppositionen genom att skapa en svart medelklass och få bukt anti-apartheidaktivister. Dessutom inledde han hemliga krig i de nyligen självständiga Angola och Mocambique för att stoppa ”kommunisthotet”.
En av Bothas största enskilda reformer var en omskrivning av grundlagen som trädde i kraft 1984. Denna reform kom med ett trekammarsystem i parlamentet, en kammare för vita, en för indier och en för färgade. De svarta fick dock ännu heller inga som helst politiska rättigheter, vilket ledde till att Bothas reform var mer till skada än till nytta. Reformen ledde till våldsamma upplop i ett flertal svarta förstäder där framförallt sådana svarta som ansågs samarbeta med den vita makthavande regimen brutalt mördades.
Till andra av Bothas reformer hörde hävandet av passlagarna och lagen mot äktenskap över rasgränserna. Trots detta misslyckades Bothas reformer totalt, även om han hävt en mängd rasistiska lagar så torterades och ”försvann” mer anti-apartheidaktivister än någonsin förr. Dessutom splittrade reformerna även Nationalistpartiet, ur vilket en stor grupp konservativa boer bröt sig loss och bildade Konservativa partiet.
Allt våld ledde till att Botha i juli 1985 utlyste ett undantagstillstånd och beordrade polisen att skjuta på allt som rörde sig. Undanatagstillståndet varade i 229 dagar och under den tiden miste 757 männisor livet och över 8000 kastades i fängelse. 1986 skärptes även säkerhetslagstiftningen.
Omvärlden var inte heller imponerad, sanktionerna skärptes och man började bojkotta Sydafrika i allt större grad även på andra sätt: artister och idrottsmän som uppträtt i Sydafrika hamnade på FNs svarta lista och tvingades göra avbön ifall de ville spela i ett land med stark anti-apartheidrörelse. De företag som inte brydde sig om bojkotten blev symboler för omoral. Apartheidregimens sista galjonsfigur blev 1989 Frederik Willem de Klerk efter att Botha den 18 januari samma år drabbats av ett slaganfall. Under högljudda protester av Botha valdes ett halft år senare de Klerk, den mest konservativa av de fyra kandidaterna, till president.
De Klerk började direkt efter sin utnämning skrota delar av den enorma apartheidbyråkratin. I oktober frigav han åtta av de ANC-ledare som fängslats i samband med högförräderirättegången i Pretoria på 60-talet. En som inte frisläpptes var Nelson Mandela som vägrade gå med på Nationalistpartiets villkor om att ta avstånd till ANCs verksamhet.
Även om förhoppningarna för att apartheidtiden skulle vara över börjat växa var det ingen i Sydafrika som ännu heller riktigt var säker på saken, eftersom de Klerk var känd som en av de mest konservativa medlemmarna i Nationalistpartiet.
Dagen då de Kelrk slutgiltigt vände kurs var den 2 februari 1990 då han upphävde bannlysningen av flera politiska partier som varit förbjudna sedan 60-talet, däribland ANC. Sist men definitivt inte minst frigavs Nelson Mandela utan några villkor.

