Novell

1 röster
6741 visningar
uppladdat: 2002-02-08
Inactive member

Inactive member

Nedanstående innehåll är skapat av Mimers Brunns besökare. Kommentera arbete
Saemien aetnem Saemedi

Det var som om jag förstod orden som inte fanns. Som om hon som sjöng sa till mig att ”det här är du, du är en av oss”. Jojken strömmade genom mina blodådror, forsade med blodet genom min kropp och in i min själ. Den kändes helig. Jag sjönk med öppen mun ner i soffan och stirrade på TV-n. Sången slutade och TV- rutan visade en gammal man som pratade på samiska, jag förstod inte vad han sa. Ville veta vad han sa, vad han berättade om.

Jag visste att min mormor var same, hon var född i norra Finland men hade flytt under kriget tillsammans med sin syster. Men som så många andra förnekade hon sitt ursprung. I våras dog mormor och den tid hon var på hem för senila var enda tiden mamma har varit välkommen att hälsa på. Min mamma är nämligen uppväxt i fosterhem och mormor har aldrig velat veta av mamma. Den enda släkting vi vet finns kvar på mormors sida är mammas kusin Arja Kaoto och hennes pappa Aarne Kaoto. Ingen av dom hade jag nånsin träffat, men det skulle jag snart göra. Det bestämde jag mig för.

En vecka senare satt jag hemma hos Arja och hennes man Lars. Vi satt och fikade i Arjas vardagsrum när Lars sa:
- Vi måste åka upp till Aarne.
- Var bor han ? frågade jag.
- Rovaniemi, jag tror han gärna tar sig an att lära in dig. Jag har redan pratat med han.

Vi körde på en snöig liten väg och som jag såg det, rätt ut i skogen. Ju längre vi körde ju högre upp kom vi. Tillslut nådde vi en gård där vi stannade och klev ur.
Fjällen runt omkring oss såg ut som ett staket runt gården. Renfållor syntes bakom en stor lada. Inte långt ifrån oss stod en flock renar.
- Hej, Anna antar jag? Välkommen.

En grov hand skakade min, han gick sen vidare till Lars och dom surrade lite.
- Nej, sa Lars, Nu måste jag ta mig tillbaka, det är en bit att åka.
- Ja, tack så hemskt mycket för all hjälp, sa jag.
- Dåså, sa Aarne, vi får väll börja med att lära dig samiska, men först ska jag visa dig runt.

Tomas var en gammal man, minst 70 år. Han hade små pigga ögon och var mörk. Hans hår hade nog varit svart innan det fått den gråa färgen det nu hade.

Jag blev kvar sju månader hos Aarne i Rovaniemi. Tiden flöt förbi som ett lugnt vatten och jag bara levde. Kände mig så fri som jag aldrig varit förut. Samiskan lärde jag mig fort eftersom Aarne vägrade prata svenska med mig efter två veckor.

Jag var som i en annan värld , som i den fantasivärld jag alltid haft, jag var hemma. Inte ens snön och kylan kunde beröra mig.
Så kom den dan när jag skulle åka hem. Det ilade enda in i min benmärg och tårarna strömmade nerför mina kinder när jag satte mig i bilen. Thomas log.
- gråt inte, sa han lugnt, om du inte klarar av stan kan du väll komma att hälsa på nån gång ibland.

Men jag kunde inte släppa känslan. Jag var påväg till en stad som inte längre var mitt hem, där jag inte längre hörde hemma. Vad skulle jag där att göra?
Hela den långa tågresan satt jag och stirrade ut genom fönstret, där rusade en värld förbi, en annans främmande och fientlig.
Inne i min lilla lägenhet var det unket och instängt. Jag släppte mina väskor och tog upp luren för att ringa till Aarne.

- Jag är hemma nu, sa jag tyst.
- Har resan gått bra? frågade Aarne.
- Mmhm, jag kan inte prata nu för jag måste göra nåt att äta.
- Vi hörs, lova att ringa.

Morgonen efter ringde klockan 06:00 och jag for upp ur sängen och drog på mig kläderna och drog ihop det som jag behövde och gick. Jag skötte arbetsuppgifter och slarvade inte, men det brinnande intresset var dött. När någon pratade med mig var det som om jag inte förstod vad som sas.
En dag ringde det i telefonen. Aarne lät väldigt upprörd.

- Arja…..Arja och Lars…..dom krockade.
- Men dom lever väll?
- Nej
- Men barnen då? Min röst skar sig.
- Ja, det var det, jag kan inte ta hand om dom själv kan inte klara två småbarn.
- Jag kommer, sa jag och slängde på luren.
Och kom gjorde jag. Silla och Thomas, dom två bar4nen, tog jag med upp till Aarne. Trots hans protester:...

...läs fortsättningen genom att logga in dig.

Medlemskap krävs

För att komma åt denna sida måste du vara medlem och inloggad.

Är du inte redan medlem?

Bli medlem nu och få tillgång till allt innehåll på hela Mimers Brunn.

Källor för arbetet

Saknas

Kommentera arbetet: Novell

 
Tack för din kommentar! Ladda om sidan för att se den. ×
Det verkar som att du glömde skriva något ×
Du måste vara inloggad för att kunna kommentera. ×
Något verkar ha gått fel med din kommentar, försök igen! ×

Kommentarer på arbetet

Inga kommentarer än :(

Källhänvisning

Inactive member [2002-02-08]   Novell
Mimers Brunn [Online]. http://mimersbrunn.se/article?id=1062 [2017-12-16]

Rapportera det här arbetet

Är det något du ogillar med arbetet? Rapportera
Vad är problemet?



Mimers Brunns personal granskar flaggade arbeten kontinuerligt för att upptäcka om något strider mot riktlinjerna för webbplatsen. Arbeten som inte följer riktlinjerna tas bort och upprepade överträdelser kan leda till att användarens konto avslutas.
Din rapportering har mottagits, tack så mycket. ×
Du måste vara inloggad för att kunna rapportera arbeten. ×
Något verkar ha gått fel med din rapportering, försök igen. ×
Det verkar som om du har glömt något att specificera ×
Du har redan rapporterat det här arbetet. Vi gör vårt bästa för att så snabbt som möjligt granska arbetet. ×

Logga in