3. ANC och de svartas kamp

Den 8 januari 1912 såg en av de första nationella, ej stambundna organisationerna dagsljuset i Bloemfontein. Då grundades African Native Congress, föregångaren till African National Congress (ANC). Under ledning av Pixley Seme, en ung advokat med examen från både Oxford och Columbia, som återvänt till Sydafrika för att förhindra att jordreformslagen skulle antas, samlades den intelektuella svarta eliten; lärare, läkare och advokater. På plats fanns också några gamla stamhövdingar. De lyckades emellertid inte uppnå sitt mål, men organisationen har spelta en enormt stor roll i de svartas frigörelse från apartheidregimen. Utöver detta är ANC idag det ledande politiska partiet.
Under de följande årtiondena organiserade sig det svarta prolearitatet i egna fackföreningar, eftersom de inte var välkommna i de vita fackföreningarna. De svarta genomförde en mängd strejker, av vilka en 1942 slogs ner mycket blodigt.
Fram till 1948 då Nationalistpartiet vann parlamentsvalet hade inte ANC gjort så tort väsen av sig, men då rasförtrycket nu skärptes ytterligare var även ANC tvunget att agera. Icke-våldsprotester inleddes 1952 i stor skala i samarbete med andra organnisationer för icke-vita. I en mot sex utvalda apartheidlagar ordnad demonstration bröt över 8000 människor mot lagarna och samtliga fängslades.
Under 1950-talet föddes det organiserade motstånd som under 60-talet delvis tystades ner, men som ändå kom att excistera till den dagen då apartheidregimen föll. ANC stod för största delen av alla de ideologier som drev det svarta folket i dess frihetskamp.
I juni 1955 samlades i Kliptown i Soweto 3000 delegater för olika anti-apartheidrörelser för att protestera mot det explosionsartat ökade förtrycket och för att anta det sydafrikanska folkets frihetsdeklaration, som än idag utgör grunden för ANCs vision om ett demokratiskt och rättvist Sydafrika.
Fram till den 21 mars 1960 hade man inom ANC hoppats på att man genom att resonera med den vita regimen skulle kunna få fram sina önskemål om medborgeliga rättigheter och bättre levnadsvillkor för de svarta. Men den dagen öppnade polisen i Sharpeville eld mot människor som fredligt protesterade mot passlagarna inom ramen för en anti-apartheidkampanj som inletts samma dag. Polisen sköt ihjäl 69 obeväpnade demonstranter och våldsamma kravaller utbröt i hela landet. Två veckor senare förbjöds ANC och PAC, en grupp nationalister som inte kunde godkänna ANCs samarbete med vita liberalister och därför brutit sig ur ANC året innan.
Den 16 december 1961, på boernas heliga dag, utförde ANCs nygrundade väpnade gren Umkhonto we Sizwe (=nationens spjut) ett antal bombattentat mot regeringsbyggnader och andra symboler för apartheidsystemet. Man försökte alltid minimera antalet civila offer och hoppade spå att regeringen skulle ta sitt förnuft till fånga och undvika regelrätt inbördeskrig.
I januari 1962 reste Nelson Mandela till till Algeriet för att genom diskussioner med andra afrikanska ledare förbereda ANC och Umkhonto we Sizwe till gerillakrig. Han arresterades strax efter sin hemkomst på tips av en CIA-agent, något han erkände först 25 år senare. Inom kort hade även en mängd andra ANC-ledare arresterats och tillsammans åtalades de för kommunistiskt uppsåt.
I och med arresteringarna sprack ANCs hela underjordiska nätverk och i slutet av 1960-talet var alla för myndigheterna kända ledare antingen dödade, fängslade eller i exil. Det svarta motståndet tystnade för flera år framöver och de flesta påtryckningarna kom nu utifrån, men eftersom länderna med vetorätt i FNs säkerhetsråd hade ekonomiska intressen i Sydafrika gick sanktionerna under 60-talet inte längre än till ett vapenembargo.
1975 fick anti-apartheidrörelserna igen vind i seglena då Angola och Mocambique genom folklig kamp lyckades göra sig fria från sin kolonialmakt, Portugal. Soweto-upproret 1976, som snabbt spred sig till landets alla kåkstäder, blev en väckarklocka för omvärlden. Soweto-upproret hade genomförts delvis genom s.k. svarta medvetenhetsrörelser och dessa förbjöds året därpå. En månad innan detta hade Steve Biko dött i fängelset under skumma förhållanden och han hyllades nu som en nationalhjälte.
Under 70-talet började även strejkrörelser återuppta sin verksamhet efter flera decennier av tystnad p.g.a. förbud mot svarta fackföreningar. 1972 genomförde svarta arbetare i grannlandet Namibia en lyckad strejk, vilket gav hopp åt de svarta arbetarna i Sydafrika. 1973 gick 60 000 industriarbetare i Durban ut i strejk, den här gången ingrep inte polisen. Då strejkerna avslutades hade lönerna stigit med 15-18%. Nästa fortsatte strejkerna på annat håll i Sydafrika.
I början på 80-talet började Botha med sina reformer, som ledde till att apartheid slutligen började falla ihop och fick allt större motstånd. I augusti 1983 grundades massrörelsen UDF (United Democratic Front) i protest mot Bothas trekammarsystem, som i praktiken endats var en kosmetisk förändring.
En annan av Bothas reformer som stötte på hårt motstånd var hans system med svarta kommunfulmäktige över hela landet som infördes hösten 1984. Systemet bojkottades direkt från början och röstningsprocenten i kommunfullmäktigevalen låg i en del provinser under 20%. Samtidigt inleddes i flera svarta förstäder omfattande hyres- och skolbojkotter.
Den 23 oktober sattes militära styrkor för första gången sedan 60-talet. 7000 soldater imringade stadsdelen Sebokeng och genomsökte varje lägenhet i området i jakt på ”terrorister”. 23 människor dödades och över 500 fängslades under ”terroristjakten”.
Den 5 och 6 november 1984 genomfördes i Transvaal landets genom historien största generalstrejk då över en miljon människor stannade hemma i protest mot dödsskjutiningar och massarresteringar av fackligt och politiskt aktiva personer.
Under strejker och bojkotter mot vita affärsägare under 1985 började de vita för första gången få känna av de svartas motsånd. Flera vita affärsägare gick i konkurs p.g.a. de omfattande bojkotterna. Nu tvingades även de vita börja tänka efter.
Sakta men säkert började apartheidregimen försvagas under Bothas tid även om han lovat att så länge han är vid makten får inte de svarta några politiska rättigheter. Även om man redan under hans regeringstid börjat förhandla med Nelson Manedel fick han ändå rätt, men direkt efter att han blivit tvungen att avgå började man avveckla apartheid.
Den 6 augusti 1990 upphörde ANC med sin väpnade kamp, men ungefär samtidigt svepte den första våldsvågen över kåkstäder i Natal och runt Johannesburg. Det nattliga kriget i förstäderna var ett faktum och de Klerk förklarade våldet som ett stamkrig mellan Xhosa och Zulu. Senare kom det fram att våldet var politiskt styrt av personer som hade inflytande t.o.m. i de Klerks egen regering. Våldet var brutalare än någonsin förr och regering stod bara vid sidan och tittade på medan oskyldiga människor slaktades. Man började igen bli skeptisk då det gällde förhoppningar om fred. Mellan 1990 och 1994 fick 11 000 sätta livet till och endast en handfull förövare kunde gripas.
1991 inleddes trots allt förhandlingar mellan ANC, den makthavande regimen och ett antal politiska partier. Målet var att skapa ett enat och demokratiskt Sydafrika. Optimismen var stor i början, men den avtog efter hand som man märkte hur olika synen på demokrati kunde vara inom de 17 olika grupperna som deltog.
1992 stod demokratin på spel då de Klerk utlyste val bland den vita befolkningen i landet för att se om han hade deras stöde i fortsatta förhandlingar. Eftersom avbrutna förhandlingar skulle ha lett till fortsatta sanktioner och den sydafrikanska ekonomins ruinering, var majoriteten för fortsatta reformer.
1993 hävdes grundlagen som var hörnste... Ladda upp arbete

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Kommentera arbetet: Apartheid

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(


Källor för arbetet

Saknas


Källhänvisning

Inactive member [2002-11-06]   Apartheid
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se:8097/article?id=1176 [2017-01-17]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Ladda upp ditt arbete

Dela med dig, ladda upp ditt arbete och hjälp andra! Mimers Brunn söker ständigt nya arbeten på alla nivåer. Inget arbete är stort eller för litet för att ligga uppe på Mimers Brunn.

Ladda upp arbete

Mimers Brunn tipsar om

Att skriva projektarbete

Projektarbete är ditt största projekt under gymnasietiden. Mimers Brunn hjälper dig, hur man ökar sina chanser att få MVG på projektarbete. Att skriva projektarbete